Jag tittade storögt på Justin som hade börjat vakna. Kände hur glädjen tjöt om mig och hur jag mycket ville krama honom. Men höll mig lugn. Hans ögon flackade till några gånger innan man tydligt kunde se hans underbara, hassel brunna ögon. Han hade legat i en tillfällig koma i några få dagar. Det blev två ärr efter skotten han hade fått i bröskorgen.

''Hur mår du?'' Log jag och kramade om hans hand. Han gäspade stort och satte sig sakta upp och gjorde en grimas på grund såren som ännu gjorde ont. Han tittade med en rynka på mig.

''Varför... Varför står det resväskor där?'' Han pekade förvirrat på dem två stora resväskorna som stod vid dörren. Jag tittade nervöst på honom och harklade mig.

''Vi ska iväg.''

''Vadå iväg?''

''Bort från stan, iväg från New York.'' Jag var rädd över hur han skulle reagera. Men jag var villig att ta den fighten än att vara tvungen att hälsa på honom i fängelset där han annars kommer hamna.

''Vänta lite... Vad är det som pågår, Summer.'' Han tittade frågande på mig och väntade på svar. Jag lät en utdragen, lång suck lämna min strupe innan jag tog mod till mig att öppna munnen.

''Rick, han vill gripa dig. Och du vet varför.''

''Gripa mig? Fängelse? Varför?'' Men snälla... Så svårt är det väl inte att lista ut?

''Jag vill inte behöva förklara det. Men... På grund av dem två människorna du mördade.'' Harklade jag mig. Han tittade skamset ner i den rutiga filten och suckade.

''Då tar jag den smällen.'' Bestämmde han. ''Va? Är du dum eller? Jag tillåter dig inte att göra det, Justin''

''Hör du vad du själv säger? Jag mördade din mamma och syster, Summer. Låt mig hamna i fängelse. Jag förkänar det. Jag är ingen snäll människa. Mördandet och hela kriminelliteten... Det är något som är en del av mitt liv nu.''

''Jag har ett komplicerat liv, Justin. Jag har själv dödat många och är inte heller en ängel. Vad jag behöver är någon som får mig att känna mig som mig igen. Någon som får mig att skratta och kunna vara mig själv med. Jag vill inte förlora ännu en viktig person i mitt liv...'' Jag tittade hoppfullt på honom. ''Jag vill inte att den personen är du.''

''Summer, du kommer förlora mig.'' Han kramade om min hand och tryckte fram ett leende. Det var just de jag var rädd för, Jag har varit nära på att förlora honom flera gånger. Då Victoria kom mellan oss, när båda fick reda på varandras hemligheter och då Justin höll få dö, på grund av Slyders. Jag klarar inte av att nästan mista honom igen.

''Lyssna på mig när jag säger att vi måste sticka.'' Bad jag vänligt. 

''Killarna då? Vad händer med dem.'' Självklart har jag tänkt på dem andra. Rick var ju väldigt tydlig med att både Justin och resten av dem skulle åka fast. Inte en channs att jag lät dem stanna här då.

''Dem har redan åkt. Därför måste vi åka... Nu.'' 

''Var dem med på det?''

''Dem ville inte hamna i fängelse. Lika mycket som jag vet att du heller inte vill det.'' Han tittade osäkert på mig.

''Vi rymmer. Börjar på nytt någon annan stanns i världen. Glömmer det förflutna.'' Jag var osäker på den sista meningen... Glömma det förflutna. Då var jag tvungen att glömma mamma och Maddie. Lika mycket som Justin var tvungen att glömma sin familj. Nej, det lät fel att säga så. Det var fel. Vi var inte tvugna att glömma dem. Vi skulle släppa taget om dem. Det var de vi behövde. Kunna leva livet utan att bekymra oss om det som hänt förr. För dem kommer alltid finnas i våra hjärtan. 

''Vad säger du?'' Snälla säg ja! Skrek en ivrig röst inom mig. Han nickade med ett leende.

''Vad kan vara mer spännande än att rymma från snutarna?'' Skrattade han. Jag fnittrade glatt och satte mig på säng kanten och kramade mjukt om honom. Medans vi bara höll om varandra, ett långt, långt tag. Slog en tanke mig. Vad händer med pappa? Med min pappa som endast har mig. Som både ogillar och kanske även hatar Justin och nu ska jag resa iväg med honom. Jag kommer inte klippa bort alla trådarna mellan oss. Jag kommer givetvist sakna honom, det leder till att jag kommer vilja träffa honom. Men om jag måste välja med att hålla Justin säker och inte träffa pappa... Vad ska jag då välja?

''Ska vi åka då?'' Han lättade på kramen och kysste min kind mjukt och varsamt. Jag nickade och tryckte fram ett osäkert leende. Men som tur var märkte han inte det och steg försiktigt ur sängen.

 

''Bara betee dig så normalt som möjligt så märker dem nog inte att det är vi.'' Jag ville inte åka in till polis stationen presic innan vi ska rymma från stan. Eller med andra ord, från landet. Han skymmde sitt ansikte med hjälp av en keps han hade på huvudet. Jag hade dragit på mig sol glasögon och satt upp mitt hår i en hög toffs för att se så olik mig som möjligt. Det kanske såg märkligt ut att ha på sig sol brillor inom hus och dessutom nu när det är höst och solen inte skiner lika starkt. Men nu var jag för upptagen att fokusera på att ta oss ut från sjukhuset utan att bli upptäckta, för att tänka på en sådan ointresant grej.

''Åh, så lycklig jag är över min syster som fått en flicka.'' Log jag.

''Vad snackar du om?'' Sa Justin i normal ljud nivå vilket fick kvinnan i receptionen att ge oss märkliga blickar.

''Bara spela med.'' Viskade jag. Eftersom jag märkt att då vi började närma oss dörren hade hon gett oss konstiga blickar kunde jag inget mer än att försöka få oss att likna ett normalt par. Och det var den ända iden som slog mig just då. 

''Vad snackar du om? Det var ju tvillingar!'' Ändrade han på sin mening muntert. Jag slängde en blick mot kvinnan som nu log vänligt mot oss. För att inte värka allt för konstig log jag lika vänligt tillbaks och när vi väl tagit oss ut från sjukhuset drog jag lättat av mig brillorna och min toffs så det blev ett hårsvall av lockar som jag fixat i morse. Min vita fisker karma stod väntandes på oss vid en utan parkerings platserna. Med våra resväskor i händerna lastade vi dem i bakluckan och satte oss sedan i säterna där framme. Jag i förar sätet och Justin bredvid mig.

''Då kör vi!'' Sa jag glatt och startade motorn.

''Vart ska vi förresten?'' Jag log hemlighetsfullt mot honom.

''Det får du se...'' Jag lutade mig fram mot honom och tryckte mina läppar mot hans. En passionerad kyss var vad jag behövde för att sedan kunna köra därifrån, med ett brett leende på läpparna. Nu vet jag vad jag väljer mellan dem två valen jag hade. Jag tänkte tillbaka till frågan jag ställt mig själv, Men om jag måste välja mellan att hålla Justin säker eller inte träffa pappa... Vad ska jag då välja? 

Jag väljer Justin. Jag blir väl själv besviken på mitt svar ändå. Men det var vad mitt hjärta sa. För... Jag vet, även fast jag och pappa har det svårt ibland så är våran kärlek till varandra starkare än våra problem. Jag vet att han kommer acceptera mitt beslut, för han älskar mig och jag honom.

 

 

Hans chockade min förvrängdes till ett flin på läpparna.

''Hur mår din mamma och syster? Hu?'' Han satte sig återigen i foröljen och gav mig en nöjd blick. Jag spännde käkarna och knöt min näve.

''Ta inte upp dem.'' Morrade jag med en hotfull röst. 

''Så, har du fått reda på vem som dödat dem.'' Fortsatte han uppmanande. Ljupa andetag, Summer. Försökte jag  lugna ner mig.

''Håll... Käften.'' Jag spännde hotfullt min blick i honom och laddade min pistol.

''Wow, slow down. Jag vill inte skapa problem.''

''Som om du inte redan gjort det.''

''Om jag har.'' Flinade han. Han gick mig på nerverna. Totallt. Med sitt sliskiga leende och raspiga hotfulla röst. Nu är det första gången jag känner att jag inte skulle känna ett dugg om jag sköt honom.

''Well... Det finns en kille här som värkar gilla att döda familjer.'' Elijahs blick flyttades mot Justin. 

''Elijah, sluta.'' Bad jag nu med en vänlig röst och hoppades innerligt på att han skulle lyssna. Men givetvist inte...

''Njöt du när du döda min familj? Hu!?'' Röt Elijah. Jag vände min blick mot Justin som såg krossad ut. Arg, hatfull och irriterad.

''Justin, ta det lugnt.'' Viskade jag och tog tag om hans arm. Men han slet sig ur mitt grepp och struntade i vad jag sa, tog några hastiga steg mot honom och spännde sin blick i honom.

''Njöt du av att döda min familj!?'' Skrek Justin förkrossat. Jag tittade förvirrat på Justin. Sedan på Elijah som flinade brett.

''Vänta, va?'' Jag tog ett steg närmre Justin och tittade förvånat på honom.

''Har han inte berättat.'' Han tittade en aning chockat på mig men flinade bara sedan.

''Justin?'' Jag satte min hand på hans arm och vände på honom så han tittade med sina kol svarta ögon in i mina.

''Ja! Han dödade min fucking familj! Nöjd!?'' Skrek han mig rakt i ansiktet. Jag knep ihop med ögonen och backade undan några steg.

''Tvingade jag dig till att berätta? Nej! Men du kunde åtminstonde låta bli att skrika det i mitt ansikte!'' Tjöt jag upprört och ställde mig mellan Damon och Stefan som tittade ner på mig med en orolig blick.

''Är du okej?'' Viskade Stefan. Jag suckade och tittade upp på honom och nickade svagt.

''Vart är dem andra?'' Viskade jag. Damon, Stefan och Justin var dem ända här uppe. Resten... Vet jag inte?

''Dem fixar lite saker.'' Svarade Damon. Fixade vadå? Vi hade allt vi behövde. Det känns som om detta kommer gå åt skogen. Med Justins agresiva beteende och Elijahs retliga humor kommer det säkert skita sig.

''Dem behövs nu. Innan Justin gör något dummt.'' Viskade jag med sammanbitna tänder. ''Snart, Summer.''

''Drama... Det gillar jag.'' Skrattade Elijah hest. Jag vill strypa den jäveln och se honom dö. Inga skuldkänslor här, nej. Inte längre. Jag såg hur Justin flåsade i ett försök att lugna ner sig. Men jag visste att det inte skulle fungera. Så jag tog mod till mig och gick fram till Justin, tog tag om hans hand och drog med honom bak till killarna.

''Inte ännu, Justin.'' Påminde jag honom. Jag visste att han ville döda Elijah lika mycket som jag vill det. Men vi måste hålla oss till planen. Annars kommer det bli kaos. Det vet jag.

''Romantisk. Vad gulligt.'' Denna gången var det Josh som öppnade munnen och hade ställt sig upp från sin stol. Med långsamma steg tog han sig fram till Cece.

''Avundsjuk?'' Sa jag och korsade mina armar framför bröstet.

''Inte det minsta.''

''Så vart kom du ifrån? Ingen frågade om din åsikt, Josh.'' Kaxade jag emot. Han spännde blicken i mig och knöt sina nävar.

''Du har blivit tuffare sedan sist. Inte lika känslosam och... Mesig.'' Sykade jag honom med ett flin.

''Jävla ho...-''

''Ey!'' Skrek Justin med en arg ton och riktade sin pistol mot Josh. Han tittade hotfullt på Justin och förde sin blick åter igen mot mig innan han tog tag om Ceces hår strax ovanför pannan och drog upp hennes huvud så han mötte hennes blick.

''Vet du varför du är här? Hu? Tack vare din fucking vän där borta.'' Fräste han och pekade med hela armen mot mig.

''Hon är döv din idiot.'' Spottade jag. Jag kände hur nervositeten steg ju mer jag såg hur Cece grät. Hennes ögon tittade desperat på mig och skrek efter frihet. Hur mycket jag än ville springa fram till henne, knyta upp repen, dra bort tejpen och krama om henne... Kunde jag inte. 

''Summer...'' Damon petade diskret på min arm. ''Nu.'' Viskade han. 

''Nu?'' Upprepade jag tyst. ''Nu.'' Försäkrade han mig. Jag räknade tyst i huvudet, 1... 2... 3.... Alla fyra for ut ur rummet och slängde oss över räcket som gjorde så vi landade med en hård smäll på golvet.

''Ta dem!'' Hörde jag Elijah skrika åt sitt gäng.

''Summer! Ta skydd!'' Väste Justin och drog bort mig en bit från trappan.

''Varför?'' Sa jag hastigt men gjorde ändå som han sa. Jag hörde hur trappan knarrade när dem rusade ner för trappan men plötsligt stannade dem. Ett tickande ljud kunde höras och inte mer än en sekund senare hördes en gigantisk explosion. Även fast både jag och Justin låg bakom soffan med huvuderna ner tryckta mot golvet så for vi bak några meter av trycket från explsionen. Jag hasade mih upp på armbågarna och satte mig sakta upp.

''Justin! Kom igen.'' Väste jag och puttade till honom där han låg med ansiktet vännt ner mot golvet.

''Mhm...'' Stönade han och satte sig upp. Bara dem få metrarna vi flög bak gav oss en ordentlig smäll. Jag ställde mig sakta upp för att se till att dem som stod vid trappan, dog. Och ja, självklart var dem döda. I princip hela hallen var i lågor. Även en del av trappan som vi var tvugna att ta oss upp på för.

''Kom igen!'' Sa jag innan jag drog fram mp5:an och var redo för att avlossa skott. Jag gick med normala steg fram till trappan. Men började smyga upp för den då jag inte ville bli upptäckt. Resten av killarna var borta. Jag kunde inte skymmta någon utav dem. Förutom Justin som hade tagit sig upp på båda benen och var på väg mot mitt håll. Jag kramade hårt om mitt vapen och riktade den mot dörren jag snart skulle stiga in i. Samma rum som vi nyligen varit i. Jag stod strax utanför dörrens öppning och hoppade snabbt fram med vapnet siktat mot fotöljen där Elijah satt... Eller med andra ord, suttit. Rummet var tomt. Förutom Cece som fortfarande satt på stolen gråtandes. Jag slappnade av en aning och rusade fram mot henne med tårar brännandes bakom ögonlocken.

''Allting kommer bli bra.'' Viskade jag och knöt loss repet som höll fast hennes händer bakom ryggen. Sakta, drog jag av tejpen för hennes munn och innan jag ens hann blinka kramade hon hårt om mig.

''V-vad är det so-m händer.'' Stammade hon gråtandes fram. Vad skulle jag svara? Med andra ord, hur skulle jag svara. Nu när hon inte hör, då hon inte kan få en förklaring, blir det svårare att försöka få henne att förstå. Hon satte sig återigen i stolen och tittade med röd sprängda ögon på mig. Redo för att få ett svar som skulle få henne att förstå varför någon ville göra henne illa, varför jag bär runt på vapen och varför allting hände. Plötsligt blev hennes ögon stora. Hennes ansikte förvrängdes och hennes munn öppnades och ett högt skrik för ur hennes strupe medans hon pekade strax bakom mig. Jag vände snabbt på huvudet men hann inte göra något förräns jag kände hur en tung, muskulös kropp hade hamnat på mig. 

''Fucking idioter! Ni har förstört mitt liv!'' Röt han mig i ansiktet medans han boxade mig kraft fullt i magen. Jag kände hur smärtan snabbt spred sig runt hela magen och hur andetagen sakta försämrades. Jag kunde inte bara ligga där och låta honom döda mig. Så jag knöt min ena näve och slog till honom hårt i ansiktet. Hårt nog så jag kunde ta mig ur hans grepp och kröp panikslaget därifrån. Men knappt en meter fram tog han tag om min fotled och försökte dra mig ner till honom.

''Jävla mördare!'' Röt jag och sparkade till honom i huvudet. Han tjöt högt till och släppte min fotled. Jag kravlade upp mig på benen och nappade åt mig mitt vapen, siktade på hans huvud och spännde blicken i honom.

''Jag vet att du inte kommer göra det...'' Stönade han till och ställde sig på knä framför mig.

''Varför skulle jag inte göra det, Elijah. Du dödade nästan min pappa, gjorde min kompis döv och döda Justins familj.'' Morrade jag.

''Tänk efter, Summer. Justin dödade din mamma och syster. Hatar inte du honom? Hu? Vill inte du ge igen, döda honom?'' Vad var det för idiotisk fråga?

''Jag kan inte hata honom. För han är ingen psykopat som du...''

               

Piano Tribute Players – Secrets (lyssna för bättre inlevelse! ♥)

I nästa sekund kramade jag om vapnet och tryckte ner avlossaren så ett skott prickade honom mitt i pannan. Hans livlösa kropp föll ihop och en blod pöl bildades vid hans huvud. Jag slängde vapnet bredvid honom och rusade mot Cece som tittade med stora ögon på Elijahs döda kropp. Hon såg ut att vara i chock. Det var hon förmodligen eftersom det var en rätt så hemsk syn. Jag räckte henne min hand och snabbt greppade hon tag om den och sakta, började vi gå ner för trappan. Eld flammor syntes lite överallt i huset nu. Det flammade upp strax framför oss vilket fick Cece att skrika till.

''Det är lugnt, du behöver inte vara rädd.'' Förskte jag lugna henne. Men kom på strax efteråt att hon inte hörde. Vi gick runt flamman och började gå ut ur huset för att ta oss till ett säkrare ställe då jag såg...

''Justin!?'' Tjöt jag hjärt krossat, släppte taget om hennes hand och rusade fram mot honom. Han låg på golvet med blicken upp i taket. 

''Justin!? Titta på mig!'' Tjöt jag och skakade i honom. Men jag fick ingen som helst reaktion tillbaks. Han var helt borta. Inte borta som i död. Men snart kanske han var det? Jag satte mina händer under hans armar och drog honom tätt intill mig så hans huvud vilade på mina ben.

''Justin, snälla svara!'' Skrek jag och försökte fånga hans blick. Tårar började spruta ut från ögonen och synen blev suddig av tårar som inte ville ut. Jag lutade mig ner och kysste hans nästan lila blåa läppar och kramade om hans hand.

''Snälla Justin!'' Grät jag. Det var detta jag fruktade hela tiden. Att förlora honom. Jag var egoistisk just nu. För jag behövde honom. Jag behövde honom för att leva och må bra. Han var min kärna till att ens leva vidare när jag har ett kompliserat liv som ingen kan förstå sig på. Jag såg hur en tår slank ner för hans bleka kind, droppade på min hand flata och försvann bort.

 

 

''Okej, vi följer planen. Och håller oss till planen. Hela tiden. Okej?'' Viskade jag och gav alla en förstående blick. Dem nickade långsamt. Vi hade packat upp alla vapen som var och en skulle ha sedan drog vi av oss våra jackor och under hade vi svarta kläder som skulle göra det ännu enklare att smyga runt i. Nervositeten hade sjunkit en aning vilket lättade på trycket. Jag hade intalat mig att det skulle gå bra. Att planen skulle gå som planerat.
''Jag smiter in där och på något sätt distraherar jag dem medans du och Damon dödar vakterna.'' Jag pekade på den lilla kartan vi gjort och tittade på Justin och sedan på Damon som nickade förstående.
''Killar'' Jag vände blicken åt resten. ''när ni fått klar tecken att anfalla så gör ni det. Okej?'' Jag ville veta så dem hade förstått allt jag sagt. Dem nickade med allvarliga blickar.
''Är ni redo?'' Allas blickar drogs åt Justin som nu tagit till sig ork att säga något. Är vi redo? Kanske... Kanske inte. Antingen kommer det gå som planerat. Eller så skiter hela planen sig. Som jag nu fruktar. Alla nickade förutom jag. Justin slingrade sin muskulösa arm runt min midja och pussade min tinning mjukt.
''Det kommer gå bra. Jag lovar dig.'' Viskade han i mitt öra, jag rös till och min hud blev alldeles knottrig av hans mjuka, underbara stämma.
''Kom igen! Då börjar vi!'' Sa Damon efter en stund i tystnad. Eftersom vi parkerat en bra bit från stugan så kunde vi prata i normal ljudnivå utan att behöva oroa oss över att bli avslöjade. Grenar under oss knakade till och löven som fallit ner till marken blåste omkring i skogen. Vinden var kall och himlen var snart kol svart. Känslan att snart vara tvungen att döda folk ogillade jag. Jag visste att dem var elaka. Men den känslan att jag ändå dödar människor, som antagligen har en familj bakom det hela, inte längre kommer få träffa dem. Den känslan försvinner aldrig. Jag har jobbat som agent i flera år nu. Dödat tusentals av människor som jag sedan fått skuldkänslor av. Det gjorde ont inom mig att veta att jag dödat människor. Som kanske är som Justin. Hans familj... Dog. Jag vet inte hur. Men det ändrade totalt på honom. Och idag är han den kriminella Justin Bieber.
''Är du okej?'' Justin vände sin blick ner mot mig och kramade hårt om min hand. 
''Mm...''
''Summer.'' Det kändes bara så fel att bli kallad för Summer av Justin. 
''Jag är okej!'' Tjöt jag upprört och slog ner blicken i marken. En lång, utdragen suck lämnade Justins mun.
''Berätta för mig, Summer. Berätta vad som är fel! Jag kan inte gissa vad det är som stör dig!'' Spottade han ilsket. Jag suckade och drog in den kalla luften genom näsan och sedan släppte ut den genom näsan.
''Nej, du kommer tycka det är mesigt.''
''Varför skulle jag?''
''För att vara en agent, och känna så som jag känner. Är bara...'' Jag hittade inget passande ord. Inget som passade till vad jag tyckte. 
''...Fel.'' Sa jag tillslut. Han stannade upp och suckade. Jag gjorde inget mer än detsamma och vände tillslut min blick upp mot honom. Han gav mig en blick. Som jag tydligt kunde se tyda, berätta.
''Jag är rädd att döda människor...'' Helt fel uttryck. ''Nej, jag är inte rädd. Jag gillar inte de faktum att döda någon som har en själ. Jag gillar inte att döda någon över huvud taget. Vare sig personen är elak eller inte.'' Och äntligen var det sagt.
''Summer...'' Andades Justin tungt ut. ''Snälla, Justin. Döm mig inte...-''
''Sluta. Sluta, babe. Jag... Jag skulle aldrig döma dig. Vare sig du är utan armar eller inte.''
''Jo, Justin. Det skulle du.''
''Lägg av. Det var ett exempel. Poängen är den att... Jag dömer dig inte för hur du ser ut eller vad du tycker. För jag menar. Du är unik som du är. Och kan inte ändra på dem sakerna du ogillar om dig själv. Eftersom det är en del av dig.'' Han tog mina händer i sina och kramade om dem, hans intensiva ögon kollade djupt in i mina och en röd färg spred sig på mina kinder... Vänta... Rodnade jag? Det är inte möjligt. Jag har aldrig gjort det. Kanske som liten. Men det var ett tag sedan jag kände mig... Speciell. Så som han uttalade orden. Med ett leende på sina läppar. Fick dem orden att känna mig alldeles speciell. Så som han uttryckte sig, unik. Hans händer tog tag om mina kinder och tryckte sina mjuka underbara läppar mot mina...
''Åh, get a room! Håll er till planen, det innebär att man inte ska distraheras, på det sättet.'' Vi båda ryckte till när Damon nu stod jämte oss.
''Kom igen nu!'' Sa han en aning upprört och fortsatte vidare. Jag fnittrade till och sedan fortsatte vi gå.

 

''Summer... Är du redo?'' Ville Damon ha bekräftat innan han skulle skicka in mig i huset. Jag svalde hårt och vände min blick mot det fula, mögliga huset. Ta dig samman Summer. Vi gör det har för allas bästa. Min blick vandrade vidare mot Justin som gav mig ett lugnande leende innan jag slutligen vände min blick mot Damon och nickade beslutsamt.

''Då börjar vi.'' Viskade han med ett flin och räckte fram mig en pm5:a. Den var hyfsat stor. Lagom stor för att springa runt med i ett hus. Jag satte vapnet på ryggen med hjälp av två band som satt fast i den och drog upp den ena pistolen ur skin stöveln. Snabbt skruvade jag på en ljud dämpare. Jag behöver inte ens förklara vad den är till för eftersom självaste ordet säger det mästa. Den dämpar ljudet när man skjuter. Jag gav båda en nick vilket betydde att jag skulle gå in. Detta kommer gå bra. Vi kommer rädda Cece, döda Slyders och alla kommer överleva. Försökte jag intala mig själv.

 

 

''Justin jag är helt säker på att Cece var med!'' Tjöt jag. Jag började bli ororlig. Vart kunde hon vara om hon inte var här?

''Det är bara att inse. Det var bara du i bilen.'' Sa Justin lugnande. ''Okej, om jag var i bilen, själv. Vems bil var det då. Inte din, för du hade åkt, inte min, för jag gick till skogen. Vems bil var det om det inte var Ceces.'' Sa jag surt och tittade allvarligt på honom. Han tittade fundersamt ner i det vita golvet och suckade.

''Om hon inte är här... Vart är hon då?'' Frågade Justin med en rynka i pannan.

''Slyders...'' Sa jag med sammanbitna tänder. Vem var det som orsakade bil olyckan? Jo, Slyders. Vem har kunnat kidnappa Cece? Jo, dem. Det är ju sol klart. 

''Fan.'' Viskade Justin och ställde sig argt upp. Vad ska jag göra? Jag kan inte sticka häirfrån. Jag är in skriven här och kan inte bara dra. Jo fan. Det är min vän jag pratar om. Och jag är agent. Jag tog ett beslutsamt andetag innan jag ryckte bort sladarna från min handled och satte mig upp.

''Vad fan gör du!?'' Tjöt Justin chockat. ''Vad ser det ut som?'' Sa jag medans jag började gå mot mina kläder som låg på en stol en bit bort. Jag kände hur huvudet dunka något så förfärligt. Och min kropp var öm. Men jag stängde av den delen av hjärnan som ville skrika av smärta och började dra på mig mina svarta jeans. Jag brydde mig inte om Justin såg mig byta om rätt framför honom. Han är ändå min kille. So what ever. Jag drog av den vita sjukhus klänningen och drog sedan på mig den smutsiga vita magtröjan som inte längre var så vit.

''Vi drar nu.'' Sa jag bestämt och gick mot dörren. ''Du kan inte...'' Började han men stoppade sig själv.

''Okej.'' Sa han istället och följde med mig ut ur rummet. Doktorernas blickar fastnade på mig och dem förblev chockade.

''Mrs McCartney? Du får inte lämna sjukhuset.'' Sa kvinnan i receptionen. Jag ignorerade vad hon sa och fortsatte förbi med Justin vid min sida.

''Be vakterna komma...'' Hörde jag hur hon viskade i en telefon som hon höll i. Om dem bara visste vilka vi var. Utan att vi ens brydde oss fortsatte vi mot dörrarna men hann inte ta oss ut då vakterna stoppade oss.

''Ursäkta, men ni är tvugna att gå tillbaks till ert rum.'' Sa den ena biffiga killen som hade en mörk stämma.

''Ni förstår inte, vi måste gå... Nu.'' Försökte jag med en lugn ton. Han tittade allvarligt på mig och rörde inte en endaste muskel i ansiktet.

''Jag vill inte använda vold för att få er till ert rum.'' Sa den andra som nu öppnat munnen. ''Jag vill inte heller använda vold.'' Hotade Justin dem.

''Vad är det ni inte förstår!? Vi måste gå! Det hänger på liv och död!'' Tjöt jag irriterat. ''Gumman, ta det lugnt nu.'' Sa en kvinna som nu dykt upp jämte mig. 

''Jag ska bara ge dig en spruta som ska få dig att bli lugn.'' Sa hon med enaning rädsla i rösten och drog fram en spruta. Jävla sjukhus. Vad är det dem inte förstår.

''Jag är inget jävla freak!'' Tjöt jag och greppade tag om sprutan innan jag satt den i den ena livvaktens arm. Kvinnan som stod jämte mig tittade chockat på mig och tjöt till.

''Säg inte att jag inte varnade er...'' Sa Justin åt alla tre. Mannen som jag tryckt en sputa i armen på föll ihop på grund av sömn medlet och den andra greppade tag om min handled, hårt.

''Släpp. Mig.'' Sa jag med sammanbitna käkar. Han tittade hotande på mig och hans grepp började hårdna.

''Släpp henne!'' Röt Justin nu väldigt argt och slog till honom i ansiktet vilket fick båda hans händer automatiskt åka upp till ansiktet. Vilket fick mig att rusa därifrån med Justin jämte mig. Men hann inte mycket längre förräns jag kände hur något stack till i armen och sedan blev allting svart...

 

''Noel McCartney och Mr Bieber.'' Sa en mörk stämma rakt framför oss. Synen hade börjat förbättras och hörseln kom tillbaks. Vart var vi? Vad hände?

''Vad vill ni oss?'' Spottade jag argt.

''Vi frågar detsamma.'' Sa mannen och spännde blicken i mig.

''Jag sitter här. Medans vi bästa vän, som troligen är döv, är kidnappad av en idiot som springer lös! Fattar inte du att vi skulle rädda henne? Men ni stoppade oss.'' Röt jag.

''Mrs McCartney. Ni är hjälplös mot den killen, om han ens finns.''

''Du vet inte vem jag är. Hu?''

''Du är en flicka som höll på dö i en bil olycka men läkarna räddade dig som tur var. Du rymde och nu sitter du här.'' Han var minnsan en kaxig jävel.

''Jag tar det som ett nej.''

''Jag är Summer Paris. En special agent som jobbar för DID.'' Sa jag allvarlig och lutade mig tillbaks i stolen. Han tittade allvarlig på mig innan han brast ut i skratt.

''Du... Agent? Skulle inte tro det.'' Skrattade han men blev snabbt allvarlig igen.

''Om inte du berättar varför ni rymd...-'' Mer än så hann han inte säga förräns dörren smälldes upp och bakom honom stod, Rick. Ett brett, nöjt leende spred sig på mina läppar.

''Tack och lov!'' Sa jag lättad. Mannen vände sig om och tittade chockat på honom.

''Rick Jones, chef för DID.'' Sa han allvarligt, visade upp sin agent bricka och steg in i rummet.

''Öh...'' Var det ända som kom ur mannens mun.

''Om du ursäktar ska dem följa med mig.'' Sa han allvarligt. Jag ställde mig upp från stolen och gav mannen en ett vad-var-det-jag-sa leende.

''Sir, dem försökte rymma från ett sjukhus och slog ner två vakter. Dem ska inte under några omständigheter lämna detta rummet.'' 

''Vet du vem hon är?'' Rick pekade på mig och gav honom en allvarlig blick.

''Ja, Sir. Noel McCartney.'' Sa han nervöst. ''Fel, det är en utav mina bästa agenter, Summer Paris.''

''Jag är en av dem högsta cheferna här i New York. Jag kan få dig sparkad på noll tid. Så jag tycker det är bäst om du låter oss gå nu.'' Sa Rick och spännde blicken i honom.

''Ja, Sir.'' Sa han med en darrig, nervös röst. ''Summer... Justin. Ni följer med mig.'' Sa Rick och viftade med handen. Jag nickade snabbt och tog tag i Justins hand och drog med honom ut ur rummet.

''Tack så hemskt mycket Rick! Du fattar inte hur glad jag är över att se dig!'' Tjöt jag lättad.

''Det var bara tur att jag åkte förbi här.'' Sa han och log mjukt.

''Ehm... Men vi måste dra nu.'' 

''Vänta, kan du förklara vad det var han sa där inne?''

''Vadå?''

''Ni slog ner två vakter. Försökte rymma från ett sjukhus. Hur hamnade ni där?''

''Det är en lång historia.''

''Förklara.''

''Jag behöver inte. Vi måste ändå gå nu.''

''Summer. Vad är det som pågår. Varför är... Justin med?'' Sa han helt öppet framför Justin. 

''Det är inget fel att umgås med honom. Dessutom så är inte The Outlowers mitt uppdrag längre. Du gav ju det till Victoria.'' Jag korsade armarna framför bröstet och spännde blicken i honom.

''För att skydda dig.''

''Spela roll! Vi måste gå nu.'' Sa jag och himmlade med ögonen innan jag tog tag om Justins handled och drog med honom ut från polis stationen.

''Ehm... Hur har du tänkt dig att hitta Cece då?'' Kliade Justin sig i nacken.

''Jag är en agent, så... Jag antog att eftersom jag sätter dem i fara, genom att bli vänner med dem, så satte jag sändare på deras mobiler och typ andra klädesplagg.'' Flinade jag.

''Det gör det mycket enklare.'' Flinade han.

 

''Så... Vi har allt vi behöver nu?'' Damon vände sin blick mot mig och sökte svar. Jag nickade med ett leende.

''Justin, du och jag åker i en bil och resten i den andra.'' Jag nickade mot den svarta Range Rovern.

''Då möts vi där borta. Se till att följa planen nu, okej grabbar?'' Sa jag och vände mig mot dem andra. Dem nickade förstående. När vi väl lastat på alla väskor hoppade vi in i bilarna och började köra mot den mörka skogen som Cece och Slyders skulle befinna sig i. Vi vet inte riktigt hur många det är i stugan. Men vi gissade på 5 - 8 stycken. Eftersom jag redan dödat en eller två stycken. Jag svalde hårt och vände min blick ut mot fönstret. Jag var rädd att vi kom för sent. Att dem hunnit döda henne eller skadat henne. Planen var väl att döda dem alla. Jag hoppades på att det skulle gå. Och givetvist rädda Cece. En len hand kramade om min hand innan den flätade ihop våra fingrar. Jag vände blicken mot Justin som log mjukt mot mig.

''Det kommer gå bra.'' Sa han lugnande. Han läste av mig rätt bra. Jag var nervös och rädd, över allt just nu. Över att kanske förlora Justin. Förlora Cece eller hela gänget. Men att dö, det var jag inte rädd för. För jag kände ändå inte riktigt någon mening i mitt liv. Jag skulle bara få mer problem ju mer uppdrag jag gör. Det skulle inte göra mitt liv mycket enklare. Himmlen hade börjat mörkna vilket skulle göra det lättare för oss att smygga oss på dem.

''Redo?'' Sa Damon i förar sätet när han stannat en bit in i skogen. Jag tittade osäkert på honom innan jag nickade. 

 

När det kommer sådan ---> här vågig <---- text så är det flashbacks. :)♥ Enjoy!

---

''Kom igen nu Summer!'' Skrek Nikolas - min privat tränare -. Jag andades häftigt och lutade mig mot den kritvita väggen en bit bort från honom. Min bröstkorg åkte upp och ner i en snabb tackt.

''Hallå? Håll ut!'' Sa en kille som sprang bredvid mig.

''Tjejen? Vad heter du? Prata med mig.'' Sa en tjej på andra sidan av mig. Hon sprang också. Jag kände hur jag låg på en hård liten säng. Med en massa folk runt om mig.

''Håll bara ut.'' Sa han. Jag kände hur en obeskrivlig smärta spred sig i mitt huvud. Hur ont hela min kropp kändes. Hur mycket jag nu hoppades på att jag skulle dö för att slippa allt.

 

Jag kände hur pullsen ökade. Hur nervositeten bubblade inom mig och hur andetagen blev tunga. Jag kramade pistolen med min högra hand och riktade den mot killens huvud. Innan jag greppade tag om avlossaren svalde jag hårt och drog bort några hårstrån från ansiktet. Jag kan inte döda honom. Det är väl mord? Han kommer lida. Eller? Jag kommer säker få skuldkänslor. Paniken kommer säket ta över mig. Jag känner mig inte redo. Jag är väl inte redo? Inte nu. Jag har övat för detta. Men aldrig riktigt tänkt på att jag var tvungen att döda folk. Jag var tvungen att döda oskyldiga människor. Vänta. Släpp det Summer. Killen framför dig, och alla andra du kommer få döda, är kriminälla. Dem har dödat massvis av oskyldiga människor. Människor som bara gått på gatan och plötsligt blivit skjuten av en dåre som honom. Jag tog ett djupt andetag och spännde blicken i honom. Satte min vänstra hand som stöd undertill och kramade sakta avlossaren så ett skott avlossades. I full fart träffade den honom med en smäll i huvudet. Och en livlös kropp föll ihop på marken strax framför mig. 

 

''Noel?'' Jag lät mina ögon förbli stängda och lät den lena rösten stängas ute.

''Summer?'' Sa samma person. Jag störde mig på den som ville få mig att vakna. 

''Hon sover just nu. Skulle du kunna gå ut ur rummet.'' Bad en annan röst. Jag kisade med ögonen och fick syn på Justin sittandes bredvid mig och en läkare ståendes vid dörr karmen med blicken spännd i Justin.

''Jag stannar.'' Sa Justin med sammanbitna tänder och tittade irrierat på honom.

''Hörde du inte vad jag sa?'' Sa mannen med en hotfull ton. ''Hörde du inte vad jag sa.'' Spottade Justin nu mer argare.

''Om inte du går ber jag vakter...-''

''Det är okej.'' Sa jag som nu hindrade honom från att skicka ut Justin. Deras uppmärksamhet drogs åt mig vilket fick mig en aning nervös.

''Det är bäst om han går Mrs McCartney.'' Försökte mannen som var irriterad på Justin. 

''Låt honom stanna.'' Sa jag lugnt. Men började bli irriterad över att han försökte övertala mig om att Justin skulle gå.

''Mrs McCartney han...-''

''Jag sa att han fick stanna!'' Tjöt jag med en irriterad ton och tittade surt på honom. Han öppnade munnen men hindrade sig från att säga något och gick ut genom dörren innan han stängde den efter sig. Så fort man hörde hur han släppte handtaget kände jag hur hela stämningen var pinsam. Hur jag och Justin skilts åt och hur vi nu mötts igen. Även fast det kanske bara var en timme sedan vi bråkade. Men jag kände, hur mycket jag än ville hata honom och slå honom... Så kunde jag inte. Det var som om någon hade satt fast ett lås om den delen av mig som ville hata honom. Han tittade ner i marken med sina underbara bruna ögon och svalde hårt. Jag kunde inget mer än att göra detsamma. Jag ville inte vara den som bröt tystnaden. Som fick allting ännu mer pinsammare. Men jag ville ändå slänga mig i hans famn och berätta för honom hur ledsen jag är. Hur mycket jag älskar honom och hur jobbigt allting är just nu. Men jag blåste bara bort dem tankarn och tittade upp på honom som nu vände sin blick mot mig. 

                   

Hela min kropp blev varm när våra blickar möttes. 

''Det går inte att inte bry sig.'' Sa Justin plötsligt. Jag tittade förvirrat på honom. ''För hur mycket jag än försöker att inte bry mig om dig... Går det inte.'' Sa han med en ledsen ton.

''Justin jag...'' Började jag tyst. Men stoppade mig själv mitt i meningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville bara säga något. Någonting som kunde fixa allting. Även alla problem runt om kring oss. ''... Jag älskar dig.'' Pep jag till. Jag tittade på honom med förhoppning om att hann skulle säga dem tre orden tillbaks. Visst hade vi sagt det till varandra innan. Men just nu, vid denna tid punkten, här och nu, så var det alldeles spciellt. Jag ställade sig upp med en allvarlig min. Fan. Jag gjorde allt värre. Skulle han bara lämna mig nu? Gå sin väg? Men istället styrde han stegen mot mig och satte sig på säng kanten och tryckte sin läppar mot mina i en passionerad, mjuk kyss. Jag var först, väldigt, väldigt förvånad. Över vad som just hände. Men slöt mina ögon och lät våra läppar åter igen förenas.

''Mrs Mc-'' Hörde jag en röst säga men avbröt snabbt sig själv. Både jag och Justin ryckte till och avslutade kyssen snabbt. Han satt sig ner på stolen och tittade upp på kvinnan vid dörren.

''Det är dags för din medicin.'' Sa hon med sin pipiga röst.

''Jag behöver ingen.'' Sa jag och tryckte fram ett leende. ''Jo, det gör du Mrs McCartney. Du var med om en bil olycka.'' Sa hon allvarligt.

''Jag och min kompis, ja. Kan jag få träffa henne?''

''Det var bara du utanför bilen.'' Sa hon förvirrat. ''Nej, nej det var en annan också. Cece. Cece Frey.'' Sa jag och harklade mig. Hon skakade alldeles övertygande på huvudet.

''Jag vill inte göra dig besviken, men det var endast du där.'' Sa hon och tittade på mig som om jag vore ett freak. Jag svalde hårt och kände hur jag var alldeles förvirrad. 

''Nej, det kan inte stämma.'' Sa jag och skakade på huvudet.

 

 

 

 

Jag stirrade tomt ner i marken och lät tårarna rinna ner för mina kinder.

''Snälla... Noel.'' Bad Justin lugnt. ''Sluta försöka lugna mig! Fattar du inte att allting är helt fucked up!? Lämna mig ifred och sluta bry dig!'' Skrek jag åt honom. Han tittade sorgset ner i marken innan han vände sin blick upp mot mig. Hans ögon hade fått den svarta läskiga färgen igen.

''Fine! Jag slutar bry mig om det är de du vill!'' Röt han och vände sig om och gick mot sin bil. Jag ångrade mig direkt att jag hade bett om att vara ifred. Men jag kunde inte göra något åt saken eftersom han inte skulle lyssna. Jag visste inte vad jag skulle göra. Hur jag skulle betee mig. Jag ville slänga saker. Slita sönder mina kläder. Skrika så högt jag bara kan. Sjunka ner under jorden och bara dö. Jag rusade över bron och slängde mig på en gräs plätt som låg några meter bort och lät tårarna forsa ner för kinderna.

''Noel?'' Sa en mjuk stämma. Rösten kände jag igen. Jag satte mig upp och vände mig om.

''Cece?'' Sa jag med en darrig röst. Hon tittade med sina oroliga ögon på mig och rusade mot mig.

''Men gumman! Vad har hänt!?'' Frågade hon oroligt och kramade om mig. Jag grät mot hennes axel och kunde inte prata. Jag kunde bokstavligen inte prata. Jag ville heller inte det. För jag visste inte vad jag skulle svara henne.

''Kom... Jag skjutsar hem dig.'' Sa hon lugnt och hjälpte mig upp på fötterna innan vi började gå igenom skogen. Jag snyftade och försökte lugna ner mig. Och försöka få dem jävla tårarna att sluta rinna.

''Vill du berätta vad som hänt?'' Undrade hon och sneglade på mig när vi nådde bilen och hade stigit in i den. Jag tittade ner på mina knän och skakade långsamt på huvudet.

''Det är lugnt. Du behöver inte.'' Sa hon lugnande. Men jag visste hur nyfiken hon var. Vi hade börjat köra på den breda vägen där flertals av bilar körde. Men det var en mystiks bil som körde bakom oss hela tiden. Den drog min uppmerksamhet till sig. Bilen var svart med tonade fönster rutor. Vilket gjorde det svårt att se vem som satt i bilen.

''Ehm... By fil.'' Bad jag Cece. Hon tittade förvirrat på mig.

''Varför?'' 

''Bara gör som jag sa.'' Hon tittade ett tag på mig innan hon svängde åt höger och bytte fil. Den svarta bilen bakom oss fortsatte köra på filen jämte och ökade farten så den nästan körde bredvid oss. Den började faktiskt bli ännu mer mysko. Jag som satt på den vänstra sidan jämte den svarta bilen, som körde jämte oss, försökte titta in genom dem tonade rutorna genom att kisa med ögonen. Men jag kunde inte skymta någon i bilen. Eftersom jag kunde inte se in överhuvudtaget. Det kanske bara är någon som kör samma väg som oss? Plötsligt hissades rutan ner och inne i bilen satt... Elijah och Reed. Reed som körde riktade en pistol mot mig. Eller så är det Slyders som vill döda mig.

''Cece!'' Tjöt jag när jag såg hur han höll på att avlossa ett skott. Jag tog tag i ratten med min högra hand och vred om den så vi svängde in i hans bil vilket fick pistolen att trilla i våran bil. Men oturligt nog drog Reed fram ännu en pistol som han började skjuta med mot oss. 

''Vad är det som händer!?'' Tjöt Cece med en rädd röst och hoppade med sin blick mellan mig och vägen.

''Bara fokusera på att köra!'' Beodrade jag henne en aning uppretat. Jag laddade pistolen och riktade den mot fönstret där bak på bilen och sköt sönder den. I baksätet satt det två andra killar med mördande blickar som stirrade argsint på mig. 

''Vad vill du!?'' Skrek jag mot honom när jag hissade ner rutan.

''Vad fan tror du!?'' Röt Elijah tillbaks och spännde sin blick i mig.

''Tror du jag är en jävla tankeläsare eller!?'' Skrek jag i ett försök att över rösta bilarna som man hörde köra i full fart på motorvägarna och den kalla vinden som blåste hårt mot ansiktet.

''Vad tycker Justin om att du ljög?'' Sa han och ett sliskigt flin spred sig på hans läppar. Jag kände hur ilska spred sig inom mig. Fucking Justin. 

''Jag bryr mig inte om den idioten!'' Röt jag och riktade pistolen mot Reed. Jag tryckte snabbt, men mjukt på avlossaren och ett skott flög mot Reeds högra arm och träffade som önskat. 

''Fuck!!'' Skrek han och tittade ner mot såret som han nu hade på armen.

''Jag ska döda dig!'' Röt han så högt att han blev röd i ansiktet. Vilket skrämmde mig en aning. Han släppte ratten medans han spännde sin läskiga blick i mig och började skjuta helt vilt mot oss. Jag var inte rädd för att bli träffad. Eller att dö. Jag var rädd att Cece skulle flippa ur eller att hon blev skadad. Jag ville inte det. och jag ville inte att hon skulle få reda på sanningen om mig. Jag bryr mig om henne. Och älskar henne som man kan älska en vän. Och det är dåligt. Jag både bryr mig och älskar henne. Eftersom jag hade lovat mig själv att inte bli nära vän med någon. Men som vanligt håller jag inte dem löfterna. Utan bryter dem redan första dagen.

''Noel!'' Tjöt Cece som nu börjat gråta. Hennes taniga lilla kropp hade börjat skaka och tårarna ville inte sluta rinna.

''Ta det lugnt.'' Försökte jag lugna ner henne medans jag både försökte undvika skotten och styra bilen med endast min högra hand som jag sträckt mot ratten. Bilen som jag styrde började slira och kunde inte köra rakt en endaste gång utan svängde åt sidorna flertals av gånger vilket gjorde så jag åkte in i Slyders bil. Jag började få panik. Jag kände att jag inte kunde köra så här länge till eftersom min arm hade börjat domna bort.

''Noel! Snälla berätta vad det är som händer!'' Grät Cece och försökte få min uppmärksamhet. Vad fan ska jag göra? Berätta? Skulle det få henne lugnare? Knappast. Bara tvärt om. Få henne ännu mer ledsen och rädd. Upprörd och sårad. Det är verkligen inte vad jag vill. Men vad ska jag annars göra. Ljuga... Igen? 

''Cece jag...-'' Men avbröt mig själv så jag såg hur bilen framför oss hade började tappa bränsle. Alltså det läckte. Så bränsle rann ur bilen och lämnade spår efter dem. Jag tittade på Reed som också hade märkt det som sedan tittade tillbaks på mig med ett brett, äckligt leende innan han riktade sin pistol mot bränslen. Och sakta, avlossade han skottet som flög i snabb fart mot asfallten och bränslet.

                 

''DUCKA!'' Skrek jag och tryckte ner hennes huvud när jag kunde se en flamma på bilen framför oss och sedan... Hur den exploderade i tusen bitar. Jag satte händerna för mina öron och knep hårt ihop med ögonen. Bilen åkte runt några varm vilket fick mig att stöna till av smärta. Jag kände hur allting slutade snurra. Hur smärtan i kroppen hade tagit över min hjärna. Hur det nästan var det ända i min hjärna tänkte på, för stunden. Tills jag sakta slog upp ögonlocken och mötte ett starkt ljus.

''Cece?'' Viskade jag försiktigt och försökte sätta mig upp i den sönder krossade bilen. Jag puttade till henne för att se så hon levde. Hon slog sakta upp ögonen och tittade med rädda ögon på mig.

''Cece, är du okej? Vi måste ta oss ur bilen.'' Sa jag lugnt. Tårar började rinna ner för hennes smutsiga kinder och hennes händer satte hon för sina öron. Oroligt tittade hon på mig medans hon slog med hand flatorna mot öronen och tjöt:

''Jag kan inte höra något!'' Grät hon.

 

 

Hej på er!♥ Jag har en viktig sak att säga. Jag tror att dem flesta vet detta, men... Det är strängt förbjudet att sno/copyera mina ideer/texter. Ni får självklart bli inspirerade av mina noveller, det gör mig sjukt glad! Eftersom jag själv läser andra noveller och inspireras av dem :)♥ Men att göra - typ - en kopia av mina noveller är inte riktigt lika roligt. Eftersom jag kommit på dem - novellerna - och lagt ner mycket tid på att få dem bra. Jag har copyright på sidan men jag vet att det hindrar inte andra från att skriva av. Så nu vet ni som inte visste det, det är strängt förbjudet att sno eller copyera mina noveller. Och jag hoppas ni respekterar det! 

Btw, jag skriver just nu på 39. Och jag lovar att det kommer ut ikväll! :D♥ Puss!!!

 

Jaou... Jag har skrivit en bit på 39. Men vet inte om jag hinner skriva klart den tills ikväll. Jag kom hem för en liten stund sedan. Har haft skolavslutning. Så skööööönt det ska bli med sommarlov! I alla fall... Så jag ska träffa (typ) släkten snart och under hela denna helgen ska jag och mina två bästisar träffas. Då tror jag ni förstår att jag inte kommer hinna skriva. Det kommer bli detsamma under nästa vecka. Jag ska iväg med samma tjejer till deras sommar stuga i ungefär 3 dagar. Sedan är det midsommar. Snacka om att jag kommer ha fullt upp hela veckan. Jag beklagar. Men jag kommer nog inte hinna uppdatera något under veckan. Hoppas ni förstår! Men nästa helg - tror jag inte planerat något då - kommer jag skriva för fullt! Under mitt sommarlov kommer jag nog inte göra så mycket. Så uppdateringen hoppa jag kommer vara på topp! Älskar er!♥ Puss :)♥

 

PS. Bilden är en sneak peak på kapitlet ;)♥

 

 

 

Jag började gå fram och tillbaks framför gänget med nervösa andetag.

''Bieber, ta det lugnt.'' Bad Zack. Jag stannade plötsligt och tittade med en tom blick på honom.

''Hur fan ska jag ta det lugnt!? Hu? Jag har dödat hälften av hennes fucking familj!'' Tjöt jag panik slaget.

''Ey! Nu tar du det lugnt!'' Sa Stefan hastigt. Jag drog min händer hårt genom mitt hår och slog mig sakta ner på en utav fotöljerna.

''Hur ska jag säga det till henne? Hur ska jag liksom berätta att jag dödade hennes mamma och syster!?'' Jag hade panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. Eller hur jag ens skulle hantera denna sitouationen. Hon hade nyligen krossat mig. Genom att berätta att hon ljuget om för mig, om typ allt. Och nu... Nu kan jag inte vara arg på henne. Inte efter vad jag gjort som kommer få henne ännu mer förkrossad än vad hon redan var när hon stack härifrån. Allting är så fucked up! Dem tittade fundersamt på mig.

''Gör det inte.'' Gav Taylor som förslag. Jag blängde irriterat på honom. ''Så som hon gjorde för mig. Jo, så bra gick det då jag fick reda på det via Elijah. Fan heller!'' Tjöt jag.

''Men säg vad vi ska göra då!'' Röt Damon som nu blivit pissed of av mitt beteende.

''Håll er utanför bara!'' Röt jag och rusade därifrån, mot hallen och vidare ut då jag redan hade på mig skor. Jag gick med tunga steg mot bilen som jag sedan steg in i och körde därifrån. Med hjärtat i halsen då jag fortfarande oroade mig över hur hon skulle reagera. Nu hade vi bytt roll. Båda skulle få reda på saker som får en att bryta ihop. Vilket jag nästan gjorde här i bilen. Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte. Justin. För fan. Du är kriminell. Du är en bad boy. Du ska fan inte gråta. Intalade jag mig själv. Jag snyftade till och parkerade vid en skog. Jag steg snabbt ur bilen och började gå mot en bro som jag kunde skymta några meter bort. Vid broens räcke kunde jag se någon stå och luta sig över kanten. Jag tog ett djupt andetag och styrde stegen dit.

 

 Jag snyftade till och tårkade bort en tår som slank ner för min kalla kind. Jag slängde ciggen i sjön som slingrade sig ner för en backe och vidare. Jag började ta mig samman nu. Jag kan väl inte vara arg på honom. Eller? Det var han som blev sårad. Inte jag. Jag berättade och han hamnade i chock medans jag sedan bröt ihop. Jag kan inte sura över det. När det i själva värket var mitt fel till att vi började bråka. Och mitt fel till att jag ljög. Allt är antagligen mitt fel. Kanske till och med mamma och Maddies död? Jag kände mig skyldig till allting just nu. 

''Noel?'' Sa en mjuk röst. Jag vände mig hastigt åt broens början och kunde skymta Justin stå där.

''Jag... Förlåt...'' Snyftade jag och sprang mot honom och kastade mig i hans famn. ''Jag förkänar inte dig. Jag vet. Men jag står inte ut att vara osams med dig. Jag kan inte vara arg på dig när det är mitt fel. Förlåt...'' Viskade jag snyftandes. Han kramade om mig men backade sedan undan. Han tittade ner i marken och suckade.

''Sluta. Du förkänar inte mig. Du förkänar någon bättre än så. Någon du kan lita på, någon du inte känner dig otrygg med och någon som inte... Som inte är som jag.'' Sa han sorgset och tittade mig sedan in i ögonen med sin intensiva, sorgsna blick. Jag skakade på huvudet och tog ett steg närme honom, och han backade. Jag förstod inte varför han var så tillbaka drage plötsligt. Jag som trodde han skulle börja skrika på mig igen eller be mig att aldrig komma tillbaks. Men han var mer... Mer krossad än vad jag kände mig.

''Justin... Snälla jag-''

''Du borde inte träffa mig mer. Okej.'' Sa han suckandes och vände sig om. Jag tittade förvirrat på honom  sprang efter honom.

''Justin!'' Ropade jag. ''Jag vill inte lämna dig.'' Sa jag och kände tårarna brännas bakom ögonlocken.

''Noel, jag är inte bra för dig.'' Sa han när han vänt sig om vid bilen. ''Sen när bryr du dig om det?! Berätta varför du är så jävla konstig!'' Tjöt jag. Han suckade.

''Du kommer hata mig. Lita på mig när jag säger det.'' Han såg besviken ut. Ledsen, förstörd och krossad ut på samma gång. Jag skakade bara på huvudet.

''Jag skulle aldrig hata dig.'' Sa jag övertygat. Han maserade min tinning.

''Jag placerade bomben.'' Sa han efter en stund av tystnad. Jag tittade förvirrat på honom. Placerat bom- Mina ögon smalnade och jag svalde hårt. Jag kunde inte tro mina öron. 

''Du... Du skojar va?'' Sa jag osäkert.

                  

Han tittade allvarlig på mig och vände sedan sin blick ner i marken. Jag skakade snabbt på huvudet. Tårarna började rinna ner för mina kinder och plötsligt började hela min kropp att skaka. Jag satte mina händer för munnen chockat och dämpade gråtandet. Han... Han placerade bomben. Han dödade min mamma... Och min syster. Hur fan kunde han!?

''Hur kunde du!!?'' Skrek jag förkrossat medan tårarna forsade ner för kinderna. 

''Jag visste inte! Okej!'' Försvarade han sig. ''Hur har du hjärta att döda någon över huvudtaget!?'' Tjöt jag och satte mina händer för magen som kändes som en stor klump. Den drog ihop sig och värkte som om den skulle explodera när som helst.

''Noel! Jag mår fucking piss! Jag är inte okej med det! Jag hatar att ens tänka tillbaks då jag bestämde att göra det! Fattar du det!?'' Röt han tårögd. Jag fortsatte gråta och kunde inte sluta. Tanken av att killen jag gillade, nej, älskade, hade dödat halva min familj. Det fick inte vara sant. Det går inte att beskriva hur jävla dåligt allting är nu. Hur dåligt allting känns. 

''Gå...'' Sa jag gråtandes. Jag ville inte se honom. Jag ville inte veta av honom just nu. ''Snälla Noel. Jag ber dig inte att förlåta mig. Men åtminstonde förstå hur jävla dåligt jag mår över det. Hur fucking ledsen jag är.'' Sa han och tog några steg närmre mig. Men denna gången var det jag som backade. 

''Gå härifrån Justin!'' Tjöt jag. Han stirrade ner i marken ett långt tag och fällde en tår som han sedan torkade bort. 

''Lämna mig ifred... Snälla...'' Bad jag snyftandes och försökte putta bort honom till bilen som stod någon meter ifrån. Men han kämpade emot och omfamnade mig istället.

''Släpp mig!'' Grät jag och försökte ta mig loss hans grepp.

''Shy...'' Sa han med en lugn röst och höll hårt om mig. Jag grät och försökte med allt för att komma ur hans grepp. Det borde jag kunna. Jag är liksom en agent. Men denna gången. Hade jag så mycket i tankarna vilket fick mig helt hjälplös. Så jag gav upp och lät honom krama mig. Men jag vägrade att krama honom tillbaks.

''Allting kommer bli bra.'' Försökte han. Jag grät mot hans t-shirt och vände mig om då han släppte mig. Och det kommer från honom? Killen som dödade min mamma och syster...

 Typ ett ganska - kort - tråkigt kapitel... Eller vad säger ni? :)♥

 

Söta Tilde. Du får mig typ tårögd :')♥! Fatta hur glad jag blir när du och alla andra säger att ni älskar novellen! Jag spricker av glädje! Ja, novellen sluta snart. Men jag är inte helt säker på om det blir 42 kapitel. Jag hoppas och tror på att det blir mer än så. Och ja, självklart börjar jag på en ny när DID är slut! Den kommer vara lite anorlunda jämfört med dem andra jag skrivit. Annorludna på ett bra sätt, såklart.♥ Ni kommer få reda på handlingen när jag har drygt 1 - 2 kapitel kvar!♥ Kärlek till dig, Tilde!♥

 

 

 

 

 

Jag visste precis vem som hade ringt och vad dem hade sakt. Jag svalde hårt och kollade upp på honom.

''Justin... Jag-''

''Är det sant?'' Ville han veta. Jag tittade skamset ner i golvet och började riva mig i handflatan för att distrahera mig själv.

''Titta på mig.'' Bad han med en hot full ton. Jag gjorde som han sa och vände min blick upp mot honom. Han tittade argt in i mina ögon.

''Är. Det. Sant?'' Sa han ord för ord med sammanbitna tänder. ''Jag ville inte såra dig.'' Sa jag med en tjock röst.

''Så det är sant.'' Han skakade besviket på huvudet och tog några steg närmre mig.

''Jag fick reda på det via telefon. Via telefon! Av fucking Elijah!'' Röt Justin. Hans blodådror syntes på hans spända hals.

''Jag tänkte berätta det!'' Försvarade jag mig själv. ''Du tänkte.'' Fnös han. ''Om inte han skulle ringt skulle du fått reda på det via mig, Justin.'' Sa jag med gråt i halsen. Va stark nu, Noel. Gråt inte. Inte framför honom. Inte nu.

''Är det något mer du ljugit för mig om, Summer? Hu!?'' Han flåsade argt och gick fram och tillbaks i rummet. Jag fruktade inte honom. Jag vet inte vad jag egentligen var rädd över. Kanske det faktum att han kommer hata mig? Det kunde inte bli värre. Han visste redan att jag hette Summer. Om jag inte berättade om att jag var agent skulle han säkert ta reda på det själv, vilket skulle göra det hela värre.

''Jag... Jag är en agent.'' Sa jag gråt färdigt. Jag hörde hur han stannade mitt i allt och tittade på mig med en arg blick.

''För fan!'' Röt han i full hals. Jag ryckte till och svalde hårt. ''Justin jag-''

''Du har för fan inget att säga!!'' Skrek han så hela hans ansikte blev rött. Där brast det. Tårarna började spruta ut ur ögonen som jag försökt hålla inne ett långt tag.

''Fattar du inte hur jävla dåligt jag mår!?'' Skrek jag gråtandes. ''Jag lämnade fan stan för att försöka glömma dig! För att du skulle glömma mig! Att både du och jag skulle slippa det här!'' Skrek jag och satte händerna för ansiktet. 

''Jag borde inte kommit tillbaks...'' Nästan viskade jag. Jag såg hur hans ansikte mjuknade.

''Du fattar inte hur jävla svårt jag haft det i mitt liv!'' Sa jag snyftandes. ''Jag lever inte som en prinssesa eller som en rik tjej. Jag mår fan hela tiden piss! Okej! Mår du bättre nu!? Nu när du vet att hela mitt liv är en jävla röra!'' Skrek jag och slog ut med armarna. Han tittade ner i golvet men vände sedan sin blick upp mot mig. Då hans hårda blick fann sig tillbaks igen.

''Jag bryr mig fan inte! Jag har fan ingen familj! Jag har inget liv!'' Röt han. ''Jag bryr mig inte om hur jävla dåligt du mår! Din morsa och syrra blev i alla fall inte slaktade!'' Röt han argt. Jag tittade sorgset på honom.

''Nej, Justin. Det gjorde dem inte. Dem sprängdes i tusen bitar... I en fucking bil bomb.'' Sa jag och tårarna som nyligen slutat rinna började spruta ut ur ögonen igen. Han såg chockat på mig.

''Se inte så förvånad ut Justin. Jag har gått igenom mycket mer än vad du tror.'' Grät jag och lutade mig mot dörren.

Dörr handtaget trycktes ner vilket fick mig att flytta på mig. In steg Damon med en orolig blick.

''Vad pågår här?'' Undrade han med en rynka i pannan. ''Jag borde gå nu.'' Snyftade jag och smet ut genom dörren. Ner för trappan och förbi killarna som tittade som ett frågetecken på mig innan jag sprang ut genom dörren med både skorna och jackan i famnen. Jag torkade bort maskaran som hade runnit. Jag borde inte kommit tillbaks. Jag borde inte låtit mig själv falla för honom. Jag slängde in sakerna i bilen och körde snabbt därifrån med tårarna rinnandes ner för mina kinder. Jag klarar inte av detta. Det är för mycket. Han kunde åtminstonde låta mig förklara varför jag gjorde såhär. Fast... Jag har igentligen ingen ursäkt. Jag gjorde det... För att ta fast dem. Det skulle inte göra det hela bättre. Jag gasade ännu mer och körde in i skogen där jag sedan klev ur med ett rökpacket i handen och började gå mot en liten bro där jag ställde mig lutandes mot räcket. Jag plockade ur en cigarret och tände den med hjälp av en tändare och la den mellan läpparna. Jag drog in röken i halsen och blåste ut den försiktigt. Det gjorde mig mycket lugnare. Men tårarna ville inte sluta rinna. Plötsligt öppnade sig himmlen och regn öste ner på mig. Genast var jag dyngsur och alldeles kall. Jag snyftade till. Mitt liv är så jävla stört. Allting är stört. En enda röra och helt fucked up.

 

 ''FAN!'' Röt jag och sparkade i väggen. 

''Ey! Ta det lugnt Bieber.'' Sa Damon chockat. ''Jag kan fan i mig inte ta det lugnt!'' Röt jag argt. Över de jag nyligen fått reda på kan jag fan inte at det lugnt. Hon ljög fan! Hon fucking ljög! Jag andades tungt och slog mig ilsket ner på den mjuka sängen. Ljög... Hon ljög för mig. Hela jävla tiden. Ljög om vem hon var. Hennes bakrund. Hennes familj. Allt. Fucking allt. Hur kunde hon!? Det vi hade... Var det falskt!? Var det ännu en lögn? Låtsades hon pågrund av något fucking uppdrag? Eller var det vi hade äkta? Jag vet inget längre. Jag vet inte vad jag ska tycka, eller knappast tänka. Hon fick mig osäker. Över exakt allt.

''Justin. Berätta vad som hänt.'' Bad Damon lugnt. Jag skakade hastigt på huvudet. Vad fan skulle jag säga till honom? Han skulle säkert inte klara av fler nyheter än de att Slyders kommer efter mig om jag rymmer på grund av att en av hans killar dött. Han tror fortfarande det var jag som dödade Chace. Men det var inte jag... Fuck. Noel. Jag menar Summer. Hon dödade honom. Hur fucking solklart är inte det? Så som hon försvarade person som i detta fall är hon själv då vi diskuterade om att vi hade ännu en fiende...:

 

 

 

Well... Vart ska jag börja? Jag heter Summer Paris och är 18 år. Ni tror säkert jag är en vanlig tjej som går i skolan som vilken annan tonåring som heslt. Men i mitt fall är det verkligen inte så. Jag är nämligen en agent kan man säga. Jag och min pappa är med i D.I.D. Jag vet inte riktigt vad det står för men jag tycker Devil In Disguise passar ganska bra eftersom vi får nya identeteter och vi på ett bra men ändå dåligt sätt sätta stopp för brottslingar osv. Mitt underteckningsnamn är Noel McCartney fast som jag presenterade mig innan är mitt riktiga namn Summer Paris. Jag flyttar väldigt offta eftersom uppdragen jag får kan vara i andra länder än vart jag bor. Där jag föddes och bor nu är i Atlanta. Att jag blev agent som min pappa var bara pågrund av min mamma, syster och bästa vän. Faktiskt... Pågrund av deras död. Men min chef Rick gav mig nyligen ett uppdrag i New York. Jag ska köra solo uppdrag fast självklart hänger min pappa med mig dit och hjälper mig om det skulle behövas. För tillfället har han tagit en paus och är typ som en extra agent om någon skulle behöva rycka in för ett akut uppdrag. Uppdraget jag fått är väl inte mycket värre än vad jag brukar göra. Det finns ett - typ mafia - gäng i stan som är kriminäla och smugglar droger om inte till och med vapen. Gängent kallas The Outlows. På toppen av pyramiden [gänget] så sitter chefen i namn Justin Bieber. Ja, den såkallade kända Justin Bieber. Men för ett tag sedan slutade han bry sig om hela hans kariär och förändrades. Folk undrar varför men ingen vet fortfarande säkert om vad som fick honom att sluta. Han har helt lakt sin kariär på hyllan och ingen bryr sig längre om honom. Om han går ut på gatan är det ingen som ser honom som den kändisen han en gång var utan mer på ett annat sätt. Bad boy Justin. Killen som äger skolan. Alla är rädda för honom och hans gäng. Men det kommer det bli ändringar på! Noel McCartney som flyttar till New York för att på något sätt bli vän med Justin och söka svar för att tillslut kunna gripa gänget och få ett slut på all brottsling med hjälp av sin pappa Josh. Kommer hon kunna göra allt detta även fast hon är en väl utbildad agent? Kommer hon få svar på alla sina frågor och kommer planen gå som planerat. En massa action och drama med en hel del kärlek involverad är detta novellen: Devil In Disguise 

 

Karaktärer:

 

Lisa Olsson - Noel McCartney [agent]

Steven R Mcqeen - Zach [gängmedlem]

Michael Trevino - Tyler [gängmedlem]

 

Miley Curys - Maryline Jones [agent]

 

 

 

 

                                              ____________________________________________

                                                  Handling om min nya novell! Verkar den bra?