’’Självklart inte. Jag ligger ju här och han kom aldrig tillbaks. Som vanligt har jag gjort någonting dumt och sårat någon. Denna gången hann han inte stoppa mig från att göra ett misstag jag förra gången höll på att göra. Jag liksom, höll på…-’’

’’Ge upp.’’ Viskade Justin.

’’Godmorgon.’’

Justins skarpa röst tog sig igenom mitt öra som en sylvass pil. Jag rynkade pannan där jag låg med ryggen mot honom. Godmorgon? Jag har varit vaken i timmar, men inte förres för några få sekunder sedan hade mina ögonlock blivit alldeles skönt tunga. Givetvis så visste han inte om det, utan var väldigt omedveten om att jag både höll på att somna och varit vaken i princip hela natten.

’’Jag har tänkt att vi stannar hemma idag.’’ Han trummade väntande på sin mage. Jag skulle inte tacka nej. Mer än gärna ja, fast och andra sidan hade jag varit väldigt slarvig när det gällde skolan. Jag förstod inte varför jag tänkte bättra mig, har jag någonsin varit bra i skolan? Aldrig. Varför börja nu, när det aldrig slagit mig innan att bättra mina studier. Jag slickade mig om läpparna. Fick en illamående ilning att bubbla upp i magen, en frestande känsla om att tacka ja kittlades på tungan. Orden ville komma ut, de knackade på tänderna som bitits ihop. Och när jag öppnade munnen, nej, då kom något annat ut.

’’Jag måste till skolan.’’

’’Men tanke på vad som faktiskt skedde under natten, så skulle jag faktiskt vilja att du stannar hemma idag.’’

’’Vaddå, är du min pappa eller?’’ Jag morrade irriterat till. Han harklade sig. Jag kunde känna madrasserna studsa till när han hävde sig upp på armbågar bakom mig.

’’Om du anser det. Så ja, jag är din pappa.’’ Han nickade bestämt. Jag kunde skymta hans rörelser strax bakom mig. Jag bet mig i kinden.

’’Men nu är det så att min pa…-’’

’’Lägg ner. Du fattar att jag bara vill ditt bästa, gör det inte mer komplicerat än vad det redan är.’’ Högg han till med sina hårda ord som fick min mening kapad på mitten. Jag svalde hårt, men valde att bara nicka. Jag hatade när han fick mig att göra som han själv ville. Vilket han gjorde konstant. Det var bisarrt. Jag drog täcket tätare om min kropp.

’’Du får vara hur sur som helst, men tänk på att du ska tillbringa hela dagen med mig, jag skulle rekommendera att hålla dina humörsvängar i kontroll.’’ Harklade han sig.

’’Vaddå hålla mina humörsvängar i kontroll!? Vem är det som aldrig brukar kunna hålla ilskan tillbaka? Inte är det jag i alla fall!’’ Tjöt jag och slängde mig upp ur sängen med blicken borrandes i hans ögon. Han log, mycket svagt, men väldigt nöjt.

’’Upp med dig nu, du behöver få i dig en ordentlig frukost.’’ Sedan steg han ur sängen med de ljusblåa boxershortsen som var det enda han bar för tillfället. Han hade ryggen mot mig, jag passade på att grimasera och peka fingret mot honom.

’’Bara för att jag vänder ryggen mot dig, betyder det inte att jag inte ser vad du gör.’’ Förklarade han tydligt. Jag spärrade upp ögonen och kände hur det värmde om mina kinder som blossade upp i en röd färg. Lång fingret åkte sakta ner medan hela min arm sänktes. Jag flinade en aning.

’’Vem sa att det inte var meningen att du skulle se.’’ Mina ögonbryn höjdes. När han väl fått på sig ett par haremsbyxor och en t-shirt, vände han sig om och gav mig en varnande blick.

’’Vad är det här?’’ Jag rynkade pannan och stirrade mållöst på skålen med melon som stod på min plats av bordet.

’’Din frukost.’’

’’Detta är ingen frukost, Justin.’’ Jag slog mig ner på den höga stolen och kollade äcklat på melonen som inte alls såg tilltalande ut. Vad jag hade för erfarenheter, så hatade jag melon sedan barnsben.

’’Nej, det är en melon.’’ Himlade han med ögonen. ’’Och varför får jag melon för?’’ Sa jag stöddigt.

’’För det första, du har supit hela natten vilket innebär att du kommer kräkas igen om du inte får i dig vätska. Och för det andra så har vi slut på mat.’’ Den sista mening log han smått åt.

’’Och hur har du tänkt att vi ska äta?’’ Jag var lätt sur idag. Vilket inte var konstigt då det kändes som om någon skjutit en hård boll i mitt huvud och sedan skakat min magsäck, fram och tillbaks, tjugo gånger om.

’’Vi beställer pizza. Funkar det, ers höghet?’’ Skämtades han med en allvarlig min. 

’’Beställ genast! Jag svälter.’’ Klappade jag mig om magen. ’’Först vill jag se dig äta, innan vi beställer onyttigt skit.’’ Beordrade han och väntande på mig att äta. Jag suckade och blickade ner mot skolan och den silvriga gaffeln som var stucken i en utav bitarna han delat.

’’Jag hatar melon.’’ Muttrade jag och såg vädjande på honom. Inte en chans att han skulle ändra sig med dom ilskna ögonen han hade på mig. Så jag satte fart med att äta, då jag både ville ha riktig mat och hans läskigt mörka ögon bort från mig. När jag halsat i mig flertals av bitar kände jag hur det långsamt tog sig upp för halsen. Jag svalde bestämt och log surt mot honom. Han drog nöjt upp mobilen ur sin ficka innan han knappade in något nummer.

’’Hej, ja, en Hawaii.’’ Han nickade medan han hoppade upp på köksön. Jag puttade skålen ifrån mig med en äcklad min. Många förstod sig inte på varför jag hade så mycket emot melon. Och andra sidan inte jag heller, men jag kunde tydligen inte ändra på det, även fast jag försökt.

’’Extra stor, precis,’’ han lutade sig ifrån mobilen och kollade frågande på mig ’’cola eller fanta?’’

’’Cola.’’

’’Och två color.’’ Sade han i en lugn ton.

’’Sätt igång teven och ta fram tallrikar!’’ Ropade Justin från hallen. Jag suckade som redan låg alldeles för skönt i soffan innan jag ställde mig upp, satte igång teven - då jag innan bara stirrat på den svarta skärmen - och slutligen gått ända in till köket för att hämta de förbaskade glasen han bett om. När jag väl nått vardagsrummet igen hade han skärt upp pizza bitar och placerat dem på våra tallrikar. Jag kände magen dra ihop sig. Det vattnades gott i munnen. Snabbt ställde jag ner glasen och kastade mig på pizzan jag snabbt började trycka in i munnen. 

’’Åh, helvete vad gott.’’ Viskade jag och rullade med ögonen bakåt. Han skrattade hest och tyst innan han drog mig tätt intill hans muskulösa kropp. Han pressade sina läppar emot min mungipa och kramade om mig. Jag log, för första gången idag, och kände hur jag blev alldeles varm i kroppen. 

Lycklig, var ordet jag sökte.

’'Rör du henne igen… Jag svär på din fucking hormammas liv att jag dödar dig!’’ Jag puttade in honom i en massa bord innan jag slöt mina armar om Noahs tunna kropp som föll ihop i min famn.

’’Vi åker hem nu, Noah.’’ Viskade jag och vände mig om. Hade Noah varit tjejen som blivit kidnappad… Jag vet inte vad jag skulle gjort då. Förmodligen förberett mig för begravning. 

Eftersom den stackars tjejen var död vid detta lag.

’’Hon visste inte vad hon gjorde, okej?’’ Talade Travis om för mig i en lugn ton.

’’Visste inte!? Hon var fucking medveten om vad hon satte sig själv i!’’ Röt jag och spände händerna om ratten.

’’Sch!’’ Hyschade han mig som hade Noah liggandes i sitt knä. ’’Jag bryr mig inte om hon vaknar.’’ Morrade jag känslokallt.

’’Sluta spela hård Justin. Jag vet att du fucking bryr dig om henne, så lägg ner.’’ Sa han med denna gången en hårdare och mer argare röst. Jag visste hur mycket Noah betydde för honom. Han var som en bror för henne, och hon som en syster för honom. De har känt varandra långt innan jag kom in i bilden. Jag förstod att han brydde sig om henne. Och jag visste mycket väl att han inte skulle ge upp deras relation för någonting hon av misstag - enligt honom - gjort emot mig.

’’Jag kanske har ändrat mig.’’ Mumlade jag. Han skrattade torrt och blev sedan allvarligt tyst.

’’Ändrat dig? Du måste fucking skämta Justin. Jag vet att hon är din livlina och ditt jävla allt. Att du slutar bry dig kommer aldrig hända, knappast när du själv hamnar begravd under jorden då din fucked up själ fortfarande kommer fortsätta bry sig.’’ Han stirrade på mig i backspegeln och gav mig blicken som tydde sluta-spela.

’’Hon gjorde ett misstag, och det var endast pågrund av Charlie som hade återvänt från att han övergett hela den familjen för flera år sedan. Klandrar du henne för någonting dumt hon gjort efter det hänt, då är du fucking dum i huvudet Justin.’’ Han tittade ner på henne och strök sin hand över hennes svettiga panna.

’’Det är du av någon som borde förstå, när du gör så jäkla många fel hela tiden.’’ Han blickade åter upp mot mig. Jag mötte hans ögon för en sekund men vek undan blicken för att låta den glida på vägen framför oss. Inga skuldkänslor Justin. Visa inga känslor alls. Du är kall. Du är gjord av is och lämna inte det.

’’Och du tror jag bara ska låta detta gå eller?’’ Frågade jag när jag nästan tog det som om jag bara skulle släppa det faktum att hon nyligen hånglat med någon annan än mig precis, framför mina ögon. 

’’Har jag sagt det eller?’’

’’Ja det låt…-’

’’Jag sa att du inte skulle klandra henne för att göra ett misstag som detta. Hon mådde dåligt och visste inte vad hon skulle ta sig till.’’

’’Jag fanns där! Varför kom hon inte till mig för!? Hu?’’

’’Du är inte så fucking enkel att prata med hela tiden Justin!’’ Höjde han rösten. Jag tystnade, suckade, knep ihop med ögonen i en nanosekund innan jag spände blicken framför mig.

’’Hon var ledsen och såg hur alkoholen kunde hjälpa henne att rymma från verkligheten. Du vet hur det är när man är deprimerad. Hon råkade hamna med tungan i fel mun. Släpp detta nu och fokusera på vad som orsakade det istället.’’ Han var lugn igen. Precis som jag. Eller jag var inte lugn. Jag var bara sårad och tyst. För tystnad från min sida var det ända som kunde hålla inne vreden inom mig som skapats av den sårade delen av mig och som från första början skapats av Noahs misstag. Jag stannade utanför Travis och killarnas hus.

’’Gör inget mot henne nu. Annars får jag reda på det och det slutar dåligt, förstår du?’’ Som den brodern han agerade att vara, strök han henne över pannan för att ta väck de klibbiga håret innan han steg ur bilen. Jag tittade bak på henne och såg Travis blick stirra på mig, hela vägen upp till dörren.

Jag bar in henne till badrummet när hon börjat mumla små ord om illamående och besvikenhet, att hon ville dö och sjunka ner under jorden och att hon sårat mig. Jag bet mig i läppen och satte henne jämte toaletten med en suck.

’’Justin kommer aldrig förlåta mig. Aldrig. Och jag ville inget illa.’’ Hon skakade bekymrat med huvudet innan hennes huvud flög över toalettstolen. Jag grep snabbt tag om hennes långa hår som jag höll uppe medan hon kastade upp all alkohol hon fått i sig. Hon hostade, spottade, satte sig till rätta och andades tungt med hopknipna ögon.

’’Noah? Det är jag. Justin.’’ Jag rörde vid hennes kind. Hon öppnade försiktigt ögonen och tittade med undrande ögon på mig.

’’Justin?’’ Viskade hon. ’’Är du arg?’’ Hon var smått rädd, trots att det mesta hon sa var mummel och grubbel.

’’Jag…-’’

’’Du är arg. Jag vet. Du bryr dig heller inte om mig. Det vet jag också. Och att du är sårad. Jag fattar.’’ Tårar rullade långsamt ner för hennes kinder.

’’Men jag mår inte bra? Okej, Justin. Min pappa har kommit tillbaks, efter drygt fyra år. Jag är orsaken till att han stack, jag är orsaken till att alla i min närvaro blir vrak som blir deprimerade!’’ Hon stängde ögonen samtidigt som hon pressade sin hand mot min som mjukt vilade mot hennes bleka kind.

’’Jag låtsades vara någon jag inte var. Jag blev full. Och jag… Hamnade med Roxanas pojkvän, är jag en hora Justin? Varför gör jag såhär?’’ Hon skakade på huvudet och puttade bort min hand när hon plötsligt tittade på ner sina handflator. Jag såg hur hon kände sig smutsig.

’’Jag är en hora! Jag hånglar med främlingar och jag…’’ Hon bara grät högre och ännu mer. Plötsligt började och riva sig i sin handflata med sina naglar. Grävde med dom så djupt att det snart skulle börja blöda.

’’Noah! Sluta. Lägg av!’’ Jag höjde rösten och tog tag om hennes båda handleder. Min blick borrade sig in i hennes tårfyllda och skamsna ögon som ville vika undan. Men jag hade henne under kontroll. Jag hade henne under mina vingar och hennes kabelitet att dra sig undan, var borta.

’’Visste du’’ jag tystnade för en sekund innan jag fortsatte ’’att jag varit förlamad?’’ Han sa inget, utan fortsatte vara tyst. Jag visste att han inte sov, det gick bara inte efter vad jag förmodligen sagt och inte sagt. Jag kommer inte ihåg någonting alls faktiskt. Bara minnesluckor. Men jag förstod att jag gjort någonting dåligt, då han knappast ville se på mig.

’’Vet du vad jag tänkte på då? När jag låg i det tysta sjukhusrummet?’’ jag vände mig till ryggen för att blicka upp mot taket.

’’Varför killen som räddat mig bara stuckit. Varför han ens räddat en främling på gatan. Och varför han inte ville visa vem han var. Det var vad jag tänkt på, inget annat. Utan på denna killen. Om jag varit någon annan, hade jag oroat mig över om jag någonsin skulle kunna gå igen. Men nu var jag, jag och det var vad jag hade i tankarna medan hela min kropp var bortdomnad.’’ Jag kunde se hur han vände sig till rygg, precis som jag låg.

’’Skulle jag någonsin kunna gå igen? Jag brydde mig inte. Skulle jag kunna klara mig själv? Jag var inte intresserad. Jag ville endast veta vem killen var. Vem min räddare i nöden var. För jag står honom än i skuld. Fick jag reda på vem han var..?’’ En suck lämnade mina läppar.

’’Självklart inte. Jag ligger ju här och han kom aldrig tillbaks. Som vanligt har jag gjort någonting dumt och sårat någon. Denna gången hann han inte stoppa mig från att göra ett misstag jag förra gången höll på att göra. Jag liksom, höll på…-’’

’’Att ge upp.’’ Viskade Justin.

Jag ber så mycket om ursäkt för att deta tagit mig en heeel vecka att få detta kapitlet gjort! Jag har varit helt upptagen i veckan, sedan hjälpte det inte direkt att jag fick en blackout om hur kapitlet skulle vara. Fölråt, ännu en gång. Sedan måste jag även tacka för alla fina gratulationer jag fått i veckan ^^ Tusen tack, ni gjorde verkligen min dag, trots att jag inte förtjänar era fina ord!

Q: Några roliga planer för i sommar? :)

A: Jag ska till Kroatien - mitt laaand - i några veckor och sedan spendera resten med familj och vänner :)

Eftersom jag visste vad han ville.

’’Rox?’’

Jacklyns röst slog igenom mina isolerade tankar. Jag ryckte till och kollade frågande på henne.

’’Hu?’’

’’Lyssnar du ens på vad jag säger?’’ frågade hon och blandade sin drink med en liten pinne som funnits som prydnad när vi beställt dom. Jag nickade och hällde i mig en shoot.

’’I alla fall, Cat är så överdriven, du mins hur hon är, eller hur?’’ jag nickade åter igen, egentligen inte medveten om vad jag sagt sa till.

’’Hon är så himla bitchig och ger mig alltid spydiga kommentarer när jag går förbi henne i korridoren.’’ suckade hon olyckligt, men jag såg i hennes ögon hur hon ville grilla denna Cat levande då hennes beteende mot Jacklyn inte var den bästa.

’’Käfta emot.’’ ryckte jag på axlarna. ’’Du mins inte hur hon är? Eller hur?’’

’’Det var ett tag sedan.’’ nickade jag som hela tiden bytte åsikter för att matcha vad som stämde och inte stämde. Det var svårt, kan jag säga.

’’Hon accepterar inte att någon säger emot henne, hon accepterar inte någonting som går emot vad hon tycker.’’

’’Så du menar att du accepterar hennes dåliga beteende mot dig?’’ jag höjde mina ögonbryn menande emot henne. Hennes blick sjönk mot det halvfulla glaset som innehöll en rosa vätska med bär och mynta.

’’Absolut inte.’’ skakade hon på huvudet efter hon tänkt efter ett tag. 

’’Så vad stoppar nu dig från att säga ifrån?’’ jag log.

’’Jag gillar dig’’ nickade hon leendes. Jag stelnade till, hade hon kommit på mig? ’’alltså den nya, vågande Roxana. Hardwares har förändrat dig märker jag.’’ 

’’En del, antar jag.’’ sa jag med ett flin och kände hur alkoholen började sprida sig i mitt blod, hur adrenalinet sonade upp inom mig med det busiga flinet som var utbrett på mina läppar. Hon räckte mig våran sista shoot som stod väntande på bordet.

’’Skål för en minnesvärd kväll!’’ sken hon upp i ett så brett leende hon bara kunde, innan vi slängde huvudet bakåt med shootglaset emot under läppen. Den starka vätskan rann långsamt ner för min hals och brändes skönt. Jag skrattade tyst och kände sedan hur hon krokade ihop våra armar. Denna kvällen skulle förmodligen endast bli några tomma minnesluckor, mer än så? Nej, vi båda var fulla och hade egentligen ingen aning om vad vi gjorde.

’’Kom igen! Vi dansar!’’ tjöt hon och drog ut mig på dansgolvet, insmetad bland en massa dansade och glödande ungdomar. När hon dragit ut mig dit fick min hand inte fäste om min mobil och den hade lämnats på baren synlig för vem som helst att ta den. Men hade jag brytt mig mer än när Justin ringt? Nej. Snabbare än anat började jag dansa utan att tänka efter om jag kanske borde sätta mig vid baren igen för att också ta min mobil och för att inte göra någonting dumt jag förmodligen skulle ångra. Men det var försent, alldeles för sent. Jag hade redan alkohol i mig som alla redan börjat verka, och mitt galna och vilda jag hade redan dykt upp. Ingen kunde få mig att backa nu, men vem som helst kunde få mig att göra vad som helst. Det var läskigt samtidigt som det var roligt. Men mitt jag i nuläget var mer skrämmande än rolig.

’’Hej baby.’’ viskade en hes röst vid mitt öra. Ett par händer sattes vid mina höfter och fick mig att röra mig i takt till hans höfter. Jag bet mig i läppen och flinade.

’’Chris, jag har saknat dig.’’ flämtade jag medan våra kroppar rörde sig i takt. Hans händer rörde sig sensuellt emot min kropp, smekte utsidan på mina lår och flinade emot min kind. Vad fan höll jag på med? Varken min inre röst eller mitt samvete fick mig att sluta. Jag var okontrollerbar. Jag var borta.

’’Noah, vart fan är du? Jag är fucking orolig! Ring mig så fort du hör detta.’’ sedan klickade jag samtalet som endast nått fram till hennes röstbrevlåda. Och detta hade upprepats minst 20 gånger bara på 15 minuter.

’’Fuck!’’ morrade jag och smällde mobilen i bilsätet bredvid mig. Jävla fucking… Vart fan är hon? Vad fan gör hon? Vad fan tänker hon med!? Jag skakade frustrerat på huvudet och slog nävarna i ratten.

’’Ey! Ta det lugnt Bieber! Vi kommer hitta henne, okej?’’ försökte Travis lugna mig. 

’’Spåra hennes mobil, Travis, och säg till när du fått en träff.’’ Beordrade jag kvickt. Han nickade och drog upp sin laptop han tagit med sig då han sagt att man aldrig visste ifall man skulle behöva den. Och mycket riktigt så hade han rätt. Den behövdes, av stora behov. Jag fortsatte att rulla ner för alla mörka gator, jag sneglade på klockan som var inmonterad i bilen. Den hade precis slagit en minut över två. Jag kunde nästan föreställa mig vad hon var, eller vad hon gjorde. Det fanns en chans att hon stuckit till någon bar, eller klubb, då hon berättat för ett tag sedan att hon drog alltid till ett sådant ställe när hon behövde rensa tankarna. Men hur i hela världen skulle man hitta henne, när det fanns flera tusen klubbar och barer i Winnipeg?

’’Hittat henne!’’ Kved han lättat. Jag stannade bilen när foten plötsligt tryckts mot bromspedalen.

’’Wood Street 12, Club Lighting.’’ Förtydligade han. Jag nickade tacksamt och satte foten mot gasen och körde i en hög hastighet mot denna Club Lighting. Jag kände igen stället. Och namnet gjorde det bara klarare för mig. Club Lighting, en typisk amerikans nattklubb där folk är lättklädda och målar sin kropp med färger som är självlysande. Så… Patetiskt egentligen. Jag har endast varit på ett sådant ställe, och det var i New York. Det var mer eller mindre sämst, vilket jag nästan tvivlade på att Club Lightings fest skulle vara. Winnipegs nattklubbar - av alla slag - var kända för att äga skiten ur alla andras. Och jag som besökt de flesta ställena i USA kunde hålla med. Jag svängde in mot gatan där det med stora bokstäver stod: Club Lighting. Jag kände lättnad skölja över mig, trots att vi endast hittat hit och ännu inte hittat Noah. Men det var en trygghet att veta att Noah skulle befinna sig där inne. Jag steg ur bilen och slöt upp vid Travis sida.

’’Hört det senaste?’’ Frågade han med blicken på de kraftiga vakterna.

’’Nope, uppdatera mig.’’ Bad jag och drog på mig mina solglasögon - så att de inte skulle kunna spåra mig efter vad jag tänkte göra - och kastade luvan över huvudet. Travis gjorde detsamma, med ett flin som tydde makt.

’’En tjej blev kidnappad i natt.’’

’’Vem?’’

’’Ingen som vet, eftersom ingen saknar henne ännu.’’

’’Ännu?’’

’’Någon måste märka det snart antar jag.’’

’’Snart är redan försent om du berättar detta för att du tror att det är dom.’’ Suckade jag.

’’Jag förstod nästan det.’’ Nickade han. Vi båda tystnade när vi nått fram.

’’Vilka är ni?’’

’’Vi är här för min flickvän, hon har råkat ta sig in här, vilket hon inte skulle gjort från första början. Öppnar du så kan jag…-’’

’’Ingen kommer in här utan tillåtelse från oss.’’

’’Men jag gissar på att hon smitit in då.’’

’’Vi har stått här hela kvällen.’’ förtydligade den ena. Jag sneglade mot Travis som endast flinade. Jag nickade som signal. Travis knytnäve flög mot den ena vaktens ansikte medan min mot den andras. Jag vred min arm om hans strupe vilket fick syre att minska. Med min andra hand pressade jag mina två fingrar emot hans underöra vilket fick honom att kollapsa. Travis gjorde samma grepp som resulterade detsamma.

’’Det gamla goda tricket.’’ Skakade Travis nöjt med huvudet. ’’Funkar alltid.’’ Bröstade jag upp mig och steg in genom metalldörrarna. Och som jag trodde var alla som dansade täckt med färg och mönster som glödde. Vi gick raka vägen mot baren där jag inte kunde skymta någon Noah alls. 

’’Detta kommer bli omöjligt!’’ Flämtade jag frustrerat. ’’Eller inte.’’ Travis sträckte sig efter någonting på disken. Jag kollade i hans öppna näve som nu höll i en mobil. Mobilen som tillhörde Noah. Jag log.

’’Fuck vad jag älskar dig just nu.’’ Skrattade jag. Han skulle precis säga någonting humoristiskt, när han tystnade och förblev allvarlig.

’’Du bör spara det till senare.’’ Svalde han och nickade mot skinnsofforna som stod en bit bort. Min blick svartnade av ren ilska, av ångest och besvikenhet som fyllde mig från topp till tå. Jag blottade med mina egna ögon, Noah låta en främmande kille kyssa hennes hals, utan någon som helst motstånd. Jag morrade till innan jag lät mig själv stampa fram till dom och dra bort killen ifrån henne.

’’What the fuck man!’’ Tjöt han som var packad till hundra procent. Noah var lätt borta, hon sa inget eller gjorde någonting alls. Utan bara stod där tyst med slockna ögon.

’’Rör du henne igen… Jag svär på din fucking hormammas liv att jag dödar dig!’’ Jag puttade in honom i en massa bord innan jag slöt mina armar om Noahs tunna kropp som föll ihop i min famn.

’’Vi åker hem nu, Noah.’’ Viskade jag och vände mig om. Hade Noah varit tjejen som blivit kidnappad… Jag vet inte vad jag skulle gjort då. Förmodligen förberett mig för begravning. 

Eftersom den stackars tjejen var död vid detta lag.

Var det kanske pågrund av mig han lämnade?

Lovat.

Jag hade lovat mig själv att aldrig få skuldkänslor för någonting Charlie hade orsakat. Och ändå, hade det inträffat flera gånger att jag börjat gråta, utan någon riktig anledning. Han har fått mig att må dåligt, så många gånger, att självmordstankar dykt upp i huvudet. Men tack vare att han stack, fick jag lära mig den hårda vägen, utan några föräldrar alls - då min mor varit sjuk ett långt tag - till hjälp. Att klara sig själv var nog det ända sättet för mig att ta mig ur den hemska svackan jag fått mig själv i. All mobbning, det försvann. Det skedde när vi flyttade, men jag hade redan då bestämt för att aldrig låta det upprepas. Trots att jag lämnade allt bakom mig, fanns allting fortfarande i huvudet som var på repeat, gång på gång. Det påminde mig om hur dåligt jag hade mått och hur dåligt folk behandlat mig, det påminde mig om Charlie. Det fick mig bara mer stark, trots att det var som att hälla salt i såren, ett spark under bältet, ett slag i ansiktet. Hade det inte varit för mig som sprungit iväg, hade jag sluppit värken i fötterna jag hade just nu. Jag hade även sluppit att gå i mörkret då tiden tickat iväg snabbare än jag anat. Meddelande trillade in i telefonen var fjärde minut, även samtal från både mamma och Justin. Jag var ute i mörkret av en anledning, och att jag inte kom hem eller svarade på någon utav deras samtal var ännu en anledning till att jag stannade ute i mörkret, för att jag inte ville tala med någon utav dom. De hade svårt att fatta. Eller så var de bara oroliga, som vanligt. Men jag brydde mig inte, och det förstod de tydligen inte som fortsatte att ringa och skicka långa tal till meddelande som de trodde att jag skulle läsa, men inte gjorde. Jag stannade för en sekund, blickade upp mot den svarta himlen som hade ljusa stjärnor bland allt det mörka. Plötsligt nådde en enstaka regndroppe min kind och rann som en tår för kinden. Det där enstaka, blev till en flock, och plötsligt var hela jag täckt av regndroppar. Mina kläder blev allt blötare ju fler sekunder jag tillbringade utomhus. Mina fötter satte fart mot första bästa byggnad som hade tak till skydd. Jag fann sedan en svart dörr som hade en glipa under till, det lös starkt därifrån och musik hördes dunka mot metallen som skilde mig från - vad jag antog - festen. Inga vakter syntes till, jag tog friheten att stiga in till all de ljus och musik jag kunnat ana utifrån. Människor dansade som galningar. Jag förstod direkt att det inte var en normal fest. Folk glödde av olika slags färger, bokstavligen glödde. Det var mönster av allt man kunde tänka sig, rutigt, prickigt, figurer eller bara kladd som målats på. De flesta var lättklädda, eller alla, vilket verkade vara grejen  - även den lysande färgen - på denna fest. Någon grabbade tag om min överarm, jag ryckte till och vände mig mot denna person. Det var en kille som verkade vara i min ålder. Han log glatt mot mig och försökte överrösta musiken.

’’Nej, jag tror du…-’’ Min mening klipptes av på mitten när han plötsligt drog med mig in bland folk massan. Det fick mig tyst och eftertänksam. Vad tänkte han göra med mig? Vi kryssade oss fram, knuffades och puttades tills vi nått dit han ville komma. Det stod två tjejer med penslar, hinkar som innehöll färger och även saxar. Hans händer sattes på mina höfter, jag blickade förvirrat upp på honom innan min tröja slank av min överkropp. Som tur var hade jag i morse valt ett linne som nådde en bit över naveln i svart. Han log charmigt innan han nickade mot tjejernas håll.

’’Perfekt, tack tjejer.’’ Sa hans röst bakom mig. Jag snodde runt. Han timade perfekt. Jag skrattade och höll med honom med en nick innan hans hand flätades ihop med min. Jag kunde bara föreställa mig vad tjejen var för honom, en vän? Bästa vän? Eller vad jag trodde mest, flickvän. Han förde mig mot baren och beställde två blåa drinkar åt oss som lös precis som alla andra här gjorde. Jag visste inte hur jag skulle få fram information om honom utan att se ut som om jag inte kände honom. Vilket jag inte gjorde. Men denna tjej gjorde antagligen det och brukade vanligtvis inte ställa dumma frågor som ’’vad heter du?’’ såfort de möts.

’’Och du är..?’’ Vågade jag mig på fråga, men hade en baktanke på vad jag skulle säga till svars efter detta.

’’Roxana James, du måste för guds skull skoja med mig? Jag är Chris, din pojkvän!’’ Han skrattade förvånat och skakade förvirrat på huvudet.

’’Jag skojar med dig, Chris!’’ Fnittrade jag och låtsades som om detta endast var en replik som tillhörde ett skämt. 

’’Du skrämde mig nästan, Rox.’’ Flinade han och klunkade i sig drinken jag inte ens vågade mig på att röra vid. Han slängde med blicken bakom mig och sken upp i ett bredare leende.

’’Louis, Jacklyn, vart fan har ni varit?’’ Han ställde jag upp och omfamnade en blond tjej som bar ett brett leende.

Jag antog att det var Jacklyn. Hennes kropp var formad som en modells kropp och hennes ansikte hade de perfekta dragen man endast kunde drömma om att få. Hennes kropp var - som alla andras - täckt med lysande färg. Jag var glad att jag hade färg i mitt ansikte då kanske hon som tjej skulle märka att jag inte var Roxana. Men nu verkade hon inte heller märka att jag inte var den jag sa att jag var, utan kramade mig med ett tjejigt pip.

’’Hej pärlan!’’ Han kramade mig mjukt innan han åter lät sin hand vila om Jacklyns midja. 

’’Ni bara försvann!’’ Chris kollade oförstående på dem. ’’Vad hände?’’

’’Jacky var tvungen att pudra näsan.’’ Himlade Louis med ögonen samtidigt som han talade med en tillgjord röst som jag antog skulle låta som Jacklyn.

’’Vill du ha någonting i kväll, får du skita i alla dina försök att vara cool framför dem.’’ Knuffade hon honom i sidan. Jag skrattade tyst och mötte Jacklyns ögon, hon fnittrade till.

’’Jag är cool.’’ Stönade han. ’’Rox?’’ Hon tittade menande på mig. ’’Skulle inte tro det.’’ Skakade jag på huvudet med ett flin.

’’Vi säger så, tjejer.’’ Han skakade på huvudet och tog ett kliv mot Chris som bara njöt av deras tjatter.

’’Ni tjejer, ha så kul. Vi drar till andra sidan.’’ Pekade Louise mot andra sidan av denna lokalen.

’’Ses sen, baby.’’ Sade Chris nära mitt öra och pressade sedan sina fuktiga läppar mot min kind. Jag rodnade, men som tur var syntes i det av mörkret och färgen.

’’Killar.’’ Skakade hon suckandes på huvudet. Jag skrattade och slog mig ner på barstolen igen. Hon satte sig bredvid mig och höll upp ett finger emot bartändern. 

’’Två Peach Tonic tack.’’ Log hon när killen nått fram till henne. I fram fickan kunde jag känna vibrationer pågå för fullt. Jag pressade ner handen i jeans fickan och fiskade upp mobilen innan jag kollade på den upplysta skärmen. Justins namn och en bild på oss syntes tydligt medan mobilen fortsatte surra. Jag rullade in läpparna och pressade tänderna emot varandra. Jag hade helt glömt bort honom. Vilket var skönt. Jag var Roxana James nu. Han kunde jag glömma ett tag framöver. Jag klickade samtalet utan att ens svara. 

Jag visste vad han ville.

Ber om ursäkt för att det tagit sådan tid! Förklaring till varför står på Instagram :) Hoppas ni gillade kapitlet!

Q: Hur många har läst Divergent?

A: Håller på, ska även se fillmen den 30 april! Åh, alltså den är - så långt jag nu kommit - så himla bra! I love it *.*

’’Jag älskar dig, Noah McCall. Dina brister, sidorna du själv hatar med dig själv och alla dina dåliga sidor. När du käftar upp och de stunder du jag gillar dig som minst. Du kan lita på mig när jag säger att jag fångar dig. För jag kommer älskar dig även de stunder då du själv inte kommer kunna det.’’

Jag hade svårt att ta in vad han precis sagt och stirrade ändats in i hans ögon. Min mun stod öppen, jag visste inte vad jag skulle eller göra. Svara, eller fortsätta att vara arg. Men det gick självklart inte, han hade varit alldeles för… Gullig. Alldeles för trovärdig för att kunna neka. Jag stängde munnen och svalde hårt med mina ögon som vidgade sig. Hans fuktiga andetag träffade mig starkt om läpparna innan jag nervöst bet mig i underläppen. Hans hand var fortfarande placerad om min kind, som den varit för tio sekunder sedan, och jag hade en känsla om att den skulle stanna där ett tag till. Hans mjuka tumme strök han försiktigt emot min överläpp, blickade ner mot min mun innan han tittade tillbaks i mina ögon igen. Jag såg hungern i hans ögon. Jag såg vad som skulle ske här näst, men ville verkligen inte erkänna det. Sedan hände det jag nästan fruktat. Hans läppar pressades hårt men passionerat emot mina som snabbt masserades emot hans. Hans händer fördes ner för min rygg och mot min rumpa som han grep tag om. Mitt stön avbröt den långvarande kyssen, men hindrade oss inte ifrån att fortsätta sekunden efter. Hans händer tog tag om mina lår innan han bar upp mig så benen virades runt hans höfter. Sekunden efter hade han tryckt upp mig emot den ena väggen som befunnit jämte oss. Hans händer fattade tag om mina innan han pressade dem parallellt med mitt huvud. Kyssen fortsatte ivrigt, sekunderna kändes som åratal. Men åratal var perfekt i denna stund då jag inte ville att detta skulle ta slut. Någonsin.

’’Jag…’’ hans läppar letade sig ner för min hals. Jag slöt mina ögon av njutning. ’’Jag älsk… Jag älskar dig också.’’ Stönade jag fram och pressade hans huvud tätare emot min hals med hjälp av mina händer placerad på hans bakhuvud. Mina händer gled ner för hans nacke och stannade vid hans rygg då mina naglar letade sig in mot hans hud som var täckt av de vita t-shirt tyget. Han stönade. Men plötsligt ryckte det till och hissen var igång som vanligt. Vi båda tittade tyst på varandra och började snabbt att räta till våra kläder då vi hade arton våningar att åka upp men endast hade kommit till tio. Under de sista åtta kunde vem som helst hoppa på. På våning 15 steg en äldre dam in som bar röda juveler runt sin skrynkliga hals. Vi båda stod tysta och låtsades som ingenting, vi kände lättnad när det plingade till vid våran våning så vi snabbt kunde stiga ut. När dörrarna åkt igen flög jag på upp i Justin famn med benen runt hans midja och han hans ivriga kyssar placerades emot mina läppar som snabbt började sammarbeta. Han tog sig snabbt fram till våran dörr, pressade mig mot den samtidigt som han låste upp och ryckte sedan upp dörren, allt samtidigt som kyssarna fortsatte. Men han slutade kvickare än något annat förr. Jag stannade upp och kände hur det inte bara var vi i lägenheten. Helvete.

’’M-mamma…’’ stammade jag och flög av Justin. Hela mitt ansikte blossade rött medan jag fixade kläderna och mitt hår som blivit alldeles rufsigt. Jag vågade inte möta min mors ögon som näst intill lyste av ilska. Jag skämdes.

’’Detta’’ hon pekade mellan mig och Justin. ’’pratar vi om senare.’’ hon gav oss båda varnande blickar.

’’Noah. Du ska med hem.’’ bestämde hon snabbt och korsade armarna framför sin bröstkorg.

’’Va? Nej!’’ skakade jag på huvudet med uppspärrade ögon.

’’Du åker med hem, Noah! Din far har kommit hem och det är vikt…-’’

’’Fan heller. Jag åker inte hem och träffar honom! Han lämnade oss!’’ höjde jag rösten och såg skärrat på henne. Det sista jag ville göra var att träffa Charlie som skulle allt annat än att hjälpa mig.

’’Han är din far.’’ slängde hon ut med armarna.

’’Han var min far. Nu är han en idiot som i mina ögon endast är en svikare.’’

’’Noah, det kanske är bäst om du bara följer med.’’ Justin rörde lätt vid min arm. Jag ryckte den åt mig och gav honom en frustrerad blick.

’’Jag åker. inte .med.’’ förtydligade jag, ord för ord. ’’Noah McCall. Vill du bo kvar här, får du fan i mig lyssna och följa med. Annars kan du packa dina saker och flytta hem direkt!’’ höjde hon rösten, spände blicken i mig och pekade ett varnande finger mot mig. Jag visste att hon var seriös och jag var mycket medveten om att hon skulle släpa mig ur lägenheten med mina packade kläder om hon så ville. Jag svalde hårt, men vägrade visa att jag var rädd för att hon faktiskt skulle göra det. Istället ryckte jag upp dörren och steg ut innan jag smällde igen den hårt så säkerligen alla grannar hörde och reagerade. Jag sprang mot hissen och tryckte snabbt på ’’entrevånignen’’ innan mamma hunnit nå fram. Jag tänkte inte stå inne i en hiss med min mor och åka ner för arton våningar efter vad som nyligen skett. Jag lutade mig mot hissväggen. Suckade och log. Justin. Justin. Justin. Det ända som fanns i huvudet. Tills det slog mig att jag just gått med på att träffa Charlie. Leendet avtog då snabbt och hissdörrarna öppnades långsamt. Min bror skulle förmodligen också vara där. Två flugor i en smäll. Två person jag faktiskt inte ville träffa. Men nu var jag tvungen att möta det jag sprungit ifrån. Bokstavligen, sprungit ifrån. När vakterna som stod vid entredörrarna öppnat för mig log jag påtvingat och ställde mig med en sur min vid min mors bil. Hon kom någon minut efter. Utan att yttra ett endaste ord, satte vi oss tyst i bilen och började i en lagom snabb takt att köra hemåt. Men för mig, var farten snabbare än vad jag ville ta mig hem. I detta tillfälle skulle jag inte tackat nej att gå.

Jag kunde ana hennes fot pressas mot bromsen då vi tagit oss upp för våran uppfart. Jag kände illamående kittla mig i halsen. Ett djupt andetag var vad jag fick använda mig av för att lugna ner mig. Men jag kan inte säga att det hjälpte någon vidare.

’’Är Dalas här?’’ frågade jag tyst medan vi tog oss fram till dörren. Jag klöste med naglarna i min handflata och bet mig i kinden.

’’Han väntar där inne med din far.’’ nickade hon innan hennes hand slöt sig om silverhandtaget och ryckte upp dörren. Nervositeten ökade varenda sekund som tickade iväg, även varje sekund jag slösade på någon som aldrig skulle betyda någonting för mig. Jag var fullt bestämd om att inte släppa in honom i min lilla bubbla, eller låta honom förstå. Han skulle inte få stanna i mitt liv. Hade han valt att dra sig ur våra liv, skulle han förbli borta och endast vara fotspår i sanden som sedan sköljdes bort av havet. Jag steg in i köket med min mor framför mig. Hans blick slängdes mot mig. Jag höll andan och kände hur magen drog ihop sig till en hård knut. Jag ville kräkas.

’’Noah.’’ andades han lugnt. Han kastade sig upp från stolen och tog ett steg närmre mig. Jag tog ett steg bakåt och vägrade att möta hans blick. Bara hans kroppsspråk sa att han var både besviken och förvånad över min reaktion. Jag var chockad, verkligen, över att inte förstod varför. Jag vände huvudet åt sidan, så min haka näst intill nuddade min axel, och korsade armarna framför bröstkorgen.

’’Vad vill du, Charlie?’’ frågade jag kyligt. Han suckade. ’’Jag vill be om f…-’’

’’Glöm det. Charlie. Det är försent att be om förlåtelse. Det är 5 år försent att ångra sig.’’ svarade jag kvickt.

’’Det var för ditt eget bästa!’’ försvarade han sig själv. Och inte förres den meningen lämnat hans läppar slet jag blicken från väggen och spände den istället i honom.

’’Säger du. Att det är för mitt fucking bästa? Hu!? Menar du det seriöst?’’ höjde jag rösten.

’’Så du menar att klara mig utan dig, leva utan dig som stöd, var för mitt eget bästa?’’ jag skrattade torrt. Varenda en i detta rummet hörde hur humorlöst skrattet varit, hur arg jag var påväg att bli.

’’Fast… Vet du vad. Du har så fucking rätt, Pappa. Jag klarade mig så mycket bättre utan dig. Det gjorde vi alla. Jag tog mig ur den svåra perioden och blev istället bara våldtagen. Fast vänta… Du bryr dig ju inte, eftersom du lämnade oss!’’ Jag tog ett kliv emot honom och puttade frustrerat emot hans bröstkorg. Han stapplade bakåt och försökte få tillbaks sin ballans.

’’Du kan sticka igen, jag vill inte se dig något mer.’’ Det var de sista orden som lämnade min mun, innan jag vände mig om och sprang ut igenom dörren. Tårarna startade igen och var som en flod emot mina kinder. Jag förstod innan inte varför jag gråtit, jag förstod innan inte varför jag varit ledsen pågrund av honom. Men nu visste jag. Det var inte pågrund av att han kommit tillbaka efter fem tomma år. Det var pågrund av att han inte ens försökt förklara anledningen till varför han stuckit. Och alla tankar som funnits i mitt huvud var om det varit mitt fel. Jag har alltid trott:

Var det kanske pågrund av mig han lämnade?

’’Nope.’’ Sa han nonchalant. Jag struntade i hans attityd och flög upp på benen innan jag trippade ner för den långa trä trappan. Smidigt rundade jag läktaren men tvärstoppade fort. 

’’Cassandra!’’ Sa en lågmäld röst. ’’Jag har inte tid för detta, Charlie!’’ Tjöt min mor högljutt. 

’’Du måste lyssna på mig!’’ Sa mannen som snabbt slängde med blicken åt mitt håll.

Helvete.

’’Noah?’’ 

Sa han tillräckligt högt för att jag skulle höra honom kalla mitt namn. 

’’Noah!’’ Ropade han och började gå emot mig. ’’Blanda inte in henne!’’ Tjöt min mor efter honom. Jag började springa. Springa ifrån honom. Åt det motsatta hållet han kom ifrån. Jag förstod inte, men jag grät, av någon konstig anledning. Kanske pågrund av att jag nu fick reda på att min far levde. För jag har aldrig vetat om far varit vid liv eller inte efter han lämnade oss. Medan jag sprang förbi läktaren torkade jag mina tårar. Kände allas blickar brännas på mig, höra hur de viskade, sedan Justins tydliga röst ropa mitt namn.

’’Noah!’’ Jag fortsatte springa, trots att jag visste att Charlie - som inte är inte värd att bli kallad för pappa - inte sprang efter mig. Men mina ben vägrade att stanna. Mina andetag blev bara svårare att utföra, halsen kändes trång som ett sugrör. Hela min värld snurrade, allt framför mig, alla mina tankar som inte gick att lösa. Jag grät, grät och grät. Tårarna fortsatte produceras och ville inte sluta. Det var barnsligt. Så himla löjligt.

’’Noah!’’ Kunde jag höra Justin ropa igen. Trots min nu dåliga hörsel kunde jag höra ett par snabba fötter springa i gruset bakom mig. Eller så inbillade jag bara mig, för att springa snabbare, vilket jag gjorde.

’’Noah!’’ Justin grabbade hårt tag om min handled.

’’Det är sent, jag borde gå hem.’’ Mumlade jag och drog mig långsamt ur Tylers famn. När jag ställt mig upp och trott att han sovit - då han inte svarat - tog hans starka hand tag om min handled. Jag ryckte till och vände mig snabbt mot honom, rädd för att hans arga sida väckts.

Jag ryckte till, precis som i återblicken som plötsligt slaget mig med storm. Rädsla bubblade upp, även fast jag visste att Justin var som Tyler. Och även fast han inte var arg, eller aggressiv - för stunden - så kändes just det greppet så fasansfullt orofyllande.

’’Låt mig vara!’’ Grät jag och ryckte åt mig armen innan jag började springa igen. Men han grep tag om mig ännu en gång och fick mig att tvär bromsa. 

’’Justin!’’ Tjöt jag med en ynkligt tyst röst. Han drog sina muskulösa armar om min kropp och kramade mig hårt. Hans närhet och stöd fick bara ännu fler tårar att falla. Jag blev bara känslosammare, mjukare, löjligare. Jag tänkte tillbaka till dagen jag förlorade min far, mannen som nu bara var känd för Charlie. Ett obetydligt namn. Ett ting.

Ännu en dag då man fick stå ut med allt hat. Ännu en dag i smärta. Ännu en dag då man var tvungen att hålla inne tårarna när min mor frågade hur dagen var, och jag var tvungen att svara att den varit bra. För att slippa diskutera saker som bara får mig att gråta. Jag bet mig i läppen medan jag gick min väg igen korridoren. Såg hur folk stirrade på mig, viskade, skrattade. När man i flera år blivit kränkt, kallad för ord man knappast önskar sin värsta fiende att bli kallad och hotad till döds, så tror man att allt folk viskar och skrattar åt handlar om en själv. Man tror att varenda ord, varenda blick, betyder något dåligt. Man blir blind, förblindad av allt ont folk vill en. Men nu var det så att allt folk sa och gjorde, var för att få mig att känna mig ännu mer kränkt. Med blicken ner i golvet och min väska hårt tryckt mot min mage gick jag med osäkra steg igenom korridoren. Det mest hatade av dagen då alla var samlade på samma ställe. Då alla kunde stirra på mig samtidigt, kränka mig samtidigt. 

Med mina snabba steg ut ur skolbyggnaden fortsatte jag mot parkeringen. Jag skulle precis till att började gå hem - då jag inte ägde någon bil - när jag hörde hur någon kallade på mig.

’’Noah!’’ Ropade en hög röst. Jag ryckte till, men vände mig hastigt för att finna min far sitta i en svart cab.

’’Kom hit, nu.’’ Sa hans farligt allvarliga röst. Jag gjorde som han sa, utan att ens tänka efter och hoppade in i framsätet jämte honom. Han såg stressad ut, nervös, men samtidigt väldigt arg.

’’Vad har hänt?’’ Frågade jag med en röst som skakade. Han svarade inte.

’’Papp…-’’

’’Ingenting.’’ Sa han snabbt. Han satte foten mot gasen och körde snabbare än normalt. Snabbare än tillåtet. Jag skrapade min naglar mot mitt lår som var täckt av ett strävt jeanstyg, svalde hårt och anade mig själv snegla åt hans håll.

’’Noah. Jag vet att du blir mobbad i skolan.’’ Sa han plötsligt. ’’V-vad pratar du om?’’ Stammade jag vagt.

’’Jag vill att du visar dig stark, att du gör det för min skull.’’

’’Men pappa jag…-’’

’’Du måste, hör du mig? Du måste vara stark, du måste ta hand om din mor och din bror.’’ Jag förstod noll.

’’Vad är det som händer?’’

’’Svarade mig Noah!’’

’’J-a. Ja, jag s-ska.’’ Sa jag efter att han höjt rösten. 

’’Låt inte folk behandla dig som de vill. Visa vem som bestämmer, visa den starka Noah.’’

’’Pappa, sluta.’’ Viskade jag. ’’Jag vet hur man ska sköta det, jag vet vad jag gör.’’ Mumlade jag.

’’Om du hade vetat hade du inte suttit i den sitsen du sitter nu!’’

’’Tror du jag väljer detta? Tror du verkligen det?!’’ För första gången, höjde jag min röst. Jag fick mig hörd. Mina ögon vattnades av tårar som brändes bakom ögonlocken.

’’Nej, verkligen inte Noah. Men jag vet att du kan bättre.’’

’’Det är inte så enkelt som man tror.’’ Snyftade jag. 

’’Gå hem, ta hand om din mor och bror.’’ Han stannade framför vårt hus. 

’’Kan du snälla förklara vad som händer?’’

’’Gå fucking hem sa jag!’’ Röt han högt så blodådror syntes vid hans hals. Jag fällde en tår precis när orden lämnade hans läppar. Skam syntes i hans ögon. Men jag brydde mig inte. För första gången brydde jag mig verkligen inte.

’’Med fucking nöje.’’ Smällde jag upp dörren. Trots min attityd, kände jag mig illa till mods, elak och bara lika låg som alla människor som får mig att känna mig nedtryckt. Jag fällde flera tårar, försökte intala mig att jag inte grät. Men insåg snabbt att det var precis vad jag gjorde. Han såg på mig, vände ryggen emot och körde iväg. Han agerade precis som om han fick vad ha velat. Hatad av sin enda dotter.

Tårarna började långsamt att avta. Men smärtan och alla minnen var fortfarande fast.

’’Noah…-’’ Jag drog mig ur hans famn, vilket fick honom att stoppa sig själv från att säga sin mening.

’’Snälla, låt mig vara.’’ Snyftade jag och vände ryggen emot honom. ’’Nej, Noah jag tänker in…-’’

’’Låt mig vara sa jag!’’ Höjde jag rösten samtidigt som någon åter ropade mitt namn.

’’Noah?’’ Ropade Charlie frågandes. ’’Noah!’’ Tjöt han när han funnit mig. Jag ångrade mig snabbt när jag bett Justin att lämna mig ifred, när jag visste att jag behövde hans hjälp för att ta mig härifrån. Jag grep tag om hans hand och drog springandes med honom till bilen vi kom hit i.

’’Kör mig hem, nu.’’ Jag slängde panikslagna blickar bakåt, för att hållas medveten om hur nära Charlie var oss. Han hoppade in i förarsätet utan att ifrågasätta, satte igång motorn och väntade bara på mig att stiga in.

’’Kör!’’ Stressade jag när Charlie nått fram till min ruta. ’’Noah! Öppna dörren!’’ Bankade han på fönsterrutan med rösten som dolt tog sig igenom glaset. Jag tittade bort och såg oss försvinna ifrån hans närvaro.

Bort från det hatade tinget.

Spänning väntar!

Q: Hur gammal är ni?

A: (vet att jag frågat det många gånger, men har många nya läsare så är nyfiken!) 13 om bara två veckor!

Medan jag kysste henne, och medan hon tog kontrollen och kysste mig över mina käkben, kunde jag inte låta bli att inbilla mig Noahs mjuka läppar sträva emot mina käkben. Precis som hon tidigare denna natt gjort. Fuck, Justin. Glöm henne nu. Försökte jag intala mig. Men vad jag än gjorde, såg jag bara Noah framför mig. Det kändes så fel, när jag visste att det inte var hon, för ingen av Aubreys kyssar kunde klå Noahs. Inga utav Aubreys beröringar kunde klå Noahs beröringar. Ingenting kunde klå vad Noah kunde få mig att känna. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så hel som när hon kysste mig. Ingen.

Jag spände käkarna, bet ihop för att åtminstone försöka att njuta. Men ingenting hände. All min lust var borta, bortblåst, försvunnen. Hon kysste mig vid min v-linje. Jag morrade till och ställde mig kvickt upp. Hon kollade chockat upp på mig som snabbt drog på mig min - nyligen avdragna - t-shirt på mig igen.

’’Vad är fel Justin?’’ Frågade hon skärrat och trippade snabbt fram till mig med sina oroliga ögon. Hon förstod inte, inte ett dugg, och trodde att hon gjort någonting fel. Faktiskt… Så gjorde hon allt fel. För ingen del av henne var som Noah, just därför var hon bara ett stort fel.

’’Du.’’ Morrade jag och drämde igen dörren vid hennes ansikte.

Jag hade inte hjärta att fortsätta, egentligen för min egna skull då jag ville njuta när jag gick igenom den prossesen, vilket jag inte skulle gjort om jag stannade kvar med Aubrey. Återigen så stack jag. Och inte hade jag någonstans att sova den natten. Jag orkade inte åka till min bröder som säkert skulle ta emot mig med öppna armar. Jag hade ork för några frågor, för någonting alls. Så jag sov den natten i min bil. Min stela, väldigt obekväma, bil.

’’Baby…’’ Viskade jag i sängen och väntade på hennes reaktion vid mitt ordval. Hon hade gått raka vägen till sovrummet när jag öppnat ytterdörren. Då förstod jag att det var någonting som var väldigt fel. Men omsagt, tjejer… Ibland är det bara någon ynklig liten sak som kan förstöra en hel dag för dom, som får killar att undra var ren oro, men sedan får reda på vad det handlade om och nästan ångrade att det gått oroliga en hel dag för den ynkliga saken. Är det inte det ena, är det de andra. Är det inte mensen är det killen, om det inte är det är det skolan, eller bästa vännen som gjort något fel. Alltid ska det vara någonting fel, någonting som får tjejen upprörd. Men som alla killar brukar göra vid den situationen, så gick jag efter henne. Steg in i rummet och skymtade hennes slöa - men vältränade och slanka - kropp ligga inlindad i bådas tjocka täcken. Jag hade lett för mig själv, tanken att hon kramat mig som hon kramade en av täckena fick mig varm. Jag har blivit så mesig på senaste tid. Så… Känslig.

’’Babe, Noah, hjärtat.’’ Jag använde flera tilltalsnamn som jag viskade strax vid hennes öra. Det skulle säkert bli ett helt projekt att bara få henne att prata, sedan skulle jag få henne att berätta.

’’Jag är trött, låt mig vara.’’ Muttrade hon irriterat. ’’Du får sova, när du berättat vad som hänt.’’ Det var tyst en lång stund. Vilket det säkert skulle vara en mycket längre tid också.

’’Är det jag? Är det pågrund av vad som hände igår? Hu? Ska vi prata om det?’’

’’Det finns inget att prata om.’’

’’Mitt beteende var inte det bästa, min tålamod är aldrig bra nog. Jag kan inte kontrollera mig, eller behärska mig när du är i närheten.’’

’’Och.’’ Hon drog bort täcket från sitt ansikte och låg plötsligt så väldigt nära mitt. ’’Det är ett problem.’’

’’Det verkar inte så, för du behärskar dig rätt bra nu ser jag.’’

’’Så… Du vill inte prata?’’ Frågade jag för att vara säker. Hon blickade upp mot mig och skakade på huvudet.

’’Säker på att du vill?’’ Hade Justin frågat när idéen slagit mig.

’’Han är trots allt min bror.’’ Svarade jag då. Men nu, trots mitt svar, så ville jag ta tillbaka det jag sagt. Hela hans lag skulle vara där, och vem vet. Han kanske redan hade berättat för alla dom om incidenten mellan mig och Justin. Eller, så hade den snälla brodern dykt upp inom honom, och varken eller skulle avslöjas. 

’’Jäklar, vad många människor.’’ Flämtade Justin. ’’Det är en känd cup, så det förvånar mig inte när det kommer så många människor för att titta.’’ En av anledningarna till att jag kom. Vi slog oss ned på en av läktarna, närmst fotbollsplanen med bäst utsikt.

’’Noah!’’ Sa en ljus röst. Jag slängde hastigt med huvudet. ’’Phenelopy.’’ Jag blev indragen i en kram så fort jag fått mig en titt på personen som ropat mitt namn - vilket var hon själv.

’’Vad gör du här?’’ Hon log, sedan skrattade hon. ’’Dum fråga. Vem är du här med?’’ Sa hon istället. Jag tog ett steg åt sidan, vilket fick hennes ögon att mötas Justin. Hennes leende minskades en gnutta, jag tror inte Justin såg det, men för mig var det tydligt stort.

’’Hej.’’ Hälsade han med sitt sneda, charmiga leende. Hon harklade sig. ’’Så… Har du sätt Dallas ännu?’’ Hon ignorerade Justins - faktiskt - artiga hälsning. Jag blev lätt sur, men tänkte inte göra det till en stor grej.

’’Inte än, och hoppas inte heller få göra det.’’

’’Någonting på gång?’’

’’Lång historia.’’

’’Bråk?’’

’’Kind of.’’ Ryckte jag på axlarna. Hon rullade in sina läppar, slickade sig löst om sin underläpp och log ännu en gång.

’’Men vi ses senare, Noah.’’ Hon mötte min blick med glädje, tills hon sedan sneglade mot Justin som tyst stod vid min sida. 

’’Justin,’’ Andades hon med en darrande röst och försvann kvickt. Jag skakade på huvudet och sjönk ner på bänken med Justin bredvid mig.

’’Hon hatar mig.’’ Hostade Justin. ’’Verkligen inte.’’ Ljög jag. ’’Fucking lögn.’’ 

’’Hon ogillar bara dina rykten.’’

’’Och vilka är det?’’

’’Du vet dina rykten.’’

’’Tror du verkligen på dom?’’

’’Jag har inget annat att jämföra med.’’ Han himlade med ögonen. ’’Jag ska köpa dricka i kiosken, vill du ha något?’’ Sa jag snabbt för att ta mig därifrån.

’’Nope.’’ Svarade han nonchalant. Jag struntade i hans attityd och flög upp på benen innan jag trippade ner för den långa trä trappan. Smidigt rundade jag läktaren men tvärstoppade fort. 

’’Cassandra!’’ Sa en lågmäld röst. ’’Jag har inte tid för detta, Charlie!’’ Tjöt min mor högljutt. 

’’Du måste lyssna på mig!’’ Sa mannen som snabbt slängde med blicken åt mitt håll.

Pappa?

Vissa - många - har nog glömt det, men Noahs pappa har sedan flera år tillbaka övergett dem, men nu återvänt, what? Why? ;) 

Kommentera nu bättre än 10, det klarar ni lätt, I know that!

Q: När fyller mina fina läsare år?

A: Vääldigt snart, 22 April ^^

’’Babe, Noah, hjärtat.’’ Jag använde flera tilltalsnamn som jag viskade strax vid hennes öra. Det skulle säkert bli ett helt projekt att bara få henne att prata, sedan skulle jag få henne att berätta.

’’Jag är trött, låt mig vara.’’ Muttrade hon irriterat. ’’Du får sova, när du berättat vad som hänt.’’ Det var tyst en lång stund. Vilket det säkert skulle vara en mycket längre tid också.

’’Är det jag? Är det pågrund av vad som hände igår? Hu? Ska vi prata om det?’’

’’Det finns inget att prata om.’’

’’Mitt beteende var inte det bästa, min tålamod är aldrig bra nog. Jag kan inte kontrollera mig, eller behärska mig när du är i närheten.’’

’’Och.’’ Hon drog bort täcket från sitt ansikte och låg plötsligt så väldigt nära mitt. ’’Det är ett problem.’’