’’Kan jag få komma in?’’ 

Min blick fördes panikslaget runt i den sjukligt vita korridoren. Dock visste jag inte varför. Men en sak var säker, jag vill in genom dörren som blockerades av den långa läkaren.

’’Hon är väldigt sjuk.’’

’’Ja, självklart, jag förstår det. Det är ju anledningen till att jag är här!’’ Höjde jag irriterat rösten. Var det så svårt att förstå?

’’Hon tar inte emot besök just nu, jag beklagar. Jag kan häls…-’’

’’Nej. Tack, för absolut ingenting.’’ Jag gav mannen en mördande blick och slog mig ner på den blåa stolen bredvid hennes dörr. Läkaren sa ingenting, utan bara gick därifrån. Både otrevlig, och osmart. Snabbt flög jag upp på benen igen, sträckte mig mot dörrens handtag och smet in med ryggen före, för att se till så ingen såg mig.

’’Du borde inte vara här.’’ Sade en alldeles för bekant röst. Jag svalde hårt och vände mig om för att möta personen jag faktiskt fruktat att tala med.

’’Inte du heller, mamma.’’

Förlåt för förseningen, kapitlet raderades till hälften så jag är jobbigt nog tvungen att skriva om det som försvann. Lovar att det kommer imorgon förmiddag, love u <3