’’Kan du vara snäll och lösa ditt jävla problem då? Jag vill inte vara osams med dig Justin. Snälla.’’ Vid andra meningen så lugnade jag ner mig. Jag förstod då att aggressivitet inom ord inte skulle hjälpa ett dugg.

’’Visst, byt om till någonting som täcker mer hud så man kan kolla på dig med respekt. Sedan kan vi lösa problemet.’’ Fortfarande med blicken framför sig fortsatte han gå, medans jag stannade kvar där meningen lämnat hans mun. Hans ord präglade mig likt Jakob på den bebisen i Twilight. Det han sagt fick saker och ting att snurra till inom mig. För hans ord betydde någonting. 

Och jag hatade hur han fick mig att känna. 

’’Vad hände mellan dig och Justin i morse?’’ Jenice rynkade pannan medans hon bläddrade bland klänningarna i hennes walk in closet.

’’Små bråk.’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Det bråket såg inte så litet ut.’’ Hon höjde sina bryn och sneglade bak mot mig.

’’Jag vet faktiskt inte. Han blir bara sur så lätt.’’ Jag skyllde allt på honom, för att avslöja så lite som möjligt.

’’Det är bäst att ni löser detta innan vi ska iväg. Ashton kommer annars inte bli glad.’’

’’Jag vet, jag ska faktiskt in och prata med honom nu. Tar du fram en klänning till mig?’’ Helt plötsligt, från ingenstans, så hade Jenice själv tagit initiativet att ta med mig upp i hennes rum och hjälpa mig med klädseln för festen vi skulle på. Jag blev riktigt glad. Det var ett tecken på att jag lyckats med vad jag haft som mål. Hon nickade.

’’Lycka till!’’ Log hon försiktigt precis innan jag steg ut genom sovrumsdörren. Ett nervöst andetag tog sig förbi mina läppar och jag nickade precis som hon gjort innan. Mina steg ledde till vårt sovrum, där jag visste Justin befann sig. Med ett bestämt tag drog jag upp dörren, steg och och stängde den åter bakom mig. Han låg i en svart smoking på den maffiga sängen.

’’Justin.’’ Jag lät tanigare än förväntat. ’’Mm?’’ Hans ögon var stängda. Antingen för att slippa sig mig eller pågrund av sömnbrist. För jag antog att jag inte var den enda av oss två som inte kunde somna igår kväll. Det hade bara blivit för mycket på en och samma gång.

’’Är du arg?’’ Frågade jag tyst och vågade inte röra mig ur fläcken där jag stod vid dörren.

’’Vill du att jag ska vara ärligt?’’ Han öppnade ögat som var närmst mig för att kunna snegla mot mig.

’’J…- Nej.’’ Blev mitt svar. ’’Okej, jag är inte arg.’’ Han stängde återigen ögat och andades tungt ut. Jag suckade irriterat och tog därför mig bestämt fram till honom.

’’Jag står inte ut med detta Justin. Jag har inte gjort något fel, alls, och det gör mig mest upprörd. Sedan kommenterade du mina kläder tidigare idag för att de såg slampiga ut. Och du själv gillar mig i sådana kläder som jag då bar. Du till och med ber mig att bära korta shorts.’’

’’Jag kanske har ändrat mig?’’ Han höjde på sina bryn.

’’Och varför i hela världen ska du ändra dig i just den stunden som vi bli osams för?’’ Jag slog ut med armarna. Att han ska ha så många krav i så många olika tillfällen. Han öppnade suckandes sina ögon och satte sig raklång upp med sin blick inborrad i min.

’’Kanske för att jag inte tål att se dig överdrivet snygg i de stunder jag behöver allt annat än det. Kanske för att du gör mig svag och för att jag vet att rykten sprider sig snabbare än fan, det får fucking fart på killarna och helt plötsligt har inte det faktum att du är min flickvän någon betydelse längre.’’ Hans blick var upprörd, lika så hela hans kroppsspråk.

’’Allvarligt talat Justin. Har känslor börjat bli ett problem? För jag vet mycket väl att du annars inte brukar reagera så starkt på något sådant som hände med Ashton.’’ Jag höjde mina axlar i en ryckning.

’’Inte alls. Men att spela är en del av detta.’’ Fnös han.

’’Så du är inte sur, inte det minsta?’’ Frågade jag försiktigt. ’’Jag är jävligt sur, mestadels på Ashton. Men även på dig. Jag berättar om Amber när läget är inne utan att du ska pressa mig ur det.’’ Han tittade bort. Jag vet inte vad jag skulle tänka eller tycke. Men kanske detta bråket egentligen bara var pågrund av mig? 

’’Okej.’’ Svarade jag lugnt. Han rynkade pannan och kollade underligt på mig, han förväntade sig säkert en spydig kommentar tillbaks. Om det så var att jag skulle ta första steget för att få en bättre och mer pålitlig relation mellan oss så skulle jag göra det.

’’Okej?’’ Sade han chockat. Jag nickade, lade ena knäet på sängkanten, andra över hans höft och sedan rullade jag över på andra sidan av honom där en tom plats - min tomma plats - stod ledig. Jag andades tungt ut.

’’Du har rätt.’’ Viskade jag försiktigt. Efter det suckade han högt och vände sig mot mig.

’’Är du okej Abby?’’ Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta detta. Är du okej, låter mer som är du frisk i huvudet, eller behöver du hjälp?  Men jag förstod att det inte var så han menade, hoppades jag, då jag inte gjort någonting som är mindblowing och galet.

’’Vad menar du?’’ Jag mötte hans ögon. Det ryckte i hans mungipor. Men inget leende nådde helt fram.

’’Inget.’’ Han skakade på huvudet och harklade sig. ’’Det är nog bäst att du klär på dig. Vi åker om en halvtimme.’’ Sade han snabbt nog för mig att bli misstänksam. Jag nickade försiktigt och skulle precis sätta mig upp men blev neddragen igen. Han lutade sig över mig och placerade en mjuk kyss på läpparna. Och inte förns i den stunden, just den kyssen och platsen, så kände jag hur den var så mycket mer än bara skådespeleri. Kalla mig galen, men jag tyckte om det.

5 timmar senare

Med händerna om mitt tjocka blöta hår vred jag ur allt vatten som samlats under tiden jag spolat de varma vattnet över mitt huvud. Att duscha var självklart i detta läget. Dessutom var jag en sådan person som nu för tiden duschade mer eller mindre varje dag. Dock vet jag att det kanske inte är det bästa att göra då huden blir uttorkad och håret mycket lättare fett och slitet. Trots det så gör jag det ändå. Dåligt av mig. Jag vet. Tillslut steg jag ur den stora duschkabinen och virade en bred vit handduk runt min blöta kropp. Jag andades tungt ut och drog fingrarna igenom mitt blöta hår. Jag kunde inte låta bli att tänka tillbaks till händelsen i kväll. Jag kunde inte släppa deras ord och deras ansikten. Det var precis som om de visste att i just den sekunden, så skulle de dö. Jag hatade den känslan så fruktansvärt mycket. Jag var en av orsakerna till att dessa personer dog. Jag var tvungen att skaka på huvudet och knipa med ögonen, samtidigt tvinga mig själv att försöka glömma det som endast satt sår i mig. Klockan var ett på natten. Och vi kom hem för drygt tre timmar sedan. Alla hade bara gått raka vägen till sina sovrum och inte sagt så mycket mer än godnatt. Både jag och Justin hade lagt oss. Men jag var den enda som inte kunde somna, vilket ledde mig till anledningen att jag nu stod i badrummet alldeles fräsch och nu mer trött. Jag vände mig om och ledde mina steg emot sovrumsdörren. När jag stigit in så lade jag märke till att han fortfarande sov, vilket jag från början också trott. Dock hade det funnits en baktanke om att han skulle vänta på mig att ge entre i rummet igen. Men för att vara på säkra sidan så höll jag handduken på när jag drog på underkläderna över min kropp. Jag slängde handduken i smutskorgen och vände mig om för att mötas av den stora sängen. Istället så möttes jag av nakna - om man bortser från hans boxers - Justin framför mig. Jag fick panik och slutade att andas. Han sa ingenting. Dock sade hans ögon mycket mycket mer. På något konstigt vis så skrämde det mig en aning.

’’Är du okej?’’ Hans vanliga fråga. Jag nickade försiktigt. Han tog ett steg närmre mig och fattade tag om mina höfter.

’’Vill du sova?’’ Han kollade djupt in i mina ögon och bet sig i underläppen. Jag var trött. Väldigt trött. Men det stoppade mig inte från att tycka att den frågan i just den stunden var jävligt onödig och slöseri med tid. Det fanns något mycket intressantare att göra som en natt som denna. Och som svar på hans fråga pressade jag våra läppar samman.