’’Mins du hur killarna såg på dig när vi steg in i vardagsrummet?’’ Frågade han plötsligt. Jag rynkade pannan, med fortfarande stängda ögon, och nickade. De hade klätt av mig med blicken. Obehagliga rysningar for igenom min kropp.

’’Jag vet vad deras hungriga blickar betydde när de först såg dig. Och jag vet att du själv vet. Men den ända personen som får röra dig på de sättet, är jag. För du är min, Abigail. Och jag menar det.’’

’’Kan jag få komma in?’’ 

Min blick fördes panikslaget runt i den sjukligt vita korridoren. Dock visste jag inte varför. Men en sak var säker, jag vill in genom dörren som blockerades av den långa läkaren.

’’Hon är väldigt sjuk.’’

’’Ja, självklart, jag förstår det. Det är ju anledningen till att jag är här!’’ Höjde jag irriterat rösten. Var det så svårt att förstå?

’’Hon tar inte emot besök just nu, jag beklagar. Jag kan häls…-’’

’’Nej. Tack, för absolut ingenting.’’ Jag gav mannen en mördande blick och slog mig ner på den blåa stolen bredvid hennes dörr. Läkaren sa ingenting, utan bara gick därifrån. Både otrevlig, och osmart. Snabbt flög jag upp på benen igen, sträckte mig mot dörrens handtag och smet in med ryggen före, för att se till så ingen såg mig.

’’Du borde inte vara här.’’ Sade en alldeles för bekant röst. Jag svalde hårt och vände mig om för att möta personen jag faktiskt fruktat att tala med.

’’Inte du heller, mamma.’’ Jag skakade besviket på huvudet och kollade på de alla apparaterna som höll henne vid liv. Hennes hy var dödligt blek, ögonen var svagt blåa, närmre en mycket sorglig grå färg. Och hennes hår, som var brunt och matt, var nog det enda som riktigtvar vid liv.

’’Mår Celest bra?’’ Hon blev genast tårögd.

’’Tack, för att du bryr dig om mig.’’ Sade jag sårat ’’Foster familjen tar hand om henne, bättre än vad vi någonsin gjorde.’’

’’Jag bryr mig om dig, Bethany.’’

’’Abigail’’ rättade jag henne ’’det förklarar varför du är glad att se mig.’’ Fucking falsk.

’’Abigail? Vad har hänt mig dig?’’ Hon såg bekymrad ut. 

’’Så går det när ens mor försvinner, när pappan sticker, och när den äldsta är tvungen att fixa ihop pengar för att överleva.’’

’’Bethany, hata mig inte.’’

’’Det är Abigail!’’ Höjde jag rösten. ’’Jag har ett nytt liv mamma, förstår du det? Du försvann, och pappa har varit borta länge nog att tappa hoppet om. Du är döende och jag gör allting för Celest! Jag riskerar mitt liv för henne, men för det så måste jag glömma mitt dåvarande liv. Jag är Abigail nu, jag har en kille som tar hand om mig, en mamma som lever och ett jävla liv för en gång skull!’’ Tjöt jag medans tårarna rann ner längs mina kinder. Plötsligt började apparaterna att tjuta, hennes tårar rann men hennes kropp blev svagare. Jag kunde se det.

’’Mamma!’’ Jag rusade fram mot henne, då jag stått en bit från henne, och lutade mig mot hennes hand. Doktorer kom inrusandes med adrenalin upp till öronen.

Jag slog upp mina ögon och ryckte kraftigt till. Tårar letade sig fram i ögonen. Men jag vägrade att låta dom släppa taget om ögat, då jag märkt Justins stirrande ögon på mig.

’’Är du okej?’’ Justin såg oroligt på mig där han log med sitt ansikte riktat mot mig. Jag sneglade mot honom när tårarna sjunkit bort och nickade.

’’Bara… En mardröm.’’ Viskade jag innan jag försiktigt andades ut. ’’Vad tycker du om att vara här då?’’ Det var precis som om han ville starta en konversation. Och det var inte det minsta likt Justin.

’’Det vill du nog inte veta.’’ Skakade jag på huvudet och flyttade ansiktet riktat mot taket. Jag kunde höra honom le.

’’Så dåligt är det väl ändå inte?’’ Han kröp närmre mig, lade sig försiktigt mellan min arm och bröstkorg strax på min axel. Mina hjärtslag rusade iväg, nervositeten steg en aning och tack och lov att han inte låg precis på bröstkorgen då han skulle höra hur snabba slagen var.

’’Detta är väl ändå inte dåligt Abs?’’ Han sträckte på halsen och kollade upp mot mig som försiktigt sneglade ner på honom. Plötsligt hade han dragit mig i underläge och jag låg istället en bit ner med honom halvt lutandes över mig med sitt huvud lutandes mot sin handflata som åter hade armbågen i sängen för att stabilisera sig. Hans ansikte var nära mitt, riktigt nära. Handen som var ledig drog han på andra sidan av mig, längs min mage och mitt lår för att få en perfekt pose att kunna luta sig ännu en millimeter närmre mig och sedan lyckas pressa sina saftiga läppar mot mina. Konstigt nog så gjorde jag inget motstånd, och det märkte han snabbt nog för att kunna fortsätta. Mina armar hittade sin plats runt hans nacke. Men mer än så, blev det inte då dörren öppnades snabbt. Båda två vände sig mot dörren och blev lite stela.

’’Wow, sorry to interrupt eran lilla… Whatever. Skolan börjar om 15 minuter. Bäst att skynda er.’’ Ashton blinkade flinandes med sitt högra öga.

’’Den vita eller den svarta?’’ Jag höll upp två olika tunna linnen framför honom som hade spets strax vid brösten.

’’Vit.’’ Pekade han enkelt. Jag nickade och drog av mig det vita nattlinnet jag bar innan det andra linnet flög över huvudet. Jag kunde känna Justins blick brännas på min bara kropp.

’’Det är bara att vänja dig Justin. Detta kommer ske varje dag.’’ Flinade jag och drog sedan på mig min skinnjacka samt min svarta skinnväska.

’’Snara sagt behärska mig.’’

Vi satt nu i bilen och väntade på att komma fram. Vi åkte med Jackson som framför ratten körde med ett nöjt leende.

’’Är du spänd Abigail?’’ Frågade han och kollade i backspegeln för att kunna möta min blick.

’’Inte direkt.’’ Skakade jag på huvudet och ryckte samtidigt på axlarna. ’’Bra. För jag tror nog att alla kommer gilla dig.’’ Nickade han säkert.

’’Det var väl… Positivt.’’ Harklade jag mig och log. Jackson svängde in mot skolans stora parkering och steg sedan ut tillsammans med oss. En stor skola på två våningar skymtades framför oss. Justin tog tag om min hand och tillsammans med resten av gänget började vi gå mot skolans entre dörr. Detta var livet jag aldrig fick som 17 - då vi spelade tonåringar - åring. Att få gå i High School. Att kunna gå på fester, uppleva jobbiga läxor och umgås med vänner både under och efter skolan. Jag log för mig själv och tittade mig fascinerat omkring. Dock inte för mycket, då det skulle se konstigt ut, precis som om jag inte sätt en skola förr. Vilket jag knappt gjort i mitt riktiga fall.

’’Justin!’’ En blond lång tjej kom springandes mot Justin i full fart och log brett innan hon slängde sina armar som Justins hals. Justin kollade lätt chockat ut mot mig och steg undan för att få sig ett ansikte för den pipiga rösten.

’’Amber?’’ Sa Justin förvånat.