''Justin, snälla svara!'' Skrek jag och försökte fånga hans blick. Tårar började spruta ut från ögonen och synen blev suddig av tårar som inte ville ut. Jag lutade mig ner och kysste hans nästan lila blåa läppar och kramade om hans hand.
''Snälla Justin!'' Grät jag. Det var detta jag fruktade hela tiden. Att förlora honom. Jag var egoistisk just nu. För jag behövde honom. Jag behövde honom för att leva och må bra. Han var min kärna till att ens leva vidare när jag har ett kompliserat liv som ingen kan förstå sig på. Jag såg hur en tår slank ner för hans bleka kind, droppade på min hand flata och försvann bort.
''Fan... Skit bög jävel.'' Mumlade jag tyst för mig själv och gick fram och tillbaks i det vita rummet. Justin låg fridfult på en vit sängen med slangar till armarna och bröstet. Jag stannade upp och tog ett djupt andetag. Allting kommer bli bra. Han kommer vakna och vi kommer levka lyckliga i alla våra dagar. Försökte jag intala mig. Men jag visste att det inte skulle fungera. Det vore 1 på miljonen att det hände. Han har massvis av fiender. Jag har massvis av fiender. Hur skulle vi kunna vara tillsammans och leva lyckliga när de finns så många faror som kryllar runt om oss? Dörren for upp och in steg Rick med en arg blick.
''Vad tänkte du med!?'' Tjöt han upprört.
''Men snälla...'' Suckade jag och satte mig hastigt ner på stolen bakom mig. Han gick bestämmt fram till mig och spännde blicken i mig.
''Du kunde dött!'' Tjöt han och slog ut med armarna. ''Var inte så dramatisk.''
''Summer, jag är inte på humör.'' Morrade han.
''Tror du jag är det eller?'' Jag pekade mot Justin och korsade sedan armarna.
''Summer...'' Suckade han och maserade sin tinnging med två fingrar.
''Sluta försöka lugna ner mig eller vad nu är du försöker göra! Jag försökte rädda min vän. Är det inte de du försökt lära mig hela jävla tiden? Att vara själv säker!? Jag blev agent av en anledning...'' Jag vände min blick upp mot honom. Jag ville helst inte ta upp ämnet men... Han gav mig ingen channs.
''Det var för mamma och Maddie! Jag ville inte veta av folk som dör. Jag klarade inte av att se osklydiga folk som dem dö. Så jag valde att gå med i DID. För att kunna vara den som stoppar dem elaka...'' Snyftade jag.
''Men... Jag fick sedan reda på att killen jag föll för, killen jag skulle gripa, av någon anledning, dödade dem. Fattar du hur jävla ont det gjorde i hjärtat!'' Tjöt jag och kände hur det brändes bakom ögonlocken. Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte. Han tittade skamset ner i golvet.
''Ehm... Angående gripandet.'' Harklade han sig och vände sedan blick mot mig.
''Han har inte gjort något!'' Tjöt jag irriterat.
''Summer, vad är det du inte förstår?''
''Han har int...-'' Jag stoppade mig själv och tittade chockat på honom. Han... Han visste om det. Om deras död.
''Du visste hela tiden!?'' Tjöt jag och ställde mig upp.
''Summer jag...-''
''Hela jävla tiden! Då jag tjatade om att jag skulle lösa fallet och hitta den som dödade dem. Och så visste du hela tiden!?'' Jag kunde inte hålla igen tårarna som nu började rinna ner för mina kinder. Det ville inte sluta. En obeskrivlig känsla spred sig inom mig. Besvikenhet. Jag var sviken.
''Det var för att skydda dig.'' Försökte han.
''Gå.'' Bad jag bestämt och slog mig ner på stolen igen. Jag vägrade att möta hans otåliga blick, så jag kollade ner i det rutiga golvet istället.
''Summer...-''
''Gå!'' Röt jag och pekade på dörren. Han suckade sorgset och gjorde som jag sa. När han precis skulle stänga dörren efter sig stannade han upp.
''När Justin vaknat grieper vi honom... Även resten av gänget.'' Sedan stängde han dörren med en smäll. Jag bröt ihop och lät mina tårar glida ner för kinderna och droppa ner till mina knän. Jag satte mina händer för ansiktet, grät, snyftade tårkade bort tårarna och höll på så ett långt tag. Man kan visste inte lite på någon här i världen. Till och dem man trodde att man kunde lita på... Sviker än.
''Jag låter dem inte ta dig...'' Viskade jag och tittade sorgset på Justin.
Några dagar senare...
Jag tittade storögt på Justin som hade börjat vakna. Kände hur glädjen tjöt om mig och hur jag mycket ville krama honom. Men höll mig lugn. Hans ögon flackade till några gånger innan man tydligt kunde se hans underbara, hassel brunna ögon. Han hade legat i en tillfällig koma i några få dagar. Det blev två ärr efter skotten han hade fått i bröskorgen.
''Hur mår du?'' Log jag och kramade om hans hand. Han gäspade stort och satte sig sakta upp och gjorde en grimas på grund såren som ännu gjorde ont. Han tittade med en rynka på mig.
''Varför... Varför står det resväskor där?'' Han pekade förvirrat på dem två stora resväskorna som stod vid dörren. Jag tittade nervöst på honom och harklade mig.
''Vi ska iväg.''
''Vadå iväg?''
''Bort från stan, iväg från New York.'' Jag var rädd över hur han skulle reagera. Men jag var villig att ta den fighten än att vara tvungen att hälsa på honom i fängelset där han annars kommer hamna.
''Vänta lite... Vad är det som pågår, Summer.'' Han tittade frågande på mig och väntade på svar. Jag lät en utdragen, lång suck lämna min strupe innan jag tog mod till mig att öppna munnen.
''Rick, han vill gripa dig. Och du vet varför.''
''Gripa mig? Fängelse? Varför?'' Men snälla... Så svårt är det väl inte att lista ut?
''Jag vill inte behöva förklara det. Men... På grund av dem två människorna du mördade.'' Harklade jag mig. Han tittade skamset ner i den rutiga filten och suckade.
''Då tar jag den smällen.'' Bestämmde han. ''Va? Är du dum eller? Jag tillåter dig inte att göra det, Justin''
''Hör du vad du själv säger? Jag mördade din mamma och syster, Summer. Låt mig hamna i fängelse. Jag förkänar det. Jag är ingen snäll människa. Mördandet och hela kriminelliteten... Det är något som är en del av mitt liv nu.''
''Jag har ett komplicerat liv, Justin. Jag har själv dödat många och är inte heller en ängel. Vad jag behöver är någon som får mig att känna mig som mig igen. Någon som får mig att skratta och kunna vara mig själv med. Jag vill inte förlora ännu en viktig person i mitt liv...'' Jag tittade hoppfullt på honom. ''Jag vill inte att den personen är du.''
''Summer, du kommer förlora mig.'' Han kramade om min hand och tryckte fram ett leende. Det var just de jag var rädd för, Jag har varit nära på att förlora honom flera gånger. Då Victoria kom mellan oss, när båda fick reda på varandras hemligheter och då Justin höll få dö, på grund av Slyders. Jag klarar inte av att nästan mista honom igen.
''Lyssna på mig när jag säger att vi måste sticka.'' Bad jag vänligt.
''Killarna då? Vad händer med dem.'' Självklart har jag tänkt på dem andra. Rick var ju väldigt tydlig med att både Justin och resten av dem skulle åka fast. Inte en channs att jag lät dem stanna här då.
''Dem har redan åkt. Därför måste vi åka... Nu.''
''Var dem med på det?''
''Dem ville inte hamna i fängelse. Lika mycket som jag vet att du heller inte vill det.'' Han tittade osäkert på mig.
''Vi rymmer. Börjar på nytt någon annan stanns i världen. Glömmer det förflutna.'' Jag var osäker på den sista meningen... Glömma det förflutna. Då var jag tvungen att glömma mamma och Maddie. Lika mycket som Justin var tvungen att glömma sin familj. Nej, det lät fel att säga så. Det var fel. Vi var inte tvugna att glömma dem. Vi skulle släppa taget om dem. Det var de vi behövde. Kunna leva livet utan att bekymra oss om det som hänt förr. För dem kommer alltid finnas i våra hjärtan.
''Vad säger du?'' Snälla säg ja! Skrek en ivrig röst inom mig. Han nickade med ett leende.
''Vad kan vara mer spännande än att rymma från snutarna?'' Skrattade han. Jag fnittrade glatt och satte mig på säng kanten och kramade mjukt om honom. Medans vi bara höll om varandra, ett långt, långt tag. Slog en tanke mig. Vad händer med pappa? Med min pappa som endast har mig. Som både ogillar och kanske även hatar Justin och nu ska jag resa iväg med honom. Jag kommer inte klippa bort alla trådarna mellan oss. Jag kommer givetvist sakna honom, det leder till att jag kommer vilja träffa honom. Men om jag måste välja med att hålla Justin säker och inte träffa pappa... Vad ska jag då välja?
''Ska vi åka då?'' Han lättade på kramen och kysste min kind mjukt och varsamt. Jag nickade och tryckte fram ett osäkert leende. Men som tur var märkte han inte det och steg försiktigt ur sängen.
''Bara betee dig så normalt som möjligt så märker dem nog inte att det är vi.'' Jag ville inte åka in till polis stationen presic innan vi ska rymma från stan. Eller med andra ord, från landet. Han skymmde sitt ansikte med hjälp av en keps han hade på huvudet. Jag hade dragit på mig sol glasögon och satt upp mitt hår i en hög toffs för att se så olik mig som möjligt. Det kanske såg märkligt ut att ha på sig sol brillor inom hus och dessutom nu när det är höst och solen inte skiner lika starkt. Men nu var jag för upptagen att fokusera på att ta oss ut från sjukhuset utan att bli upptäckta, för att tänka på en sådan ointresant grej.
''Åh, så lycklig jag är över min syster som fått en flicka.'' Log jag.
''Vad snackar du om?'' Sa Justin i normal ljud nivå vilket fick kvinnan i receptionen att ge oss märkliga blickar.
''Bara spela med.'' Viskade jag. Eftersom jag märkt att då vi började närma oss dörren hade hon gett oss konstiga blickar kunde jag inget mer än att försöka få oss att likna ett normalt par. Och det var den ända iden som slog mig just då.
''Vad snackar du om? Det var ju tvillingar!'' Ändrade han på sin mening muntert. Jag slängde en blick mot kvinnan som nu log vänligt mot oss. För att inte värka allt för konstig log jag lika vänligt tillbaks och när vi väl tagit oss ut från sjukhuset drog jag lättat av mig brillorna och min toffs så det blev ett hårsvall av lockar som jag fixat i morse. Min vita fisker karma stod väntandes på oss vid en utan parkerings platserna. Med våra resväskor i händerna lastade vi dem i bakluckan och satte oss sedan i säterna där framme. Jag i förar sätet och Justin bredvid mig.
''Då kör vi!'' Sa jag glatt och startade motorn.
''Vart ska vi förresten?'' Jag log hemlighetsfullt mot honom.
''Det får du se...'' Jag lutade mig fram mot honom och tryckte mina läppar mot hans. En passionerad kyss var vad jag behövde för att sedan kunna köra därifrån, med ett brett leende på läpparna. Nu vet jag vad jag väljer mellan dem två valen jag hade. Jag tänkte tillbaka till frågan jag ställt mig själv, Men om jag måste välja mellan att hålla Justin säker eller inte träffa pappa... Vad ska jag då välja?
Jag väljer Justin. Jag blir väl själv besviken på mitt svar ändå. Men det var vad mitt hjärta sa. För... Jag vet, även fast jag och pappa har det svårt ibland så är våran kärlek till varandra starkare än våra problem. Jag vet att han kommer acceptera mitt beslut, för han älskar mig och jag honom.
När Josh - Summers pappa - väl kommit hem från en jobbintervju förväntar han sig att Summer ska vara hemma. Men blir chockad då han endast hittar en lapp på köksbordet som lyder:
''Hej pappa!
Du vet att jag älskar dig och jag vet att du älskar mig. Det är inga konstigheter med det, jag tvivlar aldrig på att du inte gör det. Därför vill jag berätta för dig om mitt extremt svåra beslut, för jag vill inte att du ska undra flera år frammåt vart din dotter tog vägen. Som du vet har jag känslor för Justin. Starka känslor. Det gör att jag kan göra vad som än krävs för att få vara med honom och få, honom säker. Det är de jag är tränad för. Så... Jag bestämmde att rymma med honom och resten av gänget. Det kanske förvånar dig... Eller inte. Men du känner mig. Jag har alltid varit galen som liten och är även det nu. Haft en underlig fantasi och en förmåga att kunna ta god tid på mig när det pendlar mellan två viktiga saker. I detta fall, du och Justin. Som jag sakt, var det ett svårt beslut. Men jag valde att försvinna under några månader med killarna för att inte riskera att förlora dem, i värsta fall blir det kanske över ett år. Maybe... Mer än så. Jag hoppas du förstår varför jag gör det här. Dem betyder mycket för mig och jag klarar inte av att förlora fler i mitt liv. Och... Jag vet att jag inte kommer förlora dig, pappa. Vi har haft våra stunder då allting kändes hopplöst. Men det ändrar inte på något... För jag vet, hur mycket vi än bråkar, hur mycket jag än kan hata dig för stunden, som kommer du finnas för mig. I vott och tortt. För du är min pappa. Well... När du läser det här är vi på väg långt bort från New York. Jag kommer starta ett nytt liv och förmodligen börja om på nytt helt och hållet.. Vänta inte på mig. För jag är inte säker på om jag ens kommer tillbaks. Jag vill inte ge dig allt för höga förhoppningar. Jag älskar dig, glöm inte det. Summer ♥''
Det fick honom att inse hur mycket Justin betyder för henne. Hur mycket han värkar bry sig om henne. Så... Han valde att bränna lappen för att verkligen hålla dem trygga där dem befann sig. Medans han satt där och konstigt nog log över vad Summer hade skrivit, satt Summer och gänget vid en klippa långt bort. Vinden susade i deras öron och solen sken rakt mot deras ansiktet och...- Nej, nej. Vad är det för bull shit? Sitta och chilla när det kryllar av elaka typer? Pft! Keep dream guys! Med vapnen i händerna var dem efter dem mäst efterlysta i Mexico, nämligen... 5L.
Det var slutet på Devil In Disguise!♥ Nu vill jag att alla bombar med kommentarer!:
• Vad ni tyckte om novellen
• Vad ni tyckte om slutet
• Vad jag kunnat förbättra
• Vad som var bäst med novellen
• Vilken del som var bäst
• Kanske bara kritik?
Vad som helst! Vill bara veta vad ni tyckte om den och vad jag kan förbättra till nästa novelle jag ska skriva. Tar emot allt från kritik till beröm! Tack så mycket för ni stannade och läste denna novellen. Ni fattar inte hur sjukt mycket det betyder för mig! Och alla underbara kommentarer jag fått under novellens gång! Ett stort tack till alla läsare! Älskar er!♥
