’’Godnatt.’’ Svarade jag tyst medans mina tankar flög iväg mot Justin. En del av mig ångrade att jag lämnade rummet. En del av mig ångrade att jag inte var tålmodig. Men den andra delen av mig ångrade inget alls, för besvikelsen som skapades inom mig när han visat att jag inte gick att lita på.

Stannade där konstant och ville inte bort.

’’Har ni sätt Abigail?’’ Jag steg in i köket med ett frågande ansiktsuttryck. 

’’Inte sedan igår kväll nej.’’ Skakade JC på huvudet. Jag suckade högt. 

’’Fråga Ashton, han kanske vet?’’ Ryckte Jenice på axlarna. Jag nickade och gjorde precis som hon sagt. Men jag ångrade att jag faktiskt lyssnat på henne. När jag öppnade upp hans dörr så fick jag syn på personen jag letat efter. Inte riktigt som jag ville finna henne.

’’What the fuck Abigail!?’’ Röt jag argt vilket fick henne att rycka till och slå sina bruna ögon vakna. Hon slängde blicken mot mig och tittade sedan ner på armen Ashton hade runt hennes midja.

’’Det är inte som det ser ut.’’ Skakade hon panikslaget med huvudet. ’’Vad fan är det då?!’’ Skrek jag aggressivt. Jag hade inte tänkt mig att vara så fasansfull arg när jag sätt henne där. Men jag kunde inte hålla tillbaks de känslor som virrade runt inom mig.

’’Hon har rätt Justin. Det är inte vad du tror.’’ Satte sig Ashton lugnt upp. ’’Jag pratade fucking inte med dig!’’ Morrade jag argsint mot honom. Abigail steg upp ur sängen så snabbt hon bara kunde och började lugnt gå mot mig.

’’Snälla Justin.’’ Sade hon med en gråtfärdig röst. Ett enda snedsteg och hennes tårar skulle komma som en flod.

’’Du fucking låg med honom!’’ Sa jag med en väldigt hög röst. ’’Justin lyssna på mig’’ Hon snyftade tyst och kramade mina händer med sina som var alldeles skakiga.

’’vi har inte gjort någonting. Du måste lita på mig!’’ Hennes ögon tårades snabbare än anat. Jag blev förvånad att hon reagerade så illa så snabbt. Det hade jag inte förväntat mig, och att jag själv skulle reagera som jag gjorde var heller inte förväntat.

’’Fuck it Abigail!’’ Röt jag upprört och slet mig ifrån henne innan jag begav mig ut för - idiot - Ashtons rum.

’’Wow bro, vad fan hände där uppe?’’ Carter kom ut mot trappslutet för att ge mig en förvirrad blick. Jag bara skakade på huvudet med en stel blick och försvann vidare mot hallen och sedan ut för ytterdörren. Med ett hårt drag så hade jag smällt igen den igen och var i nästa sekund påväg mot våran svarta Range Rover.

’’Fucking…’’ Jag pausade mig själv mitt i meningen. Du är en fucking drama queen, Justin. Varför ens lägga tid på henne? Jo, fucktard hjärna. Hon är min fucking flickvän. Min, flickvän. Men enligt Abigail själv och Ashton så var det inte så.

’’Ta det lugnt. Han kommer tillbaka. De kommer alltid tillbaka.’’ Ash ryckt på axlarna och sträkte bekvämt på sig i sin säng.

’’Vad fan pratar du om?’’ Jag rynkade pannan. ’’Det är ditt fucking fel Ashton!’’ Skrek jag mot honom och slet händerna från ansiktet för att kunna möta hans blick.

’’Shit, Abby. Han är en douchebag, han förtjänar inte dina tårar anyway, så fucking strunta i det och gå och skapa kärlek mellan er två igen.’’ Sa han med en äcklad min.

’’Du, är douchebagen här, okej? Det finns inget fel på honom, allt fel kommer från dig.’’ Jag skakade argt på huvudet och gick sedan med bestämda steg ut från hans mörka rum och ledde sedan min väg emot mitt och Justins sovrum. Bakom stängd dörr så tystnade mina snyftningar, tårarna avtog och just i den stilla sekunden så slog någonting mig. Varför gråter jag? Varför lägger jag energi på att få tillbaka honom? Varför ens försöka få tillbaka honom? För det första, jag har absolut ingen anledning att gråta. Och för det andra, han har inget val, ingen utav oss två har det, vi måste bli sams i vilket fall som helst pågrund av vårt uppdrag. Men sedan kan jag inte låta bli att såras av att han - fortfarande - inte tror på mig. Allting handlar om att tala sanning i en relation, att tro på varandra och komma överens, att båda ger 50% och att båda försöker förstå när någon ligger i underläge. Men inget av detta funkar mellan mig och Justin, än så länge. Dock så har detta inte riktigt varit rätt läge att försöka något utav detta. Trots uppdraget så måste vi ändå komma överens, för att bara klara av att bo under samma tak, och för att mesta dels kunna dela säng utan att döda varandra. En suck lämnade mina läppar. Vad är det jag försöker komma med detta? Jag har inte ens en aning själv, bortsätt från att jag vill få mig själv förstådd och trovärdig i hans ögon. Vad är det som får honom att tvivla så hårt?

Strunta i allas blickar Abby. Du är skit snygg, sa en övertygande röst i huvudet. Och jag höll med, för så länge jag tyckte om hur jag såg ut så räknades inga andras åsikter… Eller hur? Istället för att börja dra i den gråa magtröjan och i de rump korta shortsen så rätade jag istället på ryggen. Innan mamma blivit sjuk när jag var mindre, så brukade hon alltid säga att jag skulle ha en rak och sträkt rygg, hålla huvudet högt och le. På så sätt visade jag att jag var stolt. Och ingen skulle få ta den känslan ifrån mig. Ingen skulle få ta en utav de få bra minnena med min mamma ifrån mig. Jag hade ett mjukt och neutralt ansikte för att inte se kaxig ut. Jag ville ge vibbar om att jag var en bra tjej, trevlig och inte en wannabe Amber som ståtligt var bitchig. Nej, nej, jag var Abigail Pott. Inte någon wannabe eller bitchig tjej. Jag vek lugnt upp ärmarna på min jeansjacka och drog sedan min ena hand igenom mitt bruna korta hår.

’’Vad heter hon tjejen nu igen?’’ Kunde jag höra en kille säga på andra sidan väggen vid sitt skåp, medans jag stod med ryggen emot och tog de böcker jag behövde i min famn, med spetsade öron.

’’Hon där? Abigail Pott, tror jag det var?’’ Sade hans kompis osäkert. ’’Fast om jag var du så skulle inte jag stöta på henne. Det är Justins byte.’’ Varnade han snabbt. Jag rynkade pannan hastigt. Byte? Vad har killarna namngett sina tjejer nuförtiden? De ordvalen… Jag gillar det inte. Vi tjejer är inga ägodelar eller ’’byten’’, som dom i detta fall säger. 

’’Jag tyckte Amber redan paxat honom?’’

’’Har du inte hört? Det var Justin som valde Abigail, och ja, jo. Kanske har Amber paxat honom, men hon kom försent bro.’’

’’Jag tänker försöka i alla fall.’’ Trotsade killen. Hans kompis suckade. ’’Well, hoppas du inte går och dör. Justin är nog ingen att leka med.’’ Klappade han killen på axeln som ett lycka till. Jag stängde mitt skåp i samma sekund som killen stigit fram till mig. Han bar ett fint leende. Och helheten av honom var inte dålig heller. Allmänt snygg, om jag får säga min åsikt.

’’Abigail, inte sant?’’ Han följde mig med stegen då jag precis innan han dykt upp börjat att gå. Jag nickade med ett leende, men kunde inte undgå att tycka att det var en aning pinsamt att han varit tvungen att fråga sin kompis om mitt namn för att sedan låtsas veta det.

’’Precis, och du är?’’ Jag slängde en snabb blick mot honom.

’’Dylan Cooper.’’ Svarade han med ett snett leende. ’’Så du är en av Ashtons tjejer?’’ Frågade han plötsligt. Utan att kolla på honom rynkade jag pannan. Han visste själv svaret, för han hade precis fått reda på att jag redan var upptagen med Justin.

’’En av Ashtons tjejer?’’ Jag skrattade försiktigt, be nice Abby. ’’Inte direkt. Jag är mer Justins tjej. Men nära vän med Ashton, ja.’’

’’Ja, förlåt, jag menade vän, eller alltså om du var en i gänget. Jag ser dig komma med dom varje morgon.’’ Han log generat.

’’Jag bor under samma tak som dom så… Det kan man väl säga.’’ Nickade jag.

’’Åh, jaha.’’ Han såg förvånad ut. ’’Förresten kan…-’’ Jag avbröt honom snabbt genom att plötsligt tvärbromsa mina snabba steg. Min blick hade fastnat på Justin och Amber som stod vid ett skåp några meter ifrån oss. Justin såg rasande ut medans Amber mer såg livrädd ut. Jag förstod absolut ingenting. 

’’Ursäkta mig, Dylan.’’ Höll jag upp ett finger mot honom innan jag försiktigt tog mig emot dom i mina vita Converse på fötterna.

’’Låt mig fucking vara nu.’’ Morrade Justin hårt mot henne innan han gick sin väg. Jag lade märke hur han sätt mig, men ändå så hade han gett mig ryggen. Jag gick snabbt ikapp honom.

’’Vad är ditt problem?’’ Sade jag smått upprört. ’’Du är mitt fucking problem.’’ Morrade han utan att ge mig en endaste blick.

’’Kan du vara snäll och lösa ditt jävla problem då? Jag vill inte vara osams med dig Justin. Snälla.’’ Vid andra meningen så lugnade jag ner mig. Jag förstod då att aggressivitet inom ord inte skulle hjälpa ett dugg.

’’Visst, byt om till någonting som täcker mer hud så man kan kolla på dig med respekt. Sedan kan vi lösa problemet.’’ Fortfarande med blicken framför sig fortsatte han gå, medans jag stannade kvar där meningen lämnat hans mun. Trots att han hade fel med att jag bar slampiga kläder så präglade hans ord mig likt Jacob på den bebisen i Twilight. Det han sagt fick saker och ting att snurra till inom mig. För hans ord betydde någonting. 

Och jag hatade hur han fick mig att känna.