’’Förlåt för att jag försöker vara en bra flickvän.’’ Viskade jag irriterat för ingen annan att höra. Hans händer pressade mina höfter närmre hans vilket fick mitt ansikte att komma närmre hans.

’’Din svartsjuka börjar nästan se verklig ut. Försiktig så jag inte går på den.’’ Han blinkade med sitt ena öga och gav mig en mjuk kyss på läpparna.

’’Så hur går det där borta?’’

’’En så länge, väldigt bra.’’

’’Och Jenice?’’ Jag kunde höra Tori le. ’’Hon tar det faktum att jag ska bo här förvånansvärt bra faktiskt. Jag trodde jag skulle få behöva kämpa mer för hennes vänskap.’’ Jag log stolt medans jag försiktigt, kota för kota, rullade ner i dubbelsängen.

’’Så ni är alla redan vänner?’’ Hon lät chockad. Med de beskrivningarna vi fått läsa om henne så dömde jag inte de faktum att hon blivit chockad.

’’Påväg att bli vänner, tror jag. Det är komplicerat.’’ Jag skrattade försiktigt och skakade på huvudet åt att knappast jag själv visste.

’’Ta hand om er, Abigail, och var försiktiga. Hälsa Justin.’’ 

’’Det ska jag.’’ Sedan klickade jag samtalet. I samma ögonblick så öppnades dörren och Justin steg in.

’’Tori hälsar.’’ Jag kröp längre upp i sängen och andades tungt ut. ’’Din mamma? Hälsa tillbaks.’’ Han rättade mig smidigt med en halvt hård halvt kärleksfull blick.

’’Nå, vad var det viktiga som killarna ville att du skulle veta?’’ Jag satte mig nyfiket upp i sängen och lutade ryggen emot sänggaveln.

’’Vi ska på uppdrag i morgon kväll. Du, jag och gänget.’’ Han gled ur sina pösiga skinnbyxor och drog den vita t-shirten över huvudet för att sedan bege sig mot sängen. Han var så jäkla snygg, det var de ingen tvekan om. För visst kan man tycka att en kille är snygg, utan att gilla personer något mer än vänskap? Sedan tvekade jag inte ett dugg om han behandlade mig bra eller inte. För det gjorde han. Om det var för uppdragets skull eller inte, jag hoppades på det bästa. För vad skulle hända när allt detta var slut? Skulle vi också vara slut då? Skulle vi ens vara vänner? Eller skulle det bli som med mig och Diego? Att vi skildes åt och det kanske var en på miljonen att vi skulle träffas igen? Vad jag ville visste jag inte ens. Och det gjorde ingenting bättre.

’’Vad för slags uppdrag? När? Vart?’’ Undercover gånger två. Det kunde bara inte bli mer komplicerande.

’’Vi ska på en fest hos styrelsens som har bjudit in oss.’’ 

’’Bjudit in oss?’’

’’Killarna har hållit på med detta ett bra tag. Fått kontakt med olika män från styrelsens insida och lyckats bli bjuden. Dock som ett par väldigt… Rika vänner.’’ Han log skyldigt.

’’Jag ser på dig att det finns något mer bakom allt detta.’’ Jag kollade misstänksamt på honom.

’’Jo… Styrelsen har ett väldigt bra band med MI9. De vill, ja, du vet. Döda Casper från styrelsen då MI9 just nu är väldigt beroende av honom. Det handlar bland annat om ekonomi och fler anställda.’’ Han harklade sig.

’’Och vad tjänar dom på att döda Casper och få MI9 mer maktlös än innan?’’

’’Låt oss ta det i morgon.’’

’’Varför?’’

’’För att det är Ashtons roll att berätta.’’

’’Vaddå, så det är också Ashtons roll att berätta om Amber då eller?’’ Jag spände blicken i honom och kände ilskan inom mig.

’’Lägg ner Abigail.’’ Han skakade på huvudet och vände ryggen mot mig. ’’Kan du snälla förklara vad ditt problem med henne är och varför det är så jäkla svårt att berätta om henne för mig?’’

’’Inte i kväll.’’

’’Jag måste ingenting Abby. Du har ingen rätt att veta!’’ Han vände sin hårda blick mot mig. Jag suckade, klev upp ur sängen och började långsamt att gå mot dörren när han stoppade mig med sin röst.

’’Vart ska du?’’ 

Jag använde hans opersonliga ord emot honom, så att han fick smaka på de sårande orden själv. Jag tittade försiktigt upp och mötte ett stelt ansikte.

’’Är du okej Abigail?’’ Ashton kollade med huvudet på sned på mig där han stod med sina gråa mjukisbyxor en bit ner på höfterna än vart byxor normalt brukar sitta. Sedan bar han ingenting på överkroppen. Men det gjorde mig inget, han var vältränad och väldigt intressant att kolla på. Jag ville säga ja. Men en del av mig sa att han skulle tyda om jag ljög, och den andra delen kunde helt enkelt inte ens försöka att ljuga.

’’Nej.’’ Viskade jag tungt ut. ’’Vart har du tänkt ta vägen sådär mitt i natten?’’ Han log snett. 

’’Jag och Justin bråkade och… Jag stod inte ut med att dela säng med honom så, jag ska lägga mig där nere i soffan.’’ Viskade jag, för att inte väcka någon.

’’No way att du sover i soffan Abigail. Det finns plats nog för dig i min säng.’’ Utan att ens vänta på svar så tog han tag om min handled och ledde mig en bit bort från där Justin befann sig och vidare in i Ashtons sovrum. Jag svalde hårt när han stängde dörren bakom oss och steg sedan mot sängen, väldigt avslappnad. Jag däremot stod kvar vid dörren och kollade smått chockat på honom.

’’Jag kommer inte våldta dig om du tror det.’’ När han sa det så såg han för serie ut. Men sedan krökte det sig ett leende.

’’Vågar man lita på det?’’ Jag la huvudet på sned och kollade smått misstänksamt på honom med munnen som hade en början på ett leende.

’’Du får väl ta reda på det.’’ Han blinkade charmigt med ögat innan han sedan klappade försiktigt jämte sig.

’’Nej tack, vill helst inte ta reda på någonting här.’’ Skakade jag på huvudet. Dock gick jag och la mig i hans dubbelsäng. Väldigt stelt och nervöst. 

’’Har Justin berättat om planerna för i morgon?’’ Ash sneglade sin blick mot mig medans jag kröp in under duntäcket.

’’Kan vi snälla låta bli att prata om honom? Jag kom hit av en anledning.’’ Harklade jag mig obehagligt och vände ryggen emot honom. 

’’Kan du åtminstone försöka bli sams med honom i morgon? Jag behöver er två i morgon kväll, som paret ni kom hit som. Okej?’’ Han rörde försiktigt vid min axel. Jag nickade.

’’Låt gå för ett försök. Men jag kan säga direkt att detta’’ jag vände mig försiktigt på rygg och skiftade med fingret mellan oss två.

’’kommer inte göra saken enklare.’’ Sedan vände jag mig med ryggen emot honom igen.

’’Godnatt Abigail.’’ Sade han tyst och släkte nattduksbord lampan så att hela rummet förblev kolsvart.

’’Godnatt.’’ Svarade jag tyst medans mina tankar flög iväg mot Justin. En del av mig ångrade att jag lämnade rummet. En del av mig ångrade att jag inte var tålmodig. Men den andra delen av mig ångrade inget alls, för besvikelsen som skapades inom mig när han visat att jag inte gick att lita på.

Stannade där konstant och ville inte bort.

Har haft lite att göra under dessa två dagar. Men kapitlet är ute, och det är huvudsaken! Kommentarerna bara stiger och ni gör mig så himla glad! Tusen tack, kommentera nu lika bra på detta :')

Q: Tror ni att det kommer hända någonting mellan Ashton och Abby? Och vad tror ni Justin kommer säga om att Abby sov i Ashton säng? Tror ni han kommer reagera? x) Let me know what you think <3