’’Kör!’’ Stressade jag när Charlie nått fram till min ruta. ’’Noah! Öppna dörren!’’ Bankade han på fönsterrutan med rösten som dolt tog sig igenom glaset. Jag tittade bort och såg oss försvinna ifrån hans närvaro.

Bort från det hatade tinget.

Tystnad.

En långvarande, obekväm tystnad omfattade oss. Ett oändligt mörker, med ett ljusskimmer som knastrade till. Jag suckade tyst och blickade ut mot fönsterrutan. Så himla dåligt var det trots allt inte. Inte längre. Kanske var mörkret kvar, men ljus. Ljus fanns, vilket var orsaker till att jag fortfarande levde. Hopp. Ännu en anledning.

’’Vill du berätta vad det handlade om?’’ Frågade Justin halvvägs hem.

’’Nej.’’ Viskade jag. Han sa inget. Precis som om han accepterat det. Men jag hade tydligen fel.

’’Säker?’’

’’Vad är det du inte förstår, när man säger nej?’’ Morrade jag då mitt dåliga humor satt igång. Han log snett. Jag var förvånad över att han tagit det bra. Då han inte var en person som tålde uppkäftiga kommentarer. Knappast någon som inte ger ett korrekt svar han vill höra. Jag himlade med ögonen.

’’Är det din pappa?’’ Han slängde en lång blick åt mitt håll. Jag mötte hans bruna, vänliga ögon. 

’’Hur visste du?’’

’’Jag ser likhet mellan er.’’ Ryckte han på axlarna. ’’Nej, Justin. Verkligen inte!’’

’’Var inte så säker på det.’’

’’Du känner inte honom, vilket jag gör. Jag är mer kunnig om honom än du någonsin kommer bli och kan säga direkt att vi inte alls är lika.’’

’’Envis. En sak ni har gemensamt.’’

’’Sluta.’’ Beordrade jag. Charlie är ingen man vill vara lik. Han är ingen man vill vara släkt med. Och  verkligen ingen man vill veta av. Allting vore bara bättre om han inte existerade. Då skulle ingenting varit svårt i livet. Men då skulle jag heller inte funnits. Idiotiskt.

’’Du verkar ha någonting emot din pappa, har jag rätt?’’ Gissade han självsäkert.

’’Du har inte med det att göra.’’ Spottade jag bittert. ’’Eftersom jag sitter med dig i bilen som nyligen rymt från din pappas närvaro, så tror jag att jag borde få reda på vad som händer.’’

’’Då jag aldrig får reda på någonting du gör, ska du inte få reda på detta heller.’’

’’Det är för att skydda dig!’’ Suckade han som börjat bli irriterad.

’’Du ska bara veta vilket liv jag levt.’’ Viskade jag, och menade på att jag blivit utsatt för många hemska saker. Jag behövde inte bli beskyddad. Jag klarade mig bra utan en livvakt. Kolla bara, när Justin dykte upp - som tycks ska skydda mig - så kommer alla faror på en nanosekund. När jag var själv, hände absolut ingenting.

’’Nå, berätta.’’

’’Om jag knappast berättar någonting om Char…- Pappa. Så kommer jag nog inte berätta någonting om mitt liv.’’

’’Jag slår vad om att det värsta var en bortsprungen katt.’’ Fnös han. Jag kokade inombords. Ville skrika på honom, gråta, då han egentligen inte visste någonting om mitt liv. Han visste absolut ingenting! Vilket störde mig, för han antog att jag var ett barn med perfekt liv. 

’’Du vet ingenting, därför ber jag dig att hålla käften.’’ Röt jag och klev ur bilen när jag märkt att vi nått fram till våran klardestination. Han steg ut samtidigt och följde mig igenom glasdörrarna.

’’Låt mig gissa…’’ Började han när vi nått fram till hissen. Jag klev in igenom de öppna hissdörrarna innan han steg in efter mig. Han öppnade munnen för att fortsätta. Jag förberedde mig för det värsta.

’’Du och din bror var bortskämda. Ni hade ett perfekt liv med era två föräldrar. Du var poppis i skolan som du är än idag. Du har aldrig gjort någonting olagligt eller aldrig…’’ Han avbröt sig själv när han märkt hur smärtsamma tårar börjat rulla ner för mina rosiga kinder. Jag kunde inte ta det. Jag kunde inte. Hans perfekta beskrivning om det livet jag aldrig fick, men alltid önskat mig, gjorde mig förkrossad. Utan att yttra några ord, utan att snyfta eller knappast låta andetag lämna min mun, kollade jag sårat upp på honom, precis som om de han sagt var något hemskt. Jag skämdes över hur dåligt uppfostrad jag blivit. Över hur dåligt liv jag hade. Över att alla trodde att jag var perfekt. Att mitt liv var perfekt. Jag var trött på folks - i alla fall vad de trodde att de gav mig - komplimanger. Jag önskar att jag hade ditt liv. Jag önskar att jag var som du. Kan inte vi byta liv för en dag? Du måste vara lyckligt lottad som har ett sådant perfekt liv! Justin steg ut bakom mig. Han tittade förvirrat på mig. Jag vände mig helt emot honom och kollade honom djupt in i ögonen.

Rihanna – Love The Way You Lie (Part II) 

’’Vill du veta hur mitt liv var? Hu? Vill du det? Fine! Du ska fucking få höra om mitt ’’perfekta’’ liv!’’ Tjöt jag, innan jag fortsatte.

’’Som lite har jag alltid haft det tufft. Min mamma har aldrig riktigt funnits för mig. Heller inte min pappa. Jag och min bror fick klara oss själva för det mesta. Vi bodde i ett litet trångt hus där vi delade rum. Mamma var sjuk. Pappa visste jag inte ett skit om mer än att han en dag bestämde sig för att lämna oss. Jag var mobbad sedan 10 års ålder, hade det tufft och kämpade varje dag att inte ta livet av mig.’’ Jag grät medan orden utan några pauser lämnade mina läppar.

''Noah, I didnt know.''

 

’’Noah, jag visste inte.’’ Han såg ordlöst på mig. Hans bruna ögon avspeglade skam. Jag snyftade, slängde ner min blick mot marken och bet mig i kinden för att inte gråta något mer.

’’Om jag had…-’’

’’Om du hade vetat så skulle du inte sagt så. Ja, Justin. Det hade du kanske inte. Men nu dömer du alldeles för fort. Och se vart det leder!’’ Jag torkade bort tårarna. Sköra lilla Noah. Gråter framför en kille. Så ynklig och svag. Viskade en hånfull röst i huvudet.

’’Förlåt Noah! Förlåt.’’ Han tog ett steg närmre, men det fick mig bara att backa. Plötsligt stannade hissen med ett dunst. Jag förstod genast att det inte varit på våran våning. Kanske inte ens på en våning, kanske till och med mellan två stycken. 

’’Fan! Inte nu!’’ Viskade jag med sammanbitna tänder och bankade på de stängda hissdörrarna.

’’Hallå! Är det någon där?’’ Ropade jag med mina läppar tryckt mot springan emellan dörrarna.

’’De kommer inte höra.’’ Viskade Justin. ’’Detta får bara inte hända. Inte nu!’’ Sa jag panikslaget och brydde mig inte om Justin lyssnade eller inte.

’’Du kunde berättat.’’ Sa han plötsligt. Jag suckade emot den lilla springan och lät mina fingrar - som bildats till en knytnäve - långsamt spreta innan handen gled ner för den ena silverdörren.

’’Jag har svårt att lita folk.’’

’’Du kan lita på mig.’’ Sa han tyst.

’’Nej, Justin. Varje gång jag bestämmer mig för att lita på någon, blir jag alltid sårad i slutändan.’’

’’Du måste pröva!’’

’’Jag kan inte!’’ Tjöt jag och vände mig emot honom. ’’Jag kommer aldrig kunna lita på någon. När någon säger: jag fångar dig, vågar jag inte testa. Men i slutändan så tror man ändå det i en sekund och prövar. Sedan märker man att personen bara lekt med dina känslor och din kropp fallit ihop på golvet, som den lättlurade tjejen du alltid varit. Jag kan inte lita på någon för att jag vet att ingen någonsin kommer bry sig tillräckligt mycket för att verkligen älska mig.’’

’’Jag älskar dig, Noah McCall. Dina brister, sidorna du själv hatar med dig själv och alla dina dåliga sidor. När du käftar upp och de stunder jag gillar dig som minst. Du kan lita på mig när jag säger att jag fångar dig. För jag kommer älskar dig även de stunder då du själv inte kommer kunna det.’’