Åh... :') Så gald jag blir! Jag förstår knappast själv hur jag hinner med ett kapitel varannan dag haha! Tack så mycket Olivia! Själv följer jag också dem bloggarna ;) Mina inspirationer! Du gjorde min dag/kväll! Much love 2 you Olivia! #MuchLove2AllOfYou ♥

 

Smärtan ilade genom min kropp och sakta slog jag upp mina ögon och möttes av... Ingenting i princip. Grå tegelvägg och en ful och trasig säng. En glödlampa hängandes i taket och en ynka dör en bit bort. Vart befann jag mig? Vart hade jag hamnat? Jag tittade ner på mina ben som var fastbundna i en stol och detsamma med mina händer. Jag fortsatte titta mig omkring lika lugnt som innan och försökte förbli så lugn för att inte få panik. Paniken skulle inte hjälpa ett dugg utan snara tvärt om. Jag försökte slita mig loss men så fort jag vred på händerna brände det bruna snöret mot min hud. Jag försökte se om det fanns någon annan utgång än dörren. Men inga fönster eller andra dörrar fanns. Jag antog att jag var nere i en källare. Det hjälpte inte direkt. Min jacka låg på golvet några meter bort och mina skor också. Jag satt i ett linne och ett par shorts. Jag frös och hade ont. Om bara någon visste vart jag var. Jag började otåligt slita i snörena för att försöka få upp dem men det brändes fortfarande vilket hindrade mig från att fortsätta. Jag suckade hopplöst och kände en tår rinna ner för min kind. Hur kunde jag hamna här? Hur!? Jag var på väg till Justin och plötsligt befann jag mig här? Hur märkligt är inte det? Jag hade heller knappt några minnen utan bara några få luckor som inte gav mig någon ledtråd på hur jag kommit hit. Dörrhandtaget trycktes ner och dörren flög upp med en smäll. In kom en kille gåendes med en allvarlig min. Lång och hyfsat muskulös. Brunt kort hår och en hård blick. Jag tittade med en tom blick på honom medans jag andades tungt.

''Noel...'' Sa han med en raspig och hes röst. Ett minne som kunde vara bra att komma ihåg... Elijah. En utav killarna nämnde Elijah igår tror jag. Alltså antar jag att det kan vara ledaren?

''Elijah gissar jag.'' Sa jag bittert. Han skrattade hest och applåderad.

''Bra, bra...'' Sa han likt en viskning. Men hans breda sliskiga flin försvann snabbt och han förblev allvarlig.

''Vad vet Justin?'' Sa han plötsligt.

''Va?'' Var det ända som kom ut ur min mun.

''Låtsas inte spela dum nu.'' Fnös han.

''Tyvärr, Elijah... Men jag har inte en aning om vad du snackar om.'' Sa jag med en rynka i pannan. Sanningen var att jag hade ju ingen aning? Känner dem varandra eller? Fiender? Vänner?

''Du som är hans flickvän håller visst inte koll på läget här...'' Flinade han. Jag äcklades av hans flin och hela hans utseende.

''Jag må vara hans flickvän... Men jag vill inte veta av hans så kallade privat saker och heller inte hans äckliga fiender.'' Sa jag argt. Han spände blicken i mig och tog hotfulla steg mot mig innan han tryckte ihop mina kinder med hans ena hand och viskade argt...

''Du ska bara veta hur grym jag är... Du vill inte se min dåliga sida. Så håll käften nu!'' Jag slet mig loss hans hårda grepp genom att vrida på huvudet hastigt. Jag spände blicken i honom och slog sedan ner den i marken för att undvika fler våldsamma konversationer.

''Fortsätt så...'' Flinade han och gick sakta därifrån. Han tryckte ner handtaget och steg ut ur rummet. Där brats jag ut i gråt. Tårarna forsade ner för mina kinder och ville inte sluta. Elija... Jag räknade upp saker som han var. Kriminell, slaktare, våldtecksman, idiot, kidnappare och mördare. Det fick mig inte lugnare utan mer arg och fick mig att gråta ännu mer. Jag måste vara stark... Allting kommer bli okej. jag kommer härifrån... Så fort jag fått reda på hur.

''Ey! Har du hittat något?'' Frågade jag från köket där jag satt med min dator.
''Inte ett smack.'' Sa han från vardagsrummet. Jag suckade högt och smällde igen skärmen frustrerat. Jag gick med snabba steg mot Damon son letade med blicken bland all text på skärmen.
''Hur jävlar svårt ska det vara?!'' Röt jag frustrerat. Han suckade högt och stängde ner skärmen.
''Dem kanske...'' Började jag men slutade mitt i allt för jag visste att de var hopplöst. Jag drog mina fingrar genom mitt hår och suckade högt.
''Jag vet att dem är här! Jag bara... Vet det.'' Sa jag med en suck och satte mig ner i den ena soffan.
''Justin... Ta det lugnt. Vi kommer hitta dem. Bara inte... Idag.'' Sa han i ett försök att lugna ner mig. Jag suckade ännu en gång och började gå mot hallen.
''Vart ska du?'' Frågade Damon.
''I have no idea...'' Sa jag likt en viskning och antog att han inte hörde det men brydde mig inte utan steg ur huset och sedan mot bilen. Jag startade motorn och började rulla ut från våran tomt och hann inte långt förrän jag fått syn på en bil parkerad helt fel. På en gräs plätt med dörren öppen. Det såg alldeles för konstigt ut för att bara kunna köra förbi och låta det va så jag steg ur bilen och gick sakta fram. Vänta... Jag känner igen bilen? Nu slog det mig. Noel. Hennes svarta handväska låg en ynka meter bort och Noel kunde inte skymtas någonstans. Jag tittade mig omkring men kunde fortfarande inte se henne. Jag gick och tog upp hennes väska och fortsatte leta med blicken runt om mig. Jag stängde hennes bildörr och skyndade mig sedan till min bil där ja hastigt satte mig och drog upp min mobil och slog in hennes nummer. Signaler hördes och plötsligt hörde jag hur det började ringa i bilen. Från handväskan. Jag stoppade ner handen och började rota runt och fick tillsut tag på henne mobil.
''Fuck!'' Svor jag högt för mig själv och slog med näven på ratten. Jag satte i nyckeln och vred om så motorn gav ifrån sig ett brummande ljud och vände och körde tillbaks hem där jag sedan rusade in och smällde dörren bakom mig. Jag hörde snabb steg komma mot mig och efter några ynka sekunder stod Damon framför mig med en rynka i pannan.
''Vad har hänt?'' Frågade han som redan sätt att något var fel.
''Noel... Fan!'' Röt jag argt och gick frustrerat in till köket.
''Justin! Berätta för mig! vad har hänt!?'' Upprepade han fast denna gången med en höjd röst.
''Hon är borta!'' Sa jag med sammanbitna käkar.
''Borta? Vadå borta?'' Frågade han förvirrat.
''Bort Damon! Hon är fan borta! Hennes bil stod nästan mitt i vägen och dörren var vid öppen. Hennes väska låg på marken och hon syntes ingen stans!'' Röt jag.
''Fan...'' Mumlade han tyst.
''Har du testat att ringa henne?'' Frågade han lugnt.
''Om jag testat!? Hennes mobilen är fan här!'' Sa jag med en arg ton och höll hennes mobil framför honom.
''Justin! Ta det lugnt!'' Röt han.
''Hur fan ska jag ta det lugnt när min jävlar flickvän är spårlöst försvunnen!?'' Röt jag och slog näven i bordet medans jag spände blicken i honom.

                                     

Dörren for upp och en kille kom in. Inte Elijah. Utan någon annan. Svart hår, gröna ögon och samma kroppsbyggnad som Elijah. Han bar en grå mössa på sig och svarta slappa kläder. Med tunga steg kom hand gåendes mot mig. Sedan kom Elijah ingåendes med en kille jämte sig. Svart hår, hans käkben syntes tydligt och svarta ögon. Han var muskulös och hade en hård blick som alla andra. Dem gick och ställde sig jämte den första killen och korsade armarna medans dem stirra på mig.

''Vad?'' Muttrade jag surt.
''Du vet vad vi vill.'' Sa Elijah.
''Tyvärr, nej.'' Sa jag och blängde surt på honom.
''Om du inte berättar vad du vet kommer det inte sluta bra för dig.'' Sa han när han kommit fram till mig och tagit stryptag om min halls.
''Ey! Elijah!'' Sa killen med dem svarta ögonen. ''Släpp.'' Bad han. Jag kände hur det blev svårare att andas och trycket blev ett snäpp högre. Han gav mig en mördande blick innan han släppte taget om min halls och backade till dem andra.
''Om det inte vorre för Josh skulle du varit död...'' Sa han bittert. Josh. Killen som enligt honom räddade mig.
''Reed. Hämta kniven.'' Bad Elijah killen som tydligen hette Reed. Jag svalde hårt men tänkte inte avslöja någonting. Jag fick inte. Inte för D.I.D. Och jag vill inte. Då kommer dem även få reda på vad jag egentligen heter och vad jag jobbar som. Reed hade kommit tillbaks och denna gången hade han med en kniv i handen och flinade brett. Jag ville se så oberörd som möjligt för att inte visa att jag var rädd. Så jag höll masken och såg allvarligt på dem.
''Ni kan kniv hugga mig, skjuta mig, slå mig och döda mig. Men vad ni än gör så kommer jag inte säga någonting.'' Sa jag och försökte spela modig. Josh tittade allvarligt på mig medans dem andra flinade brett och skakade roa på huvudet.
''Well... Det tror jag inte på, Noel.'' Sa Elijah. Han tog snabbt tag om kniven och tryckte den hårt mot min kind. 
''Jag kommer döda dig långsamt... Så du får lida.'' Hotade han mig och tryckte in den i min kind så det rann blod och drog den sedan tillbaks. Det sved till och ner för min kind rann det blod. Jag spände mina käkar och ville bara skrika av smärta och ånger men höll det inombords. 
''Gör det... Döda mig. Men vad kärnar du på det?'' Sa jag kaxigt och väntade på svar. Han slängde frustrerat kniven i väggen och knöt sina nävar och höjde den. Jag blundade hårt och väntade på ett hårt slag men någon hindrade honom.
''Låt bli. Hon har rätt. Du kommer inte få henne att prata om hon är död.'' Sa Josh lugnande. Där räddade han mig. Jag kände hur lättnaden sköllde över mig. 
''Vi ska ha ett snack efter detta.'' Sa Elijah och blängde argt på Josh som såg lika lugn ut. Elijah gav mig en mördande blick innan han vände på hälen och gick därifrån. Reed gick efter honom och innan Josh gjorde detsamma gav han mig en mjuk blick. Jag var förvirrad. Var han en av dem? Eller snäll? Sedan gick han och lämnade rummet som alla andra. Jag kände hur trycket lättade och tårarna var snabba med att komma. Dem rann långsamt ner för mina kinder och känslan av att jag inte skulle bli hittad kom tillbaks. Sakta men säker... Dör jag inombords. Över alla som kan rädda mig hoppas jag på att det är Justin. Han får mig trygg på något konstigt sätt. Jag snyftade och stängde ögonen för att hoppas på att allt är över snart.....

---

Gud! Statistiken höjs varje dag! Ni gör mig så glada! Och till er som kommenterar, tack! Ni gör min dag! Anonyma tjejen/killen som kommenterade i förra kapitlet. Jag ska få med din ide så fort jag ser att det passar [eller vad man nu säger?]! Hanna, ditt med ;) Haha ;D♥ Kram!

Jag drog fingrarna lätt igenom mitt bruna hår och suckade högt. Ännu en skoldag som säkerligen kommer bli lika tråkig som vanligt. Och som Amber lovat kommer hon göra något pågrund av det jag sakt. Kanske hota mig ännu en gång. Fast vem bryr sig? Hon är en skol tjej. Och jag... Jo, jag är en agent. Så varför änns bry sig? Nu kom det knepiga här. Att ta sig förbi pappa. Fjärde dagen jag försöker ignorera att prata med honom eller änns möta hans blick. För jag vet att stämmningen mellan oss kommer vara pinsam och att prata med pappa om killar är ingen bra idé. Dessutom är han säkert fortfarande arg och vill heller inte prata med mig. Jag tog ett djupt andetag och gick med bestämmda steg ner för trappan och tänkte inte bry mig om han såg mig eller inte. Med snabba steg gick jag förbi köket och ut till hallen där jag var snabb med att dra på mig mina skor och på med skin jackan innan jag kunde skymmta pappa stå rakt framför mig. Med en suck ställde jag mig med armarna i kors och blängde allvarligt på honom.

''Vill du säga något eller?'' Frågade jag. Han suckade och slog ner blicken i golvet för att samla sig och vände blicken upp mot mig igen.

''Noel... Jag vill inte ha det såhär mellan oss.'' Sa han tillslut efter en stund i tystnad.

''Jag försökte förklara men du lät mig inte utan var helt inne i dina egna tankar.'' Han hade ju varit så inne i att jag kunde bli skadad och Justin var farlig och det ena med det andra. Jag försökte förklara varför men han lät mig inte. Han var fast i sina tankar, vilket hindrade honom från att höra varför.

''Jag kunde bara inte tänka tanken av att du och Justin kanske tillslut får känslor för varandra. Jag skulle aldrig tillåta det, Noel.'' Sa han allvarligt. Nu ville jag defenitivt inte berätta. Det var just den anledningen. Jag och Justin var tillsammans. Hur skulle jag förklara det och att det bara är ett faik föhållande? Bara det att Justin inte vet om det. Han skulle aldrig tro på det. 

''Så... Berätta nu då.'' Bad han mig. Paniken steg och nervositeten tog över min kropp.

''Jag har bråttom. Ikväll om jag hinner!'' Log jag nervöst och försvann ut genom dörren med väskan och mobilen i handen. Jag sprang mot min bil och var snabb med att starta den så jag snabbt kunde köra ut på gatan för att slippa en massor av frågor. Jag satte på mig solbrillorna och kunde pusta ut då jag väl kommit iväg. 

 

Jag satte upp håret i en hög svanns och började gå mot gymnastik salen där alla väntade på mig. Cece stod med några andra tjejer som jag inte hade en aning om vilka dem var men hon tittade allvarligt på mig. Det kändes verkligen inte bra att vara osams med henne. Och heller inte med Mike och Shana som säkert fortfarande är arga på mig. Jag gick med snabba steg mot dem andra för att slippa allas blickar som stirrade sönder mig. Jag satte armarna i kors och riktade blicken ner mot golvet. Justin hade inte varit här på hela dagen. Inte en skymmt av honom. Inte heller Damon eller Stefan. När jag frågade Tyler eller Zack om dem sätt dem andra så ryckte dem bara på axlarna och gick snabbt därifrån. Som om dem undvek mig. Jag suckade och vände blicken upp mot Tränaren som stog med en volley boll i famnen och pratade för fullt. Men jag var för inne i mina tankar för att orka lyssna på vad han hade att säga. Säkert det vanliga. Om regler och lag osv.

''Noel!'' Ropade någon mitt namn med en sräng ton. Jag ryckte till och väcktes ur all dagdrömmande och tittade som ett frågetecken på Tränaren.

''Hörde du vad jag sa?'' Frågade han med en arg blick. Jag suckade och nickade. Lögn! Jag hörde inte ett skvatt.

''Bra. Då går du dit.'' Sa han lika strängt och pekade mot det ena laget. Jag gick dit och suckade trött och mötte Ceces blick som var på andra sidan nätet. Jag kollade ett långt tag in i hennes gråa ögon och såg hur hon igentligen var ledsen över vårat såkallade bråk.

''Kör!'' Tjöt Tränaren och visslade vilket fick oss att rycka till och våran ögonkontakt bröts. En kille från andra laget sköt en hård boll mot oss. Fast som tur var räddade en från vårat lag bollen och sköt över den till andra sidan vilket träffade marken och vi fick poäng. Jag hörde hur dörren en bit bakom oss öppnades och jag vände mig om för att kolla...

''Noel!'' Tjöt någon bakom mig. Jag han varken se vem som kom in genom dörren eller vända mig om förräns allt blev svart.

 

''Noel?'' Hörde jag en mjuk stämma säga svagt. ''Noel?'' Upprepade personen. Jag kände hur mina ögonlock sakta öppnades och synen var otydlig.

''Noel?'' Sa personen igen. Det var så ljust att jag var tvungen att sätta min hand för ögonen och satte mig sakta upp. Synen bättrades men jag kunde fortfarande inte se vem det var som satt framför mig eller vart jag var. Minnett var kort.

''Vart är jag?'' Mummlade jag tyst. 

''I skolan. Du fick en boll i huvudet. Är du yr?'' Sa personen och böjde sig längre fram för att titta nära på mitt ansikte. Jag lutade huvudet en bit bak och gnuggade mig i ögonen.

''Shana?'' Sa jag en aning förvirrat.

''Är du verkligen okej?'' Frågade hon med en rynka i pannan.

''Vad gör du här?'' Frågade jag förvirrat. Hon log mjukt och lutade sig tillbaks i stolen hon satt på. Jag tittade mig omkring och såg att vi befann oss i omklädningsrummet.

''Jag hörde att du fick en boll i huvudet. Så jag kom hit.'' Sa hon med ett leende.

''Vem sköt bollen?'' Frågade jag. Hon tittade fundersamt på mig och kliade sig i nacken

''Ehm... Jag tror det var... vad heter hon nu?'' Sa hon och stängde ögonen för att försöka komma ihåg.

''Var det kanske... Amy? Nej... Abby... Vad heter hon nu?'' Sa hon frustrerat.

''Amber?'' Gissade jag osäkert.

''Just det! Ja, Amber! Det var hon.'' Fnittrade hon sött. Ge igen? Självklart att det var Amber. Var det hämnden? Dessutom... Hur lyckas jag få blondiner till vänner all the time? Shana... Söt brunnet men är har ingen hjärna att tänka med. Knappt. Men vad ska jag göra? Hon är min vän och är underbar ändå.

''Självklart...'' Mummlade jag tyst.

''Mår du bra?'' Frågade hon och la en hand på mitt lår. Mitt huvud dunkade av smärta och hela kroppen värkte.

''Jag mår bra.'' Log jag falskt. Jag ville inte att hon skulle ta hit skolsystern eller någon lärare vilket innebar att jag fick ljuga. 

''Vad bra!'' Pustade hon ut med samma breda leende. Jag log mjukt och ställde mig försiktigt upp.

''Du... Förresten. Du är inte arg på mig va?'' Sa hon innan jag hann ta ett steg. Jag vände mig hastigt om och kollade förvirrat på henne.

''Arg? Shana... Klart jag inte är arg på dig. Varför skulle jag?'' Frågade jag och satte mig ner igen. Hon tittade ner i golvet och suckade innan hon vände blicken upp mot mig igen.

''Jag bara... Det som hände imorse. Jag vill inte ha det så. Du får gilla vem du vill. Och jag vill vara din vän i vott och tortt. Jag ska inte behöva bli arg på dig pågrund av en liten sak.'' Suckade hon. Det var nog det mest vettigaste jag hört henne säga. Och det mest underbaraste som kommit ur hennes munn.

''Shana... Jag förstår dig okej? Du vill bara mitt bästa, i know. Men jag lovar. Jag är inte arg.'' Tryckte jag fram ett leende och ställde mig sedan upp igen.

''Förresten... Har du sätt Justin?'' Frågade jag.

                 

Hon skakade lätt på huvudet och log sedan.

''Inte på hela dagen.'' Sa hon med en axeln ryckning. Jag nickade svagt och log mjukt mot henne innan jag tog mina kläder i handen och gick mot toan och böt snabbt om till mina kläder innan jag gick tillbaks till platsen där Shana nyligen satt på. Men nu var hon plöstligt borta. Jag tittade fundersamt omkring med en rynka i pannan men kunde inte se en skymmt av henne någon stanns. Med en suck gick jag därifrån och ut mot koridoren. Jag kände inte att det var lönt att gå tillbaks till gympan nu när jag känner mig yr och har ont exakt överallt. Så jag fick sitta i sofforna ett tag tills alla lektioner är slut och nästa börjar.

 

Klockan ringde högt och jag slog upp blicken mot dörren som var en bit bort. Elever strömmade ut och gick mot sina skåp. Med tunga steg gick jag tomhänt mot klassrummet och steg in då jag inte kunde skymmta någon lärare eller någon som helst elev.

''Hallå?'' Sa jag tyst. Jag gick en bit in och tittade mig omkring.

''Hallå?'' Sa jag ännu en gång men kunde inte höra någon svara.

''Noel, vikarien kunde inte komma. Lektionen har ställts in.'' Log kvinnan från receptionen som tagit sig tid att gå den lilla biten fram till mig.

''Åh, okej.'' Log jag. Jag kände hur lättnaden sköllde över mig. Jag såg channsen att ta mig hem och vila en eller två timmar innan jag skulle ta mig tillbaks till skolan. Jag gick med hastiga steg mot mitt skåp och drog ut min jacka och började gå egenom koridoren då jag mötte Zack och Tyler.

''Ey! Guys!'' Sa jag hastigt. Dem båda stannade och vände sig om med ett nervöst leende.

''Vart är Justin? Och dem andra?'' Frågade jag.

''Ehm.. Aså dem är...-''

''Sjuka! Dem är hemma'' Avbröt Zack honom. Jag korsade armarna och höjde på ögonbrynen.

''Sjuka? Really? Döljer ni något?'' Frågade jag och tittade misstänksamt på dem.

''Vi har en lektion att passa.'' Sa Tyler och vände sig om och började gå därifrån med Zack bredvid sig.

''Då tar jag väl reda på det själv då!'' Ropade jag efter dem. Jag suckade högt och fortsatte gå. Jag kände hur hopplöst det var att få dem att prata. Men jag vet att dem döljer något. En hemlighet... Jag hoppade in i bilen när jag väl kommit fram och funderade ett tag medanns jag trummade med fingrarna på ratten. Hem... Eller till Justin. Jag var bara så nyfiken och misstänksam på vad dem höll hus och som mitt uppdrag går ut på ska jag ta reda på så mycket som möjligt. Detta kan vara en channs att få reda på saker. När jag väl bestämmt mig startade jag bilen och körde snabbt mot Justin. Jag kände hur yrheten nästan tog över min kropp och hur huvudet dunkade mer och mer för varje sekund som passerade. Jag parkerade en lång bit bort och steg ur bilen. När jag gick kunde jag inte se något tydligt utan allting runt om mig snurrade. Jag kände hur jag var nära på satt svimma så jag var snabb med att sätta mig ner. Framför mig kunde jag se tre killar. Men aniktena kunde jag inte se för synen hade sämratts och hörseln också. 

''Justin? Damon? Stefan?'' Gissade jag osäkert.

''Damn... Någon som tappat bort sig? Killar... Jag tror hon behöver skjuts hem.'' Skrattade en kille med en hes läskig stämma. Dem andra höll med genom att skratta och inte förränns då förstod jag att det inte var dem. Killarna närmade sig mig och tog tag i mina armar.

''Jag behöver inte hjälp... Jag klarar mig.'' Sa jag. Dom släppte inte mig utan greppade hårt om min handled.

''Släpp mig!'' Tjöt jag. Jag kunde inte göra något motstånd eftersom yrheten var för stark.

''Elijah! Hjälp till lite!'' Hörde jag den ena killen säga.

''Ni klarar det bra själv.'' Fräste han. Elijah? Och vem var det? 

''Släpp mig!'' Skrek jag. ''Släpp mig idioter!'' Tjöt jag.

''Ey! Gör något åt hennes skrikande.'' Bad en utav killarna. Ett hest skratt var det ända jag kunde höra innan allting blev svart.

 

Blev inte direkt nöjd med kapitelt och har ändrat flera gånger! Så detta fick bli bra. Har dessutom huvudvärk så hade svårt att konsenrtera mig pågrund av huvudet som bulltade. Men jag lovade att det skulle komma ut ett idag och jag håller det jag lovar! Så jag bet ihop och skrev ett kapitel ;) Hoppas ni gillar det!

Kram♥

 

Och såhär blev designen! Dem flesta har nog redan sätt den men jag bestämmde mig för lägga upp detta ändå eftersom jag ändå behöver ta upp några saker om den. Jag blev jätte nöjd och tycker Mikaela gjort ett jätte bra jobb... Igen ;)! Hon testade något nytt med min design... Igen! Haha... Anyway! Först när jag såg den [då hon skickade länk för att jag skulle bekfräfta om jag ville ändra något osv.] tyckte jag sjävklart att den var helt grym och ha jag betalade och hon la in den. Men sedan när jag tittat igenom på designen några gånger kom jag på att något saknades... Sedan slog det mig. Ikonerna! Jag rullade ner till sidans slut men hittade inga ikoner och blev sedan orolig. Men när jag kom in [här] på datorn och kollade på bloggen såg jag dem uppe i hörnet och jag kunde lättat pusta ut. Då hade det bara varit så att på mobilen hade designen krymt en aning. Det jag vill få sakt är att man inte kommer kunna gå in på ikonerna via mobilen utan bara på datorn! Ska fortsätta skriva nu!

Kram ;)♥

 

Här är handlingen på Julias novell: Two souls one heart. Verkar grymt bra och spännande!

 

                Här är handlingen på Julias novell: Two souls one heart. Verkar grymt bra och spännande!

Klicka på bilden för att komma till bloggen

    

 

Vi gick ner för trapporna och ner till det som såg ut som ett vardagsrum. Det var stort och snyggt. Hur hade han råd med detta? Fast just det. Han är en före detta kändis. Alltså måste han ha mycket pengar. I sofforna satt Damon, Stefan, Tyler och Zack.

''Nämen... Noel. Vad gör du här?'' Flinade Damon. Med ett leende på läpparna himmlade jag lätt med ögonen och slog mig ner i en utav fotöljerna.

''Jag vet inte... Fråga Justin.'' Sa jag med en axel ryckning och vände mig till Justin som tittade med ett flin på oss. Alla fem - inkluderat jag - tittade frågande på honom.

''Well... Det är fest på stranden ikväll och... Tänkte att Noel skulle följa med.'' Hittade Justin på eftersom. Jag skakade på huvudet med ett skratt.

''Nej, nej jag kan inte.'' Sa jag snabbt.

''Varför? Kom igen! Det blir kul!'' Sa Justin med ett prövande leende.

''Noel. Va inte så tråkig!'' Klagade Damon.

''Det blir roligt!'' Höll Stefan med. Jag skrattade till och la huvudet på snedd.

''Seriöst. Vill ni ha med mig på en strand fest? Skulle inte tro det.'' Flinade jag. 

''Tråkmåns!'' Sa Justin med en suck och satte sig i fotöljen jämte. Jag tänkte efter en stund. Varför inte liksom. När får man tillfälle att hänga med fem kriminäla killar på en strandfest? Okej... Det lär sjukt konstigt! Men varför inte. Jag kanske får reda på mer. Det är ju ändå fredag och jag har ändå inget att göra.

''Okej, visst.'' Sa jag med en suck. Justin sken upp i ett snett leende detsamma med dem andra och alla blev genast på bättre humör.

''Så när är det?'' Frågade jag.

''Om drygt... fyra timmar. Vid åtta.'' Sa Justin med ett snett leende. Jag nickade lätt på huvudet och stirrade tomt på tv skärmen som alla andra gjorde. Jag sneglade på Justin som hade sin blick fastklistrad på tv:en. Vad hade vi för rellation igentligen? Vänner? Fiender? Tillsammans? Eller hade jag änns känslor för honom? Eller var allt det jag gjorde och kände idag på låtsas? Hade jag kanske bara spelat? Jag blev genast osäker på vad jag kände och inte kände. Jag ville inte få känslor för honom. Jag ville bara inte. Men på något sätt hade jag ändå fått det. Eller?

 

Jag drog på mig en vit topp, ett vit-mönstrat genomskliningt linne, ett mar vita shorts med ett brunt bällte, ett långt halsband och ett par amrband + en bäch väska. Snabbt sprang jag in till badrummet och kletade på lite mer maskara och kammade lätt igenom håret innan jag skyndade mig ner till hallen. Pappa var som tur var inte hemma utan skulle iväg någonstanns. Han skulle säkert aldrig låta mig åka iväg på en fest med Justin och gänget. Jag satte på mig mina sandaler och mina svarta Ray Bans innan jag steg ur huset och låste efter mig. Justin stog lutandes mot sin bil med blicken fast på mobilskärmen. Jag harklade till mig för att få hans uppmärksamhet. Vilket jag fick.

''Äntlig-'' Han avbröt sig själv när han fick syn på mig.

Han tittade med en vid öppen mun på mig. Ett brett leende spred sig på mina läppar och harklade mig ännu en gång. 

''Ska vi åka?'' Frågade jag.

''Öhm... Ja, jo.'' Sa han snabbt och kliade sig i nacken. Jag satte mig i sätet och han kom strax efter. Han startade motorn och körde ut på gatan och körde mot stranden. Det var alldeles tyst. Sådär pinsamt tyst. Jag satte snabbt på radion för att få det bekvämare men jag kände ingen skilnad. Sen jag gått med på att hänga med till festen så hade vi inte gjort mer än att titta på Family Guy hela eftermiddan. Tills nu då. Justin saktade ner och parkerade på en utan dem tomma parkeringarna innan vi steg ut tillsammans. Det fanns massvis av folk på stranden. En stor brasa fanns mitt på stranden bland all folk. Himmlen började mörkna och stjärnorna började synas. Jag kunde skymmta killarna en bit bort stående med öl flaskor i händerna. Vi började gå mot dem och jag kunde se Justin stirra på alla tjejer som gick runt. Jag knuffade till honom vilket fick honom att tjuta till av irritation.

''Vad var det bra för?'' Frågade han bittert.

''Håll dina ögon i styr.'' Sa jag. Han tittade surt på mig en lång stund innan han sprack upp i ett retlit flin.

''Är någon kanske lite avundsjuk?'' Flinade han. Automatiskt höjdes mina ögonbryn och ett skratt for ur mig.

''Avundsjuk? Seriöst Justin?'' Sa jag allvarligt och korsade armarna.

''Im just asking.'' Sa han med ett flin. Vi forsatte sedan gå och efter en stund hade vi äntligen nått fram till dem.

''Där är ni ju!'' Sa Damon med ett flin.

''Har jag missat något?'' Frågade Justin med ett flin och tog emot en öl flaska som Tyler räckte fram till honom och sedan en till mig som jag glatt tog emot.

''Nepp. Förutom att Sean är här och-''

''Sean?'' Avbröt Justin honom - Zack -.

''Jepp. Han den där-''

''Jag vet vem han är.'' Avbröt Justin honom ännu en gång.

''Vart är han?'' Frågade han och letade efter honom med blicken.

''Justin. Inget mer bråk. Det räcker med det som redan hänt.'' Sa jag.

''Jag vet inte. Han var här ganska nyligen.'' Sa Zack med en axel ryckning. Justin verkade inte bry sig om vad jag nyligen sakt. Jag ställde mig framför honom och försökte få ögon kontakt med honom.

''Ey! Justin? Glöm honom ikväll.'' Sa jag och fick tillslut ögonkontakt med honom.

''Han är inte värd att lägga tid på. Låt oss han roligt istället. Okej?'' Sa jag och tryckte fram ett leende. Han satte sina händer på mina höfter och drog mig närmre honom.

''Okej...'' Viskade han med ett flin. Jag puttade bort hans händer och flinade busigt. 

''Jag går och hämtar mer öl!'' Sa Zack och gick.

 

Justin och Noel försvann bland all folk och nu var det bara Stefan, Tyler och jag kvar.

''Ey! Killar, vi måste göra en sak.'' Sa jag allvarligt.

''Som... Vadå?'' Frågade Tyler.

''Sean. Han är helt skum.'' Började jag.

''Håller med.'' Sa Stefan.

''Vi måste leta upp honom och ta reda på vem han är.'' Sa jag bestämmt.

''Jag tror Justin skulle uppskatta det.'' La jag till. Dem båda nickade och var med på planen. Jag fick dåliga vibbar av honom och kände att det var något konstigt med honom. Vi steg in i skogen som var en bit bort från stranden och började vårat letande här. Jag hörde hur det knastrade bakom oss och med snabba ryck stod vi vända mot...

''Amber?'' Sa jag chockat. Hon tittade på oss med ett brett flin. Amber är Justins före detta. Men förrådde Justin och det tog slut mellan dem för något år sedan. Sedan dess har vi inte sätt henne.

''Damon och Stefan Salvator... Tyler Lockwood?'' Sa hon med en rynka i pannan.

''Vad gör du här?'' Frågade Stefan bittert.

''Tänkte hällsa på min hemstad.'' Sa hon med samma breda flin och tog några steg mot oss.

''Och vad gör ni här?'' Frågade hon nyfiket.

''Som om du bryr dig?'' Sa jag bittert.

''Vart är Justin?'' Frågade hon när jag inte svarade på hennes fråga.

''Du lämnar honom ifred. Han vill inte med dig att göra.'' Sa Tyler irriterat. När hon förrådde Justin förrådde hon oss alla. Vilket vi aldrig kan förlåta.

''Och hur vet du det?'' Frågade hon och hennes attityd ändrades till bittert.

''Vi känner Justin mer än väl. Så vidar jag vet har han inte förlåtit dig för det du gjort och hatar dig.'' Fräste jag.

''Han älskar mig!'' Sa hon helt övertyganden om att det stämmde. 

''Älskade.'' Rättade jag henne.

''Just nu står han med sin nya tjej och har roligt. Han har helt glömmt dig. Du borde ta och gå vidare.'' Sa Stefan argsint. Vi vände oss om och gick därifrån utan att ge henne en sista blick. När vi väl kommit ur skogen sprang vi ner till stranden där vi letade efter Justin och Noel.

 

Jag satt på en bänk med en röd mugg i handen och Justin stod vid ett bord och fyllde på sin mugg. Efter några få sekunder satt han jämte mig med blicken vilande på mig.

''Vart tog killarna vägen?'' Undrade jag.

''Jag tror dem följde med Zack.'' Sa han osäkert. Jag nickade långsamt och smuttade på vettskan jag hade i muggen. Allt festande påminde om min födelsedag då mamma och Maddie dog. Tanken får mig att må illa. Jag kunde skymmta Damon, Stefan och Tyler komma springandes mot oss och tillsut stod dem andfodda framför oss.

''Vad har hänt?'' Frågade Justin och ställde sig upp. Jag ställde mig hastigt upp och tittade frågande på dem.

''Vi har ett problem.'' Sa Damon när han fått tillbaka sin normala andning.

''Hej Justin...'' Kunde jag höra en ljus röst säga. Både jag och Justin vände oss om och fick syn på en blondin.

''Amber?'' Sa Justin chockat.

''Och... Ja, hon är problemet.'' Harklade Damon sig.

 

Ännu ett kapitel! Det kommer nog dröja tills nästa kommer. Eftersom hela helgen kommer jag ha kalas och nästa vecka har jag en MASSA saker att göra. Måndag fyller jag år vilket innebär att jag kommer gå ut och äta med familjen. Tisdag blir dagen då jag packar för sedan på Onsdag ska jag på JUSTIN BIEBERS KONSERT! Överlycklig! Okej... Tillbaka till saken. Jag kommer inte hem förräns på Torsdag. Så... Jag vet inte när jag kommer lägga ut nästa. kanske tisdag? Får se! Puss&Kram ♥

 

 

Jag satt vid luch bordet med Cece, Shana och Mike. Som vanligt då. Dagen har flytit på som vanligt förutom att jag och Justin gett varandra blickar lite då och då. Jag vet inte vad som händer med mig? Jag känner mig annorlunda i hans närhet. Och så fort han tittar på mig pirrar det i magen. Är jag kanske... Kanske... Kär? Nej! Nej Noel! Sluta tänka så! Du är inte kär! Jag får inte vara kär i honom. Det skulle aldrig funka. Jag får inte få känslor för honom. Jag är en agent som är på uppdrag och har inte tid med sådant. Dessutom är han uppdraget och det skulle bara bli världens katastrof om han fick reda på att jag inte är den jag säger att jag är. Jag vill inte änns tänka tanken. Jag har inte pratat med Sean någonting sedan det som hände imorse. Han värkar arg på mig. Vilket jag inte kan göra någonting åt. Jag valde antingen hans eller Justins sida. Och jag kunde inget mer än att gå över till Justin sida. Dels för att det är han som uppdraget går ut på och sedan för att jag tyckte hans sida var den rätta. Kanske inte den rätta... Men jag kände knappt Sean och ville inte bli osams med Justin. Visst, vi är uppkäftiga mot varandra och kaxiga men på ett vänskapligt sätt... Typ? 

''Noel?'' Sa Cece och petade på mig. Jag väcktes från mitt dagdrömmande och tittade som ett frågetecken på henne.

''Öh... Va?'' Sa jag förvirrat och kliade mig generat i nacken och skrattade nervöst.

''Vi ska till stranden idag. Lust att följa med?'' Frågade hon medans hon proppade sin mun full av pomes frites.

''Jag kan inte idag...'' Sa jag änkelt till svars. Jag såg hur Shana öppnade sin mun för att tillägga något som säkert skulle ha med: Stranden att göra och att jag var tvungen att följa med! Så jag var snabb med att avbryta henne.

''... Och denna gången ångrar jag mig inte!'' Tillade jag. Hon stängde munnen och suckade utan någon framgång. 

''En annan gång.'' Log jag för att inte låta allt för tråkig.

''Okej!'' Sken Shana upp i ett brett leende och återgick till att äta sin hamburgare. Jag kunde skymmta Sean en bit bort sittandes ensam. Han såg deppig och ensam ut. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Hans första dag i skolan började inte bra. Jag tittade ner på min tomma talrick och ställde mig upp.

''Jag går nu. Vi ses!'' Log jag och tog min - plast - talrick och slängde den. Här i skolan slutar vi oftast efter lunch. Vilket är skönt! Jag började gå mot Sean där han satt. Han petade i sin kyckling salad med sin gaffel och vände sedan upp blicken när han fick syn på mig stående framför honom.

''Hej...'' Började jag och slog mig ner på stolen mittemot honom.

''Hej.'' Sa han ointresserat.

''Förlåt för det innan.'' Sa jag och sökte efter ögonkontakt. Men fick ingen. Utan han kollade ner i golvet.

''Nej, nej. Det är lugnt. Det är ju liksom din pojkvän. Du kan inte hjälpa att han är en idiot.'' Sa han med en suck.

''Ursäkta?'' Sa jag häpet och höjde på ögonbrynen.

''Först och främst. Han är inte min pojkvän. Sen, du kallar honom inte för idiot. Idiot är den som knuffar till någon med flit och tror allt ska gå så änkelt och komma undan utan något slagsmål.'' Fräste jag. Och den jag beskrev var han.

''Och om det inte vorre för mig skulle du varit ihjäl slagen vid detta lag! Fattar du? Jag räddade dig!'' Sa jag argsint. Han blängde surt på mig en lång stund. Jag kunde känna Justins blick brännas på min kind och om Sean skulle göra något som att änns röra sig ur fläcken skulle Justin komma framrusande och tro att han gjort något mot mig. Något mot min vilja. Och det ville jag heller inte. Eftersom Justin eller Sean skulle ta upp bråket som hände innan och det skulle bli värsta kalabalik.

''Du räddade inte mitt liv. Han är en jävlar idiot till kille som tror han är något.'' Spottade Sean bittert.

''Han må va killen som tror han är något. Men vad är du då? Killen som tror han har rätt om allting? Du har inte rätt om något än sålänge och i denna sitoationen är du den som skapar problem. Och ingen vill ha problem!'' Fräste jag argt. Sean böjde sig hastigt över bordet och tittade med en mördande blick på mig.

''Du kan fan dra till helvetet!'' Sa han argt.

''Åh du... Eftersom jag sitter här, vid dig... Är jag redan i helvetet!'' Spottade jag argt. Jag kunde se Justin komma mot oss och var inte speciellt glad.

''Du är fan värre en din kille!'' Hann Sean säga innan Justin kom.

''Inte du...'' Suckade Sean irriterat när Justin stannade framför oss.

''Du håller fan käften!'' Sa Justin argt.

''Justin... Bara...'' Började jag men kände att detta var meningslöst och ställde mig istället upp.

''Jag ångrar att jag änns mötte dig från första början.'' Sa jag så bara han hörde. Och antagligen Justin också. Och så gick jag därifrån. Sean som verkade hyfsat trevlig i början var helt tvärt emot nu. Jag som försökte be om ursäkt för det innan så börjar han bråka igen istället. Jag suckade irriterat och började gå mot parkeringen. Jag hörde hur någon sprang efter mig och kände en hand ta tag om min arm så jag tvär bromsade och vände mig hastigt om. Justin stod med en rynka i pannan och tittade frågande på mig.

''Vad var det där om?'' Frågade han. 

''Jag ville be om ursäkt.'' Sa jag kort och slingrade ur mig hans grepp och fortsatte gå. Men bilen var helt borta. Någon hade stulit den. Någon hade stulit min bil. Jag suckade frustrerat och tittade mig omkring för att se om bilen stod här någonstanns. Men den var helt borta. Toppen!

''Ey! Vadå be om ursäkt?'' Frågade han när han väl kommit fram till mig.

''För bråket... Jag... Nej jag vet inte varför igentligen.'' Sa jag med en suck.

''Och varför bråkade ni?'' Frågade han sedan.

''För att jag försvarade dig.'' Sa jag änkelt.

''Vadå?'' Frågade han.

''Måste du fråga så mycket!? Han kallade dig idiot. Och jag försvarade dig.'' Sa jag och slog ut med armarna.

''Han... Idiot? Han ska fan få...-''

''Snälla... Sluta Justin. Gör det inte.'' Sa jag och tog tag i hans arm för att hindra honom. Han stannade genast och vände sig om.

''Och varför skulle jag?'' Frågade kaxigt.

''Lita på mig. Du kommer få en massa skit för det och... Jag vill inte att du gör det.'' Sa jag lugnt. Han vände blicken åt cafetrerian och sedan på mig och suckade. Tack och lov att han lyssnade på mig. Jag släppte hans arm och började gå därifrån för att gå hem.

''Vart ska du?'' Frågade han.

''Hem.'' Svarade jag kort. Eftersom han inte svarade hoppades jag att han gett upp och gått därifrån. Jag vände mig om och kunde inte se honom någonstanns vilket fick mig att pusta ut. Plötsligt tutade det och jag ryckte till av rädsla.

''Hoppa in!'' Hörde jag Justin säga från sin bil som körde sakta jämte mig. Jag suckade högt och gav upp. Han är hopplös. Jag gick mot bilen och öppnade bilddörren med ett klickande ljud och satte mig ner. Justin började genast köra därifrån i tystnad. Det var skönt att det var tyst. För jag orkade verkligen inte prata mer. Jag ville hem och bara sova. Inget mer. Jag kände hur mina ögonlock plöstligt blev tyngre och tyngre. Jag försökte hålla dem öppna men dem bara flackade och tillsut kunde jag inte hålla emot... Utan somnade.

 

Jag öppnade sakta mina ögon och gäspade högt. Jag drog täcket tätare om min kropp och satte mig med ett leende upp. Jag tittade mig omrking och såg ett okänt rum. Vart är jag? Sov jag hos någon random? Jag steg ur sängen. Jag hade alla kläder på så jag trippade genom rummet och mot dörren. Den öppnades hastigt och i dörr karmen stod Justin.

''Sovit gott?'' Frågade han medans han steg förbi mig och in i rummet.

''Vart är jag?'' Frågade jag förvirrat.

''Hos mig.'' Sa han medans han drog av sig sin tröja. Jag stirrade med stora ögon på hans mage och kunde inte rå för att jag stirrade. Han hade 6 pack och gud... Han flinade stort innan han drog på sig en vit t-shirt.

''Gillar du vad du ser?'' Flinade han. Jag himmlade med ögonen och gick mot sängen där jag satte mig ner.

''Hur länge har jag sovit. Sedan ett. Alltså typ tre timmar.'' Sa han på ett ungefär.

''Åh...'' Sa jag tyst. Jag la mig ner i sängen och tittade upp i taket.

''Är killarna här?'' Frågade jag nyfiket.

''Hurså?''

''Bara undrade.'' Sa jag änkelt till svars. Det blev tyst en stund innan han gick och satte sig på säng kanten.

''Litar du på mig?'' Frågade han plöstligt. Jag vände blicken åt honom och kollade med en rynka på honom.

''Hurså?'' Frågade jag fortfarande liggandes.

''Litar du på mig? Ja eller nej.'' Frågade han. Vad skulle jag säga? Ja, jag litar på dig och ljuga för honom? Eller säga nej, du är fan kriminäl och vem vet vad du gör? Nej, det är heller inget bra svar. Jag kunde inte ljuga och heller inte säga sanningen. Han tittade fullt allvarligt på mig. Varför plöstligt ställa den frågan?

''Jag vet inte...'' Blev mitt svar. Han fortsatte titta lika allvarligt på mig utan att röra en muskel i ansiktet.

''Ta mig för den jag är, inte för den jag var. Jag lovar att jag är den du kan lita på.'' Sa han plöstligt. Min ögonbryn höjdes och jag tittade förvånat på honom. Jag kände mig hemsk nu... Att inte kunna säga detsamma utan att ljuga.

''Då litar jag väl på dig...'' Sa jag och ett litet leende kröktes på mina läppar. Han la sig jämte mig i sängen och tittade upp i taket. Jag visste inte att han kunde utrycka sig så. Och säga sådant. Han är ju liksom... Bad boy. Men den sidan av honom gillar jag. Jag fortsatte titta på honom med ett leende och vände sedan upp blicken i taket. Jag kunde känna hans lena hand krama om min. Och jag kunde inget mer än att bara lee och fläta ihop våra fingrar.

Här är ännu ett kapitel bara ikväll! Överlycklig att jag hunnit med två kapitel! [okej, båda var ganska kort]. Nästa kommer kanske imorgon om inte på lördag! Kommer inte lägga ut något på söndag [har kalas då] för jag fyller 12 år på måndag! Jippi!♥ Puss&Kram ♥

 

 

''Chilla Justin. Det var för ett år sedan.'' Sa han lugnt. Jag kunde höra hur han flinade. Det äcklade mig av att bara höra hans andetag.

''Ett år sen ja. Men tror du jag glömmer det helt plöstligt? Nej, tyvärr! Du står på listan av dem jag vill döda och kommer döda. Hämden kommer.'' Fräste jag argt och bet ihop.

''Så det är så du vill ha det? Visst, då får vi väl se om du är redo nu. Antar att kändis brachen tog slut. Inga fans. Inget crew. Inga som bryr sig. Du har ingen som bryr sig om dig. Tror du då någon plöstligt undrar vart du tagit vägen när jag dödat dig? Tror inte det. Lycka till bror. Det lär du behöva...'' Sa han med en hes stämma och la sedan på. Näven knöt sig och hela jag var fylld av ilska. Jag ville hitta honom och slå honom tills dötts! Den jäveln får inte komma undan med detta också. Bror... Det är de sista jag någonsin kommer vilja bli med honom. Efter några få sekunder kände jag hur min magen knöt sig. Det gjorde ont och jag kände hur det bränndes under ögon locken. Tårar ville ut men jag vägrade... Att gråta. Inte nu. Inte bland en massa folk. Nej, jag ville aldrig gråta. Jag ville inte visa mig svag. Jag ville inte visa min svaga sida och min svaga punkt. Mina döda familj. Jag slöt ögonen för att försöka få bort tårarna och vände sedan blicken upp mot himmlen. Kommer dem någonsin förlåta mig för det jag gjort det senaste året?

 

 

Jag skakade bort tankarna och tog några djupa andetag innan jag började gå mot läktaren där killarna satt. Damon vände sin blick mot mig och jag gav honom en blick som tydde det-var-han. Han tittade storögt på mig och knuffade till Stefan och viskade något åt honom så han tittade förvånat på mig. När jag väl kommit fram till dem öste dem på med frågor.

''Var det Elijah? Ringde han dig? Vad sa han? Vad kommer hända nu? Kommer han komma till New York? Är vi körda?'' Jag kunde inte ta in allt dem frågade och shyshade dem snabbt.

''Det var Elijah. Och jag vet inte. Jag kanske... Sa att jag skulle hämnas.Och kanske nämnde det med min familj.'' Sa jag med en suck och kliade mig nervöst i nacken.

''Justin. Förr eller senare skulle det blivit så. Antar att vi bara måste vara på vår vakt?'' Sa Damon stöttande och la en hand på min axel.

''Vi är med dig vad som än händer.'' Sa Stefan och log.

''Alltid Bieber.'' Höll dem andra med. Vi var som en familj. Alla fem. Efter allt som hänt har vi hållit ihop och stått upp för varandra. 

''På liv och död så håller vi ihop.'' Ville jag få bekräftat. Alla nickade och höll med. Well... Jag har typ startat krig mellan The Outlowers och Sliders. Vad ska jag säga? Det är nu allting startar....

 

Krig? Really? Ni fick reda på hur dem typ dog och vad som hänt i det förflutna. Kort! jag vet! Men hann inte med mer. Sorry! Men hoppas ni gillade kapitlet! För hoppningsvis kommer det ett till imorn eftersom det blev så kort! Puss&Kram ♥♥

 

Hjärtat dunkade i 180 och paniken var till hundra. Jag kunde skymmta Justin vid dörr karmen och snabb som vinden for jag runt hörnet och kunde pusta ut. Steg närmade sig hörnet och var påväg att gå runt för att se om det var någon där och ja, jag var där. 

''Justin!'' Ropade någon innifrån som fick honom att tvärstanna och vända sig om för att gå in igen. Jag kunde känna hur lättnaden bara sköllde över mig. Men att jag var så nära på att bli upptäckt var verkligen inte bra. Risken jag tog att bara gå fram till fönstret och änns lyssna. Tackvare Marry var jag så nära på att bli sedd. Med snabba smygande steg tog jag min väska och kläder i farten och for in i skogen igen som skulle leda mig till min bil. När jag väk befann mig i bilen och hade startat den tog det inte långt tid innan jag var på vägen och säkert halvvägs hem.

 

''Häng med oss efter skolan.'' Log Cece medans hon stoppade in några pommes i munnen.

''Jag vet inte.'' Tvekade jag och la huvudet på snedd. Hon log vänligt mot mig.

''Jodå! Jag lovar dig att det kommer bli kul!'' Flinade hon sedan. Jag suckade och funderade en stund.

''Nej, jag har saker att göra hemma.'' Sa jag som en usräkt till att jag inte kunde hänga med.

''Tråkmåns!'' Klagade Mike med en suck.

''Snälla! Vad kan vara roligare än en fotbolls match?'' Frågade Shana och höjde på ögonbrynen. Varför igentligen tackar jag nej? Jag har ju inget bättre för mig. Inte ska jag göra något annat än att sitta på sängen... Äsch what ever.

''Okej, varför inte.'' Sa jag med en änkelt axelryckning.

''Ja! Toppen!'' Tjöt Cece överlyckligt. Både Mike och Shana nickade och höll med.

''Jag hämtar dricka!'' Log jag. Jag ställde mig upp och började gå mot caffeterians lilla bar där dem hade en massa läsk och mackor osv.

''Vad ska du göra efter skolan?'' Frågade någon plöstligt. Jag ryckte till och vände blicken åt personen. En suck flög omedvetet ur min mun.

''Hurså, Justin?'' Sa jag nochalant.

''Kan du sluta vara så jävla uppkäftig? Jag försöker åtminstone vara trevlig.'' Sa han bittert.

''Oj! Så trevligt det lät.'' Sa jag ironiskt.

''What ever.'' Sa han med en suck.

''Killarna och jag ska på en fotbolls match. Häng med.'' Sa han med ett litet flin.

''Skulle inte tro det.'' Sa jag och började gå därifrån. Han tog snabbt tag om min handled och drog mig tätt intill honom så våra näsor nästan nuddade vid varandra. Jag tittade en lång stund in i hans hazzel bruna ögon och kände hur hela jag blev knäsvag. Dem var så underbart bruna och glänste i det lilla ljuset som fanns här inne. Hans ögon tittade intensivt in i mina och för en sekund slutade jorden att snurra. Snabbt kom jag tillbaka till verkligheten. Jag tog ett steg bak och harklade mig generat.

''Jag ska dit med några vänner. Om du har tur... Kanske vi ses.'' Sa jag jag snabbt innan jag gick mot mitt bord. Som tur var såg dem inte vad som nyligen hände. Och vad som nästan höll på hända. Vi var säkert en centimeter från att kyssa varandra och vem vet vad som hänt efter det. Jag satte mig med ett påtvingat leende och försökte se så normal som möjligt.

''Vad är det? Vart är drickorna?'' Frågade Shana med en rynka i pannan.

''Det var slut.'' Sa jag snabbt. Hon nickade och alla tre kollade konstigt på mig.

''Shit så mycket klockan är! Min lektion börjar snart!'' Sa jag nervöst och flög ur stolen innan jag gick med snabba steg ut ur caffeterian och mot skolbyggnaden som låg några meter bort. Väl inne så satte jag mig i en utav dem skäna sofforna som fanns lite här och var. Lektionen skulle inte börja föränns om 15 minuter. 

 

Jag skyndade mig mot bilen där dem satt och väntade otåligt på mig. Jag började skynda mig och sprang den sista biten och satte mig snabbt i sätet där bak med Mike.

''Äntligen!'' Skrattade han. Jag bara log stort. Med taket nerfällt och hög volym på radion åkte vi mot fotbolls matchen. Jag satte på mina Ray Bans för att slippa bli bländad av den starka solen. Jag drog fram min mobil och knappade in ett sms till pappa för att han inte skulle bli orolig.

 

 

Skrev jag med ett leende. 'Galningarna'. Perfekt namn för dem.

 

 

Ett snabbt svar från pappa. Men herre gud! Med en suck knappade jag in ett svar som skulle få honom lugn.

 

 

Sedan skickade jag det. Tror han helt seriöst att jag skulle hänga med galningar till en fotbolls match?

''Vi är framme!'' Sa Cece med ett brett leende. Jag tryckte fram ett leende innan jag stoppade ner mobilen i fickan igen och steg ur bilen. Vi började gå mot läktarna då jag fick syn på Justin. Han stod med mobilen tryckt mot sitt öra och såg bekymrad ut. Faktiskt... Mer arg. Vi närmade oss honom och när han slog upp blicken på mig kunde jag se hur hans ögon... Skiftade färg. Från den där underbara hazzel bruna färgen till läskigt kol svart. Han hade inte den typsikt kaxiga Justin blicken utan nu verkligen arga blicken. Den skrämmde mig nästan. Hur både beteendet och ögonfärgen kunde skifta så snabbt. Vi gick förbi honom och min blick var fast på honom.

 

 

Dolt nummer. Konstigt?

''Ja hallå?'' Svarade jag snabbt och började gå en bit bort från all folk för att kunna prata avlägset. 

''Det var länge sedan Justin.'' Sa en hes och mörk röst. Allting klarnade.

''Elijah...'' Sa jag med ihopbitna käkar. Min näve spänndes och jag kände hur ilska bubblade inom mig.

''Du kommer ihåg mig?'' Sa han med ett skratt.

''Tror du jag kan glömma vad du gjort!?'' Sa jag bittert.

clif hanger [stavning haha]. Det blev jätte kort. Just därför kommer det en fortsättning imorgon! Ska uppdater bättre denna veckan! Lovar! Puss&Kram ♥♥

 

''What ever!'' Suckade jag och satte mig till rätta igen.

''Jag måste gå nu för att hinna med planet!'' Suckade hon och ställde sig upp. Det sista jag ville var att vi skulle skiljas åt som ovänner.

''Förlåt Marry!'' Sa jag snabbt och ställde mig hastigt upp för att famna om henne i en kram.

''Du... Det är lugnt.'' Log hon som om inget hänt. 

''Jag ringer dig när jag är framme. Puss min älskling!'' Tjoade hon glatt. 

''Puss...'' Sa jag likt en viskning. Nu var det jag kvar. Mitt i allt började min mobil att ringa. Jag drog snabbt upp den ur min trånga ficka och klickade på svara innan jag tryckte den mot mitt öra i en ända rörelse.

''Ja hallå?'' Sa jag samtidigt som jag började gå mot parkeringen där bilen stod.

''Redo för fas två?'' Frågade en välbekant röst.

''Måste du svara så mystikst? Men ja, Rick. Vad är fas två?'' Frågade jag och öppnade bil dörren för att sedan starta motorn.

''Du har gjort allt jag sakt tills dess va?'' Frågade han för att vara säker.

''Självklart. Dessutom vill Justin knappt vända blicken från mig så ja, jag är 100% säker att jag gjort allt.'' Sa jag med ett flin. Jag drog upp bilnycklen och tryckte in den i nyckelhålet och vred om den i en snabb rörelse så att motorn startades.

''Du ska hitta deras ställe. Man kan säga deras gömställe. Där dem förvarar alla sina vapen och har sitt högkvarte.'' Sa han långsamt så jag skulle förstå.

''Högkvarte låter bättre än gömställe.'' Sa jag med ett skratt.

''Högkvarte, visst. Men är du med? Förstår du?'' Frågade han.

''Jag är med.'' Sa jag med samma breda flin.

''Du får tre dagar på dig att hitta stället. Jag ringer dig på fredag för att se hur det gått.'' Sa han med en bestämmd röst och la sedan på. Jag stoppade ner mobilen mellan sätena och började köra därifrån. 

 

''Jo! Jag ska ut nu. Det är fortfarande mitt jobb!'' Sa jag bestämmt. Han suckade och skakade besviket på huvudet.

''Noel... Jag vet att det är ditt jobb. Men jag vill inte att du riskerar ditt liv.'' Sa han och maserade sin tinning. Jag suckade högt och satte mig ner jämte honom.

''Pappa... Jag vet vad jag gör. Jag skulle aldrig göra något som skulle riskera mitt liv. För jag vet... Jag är den ända du har kvar. Och du är den ända jag har.'' Sa jag och tryckte fram ett leende. 

''Var bara försiktig. Och ta med dig ett vapen!'' Sa han med ett leende. Jag visste att det skulle funka. Det gör de alltid.

''Jadå.'' Sa jag snabbt innan jag sprang ut till hallen där min väska med saker som jag skulle behöva fanns. Jag hade på mig en svart agent dräckt. Det är som en one peace. Bara det att den sitter tight om kroppen och är i skin. Jag drog på mig mina svarta stövlar och satte väskan i armväcket innan jag steg ur huset och mot den svarta Range Rovern som stod framme. Med snabba steg skyndade jag mig in och startade sedan motorn. Jag tryckte på en knapp vid sidan av sätet och en skärm fälldes upp framför ratten. Jag glömmde säga att detta är en speciell bil. Alla agenter får en sådan. Den kan spåra personer och har en massa andra funktioner som är användbara att ha när man ska spionera på folk. På skärmen visade den en karta och en rad där man kunde skriva in namn. Jag knappade in: Justin Bieber. Jag tryckte på sök och den började ladda. Jag trummade på ratten medans den förberedde sig för att slå upp kartan. När den laddats klart kom en bild fram på personen för att vara säker på om det var rätt person. Och tur nog var det en bild på Justin. Jag klickade på klar och nu skulle den visa vart han var just nu. För hoppningsvist så skulle han vara i deras högkvarte. Och om vi har otur är han någon annan stanns där jag inte vill hamna och göra bort mig. Som värst avslöja mig själv. En röd slinga fanns ritat på vägen som skulle leda mig till plattsen han var på. Jag började sakta rulla ut på vägen och körde i full fart mot vägen som hette Mystic Street 19. Självklart skulle den heta något udda som Mystic Street. Vem namnger gatorna igentligen? Annyway... Jag körde en stund i tystnad och tillslut var jag framme. Det var skog, skog och skog. Inget mer än så.

SFO – The Secret Circle (From "The Secret Circle") - Instrumental Mix [lyssna gärna för mer spänning!]

Var spåraren sönder? Eller? Det kändes som om jag var på helt fel ställe. Det blåste kallt och i den mörka skogen svajade träden i tackt med vinden. Kunde det bli läskigare? Jag drog fram en ficklampa men la den i väskan igen. Om jag lyser med den och jag är på rätt ställe kommer jag helt klart bli avslöjad! Dumt Noel! Dumt... Jag tog tag i väskan och hoppade ut med den och började sakta vandra in mot skogen. Kusliga ljud hördes och så fort en uggla hoade eller något liknanade hördes ryckte jag till. Jag började springa av ren panik.

                   

 

Jag tittade hastigt bak för att se till att ingen gick bakom mig. Jag vände sedan blicken fram igen och kunde skymmta en vägg. En grå tegelvägg med grafitti på. Jag smög sakta dit och var noga med att inte trampa på grenar så ett knäckande ljud inte skulle höras. På väggen stog det hemska ord. Killed by us, you gonna die, free, fuck my life, the devil is hideing in the forest, one step and you died. Sen med stora bkstäver stod det Them. Blodiga hand avtryck fanns även och flertals av ord. Jag rös av att det kunde vara Justin som skrivit detta. Men blåste bort dem tankarna och gick runt väggen. Där fanns en byggnad. Byggnaden var även i tegel och var i en mörk färg. Jag la ner väskan vid tegelmuren och smög sakta, sakta mot byggnaden. I dem få fönstrena lyste det och jag antog att någon var där inne. Jag fortsatte smyga och kikade in genom fönstret. Där kunde jag se miljontals av bilder, kartor och en hel del vapen hängandes på väggen. Dörren var på glänt så jag kunde höra få meningar av dem som var där inne.

''... Dem måste dö!'' Kunde jag höra någon säga mitt i en mening. Rösten kände jag igen ganska väl.

''Nej, Justin. Ta det lugnt. Vi fixar det.'' Justin? Vänta... Varför är jag förvånad? Klart att Justin är här.

''Nej! fan heller! Vi har pratat om detta innan och ni har bett mig lugna ner mig men denna gången lyssnar jag fan inte! Jag kan inte leva såhär! Dem går fria och det ända vi gör är att försöka vara normala och smällta in medans vi igentligen borde göra det vi ska!'' Röt Justin argt.

''Tycker du vi ska döda Noel då?! Hon verkar påverka dig! Hon stör dig och det hjälper inte att du aldrig kan konsentrera dig!'' Röt någon emot Justin. Jag kunde höra hur han gick fram och tillbaks och suckade frustrerat. Jag passade på att dra av mig dräckten - det var varmt nu eftersom jag gått ganska långt - och jag hade självklart andra kläder under. Jogging kläder.

''Det är jag som är chefen och jag bestämmer! Ni håller fan shäften!'' Röt Justin och stannade upp i sitt upprörda fram-och-tillbaks gående. Jag slängde bort dräckten iväg bland buskarna och fortsatte lyssna. Plöstligt började något låta. Som en ringsignal. 

''Vad är det som låter?'' Hörde jag Justin säga i en arg ton. Jag kom sedan på mig själv att det var min mobil. Fuck! Röt jag inombords. Jag drog snabbt upp den och kollade på skärmen där det stod Marilyn. Fan också! Var hon tvungen att ringa nu?!

''Jag går ut och kollar!'' Sa Justin en aning lugnare och steg hördes komma emot mig. Paniken steg och hjärtat dunkade hårdare för varje steg som närmade sig dörr öppningen.

 

Förlåt! Det blev jätte kort! Men jag gjorde min läxa samtidigt som jag skrev och jag säger bara... Ingen bra ideé! Och uppdateringen kommer inte vara lika ofta som det var förra veckan då jag hade lov, utan jag kommer lägga upp ett kapitel varrannan dag! Blir det bra? Puss&Kram! ♥♥

 

 

 

Solen sken sådär starkt och skönt så att det bränndes lagom på huden. Att andas in den där speciella strand doften och njuta av dagen. Mitt liv kunde inte bli bättre. Sitta en tidig morgon vid strandens slut där vattnet kan nå dina fötter var härligt. Med en avslappnad kropp la jag mig ner och njöt av bara dem få sekunderna jag kunde få i lugn och ro. Vinden susade i öronen och fåglarna tvittrade. Man kunde tro att det var en dröm. Men det var det inte. För det var för verkligt. Sånt här vackert är det bara i filmer och historier men nu... Nu kunde jag få uppleva det. Jag minns dagar då jag och Justin kunde ligga såhär. Bara njuta och inte behöva tänka på något annat än nuet. Långt bort kunde jag höra ett gulligt litet skratt klinga i mina öron. Jag vände mig på magen försiktigt och kunde skymmta Angel komma springandes mot mig. Varför hon döptes till det vet jag faktiskt inte. Det bara kändes rätt. Jag ställde mig sakta upp och började springa mot henne. Jag sprang nu i det höga gräset och mötte henne på mitten. Hon kastade sig i min famn och skrattade sådär gulligt igen.

''Hej, Angel!'' Log jag och kramade hennes lilla kropp. Jag pussade henne mjukt på kinden och tittade in i hennes hazzel bruna ögon. Givetvist fick hon pappas ögon. Inte mina blåa. Hon tittade djupt in i mina ögon och log stort.

''Zacki och pappa jagar mig!'' Skrattade hon och tittade bakom sig. Hennes blick letade efer någonting. Antagligen Zack och pappa. 

''Kolla! Där är dem ju!'' Skrattade jag och pekade mot äppel trädet en bit bort där Justin stog med Zack i famnen. Han kom sakta gåendes med honom med ett brett leende. Zack var påväg att somna som hade lutat sitt huvud mot Justins axel.

''Hej shawty... Lust att hålla i en liten tröttis?'' Flinade han och räckte fram Zack. Jag greppade tag om honom och la honom i min famn. Hans tunga ögonlock öppnades och jag mötte hans isblåa ögon. Det hade han fått av mig. Det mästa i utseéndet dem båda fått var från Justin. Hans drag och självste sötheten. Jag tyckte inte dem var ett dugg lika mig även fast jag var deras mamma. Dem var det bästa som hänt oss. Om inte dem funnits vet jag inte hur vårat liv skulle sätt ut. Antagligen som innan. Justin åkte på turne och jag studerade osv. Men nu har han tagit en paus för att vara med familjen. Angel satt i det höga gräset som nästan nådde över hennes huvud och drog sakta av strån för att sedan slänga dem på gräset igen. Och Justin låg ner med blicken vilande på mig.

''Vad tänker du på?'' Frågade jag och log.

''Hm... Oss. Angel, Zack. Dig.'' Log han. Jag kände hur kinderna hettade till och säkerligen blev dem knall röda. Han satte sig upp och kröp bort till mig där jag satt med Zack sovandes i min famn. Han satte sig bakom mig och kramade om mig mjukt för att sedan kyssa min kind mjukt. Jag njöt för varenda sekund som passerade och jag kunde fortfarande inte fatta att dem här småttingarna tillhörde oss. Att vi var förlädrarna till dem.

''Hur känns det att heta Bieber nu då?'' Frågade han med ett hest skratt. Jag flinade och tittade bak på honom.

''Vad ska jag säga? Underbart! Bieber... Lola Bieber. Låter väl ganska bra.'' Fnissade jag.

''Justin Bieber, Lola Bieber, Angel Bieber och Zack Bieber. The Bieber family.'' Flinade han och tryckte sina underbara läppar mot mina i en mjuk och passionerad kyss.

''Babe... Jag älskar dig så mycket! Det går inte att beskriva.'' Sa han med ett mjukt leende. Jag kände hur kinderna hettade igen och den där pirriga känslan i magen kom tillbaks.

''Och jag älskar dig.'' Log jag och kysste honom igen.

''Kolla mamma! Kolla! Wile kommer.'' Tjöt Angel och for snabbt upp på benen och sprang snabbt mot Wile. Han kom springades mot henne och med små söta skratt kramade dem varandra hårt. 

''Då antar jag att Ryan och Aria också är här.'' Sa Justin med ett leende och ställde sig upp för att sedan hjälpa mig upp på fötter. Tillsammans hand i hand gick vi tillbaka till trädgården där vi sedan kunde se Aria och Ryan komma gåendes.

''Omen herre gud!'' Tjöt Aria med ett brett leende och började gå snabbare mot oss.

''Åh... Gud vad söt.'' Sa Aria och smekte Zacks lilla kind. 

''Hur gammal är han?'' Frågade hon sedan.

''Bara fem månader.'' Log jag och kollade ner på honom. Hans lilla bröstkorg gick sakta i ryttm upp och ner.

''Hur mår du gumman? Är allt bra?'' Frågade hon med ett leende och kramade försiktigt om mig för att inte mosa Zack.

''Allt är toppen. Själv? Hur går det med Wile?'' Frågade jag med ett leende och kollade bak där jag kunde se dem springa runt och leka på våran äng.

''Allting är bra. Bara det att han är så busig.'' Skrattade hon.

''Förresten, bröllopet. Hur underbart som helst!'' Log hon.

''Ja, tack vare dig!'' Log jag. Bröllopet var för cirka fem månader sen då Zack sedan skulle födas.

''Babe. Jag hämtar barnen så ses vi där inne okej?'' Sa han och gav mig en snabb kyss....

 

Tårar rann ner för mina kinder och jag kände hur allting blev tydligare.

''Lola!?'' Sa Aria som skakade mig. Hon pustade lättat ut när hon såg att jag vaknade. Jag snyftade och satte mig sakta upp.

''Det var bara en dröm... Okej?'' Sa hon och kramade mig mjukt. Nej, det var inte bara en dröm. Det var en underbar dröm som jag trodde var verklig. Jag trodde jag var gift med Justin och hade barn som skuttade runt på en äng. Att vi var lyckliga och hela denna jävlar olyckan aldrig hänt. Men nu är jag tillbaka i verkligheten som suger! Fan... Allting är mitt jävlar fel! Jag skyller allting på mig. Men det var mitt fel. Om jag bara inte sakt det i bilen då han inte var på humör för att höra något sånt skulle inget utav det här hänt. Allting skulle varit som vanligt och jag skulle slippa besöka min kille på sjukhuset varenda dag. Jag vill skrika och gråta. Jag vill dö. Jag vill försvinna och inte finnas mer och bara glömma hela olyckan för att bara komma ihåg det som var bra. Men jag har gråtit nog. Det räcker med en månad. För sedan tog mina tårar bara slut. Jag kunde inte gråta mer. Men idag är det hans födelsedag och jag får inte missa det. 19 år och ligger på sjukhuset. I koma. Kunde det bli värre?

''Om du behöver hjälp så ropa på mig. Jag finns där nere.'' Sa hon och tvingade fram ett leende. Jag nickade med en allvarlig min och satte mig på sängkanten. Magen hade blivit riktigt stor och snart var det dags. Jag hade fått reda på att det var en kille och jag ville inget mer än att bara döpa honom till... Justin. Som minne till honom för en känsla långt innom mig sa att Justin inte skulle överleva. Jr Justin ska i alla fall få veta hur underbar hans pappa var. Världens charmör och en underbar sång röst. Jag suckade och ställde mig upp och började gå till garderoben där det hängde lite mamma kläder. Jag drog på mig ett par jeans och en stora pösig blus som skulle täcka min mage. Ett par converse och sen var jag redo. Jag tog min mobil i handen och såg bilden på mig och Justin tillsammans. Snabbt stoppade jag ner den i fickan igen och började försiktigt gå ner för trappan och ut till hallen där Aria stod med Wile i famnen. Jag kunde inte låta bli att lee när jag såg honom.

''Redo?'' Frågade hon. Jag nickade svagt och satte på mig en änkel kofta. Det blåste lite kyligt ute vilket fick mig att rysa till. I bilen satt Ryan och väntade på oss för att sedan köra. När alla satt i bilen körde han ut från parkeringen och vidare mot sjukhuset. Jag vände blicken ut mot fönstret och lutade huvudet mot den kalla rutan. Jag kände hur han sparkade i magen och en underbar känsla kom vandrande. Jag satte handen på magen och kände hur en liten fot trycktes mot min hand. En liten tår rann ner för min kind och ett leende spred sig på mina läppar. Men leendet försvann när jag såg sjukhuset. Jag torkade snabbt bort tåren och knäppte upp bilbältet för att sedan stiga ut tillsammans med dem andra. Vi gick tillsammans in till receptionen där en kvinna stod med ett glatt leende. Tyvärr så var jag alldeles förstörd och kunde inte änns lee.

''Vi ska träffa Justin Bieber.'' Sa jag kallt.

''Våning 03 och rum 0194.'' Sa hon och log mindre än tidigare.

''Tack!'' Log Aria och sedan fortsatte vi gå. Vi tog hissen upp till våning tre och började letandet efter rum 0194. Vi passerade massvis av dörrar tills vi äntligen hittade rum nr 0194. Jag tog tag i handtaget innan jag efter en stund tryckte ner den och steg in.

''Vi väntar här utanför.'' Log Ryan och stängde efter mig.

Apparaterna började plöstligt pipa och ge ifrån sig blinkade ljus.

''Justin?!'' Tjöt jag ororligt.

''Nej! Nej Justin! Jag är inte redo att ta farväl! Nej!'' Tjöt jag medans tårarna sprutade. Inrusande kom flerade doktorer springandes och omringade Justin.

''Vad gör ni!?'' Grät jag. Dem fortsatte utan att svara men tillslut vände sig en doktor mot mig.

''Vi ska försöka rädda honom.'' Sa han lugnt och vände sig sedan om igen. Mina ögon smalnade och mitt hjärta stannade för en sekund. Snälla Gud! Ta inte med honom upp!

 

Nu var Forever and Always slut! Snälla hata mig inte för slutet! Det är ju inte bestämmt att han skulle dö, right? Det är ett sådant slut som man själv får bestämma själv hur det ska sluta. Om han ska överleva eller dö. Och jag undrar faktiskt själv... Varför valde jag just namnet: Forever And Always? Det passar kanske inte så bra till slutet hu? Eller..? Love U guys! ♥♥ [den blev inte super lång som jag sa men jag skrev så mycket jag kunde!]

 

 

 

Vi satt runt bordet och åt på våra mackor vi nyligen köpt. Jag hörde innan av någon random kille att någon skulle ha fest ikväll och att alla var bjudna. Slå vad om att Justin ska gå. Perfekt tillfälle att kanske få ur honom lite information när han ändå säkert blir full. Justin är ju den festprisen. Festar hela natten lång även fast det är skola imorgon.

''Så... Ska du gå på festen ikväll då?'' Frågade Cece.

''Nej... Jag vet inte.'' Sa jag med en axel ryckning.

''Det kommer bli as kul! Kom igen! Bara en liten stund?'' Sa Shana.

''Hörni! Ta det lugnt. Hon är ny och ska säkert möblera hemma eller något.'' Stoppade Mike dem.

''Tack... Ja, det ska jag.'' Log jag. Jag kunde sakt ja. Men jag ville inte ha dem runt mig när jag gör mitt jobb som i detta fall är hemligt.

''Bieber klockan 6!'' Väste Shana. Jag vände mig om och fick syn på Justin och sina grabbar sitta vid ett bord och bara prata. Han verkade inte bry sig om att jag sett honom så han fortsatte stirra. Jag kollade på honom med en min som tydde vad-vill-du? Han ställde sig sakta upp och började gå mot oss.

''Toppen Noel! Vad har du nu gjort?'' Sa Mike nervöst. Han satte sig bredvid mig på fel håll så han tittade på mig.

''Lust att hänga med mig på festen ikväll?'' Frågade han lika allvarligt.

''Varför skulle jag?'' Frågade jag nochalant och drack ur min cola burk.

''Varför skulle du inte?'' Sa han lika kallt. Jag vände blicken på honom så jag tittade in i hans hazzel bruna ögon.

''Jo, jag känner inte dig. En bra anledning.'' Sa jag kaxigt. Han suckade och skakade besviket på huvudet.

''Då tar jag väl med någon annan.'' Ställde han sig upp och flinade.

''Försök du göra mig avundsjuk. It will not work Bieber.'' Flinade jag och satte mig tillrätta igen. Dem alla runt bordet tittade chockat på mig och sedan kröktes ett stort flin.

''Vad var det där om!?'' Skrattade Cece.

''Sa du nej... Till Justin Bieber.'' Frågade Shana chockat.

''Ja, vadå? I'm a bad as you know.'' Flinade jag. Dem alla tittade imopnerat på mig och skrattade sedan. Vi alla återgick till det vi höll på med och fortsatte äta. Jag kunde känna hur hans blick var fastklistrad på mig. Det fick mig att lee nöjt. Just det jag ville. Lite svårfångad får man spela. Så som ingen annan tjej är mot honom.

''Vi ses! Måste dra nu.'' Log jag och vinkade till dem.

''Hejdå Badas!'' Skrattade Cece. Dem vinkade glatt och tittade på mig när jag gick därifrån. Jag kastade den sista biten macka och den tomma cola burken och gick sedan ut ur cafeterian. Med snabba steg gick jag mot bilen. Jag klickade på bilnyckeln så den pep till och den var öppen. När jag skulle ta tag om handtaget för att öppnade bildörren tog någon tag i min handled och tryckte mig mot bilen.

''Vad vill du?'' Fräste jag.

''Varför så kaxig?'' Fräste han. Jag hade trott att det var Justin. Men jag hade helt fel. Det var Stefan. Jag flinade mot honom innan jag tog ett stadigt grepp om honom så jag snurrade runt och nu var det han som var upptryckt mot bilen.

''Jag frågar detsamma.'' Flinade jag innan jag lättade på tryckte och släppte honom. Mitt breda flin försvan snabbt och jag blev sådär allvarligt igen.

''Varför dumpade du Justin?'' Frågade han surt.

''Och det har du med att göra?'' Frågade jag och satte armarna i kors.

''Jag är hans kompis. Varför skulle jag inte ha med detta att göra?''

''För att du inte är Justin.'' Sa jag kaxigt och öppnade bildörren.

''Bara säg vad det är du vill. Jag har inte tid. Okej?'' Sa jag en aning lugnare.

''Bara... Vem är du?'' Frågade han med en rynka i pannan.

''Noel McCartney. Den nya tjejen. Alltså... Det är min första dag i skolan. Jag vill inte vara elak mot någon. Du vet, inte direkt ett bra första intryck. Men din 'kompis' kan inte sluta stirra på mig. Om du ursäktar mig så ska jag hem.'' Sa jag och harklade mig eftersom han höll hårt i dörren så jag inte kunde gå in. Han släppte taget om den så jag kunde sätta mig och stängde sedan dörren. Jag hissade ner rutan och log snällt mot honom.

''See ya!'' Log jag stort och startade bilen för att sedan rulla därifrån. Jag kunde se hur ett stort leende kröktes på hans läppar och med en lätt vinkning försvann jag därifrån. Jag pustade lättat ut och sjönk ihop i stolen. Hade Justin skickat Stefan bara för att veta varför jag inte ville gå på festen med honom? Jag skakade roat på huvudet. Jag gör så lite men får så mycket uppmärksamhet av honom. Detta var änklare än vad jag trodde. Jag svängde några gånger innan jag körde in på grusvägen och drog ut nyckeln. Jag steg ur bilen och låste den med ett pip och sedan steg jag in i huset.

''Jag är hemma!'' Ropade jag och slängde av mig jackan och skorna.

''Haft en bra dag?'' Ropade han. Jag började gå med snabba steg in mot köket där han satt med datorn framme.

''Ja, sådär.'' Log jag.

''Nå... Hur gick det!?'' Frågade han nyfiket.

''Faktiskt... Väldigt bra! Justin kunde inte släppa mig med blicken vilket var bra! För jag skulle försöka få hans uppmärksamhet. Vilket jag fick. Sedan dissade jag honom när han frågade om jag skulle med på en fest ikväll.'' Sa jag med en axel ryckning.

''Oj! Snacka om dissad!'' Skrattade han.

''Men jag ska dit ändå.'' Log jag. Han breda leende suddades ut.

''Va? Nej, Summer-''

''Noel.'' Påminde jag honom

''Noel... Du får inte gå på festen. Man vet aldrig vad han kan göra när han är full.'' Sa han.

''Det är just därför jag ska gå pappa! Jag måste sköta mitt jobb. Okej? Jag har med mig vapen. Oroa dig inte!'' Log jag och pussade honom på kinden innan jag sprang upp på mitt rum.

.

 

Slyders ska inte få komma undan det han gjort. Dödat min familj. Låtit dem lida och dö långsamt. F*cking idiot! Allt är pågrund av honom. Att jag hamnade här. Att jag blev den jag är idag. Jag ville inte ha detta livet! Jag valde inte att leva såhär! Jag valde inte att inte ha en familj.

''Justin, vi kommer hitta honom. Ta det lugnt.'' Försökte Zach att lugna ner mig.

''Jag kan fan inte ta det lugnt! Det har gått ett helt år! Ett helt f*cking år utan några spår från honom!'' Röt jag argt. Damon kom inrusande med en hård blick.

''Skärp dig Bieber! Du är chefen här right? Visa då hur en chef beteér sig!'' Sa han i ett försök att lugna ner mig. Damon. Killen som offtast får mig lugn. Jag har en sådan temperament att på bara en sekund kan jag byta humör. Jag suckade frustrerande. Det värsta är att han alltid har rätt.

''Jag bara tål inte att han är på fri fot när han dödat min familj!'' Sa jag en anning lugnare. Zach kom och ställde sig jämte mig med ett förstående leende.

''Ey, jag förstår hur du känner. Du är inte den ända med en död familj.'' Sa han tröstsamt och la en hand på min axel.

''Jag vet, sorry! Okej? Jag går igenom en jobbig fas nu och tar ut det över er. Det är inte meningen.'' Sa jag med en suck och tvingade fram ett leende.

''Öh... Så ska vi på festen ikväll då?'' Frågade Stefan som kom in i rummet.

''Jag antar det.'' Log jag.

''Förresten... Hur gick det med den nya bruden?'' Flinade Tyler.

''Ja? Hon var riktigt... Snygg!'' Sa Damon och log sitt snea leende.

''Dissad.'' Sa jag med en suck.

''What the f*ck Bieber!? Dissade hon dig?'' Frågade Damon häpet.

''Yeah... Hon dissade mig totalt framför alla sina vänner.'' Sa jag med ett snett leende.

''Varför leer du? Du blev nyligen dissad...'' Frågade Tyler med ett snett leende.

''Är Bieber kanske lite små kär?'' Sa Zach med en babis röst.

''Shut up!'' Tjöt jag och slog till honom på axeln. Ett leende kröktes sedan på mina läppar.

''Åh... Justin. Det är du!'' Tjöt Stefan med ett flin.

''Nej, faktiskt inte! Men hon är... Anorlunda gemfört med alla andra tjejer som är så lätta att få. Hon är liksom... Svår fångad och det göra allt mycket spännande.'' Log jag. 

''Håller med Justin. Hon är anrolunda. Verkligen! Mycket mer mystisk och har en sådan attetyd.'' Flinade Stefan.

''Okej, till saken nu! Festen ikväll. Ja eller nej?'' Frågade Tyler och skiftade sin blick mellan mig och Damon. Vi båda tittade på varandra och ett stort flin spred sig på våra läppar.

''We're festpriser liksom. Klart vi ska!'' Sa jag med ett flin.

.

''Redo guys?'' Frågade jag som stog i hallen fullt redo för att åka till festen.

''Jupp!'' Sa dem i kör och kollade med ett flin på mig. Jag tryckte ner handtaget och öppnade dörren för att sedan gå ut till fiskern och Range Rovern som stog och väntade på att vi skulle hoppa in och köra. När vi väl gjort det satt vi alla redo i bilarna och var i full fart påväg mot festen som Bruce en kille skulle ha hos sig. Jag, Damon och Stefan satt i fiskern, Zach och Tyler satt i Range Rovern. Klockan slog presic 21:00 och festen hade redan börjat. Efter några få minuter stog bilen parkerad och alla fem var påväg in. Musiken dunkade högt och massvis av folk stog och dansade överallt. Jag kände hur sprit doften spred sig i min näsa. Jag flinde roat och försvann in med dom andra för att sedan gå till det som var som en bar. Massor av flaskor med drinkar fanns och röda muggar stog framme bara för att fylla.

 

Jag hade dragit på mig något ganska änkelt men snyggt och drog nu över min skinjacka. En kort magtröja och ett par slitna jeansshorts + mina höga pumps. Jag log åt min outfit och kikade ut i köket där pappa satt som vanligt.

''Jag går nu!'' Log jag.

''Nej! Inte sådär!'' Sa han och kollade på mina kläder.

''Pappa. Det är fortfranade mitt jobb. Jag trivs själv inte så mycket med kläderna men det är vad som finns i min garderob!'' Flinade jag och vinkade.

''Jag går nu. Jag har berettan [en liten pistol] i min högra pump så det är lugnt.'' Sa jag och steg ut. Jag stängde dörren med en smäll och började gå mot bilen som stog och väntade på mig. Jag klev in i den och startade motorn för att sedan köra ut på vägen. Det var någon random kille på skolan som höll festen hos sig. Jag satte på mig mina Ray Bans även fast det inte var soligt men bara för utseéndet skull. Jag kollade med ett flin i backspegeln, kletade på lipsyl och smackade med läpparna för att sedan kolla ännu en gång i backspegeln. På några ynka minuter var jag framme vid ett stort svart hus. Jag kunde se hur det lyste och dunkade bara här utanför. Jag kände i skon för att se till så att pistolen satt bra där. Och det gjorde den.

                                            

Bob Sinclar – Rock The Boat (feat. Pitbull, Dragonfly & Fatman Scoop) - Radio Edit [lyssna gärna!]

Jag steg in i huset och fick en smäll av alkohol dofter. Musiken var otroligt hög och golvet dunkade av basen. Jag fortsatte in och letade med blicken efter Justin och grabbarna. Det var ju pågrund av dem jag var här. Annars skulle jag antagligen suttit hemma och gjort läxor eller något. Jag trängde mig förbi massvis av folk som stog dansade.

När jag väl kommit förbi den mästa delen av folk fick jag syn på Justin en bit bort. Han stog lutandes mot något som såg ut som en bar och slängde i sig shots. Jag flinade stort innan jag gick med klickande steg mot dem. Justins blick for på mig och ett snett leende bildades på hans läppar.

''Så du kom?'' Skrek han och försökte överrösta musiken.

''Jag hade inget bättre för mig!'' Skrek jag och drog av mig solbrillorna och stoppade dem i fickan.

''Vi säger så!'' Flinade han. Jag himmlade med ögonen och satte mig på en utav barstolarna. 

''Något att dricka?'' Frågade han.

''En shot tack.'' Log jag. Han hällde upp en orange dryck i det lilla glaset och gav det till mig. Jag slängde i mig vettskan och kände hur det brändes i hallsen när jag svalde det. Jag kunde dricka en massa utan att bli full eftersom jag tagit special tabletter som får en att bara se full ut utan att bli det. Det låter komplicerat men det är änklare än vad de det låter. Okej, såhär då. Jag kan inte bli full. Änklare? Det är något vi agenter får om vi ska på fest och ska spela full eller något. Han gick några steg närmre mig och satte sig bredvid mig.

''Vill du dansa?'' Frågade han med ett charmigt leende. Jag nickade med ett flin och följde med honom ut på det såkallade dansgolvet. Igentligen fanns dansgolvet överallt eftersom alla dansade lite överallt. Vi började röra oss på dansgolvet och hoppa runt. Vi dansade sakta men säkert närmre varandra och dansen blev allt mer intim.

''VAD ÄR DET SOM PÅGÅR HÄR!?'' Tjöt någon. Jag och Justin ryckte till och vände oss om. En liten bit bort stog det en kvinna alldeles rasande och tittade chockat sig runt. Jag antog att det var mamman. Alla stannade och tittade nervöst på henne. Jag antog att detta skulle sluta dåligt om vi stannade här så jag tog ett stadigt grepp om hans hand...

''Jag tror vi ska gå!'' Sa jag och drog honom därifrån. Jag ledde oss ut genom antaln dörren och smet ut från trädgården till våra bilar. Jag låtsades vingla mot min bil och pustade lättat ut att vi kom därifrån.

''Behöver du skjuts hem?'' Frågade han. 

''Nej, det är lugnt.'' Log jag och vinglade till andra sidan av bilen då jag höll på att trilla. Han var riktigt snabb och tog lätt emot mig. Jag var rädd att han inte skulle hinna och att jag skulle trillat ihop på marken.

''Jag tror jag gör det ändå.'' Flinade han. Han tog bilnycklen från min hand och hjälpte mig till andra sidan. Han stängde dörren efter mig och var snabb med att gå runt och sätta sig ner i förarsätet. Han satte in nyckeln och startade motorn och rullade ut från deras tomt innan vi var påväg hem till mig. Hela vägen hem var det knäpp tyst. Och hur han visste vart jag bodde visste jag inte? Antar att han kollat upp det. Han drog ut nyckeln och satt tyst i bilen en stund innan han gick runt bilen för att hjälpa mig ut. Jag stängde dörren efter mig och jag hann inte komma någon stanns för han tryckte mig mot bilen och tittade djupt in i mina ögon en lång stund. Han var påväg att kyssa mig då jag steg undan och log mukt mot honom.

''Tack för skjutsen Justin. Vi ses imorgon.'' Log jag och gick sedan därifrån. Jag trippade upp för dem få trapporna upp till dörren innan jag vände mig om för att vinkade hej då. Han vinkade ganska chockat över att jag avböjt kyssen och gått därifrån. Jag tryckte ner handtaget och var snabb med att stänga den. Jag gled ner för dörren och pustade lättat ut.

__________________________________________________________________________________________________________

 

 

 

 

''Pappa!'' Ropade jag från nedervåningen. Jag kunde höra hur han sprang fram och tillbaka utan något svar.

''Kom igen nu!'' Ropade jag och började gå mot hallen där två utav mina resväskor stod. Vart vi ska vet jag ännu inte men det ska Rick berätta idag. Ett uppdrag är vad jag ska få och pappa ska antagligen hjälpa mig. För tillfället har han tagit en liten paus och hoppar in för någon om det vorre akut. Jag tycker det är för riskabelt för honom att göra sådana hära uppdrag eftersom man riskerar sitt liv och nu när både mamma och Maddie är döda vill jag heller inte att pappa dör. Just pågrund utav någon som ville hämnas på presedenten och planterade en bomb under bilen där Sasha satt i med både mamma och Maddie. Det är faktiskt pågrund utav de  - deras död - som jag bestämmde mig för att bli en agent just för att en dag lösa detta fallet, mordet på dem tre. En så länge har jag inte fått reda på någonting och jag vet heller inte om jag kommer få de. Jag bara hoppas på att ett tecken på vem det var sker snart. Väldigt snart!

''Kvinna! Kom igen nu! Du är ju värre en mig!'' Ropade jag. Jag skrattade åt ordet kvinna jag använnde och kollade med en kaxig blick på honom när han äntligen kom ner.

''Ursäkta mig kvinna för att det tog lite tid att leta upp alla pistoler vi gömmt i huset.'' Sa han och log snett. Jag skakade roat på huvudet och tog tag i handtagen på mina resväskor och bar ut dem till den svarta Rangerovern som stog parkerad på våran uppfart. Eftersom vi flyttar väldigt offta så är det inte bra för mig att skaffa vänner på varje nya platts vi hamnar på. Först och främst. Dem får aldrig veta att jag är en agent. Dem vet inte vad jag igentligen heter och dem vet inte hur min igentliga bakrund är. Det är liksom ingen ideé att bli vän med mig eftersom jag bara ljuger hela tiden. Vem vill vara vän med en som ljuger? Fast en vän har jag... Som jag varit vän med sedan jag var 13 år då jag började på D.I.D. Marilyn Jones. Chefens dotter. Alltså är hon också en agent. Så man kan säga att vi är som systrar. Bara det att hon aldrig kommer kunna ersätta Maddie. Ingen kommer kunna ersätta henne. Och kanske... Om något år har jag hittat en kille som gör mig lycklig. Fast vänta... Vad tänker jag med? Att bilda familj och allt är inte direkt något man ska göra när man är agent. Man bara ustätter hela familjen för fara. Ja, det som får mig att fortsätta hoppas är antagligen pappa. Att han finns kvar. Och att lämna honom ensam, vore inget allternativ!

''Redo för ännu ett uppdrag?'' Frågade han när han satte sig i bilen jämte mig.

''Bra antar jag.'' Log jag. Han nickade medans han körde ur från uppfarten och gasade på. Hela mitt liv har varit i en ända röra. Sedan dem dog har det mästa varit dåligt. Jag kunde inte släppa att min mamma och ända syster hade dött. Det gick inte. Utan jag sörjde i något år då jag samtidigt utbildades. Fast hela den utbildningen fick mig stark. Jag kunde tåla mer och det som hänt var inte lika känsligt längre. Fast även idag har jag svårt att prata om det. För varje dag som går bli det änklare antar jag. Solen sken ganska starkt. Man kan tro att det är sommar. Fast det är bara mitt i April. Han svängde in runt ett hörn och stannade utanför en stängd fabrik. Man kan undra varför någon skulle vilja åka hit. Men det är här vi träffas för att ge ut uppdrag kan man säga. Detta stället är ju inte direkt byggnaden alla agenter samlas på om det skulle vara något sådär jätte viktigt utan det är ju i byggnaden i stan. Alla tror att det är en helt vanlig byggnad med folk som sitter på kontor och jobbar som en normal person brukar göra. Nej, där inne finns det tränings hall, kontor såklart, skjutbana och mycket mer som behövs för att kunna träna och utbilda sig. Jag öppnade bildörren och klev ut. Stängde den igen och gick runt bilen för att möta pappa. Med snabba steg gick vi in genom en hemlig dörr och där inne stod Marry [Marylin] och Rick och pratade. Marry vände sig om och fick syn på mig. Ett brett leende spred sig på bådas läppar och med snabba steg rusade vi mot varandra.

''Summer!'' Tjöt hon glatt och omfamnade mig.

''Marry!'' Tjöt jag och kramade henne hårt. Jag kollade på henne med ett stort leende och var så glad över att se henne igen på länge.

''Gud vad du har... Förändrats!'' Sa jag och kollade på henne från topp till tå.

''Du med!'' Sa hon och kollade på mig. Vi har inte träffats på ett år. Hon och Rick har varit i LA på ett uppdrag och kom inte hem föränns igår kväll.

''Som jag har saknat dig!'' Sa jag och kramade henne ännu en gång.

                     

''Och jag dig!'' Sa hon och kramade mig.

''Tjejer... Nog med kramar och dags för planering!'' Log Rick och kom gåendes mot oss.

''Hej tiger!'' Skrattade jag och kramade honom.

''Hej, det var ett tag sen! Saknat oss?'' Flinade han.

''Om vi har? Såklart!'' Log jag ställde mig jämte pappa.

''Så... Mitt uppdrag!?'' Frågade jag nyfiket. Han log och gick en bit bort där ett stort bord fanns med en karta och vapen. Vi följde med honom dit och kollade på den stora kartan.

''New York.'' Sa han och pekade på kartan där punkten New York var.

''Är uppdraget i New York? Och mer...?'' Sa jag och tittade storögt på kartan.

''I New York finns det ett slags mafia gäng som fått namnet The Outlowers. Dem är kriminäla - såklart - och skapar kaos i stan. Dem smugglar även vapen och droger till andra gäng och vanliga människor. Låter det spännande?'' Förklarade han och tittade upp på mig.

''Faktiskt... Ja. Men svårare har jag fått.'' Log jag.  Han nickade och vek ihop kartan igen.

''Du börjar i skolan som killarna går i och får en ny identitet. Ditt nya namn är Noel McCartney och du och din pappa som från och med nu heter Alexander McCartney flyttade nyligen från Canada och ville starta på nytt. Din mamma och syster dog i en bil olycka. Låter det bra?'' Frågade han. Noel McCartney och Alexander McCartney. Hm... Jag kan nog vänja mig.

''Det låter toppen!'' Log jag.

''och här är lite saker du kan behöva.'' Sa han och la upp en hel del saker på bordet,

''Beretta 9mm med ljud dämpare, komunikations radio, en brosch liknande kamera, liten mikrofon ''myggan'', penn kamera, sattelit telefon och dyrksätt. Några utav sakerna som finns med i din ryggsäck.'' Rabblade han upp. Dem sakerna var något man alltid brukade ha med. 

''Klar?'' Frågade jag.

''Klar!'' Log han och räckte fram ryggsäcken. Jag tog tacksamt emot den och började gå tillbas till pappa som för en liten stund sedan hade gått tillbaks till bilen.

''En sak till bara!'' Ropade han. Jag stannade till och vände mig om. Han tog några steg fram och tittade allvarligt på mig.

''Justin Bieber är på toppen - chefen - och är känd för att vara den hårda bad boy typen. Var försiktigt. Jag ringer dig imorgon angående planen, okej?'' Sa han.

''Right!'' Log jag och fortsatte sedan gå. Jag vände mig om en sista gång och vinkade mot Marry som vinkade tillbaks. Jag joggade mot bilen och öppnade dörren med ett klickande ljud för att sedan sätta mig. Jag slängde bak ryggsäcken och tittade nöjt på honom.

''Du ser nöjd ut.'' Flinade han.

''Ohja... Det är jag!'' Flinade jag.

''Okej, då åker vi mot flygplattsen.'' Log han och startade motorn.

.

''Noel?'' Sa någon.

''Noel!?'' Fortsatte någon att säga.

''Noel McCartney!?'' Fortsatte personen säga. Kan dem inte bara hålla käften? Jag försöker sova! Hör dem inte att Noel inte svarar?

''Summer!'' Sa någon plöstligt och skakade i mig.

''Vad!?'' Sa jag kurigt och gnuggade mig i ögonen. 

''Vakna sömntuta!'' Log han. Jag suckade högt och satte en kudde för ansiktet.

''Vi är framme.'' Skrattade han.

''Mm.'' Mummlade jag tyst.

''Du måste vänja dig med att du kommer bli kallad för Noel McCartney, okej?'' Sa han och smekte min kind. Jag satte mig upp och tvingade fram ett leende.

''Jag vet... Och du måste vänja dig att bli kallad för Alexander McCartney.'' Flinade jag. Han log roat och ställde sig upp.

''Kom nu. Vi har ett hus som väntar på oss.'' Log han. Jag ställde mig hastigt upp och gick ut ur privat planet med snabba steg och sedan in i Rangerovern som stog och väntade utanför på oss. Pappa satte sig i förar sätet och satte igång bilen. Våra resväskor var redan i bilen och även min ryggsäck. Här i New York var det betydligt varmare än vad det var i Atlanta. Jag hissade ner fönster rutan och tog djupa andetag.

''Är huset stort?'' Frågade jag med blicken på vägen.

''Det får du se.'' Log han hemlighetsfullt och svängde några gånger till innan han körde in på en grusväg och stannade bilen. Framför oss stod ett stort vitt hus. Otroligt fint. Stora fönster och en stor trädgård. Var detta värkligen nödvändigt? Jag steg ur bilen och stängde den med en smäll innan jag med en vidöppen mun steg in i huset. Stora vita väggar var prydda med tavlor och accesoarer kryllade på alla möbler. Jag må säga att det var otroligt snyggt! Min mobil plingade till och snabbt drog jag upp den emd ett ryck.

 

 

Jag skrattade för mig själv och skakade roat på huvudet. Då får jag hoppas på att morgondagen kommer gå lika bra som denna startade.

__________________________________________________________________________________________________________

 

 

 

Jag stog i mitt rum med maskaran i handen och kletade de på ögonfransarna. Jag tittade nöjt i spegeln och posade några gånger innan jag blev avbruten.

''Gud så snygg du blev!'' Tjöt Madison och sprang fram till mig. Hon kollade med stora ögon på min outfit och antagligen på hela mig. Jag log generat och satte mig ner på sängen.

''Nja... Det är inget speciellt.'' Jag kollade ner på det jag bar och gjorde en änkel axelryckning.

''Jodå! Aså... Tänk. Vi är 13 nu! Tonåringar!'' Tjöt hon glatt.

''Jepp...'' Sa jag och log som om det inte vore något speciellt. Och det var de inte heller. Inte för mig. Men detta året betyder mycket för Maddie. Hon vill att det ska bli det bästa första tonårsåret någonsin. Och så kommer jag och förstör hennes stund. Fast vad är liksom skillnaden med 12 och 13? Bara det att 13 slutar med ''ton''. No bigg deal.

''Summer Paris. Kom igen! Ryck upp dig! Det finns massvis med folk som väntar på oss där ute. Få se på ett stort leende?'' Log hon och satte sina pekfingrar vid mina smilegropar och tryckte upp dem så ett stort leende kröktes på mina läpper. Vare sig jag ville eller inte.

''Okej... Lova mig att inte supa dig full. Kom ihåg att du bara är 13.'' Log jag. Madison är ju inte riktigt som jag även fast vi är tvillingar. Vi är inte så lika i utseéndet eller beteéndet. Man kan knappt tro att vi är systrar. Men hur hon än beteér sig älskar jag henne.

''Nejdå!'' Flinade hon. Jag visste att hon skulle göra det i alla fall men det var värt ett försök. Jag skakade roat på huvudet innan jag ställde mig upp och tog tag i hennes hand för att tillsammans börja gå ner för trappan. Huset kryllade av folk. Stora som små. I alla olika oldrar. Måde familj och vänner. Ett brett leende spred sig på mina läppar och allas blickar flög på oss. Well... Det kanske bli roligt ändå? Maddie släppte taget om min hand och rusade sedan ner för trappan och sprang till sins vänner som stog och väntade på henne. Jag suckade högt och fortsatte ner. När jag väl var nere fick jag syn på Sasha. Sasha är presidentens dotter. Även våran vän. Eftersom pappa nu jobbar för presidenten och utför special uppdrag åt honom så har hans dotter Sasha kommit väldigt nära oss. faktiskt en utav mina bästa vänner.

''Men hejsan!'' Log hon stort.

''Hej på dig!'' Skrattade jag.

''Vart är vakterna?'' Frågade jag och tittade mig omkring. För Sasha är vakter ett måste. Inte direkt för att hon vill men det är något hennes pappa vill. Mest för att skydda henne.

''Lite överallt. Dem har även satt upp kameror lite här och var.'' Suckade hon. Jag förstår henne. Att hon tycker det är jobbit med all bevakad. Som 13 åring - hon är lika gammal som oss - så vill man liksom vara fri på något sätt. Inte känna sig bevakad av 5 vakter.

''Jag förstår dig... Det är jobbigt. Men din pappa vill bara ditt bästa. Han vill bara skydda dig. Okej?'' Sa jag och log. Hon nickade och tryckte fram ett brett leende.

''Så... Lust att dansa lite?'' Flinade hon.

''Men självklart!'' Skrattade jag och gick ut på dansgolvet med henne jämte mig. Vi började hoppa runt och dans som om vi vore något freak och hade verkligen jätte roligt. Men mitt i allt dansande kom Maddie ingåendes med ett brett leende så hennes vita tänder visades.

''Sasha... Kom!'' Sa hon och gav henne en speciell blick som jag inte kunde tyda.

''Vart ska ni?'' Frågade jag innan dem hann gå.

''Öh... Vi kommer strax.'' Log Maddie nervöst och tog tag i Sashas handled och drog med henne därifrån. Jag hann inte gå efter dem när min mobil plöstligt vibrerade till. Jag drog upp den från mina tighta byxor och kollade på skärmen.

 

 

Stog det. Ja log för mig själv och sknappade in ett svar:

 

 

Påtal om pappa. Pappas militära bana [förflutna] började för 10 år sen då han blev fallskärmsjägare. Han var så duktig att han blev rekryterad/befodrad till special styrkorna. Där gjorde han några svåra uppdrag som gjorde att man fick upp ögonen för honom på D.I.D. Sedan 5 år tillbaks har han varit agent hos D.I.D. Jag stoppade ner mobilen i byxfickan igen och bestämmde mig för att leta upp dem. Jag trängde mig förbi alla dansande människorna och gick ut till trädgården där det också kryllade av folk.

Jag kollade mig omkring och gick sedan mot framsidan där jag fick syn på Maddie, Sasha och mamma i Sashas bil - hennes pappas typ -. Vad gör dem där? Dem satt i bilen och typ letade efter någonting såg det ut som. Jag började gå mot dem när alla tre vände blicken mot mig och dem visade rädsla. Jag förstod inte varför. Bara några få sekunder senare exploderade bilen med en hög smäll så jag flög bakått och landade på gräsmattan med en smäll. Ryggen värkte detsamma med huvudet. Allting snurrade och synen var otydlig. Jag satte mig upp och kollade mig omkring. Bilen som kanske stog 4 meter ifrån mig brann och massor av delar låg utspridd lite överallt i trädgården. Jag ställde mig hastigt upp och sprang mot bilen.

''MAMMA?!'' Skrek jag. Paniken steg och tårar bara vällde ner för mina kinder.

''MADDIE!?'' Skrek jag sen och kollade runt i bilen. Det ända som var kvar av dem var bara några kropps delar. Synen av dem var hemsk. Jag ville blunda och bara glömma allt jag sätt.

''SASHA!'' Tjöt jag sedan och föll ner på knäna och fortsatte gråta. Jag grät och grät och grät. Men ingenting blev bättre. Folk kom springandes mot mig och tittade chockat på bilen. '

''GÖR NÅGOT DÅ!'' Tjöt jag medans jag grät. Dem var i chock och visste inte vad dem skulle göra utan förblev stående där. En svart bil - som var rätt lik den som exploderade - kom körande och parkerade snabbt på uppfarten till vårat hus. Springandes kom pappa i kostym med en chockad blick. Han vände sig till mig och tittade på mig med tårar.

''Summer? Vad har hänt?'' frågade han och böjde sig ner til mig. Han visste säkert vad som hänt men frågade ändå. Jag kunde inte svara. Jag var stumm och att andas kändes bara jobbigt och tungt. Det kändes som om allting gick i slowmotion och inget existerade. Hjärtslagen slog saktare och allting snurrade.

''Summer!?'' Ropade pappa och skakade i mig. Det kändes som han var flera meter bort och allting var plötsligt tyst. Han hanna inte göra något förräns allting blev svart.

__________________________________________________________________________________________________________

 

 

 

Well... Vart ska jag börja? Jag heter Summer Paris och är 18 år. Ni tror säkert jag är en vanlig tjej som går i skolan som vilken annan tonåring som heslt. Men i mitt fall är det verkligen inte så. Jag är nämligen en agent kan man säga. Jag och min pappa är med i D.I.D. Jag vet inte riktigt vad det står för men jag tycker Devil In Disguise passar ganska bra eftersom vi får nya identeteter och vi på ett bra men ändå dåligt sätt sätta stopp för brottslingar osv. Mitt underteckningsnamn är Noel McCartney fast som jag presenterade mig innan är mitt riktiga namn Summer Paris. Jag flyttar väldigt offta eftersom uppdragen jag får kan vara i andra länder än vart jag bor. Där jag föddes och bor nu är i Atlanta. Att jag blev agent som min pappa var bara pågrund av min mamma, syster och bästa vän. Faktiskt... Pågrund av deras död. Men min chef Rick gav mig nyligen ett uppdrag i New York. Jag ska köra solo uppdrag fast självklart hänger min pappa med mig dit och hjälper mig om det skulle behövas. För tillfället har han tagit en paus och är typ som en extra agent om någon skulle behöva rycka in för ett akut uppdrag. Uppdraget jag fått är väl inte mycket värre än vad jag brukar göra. Det finns ett - typ mafia - gäng i stan som är kriminäla och smugglar droger om inte till och med vapen. Gängent kallas The Outlows. På toppen av pyramiden [gänget] så sitter chefen i namn Justin Bieber. Ja, den såkallade kända Justin Bieber. Men för ett tag sedan slutade han bry sig om hela hans kariär och förändrades. Folk undrar varför men ingen vet fortfarande säkert om vad som fick honom att sluta. Han har helt lakt sin kariär på hyllan och ingen bryr sig längre om honom. Om han går ut på gatan är det ingen som ser honom som den kändisen han en gång var utan mer på ett annat sätt. Bad boy Justin. Killen som äger skolan. Alla är rädda för honom och hans gäng. Men det kommer det bli ändringar på! Noel McCartney som flyttar till New York för att på något sätt bli vän med Justin och söka svar för att tillslut kunna gripa gänget och få ett slut på all brottsling med hjälp av sin pappa Josh. Kommer hon kunna göra allt detta även fast hon är en väl utbildad agent? Kommer hon få svar på alla sina frågor och kommer planen gå som planerat. En massa action och drama med en hel del kärlek involverad är detta novellen: Devil In Disguise 

 

Karaktärer:

 

Lisa Olsson - Noel McCartney [agent]

Steven R Mcqeen - Zach [gängmedlem]

Michael Trevino - Tyler [gängmedlem]

 

Miley Curys - Maryline Jones [agent]

 

 

 

 

                                              ____________________________________________

                                                  Handling om min nya novell! Verkar den bra? 

         

 

 

Jag öppnade trött mina ögon och tittade mig omkring. Synen var suddig och min nacke värkte. När jag satt mig upp märkte jag att jag inte låg i min säng. Jag var i mitt rum... Men jag satt i min fotölj som inte alls var skön att sova i har jag nu märkt. Jag sträckte på ryggen och la en hand på min nacke. Jag rekomenderar inte direkt att sova i en fotölj. Min mage värkte till. Jag vet inte varför men det kändes liksom som om någon boxade till mig i magen eller något liknande. En obehaglig smärta. Jag reste mig upp och började gå mot min säng och tänkte slänga mig pladdask på magen när jag tvärstannade och fick syn på Justin. Han låg ihop kurrad med täcket virat runt om sig. Jag satte mig på sängkanten med ett brett leende.

''Godmorgon sömntuta...'' Sa jag och smekte hans kind. Jag kunde se hur ett litet, litet leende spred sig på hans läppar och på bara några få sekunder hade han dragit ner mig i sängen så jag låg med ansiktet mot honom. Jag kunde se hur han - på bara en natt - hade blivit på bättre humör gämfört med igårkväll då han grät. Jag har nog aldrig sätt honom gråta förut. Och jag vet fortfarande inte varför han gjorde det. Om jag tar upp det nu... Är det risk att han blir sådär deppig och ledsen igen. Vilket jag inte står ut med att se.

''Godmorgon babe.'' Log han och kysste min panna. Jag kunde inte motstå att lee och borade in mitt ansikte i hans bröst.

''Sovit gott?'' Frågade han och pussade mig på gässan. Jag skrattade åt hans fråga. Det var just det jag nyligen klagade över att jag inte gjorde!

''Jodå! Jag sov toppen i fotöljen! Den var värkligen... Mjuk.'' Sa jag ironsikt. Han skrattade med sin hesa röst som fick mig att rysa av behaglighet.

''Varför la du dig inte här?'' Bra fråga? Varför? Jag tittade upp på honom och log mjukt.

''Jag sa ju att fotöljen var skön! Varför skulle jag flytta hit då?'' Sa jag ironiskt med ett flin.

''Jo... Du har rätt. Jag borde flyttat till fotöljen istället.'' Flinade han.

''Ja, helt klart! Jag som själv knappt fick platts i den.'' Skrattade jag.

''Okej, nog om det! Jag är hungrig!'' Log Justin.

''Okej, vad får det lov att vara prins Justin?'' Skrattade jag.

''Men ha-ha! Du får överraska mig!'' Log han och pussade min gässa ännu en gång innan han satte sig upp. Jag nickade och satte mig upp för att sedan ställa mig upp och byta om då han drog ner mig igen. Jag låg i hans knä och tittade upp på honom.

''Du glömde ge mig en kyss...'' Flinade han och tryckte sina läppar mot mina i en kyss. Att kyssa honom var lika underbart varje gång. Varenda kyss var liksom... Speciell. Jag avslutade kyssen och log. Mina kinder hettade till utan någon anledning. Jag satte mig upp och ställde mig på benen igen innan jag äntligen kunde gå till wicen för att byta om. Jag bläddrade bland alla tröjor och shorts tills jag äntligen hittade något att ha på sig. En blå magtröjs linne, ett par vita shorts som hade guldiga nitar vid fickorna. Utan att fixa håret eller sminka mig sprang jag ner för trappan och in till köket. Klockan hade presic slagit 10:00. Jag hade inga ideér om vad man kunde göra till frukost. Så jag öppnade kylen för att åtminstånde se vad vi hade. När jag väl rönkat hela kylskåpet med blicken bestämmde jag mig för att inte göra något märkvärdigt. Utan drog fram vanilj yougurt, hallon, knäckebröd och pålägg. Jag drog fram två vita skålar som jag hällde yougurten i och hällde bär. När det var klart tog jag fram två små talrickar där jag satte våra knäckerbröd som hade smör och skinka på sig. Jag ställde fram det på bordet och tittade nöjt på det jag fixat ihop. Värkligen inget speciellt. Men det dög. Jag tänkte presic ropa på honom då han kom ner springandes med en kamera i handen. En utav dem gammla kamerorna jag hade på mitt rum.

''Lee babe.'' Flinade han och tog ett foto.

Jag satte igång radion och höjde så jag kände basen dunka så golvet vibrerade till. Grannarna tror säkert jag har fest eller något. Klockan var ju ändå 20:00. Vad kan man liksom göra en fredag kväll två dagar innan julafton? Roligare än såhär lär inte min kväll bli. Det var nu tre veckor sedan Selena gick bort. Justin har kommit över det och även jag. Men självklart tänker man på henne ganska offta. Jag sänkte en aning, tog min mobil och slog in Justins nummer, slängde mig i soffan och efter några få signaler svarade han.

''Hej shawty!'' Svarade han glatt.

''Hola babe!'' Svarade jag med ett fnitter.

''Och vad har du på hjärtat?'' Frågade han med ett skratt.

''Jag sitter i soffan och har dö tråkigt. Lust att komma över?'' Frågade jag och kollade upp i taket.

''Du... Jag känner dig för väl babe. Du har en present utanför dörren som väntar på dig.'' Sa han mystiskt. Jag log brett.

''Olala! Har jag?'' Sa jag glatt och ställde mig upp hastigt så magen värkte till. Jag tog ett djupt andetag och la en hand på min lilla mage och började sedan gå mot dörren.

''Cch vad är presenten?'' Frågade jag samma sekund som jag öppnade dörren.

''Jag!'' Sa en glad Justin med en påse chips i handen. 

''Wow... Denna presenten gillar jag värkligen!'' Flinade jag. Han steg in och kysste mig innan han klädde av sig alla vinter kläder. 

''Chips och... The Vampire Diaries!'' Tjöt han glatt och drog fram en box med flertals av skivor. Både jag och Justin älskar The Vampire Diaries - TVD - så ungefär varje fredag nu för tiden brukar vi tittade på tre avsnitt. Med chips och läsk. 

''Yeay!'' Sa jag glatt och tog chips påsekn till köket där jag hällde upp det i en skål för att sedan ställa fram det på bordet. Jag tog fram chipsen och även en 2liters cola och två glas. Med snabba steg gick jag ut till köket för att skiva en annanas. Det har nu framöver varit något jag ätit offta. Det är liksom som godis för mig. Bara det att de är mycket godare! När det var färdig skivat och var upplagt på en talrick med två gafflar till gick jag ut med det till vardagsrummet där Justin satt med fjärkontrollen i handen och täcke runt om sig. Jag log för mig själv och satte mig ner i soffan och satte talricken på bordet för att vira in mig i täcket då min mobiln plötsligt började surra och vibrera. Med en suck ställde jag mig upp och skyndade mig mot köket där jag lämnade mobilen innan och klickade på svara innan jag tryckte den mot örat.

''Ja hallå?'' Svarade jag.

''Lola!'' Sa någon nervöst.

''Aria? Är det du?'' Frågade jag med en darrig röst.

''Ja, det är jag! Jag behöver verkligen prata med dig. Jag mår dåligt och ligger på sjukhuset.'' Sa hon och grät.

''Va? Ligger du på sjukhuset?'' Sa jag oroligt.

''Ja. Men snälla... Bara kom! Jag behöver värkligen dig här.'' Snyftade hon.

''Jag... Jag är påväg!'' Sa jag och la sedan på. Justin kom in springandes och tittade förvirrat på mig.

''Förlåt... Men Aria ligger på sjukhuset. Jag måste bara dit. Är det okej?'' Frågade jag.

''Va? Men självklart! Jag hänger med.'' Sa han och drog på sig sina skor. Jag log och gjorde detsamma. Jag drog på mig min tjocka vinterjacka och var redo för att åka. Väl inne i bilen satte Justin in nyckeln och startade motorn för att sedan sätta gasen i botten och köra mot Aria. Hemska tankar om vad som skulle ha kunnat hänt henne flög runt i huvudet. Dessutom var stress inte bra för mig. Det var inte bra för någon av oss. Det fick mig bara att må dåligt och bli trött. Jag lutade mitt huvud mot fönster rutan och tog några djupa lugnande andetag. Jag - vi - hade sådan tur att allting här i Stratford låg så nära så det tog inte alls långt tid innan vi väl var framme. Vi parkerade bilen presic utanför och rusade in receptionen.

''Aria Montgomery?'' Sa jag andfott. Jag hoppades på att hon skulle förstå vad jag ville. Och tur nog gjorde hon det.

''Våning 1 rum 20.'' Log kvinnan vänligt och pekade åt hållet som antagligen skulle leda till henne. Jag nickade tacksamt och tog tag i Justins hand innan vi gick med snabba steg genom en lång koridor där det fanns flertals rum. Rum för rum gick vi förbi tills vi äntligen fann rummet vi sökte. Nummer 20. Jag tittade på Justin nervöst och steg in i rummet där Aria satt i rummet. Förvånansvärt blev vi stående vid dörrkarmen när även Ryan satt jämte henne och höll hennes hand.

.

Jag satte mig i bilen och suckade högt. Aria och Ryan? Och dem ska ha... Barn? Jag kunde se en liten bebis som liknade dem. Sådär liten och knubbig som dem flesta bebisarna var. Känna deras små kramar och vara sådär överbeskydande. Kunna krama om en liten kropp och känna en varm känsla sprida sig genom kroppen. Jag suckade ännu en gång. Skulle jag våga berätta? För Justin? Mitt i allt mitt tänkande satte sig Justin i förarsätet lika chockat som mig. Faktiskt lite arg. Antagligen över att Ryan inte berättat tidigare. För Aria var i månad 6. Magen syntes ganska mycket. Fast... Jag har liksom inte lakt märke till det när det ändå nu är vinter och man bär så mycket kläder som nästan får en att se tjock ut. Han satte igång bilen och körde därifrån.

''Justin... Du kan väl inte vara arg på Ryan?'' Frågade jag.

''Jag är inte arg på honom.'' Sa han med en suck.

''Så vad är det då?'' Frågade jag lugnt.

''Inget!'' Sa han irriterat. Jag suckade och vände blicken fram mot vägen igen. Detta kanske är fel läge men nu när det ändå är detta ämne så...

''Skulle inte du vilja ha barn? Du vet... Känna sig sådär överbeskyddande. Kunna krama om en liten kropp och veta att det är man själv som är barnets förälder?'' Frågade jag och tittade på honom med ett leende. Han suckade ännu en gång och maserade sin tinning med två fingrar.

''Nej. kan du bara släppa det? Sluta prata om barn!'' Höjde han rösten med en arg ton. Jag tittade på honom argt. Jag kunde inte berätta det vid rätta tillfället! För när jag väl ska berätta det kommer någonting komma ivägen. Nu eller aldrig...

''Nej! Jag kan tyvärr inte det Justin! Du får hata mig för att jag tog detta beslutet men då får jag stå ut med det. Jag kan inte släppa det! You know why? Jag är gravid! Och du är pappan!'' Tjöt jag. ''Jag velade mellan att göra abort eller behålla barnet. Men jag kunde inte göra abort för att jag visste att det var ett litet barn. Det var en blandning av dig och mig och jag hade inte hjärta att göra det!'' Fortsatte jag fast med en lugnare ton. Han tittade chockat på mig och visste inte riktigt vad han skulle säga. Jag kunde skymmta ett starkt ljus komma mot oss så i ren reflex vände jag blicken fram och fick syn på en bil komma i full fart mot oss.

''JUSTIN!'' Skrek jag och pekade mot bilen. Han vände blicken fram och kunde inget göra för allting blev svart...

____________________________________________________________________________________________________________

 

Ja, det var slutet på Forever and Always. Inte så värst många kapitel [eller?] men jag tyckte det blev bra såhär och jag hade inte några fler ideér kvar förutom det som kommer i epilogen. Efter jag då skrivit klart epilogen och publicerat de kommer jag börja på en ny novell! Den kommer vara typ helt tvärt emot gemfört med den här novellen. Det har varit hur roligt som helst att skriva denna och är värkligen nöjd! 

#muchlove ♥

 

                                                       http://jbiebsstories.blogg.se/                                                          

 

 

Mitt namn är egentligen Lexi, Lexi Colorado, jag går under namnet Kimberly Jones, det är mitt undertäckningsnamn i fall det skulle behövas. Jag är 19 år och är halv colombian, du förstår min pappa var colombian som resten av hans släckt men dem dog samma sak som han. En tsunami på Thailand då var jag bara 10 år då skulle jag fylla 11 om nästan 10 dagar efter julafton. Jag är ingen vanlig tonåring jag vet faktiskt inte hur man är egentligen är en vanlig tonåring för när jag var 13 började min träning för att bli en skyddsängel genom min pappas kontakter och hans öde över mig började jag tränas för att skydda folk och jag fick mitt första uppdrag av min så kallade chef. En skyddsängel är inte klar sin träning tills den fyller 19 år då har den rätt att skydda sin person för Aloz det onda som försöker allt det kan för att knäcka ens person och skyddsängeln och denna person var inte mindre än... Justin Bieber. Kommer Lexi klara uppdraget att förgöra Aloz och samtidigt hålla Justin skyddad? Läs vidare för att veta hur det går på The Guardian Angel from Above.

                                       ____________________________________________

 

Det var var lite om novellen The Guardian Angel From Above. Det lilla jag läst från hennes novell var jätte bra! Handlingen värkar spännande och jag kan värkligen rekomendera denna bloggen! Blir ni inte lite sugna att läsa den? [Klicka på bilden för att komma till bloggen] 

 

PS. Nästa kapitel kommer kanske ut ikväll... Får se om jag hinner skirva klart den!

Puss&Kram ♥

 

 

 

Coldplay – The Scientist  [lyssna gärna för bättre inlevelse]

''NEEEEEJ!'' Tjöt jag sprang mot takets slut. När jag tittade ner kunde jag skymmta en död liten kropp på marken med blod omkring. Tårar forsade ner för mina kinder. Jag sjönk ihop på och grät som aldrig någonsin förr. Nej! Det får inte vara sant! Ånger sammlades innuti mig. Jag kände hur skuldkännslor svämmade över och chockad förblev jag där uppe på taket ett långt tag av gråtande. Jag satte på mig mina Ray Bans och satte på mig luvan innan jag snyftandes gick mot hissen. Dörrarna öppnades och inga som helst människor fanns där. Bara jag. Vad ska jag säga när jag kommit ner om det finns en massa papz? Alla kommer tro att det var jag som dödade henne! Jag var där uppe med henne och hon hoppade. Hur ska jag någonsin kunna berätta det? Vem kommer tro mig? Jag som näst in till hatade henne. Hissens dörrar åkte åt sidan och jag steg ur den med blicken i marken. Jag gick med snabba steg ut ur centret och vände blicken åt det hållet där Selena låg alldeles död. Hennes kritvita hud som även hade blod på sig var omringad av poliser. Jag kände hur jag genast blev nervös och kände att allt detta var mitt fel så jag började springa mot bilen. Jag satte mig hastigt i sätet och startade motorn och körde snabbt därifrån. Jag kunde inte fatta vad som nyligen hänt. Pågrund av mig - kändes det som - så var en tjej som en gång och faktiskt nu också betyder mycket för mig. Jag har inte insätt det föränns nu men jag har aldrig hatat henne. För stunden jo. Men nu. Nej. Jag kan inte hata någon som är död. Dessumtom när det nästan är mitt fel! Jag parkerade bilen i källaren och sprang in genom koridoren med hjärtat i hallsen.

Jag öppnade dörren till studion med en smäll. Allas blickar flög på mig. Jag tittade på dem lika chockat som jag varit hela vägen hit och brast ut i gråt. Mamma skulle komma hit idag och som tur var hade hon redan kommit och stog inne med dem andra lika förvirrad som alla var. Jag rusade fram mot henne och kastade mig i hennes famn och fortsatte gråta.

''Justin!? Vad har hänt gubben?'' Frågade hon oroligt och kramade mig hårt. Jag var stumm och kunde inte tänka klart. Jag kunde inte andas normalt och mitt hjärta slog hårt i bröstet. Jag mer än gärna ville svara på den frågan men jag kunde inte få ut ett ord.

''Vad det än är som hänt kommer det ordna sig.'' Sa hon lugnt och smekte min kind. Det är just de det inte kommer. Det kommer inte ordna sig! Hon är död! Död! Och jag kan inte göra något!

.                                        

Jag kramade mammas hand hårt och stirrade med en tom blick på den vita kistan. Jag kan fortfarande inte tänka mig att Selena ligger i den. Att personer som hon älskade står nu runt hennes kista och gråter. Lägger rosa rosor och sörger. Jag steg fram till kistan och kollade på den rosa rosen jag hade i min hand. Jag suckade besviket och viskade åt kistan -som om hon skulle hört det -

''Det var inte tvunget att bli såhär...'' Och la rosen prydligt ovanpå. Jag var stark. Kanske inte dem senaste dagararn. Då var jag seriöst i chock. Jag kunde inte fatta att hon faktiskt var borta. Inte förräns nu så tror jag värkligen på det. Innan dem stängde kistan kunde jag se hennes kropp som var alldeles kritvit. Hon var klädd i en ljusrosa väldigt vacker klänning och dem - vilka dem nu var - hade fixakt hennes hår uppsatt. Hennes familj stog och grät runt hennes kista och där hon skulle begravas. Vi var på en klippa där hon skulle få någon liten stuga som skulle vara inrätt som minne till henne. Där inne skulle hon ligga. Ja, vad gör man inte för sin dotter. Hon var ju även känd. Om jag bara kunde fått chansen att säga hejdå och åtminstånde skiljas åt på ett bättre sätt än hur det nu blev. Men nu dansar hon bland molnen. Jag minns hur mycket hon gillade att dansa. Och självklart att sjunga. När hennes låtar på radion spelas som minne till henne eller jag bara hör hennes namn kommer jag påminnas av henne. Hon var så ung. Hon var ändast 20 år. Hon hade ett långt kändis liv framför sig. Men det tog slut här och nu. ''Jag låter dig vila ifred och jag förlåter dig för allt du gjort...'' Sa jag med en suck och gick därifrån med mamma jämte mig. Jag kände hur tårar rann ner längs mina kinder.

''Vänta!'' Ropade någon efter mig. Jag vände mig om och kunde skymmta hennes mamma springa mot mig med tårarna forsandes ner för kinderna. Hon stannade framför mig och tvingade fram ett leende.

''Tack för ni kom... Det betyder mycket.'' Sa hon med en hes röst. Jag nickade och tog några steg fram innan jag gav henne en kram. Hon grät ännu mer och kramade mig hårt. Efter jag stått där ett tag och kramat henne klev mamma fram och kramade henne mjukt. ''Sköt om dig...'' Viskade mamma. Jag tvingade fram ett leende och vi fortsatte gå mot bilen där Kenny satt.

''Gubben... Det kommer ordna sig.'' Sa mamma och kramade min hand hårt.

''Det är lungt... Jag har redan kommit över det.'' Sa jag stelt och kramade hennes hand. Jag har bestämmt mig för det. Jag har kommit över det. Jag får bara acceptera att hon är borta och att hon aldrig... Kommer tillbaka. Svårare än så borde det ju inte vara. Eller? Väl inne i bilen startade Kenny motorn och började köra därifrån. Hela vägen till flygplattsen var det tyst tills Kenny avbröt den.

''Så... Jag... Jag beklagar.'' Sa han tyst och kollade i backspegeln för att se min reaktion. Jag nickade och tvingade fram ett leende.

''Det är lungt.'' Sa jag i en tyst viskning knappt så jag själv hörde det men Kenny hörde tydligen de och nickade svagt. Jag lutade mitt huvud på den svala fönster rutan och suckade. Lola vet nog inte om detta. Jag har inte orkat prata med någon eller komma ut från mitt rum - i LA - dem senaste två dagarna. Jag har knappt ätit. Det står säkert i alla tidningar vid detta lag om hennes död och så vidare. Kenny parkerade bilen och drog ut bilnyckeln. Jag kunde höra skrikande utanför bilen. Jag suckade lite lätt irriterat och steg ur bilen så Moshi och - snabbt - Kenny stog vid dörröppningen redo för att hålla alla fansen borta. När jag kommit upp på båda benen stabilt sprang jag snabbt mot planet och sprang med lätta steg upp för trappan. Jag hade inte ork att skriva några autografer eller ta kort nu. Mamma kom några sekunder efter mig och sedan Kenny och Moshi som stängde efter sig. Jag satte mig med ett dunst i en utav stolarna och drog upp min mobil för att skicka ett sms till Lola.

 

Och skickade det sedan. Jag stoppade ner den i fickan och slöt mina ögon för att försöka sova bort hela resan till Canada. Jag öppnade ögonen igen av att jag plötsligt frös och drog fram en filt som låg under stolen och satte den över mig. Efter det slöt jag ögonen ännu en gång i ett försökt att somna. Och lyckligt nog somnade jag.

 

''Zach, Kom igen! Hämta glassen så väljer jag en film.'' Log jag prövande. Han suckade och ställde sig upp efter en stunds av tjatande.

''Tack! Du är bäst!'' Ropade jag efter honom. Han suckade ännu ett gång och ett sådär typsikt tjejigt fnitter lämnade min mun. Jag ställde mig upp och gick mot hyllan som var full av en massa filmer i olika slag. Jag drog fram tre förslag. Med snabba steg kom han gåendes in i vardagsrummet med två packet Ben & Jerry, choklad smak. 

''Nöjd?'' Log han. Jag suckade och skakade på huvudet innan ajg gick mot soffan igen med filmerna i händerna.

''Så... Jag har tre förslag. 1: The tall man, som är en skräck film. 2: Le chef, som är en fransk komedo. och 3: The impossilbe, en sorlig drama film. Den utspelar sig i thailand då det var sunami 2004.'' Sa jag och höll upp dem framför honom.

''Ehm... Kanske... Den!'' Sa han och pekade på The tall man med ett flin. Jag svalde hårt och log. Jag är väldigt lätt skrämd. Och avskyr skräckisar.

''Okej, visst!'' Sa jag och flinade. Jag gick fram till dvd-spelaren och stoppade in skivan för att sedan klicka på play. Jag satte mig snabbt i soffan jämte Zach och filmen sattes igång. Jag drog upp mobilen för att kolla klockan. Den visade 21:25 och ett meddelnade visades på den låsta skärmen. Jag knappade in koden och kollade vade det stog.

 

''Nej? Jag vet inte? Är hemma. Kom så fort du landat! Love U2 babe! xoxo din Lola♥'' 

Och skickade den sedan. Vad hade hänt? Kanske något med honom? Eller Pattie? Jag la dem tankarna åt sidan och tog min glass i handen och började stoppade i mig sked för sked. Filmen var otroligt bra. Men ändå vaäldigt läskig. Jag ryckte till flertals gånger och Zach som tyckte det var roligt när jag gömde mig bakom kudden skrattade åt mig.

''Shut up!'' Flinade jag. Något läskigt dök upp på tv skärmen och vi båda stelnade till. Vi drog täcket om oss och tittade stor ögt på tvn. Plöstligt när en tjej - som var huvudrollen - vände sig om dök en svart klädd man upp och samtidigt - här hos oss - så flög dörren upp och ett gält skrik lämnade bådas munnar. Jag slängde mig panikslaget på golvet och kollade med stora ögon mot hallen där ingen mindre än... Justin stog. Jag ställde mig hastigt upp och sprang mot hallen. Han vände blicken upp och kollade med tårar i ögonen på mig. Jag kände hur jag sakta kände hur han smittade av sig och jag blev innombords ledsen.

''Kom här Justin...'' Sa jag och öppnade armarna. En tår gled ner för hans kind och han kramade mjukt om mig.

''Allting kommer bli bra Justin. Allting kommer ordna sig.'' Viskade jag i hans öra och pussade honom mjukt på hans kind. Zach kom ingåendes och log mjukt och vinkade hej då. Jag log och mimade ett hej-då till honom innan han smög ut och stängde dörren. Jag lättade på kramen och kollade in i hans tårfyllda ögon och smekte hans kind med min högra hand. Han drog av sig sin jacka och slängde av sig sinna skor lika deppig och ledsen som innan. Jag tog tag i hans hand och ledde honom upp till mitt rum där han la sig ner i min säng. Han var trött och ledsen. Jag la täcket över honom och strök honom över pannan. Han tittade på mig och tryckte fram ett leende innan han slöt sina ögon och somnade.

__________________________________________________________________________________________________________