’’HOLLY!’’ Skrek Izzy med en skarpare röst denna gången. Jag blinkade och andades, lugnt och försiktigt medan jag kände hur verkligheten sakta kom ifatt mig. Jag slängde en blick mot Justin och kände hur det högg mig i magen.

’’JUSTIN!’’ Skrek jag och kände hur slowmotion avtog. Mina ben rörde sig fort mot honom medan mina händer höll uppe klänningen.

’’Justin! Nej nej nej!’’ Skakade jag förtvivlat på huvudet och drog upp honom i mitt knä. ’’Du ska inte lämna mig Justin. Hör du det. Du ska inte lämna mig. Inte denna gången!’’ tjöt jag och mötte hans ögon. Den blåa, glödande färgen glimtade till i hans ögon. De började att gråna, och hans läppar blev sakta blåa.

’’Justin!’’ Skrek jag och kände hur ett par starka armar drogs om min midja. Jag började sakta att dras ifrån honom.

’’Släpp mig!’’ Skrek jag och började att sparka Cory. ’’LÅT MIG VARA!’’ Skrek jag och försökte dra mig loss. Men hans grepp hårdnade. Och det gjorde mer och mer ont. Jag drog loss min ena hand och riktade den mot honom.

’’Tvinga mig inte att göra det.’’ Skrek jag som hot. Han spände blicken i mig och stack mig med något vasst i armen.

’’Låt mig gå! Jag måste rädda…-’’ Mer hann jag inte säga innan allting svartnade. 

Jag låg tyst i det höga gräset. Sommarens alla färger bländade mig och den härliga doften av gräs täppte min näsa. Jag tittade upp mot den klarblåa himlen och försökte på mig ett leende.

’’Holly Lightwood.’’ Jag slickade mig om läpparna och rynkade näsan. ’’Beleza Etwal.’’ Jag stängde ögonlocken och suckade. Ingenting lät rätt längre. Även fast jag innan dess hetat Holly, lät det nu fel att bli kallad för Beleza. Och trots att jag kallas för Beleza, låter det fel att säga Holly. Vad var fel med mig? Jag hade överlevt, jag hade fått reda på allt. Men trots det så saknades någonting viktigt. Jag satte mig långsamt upp och drog mina händer genom mitt bruna hår. Jag saknade Chace min bror - trots att jag kan träffa honom när jag ville. Men det har aldrig riktigt varit detsamma sedan vi fick reda på sanningen. Jag saknade min låtsas familj som försvann spårlöst. Jag förstår dom, de var aldrig min riktiga familj - men jag älskar dom trots det. De var bara anställda barn från början. Kanske var de och letade efter sina riktiga familjer nu? Jag saknade Cory, en aning, bara för att han var min pappa. Han lämnade oss som små, övergav oss och påstår att ha skyddat oss ändå. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. Sedan… Saknar jag Justin. Det går inte att beskriva mina känslor för honom. Det går inte att beskriva hur otroligt ont jag har haft över vad jag gjorde. Eftersom jag inte kämpade tillräckligt hårt - var det mitt fel att han dog. Vad jag trodde. Tills det stått med stora bokstäver i tidning att en av New Yorks farligaste killar tagits fast. Hans liv var över där. 6 års fängelse. Vem visste vad som kunde hända i fängelset, under 6 hela år? Han kunde bli ihjäl slagen. Dödad. Eller bara försvinna bland de mörka och aldrig bli samma person igen. 

’’Quesandra!’’ Jag ropade hennes namn högt och såg hur en flicka kom springandes mot mig. Om det var slut med bekymmer kunde jag inte hålla med om. Jag hade en ängel att ta hand om. Bokstavligen. Hon hade ännu inga krafter. Men vem visste när de skulle komma? Vem visste om hon var i fara? Jag visste ingenting förutom att jag skulle hålla henne säker oavsett vad.

’’Mamma.’’ hennes små armar drogs runt min hals. Jag omfamnade henne och kysste hennes panna.

’’Redo att gå hem?’’ Log jag och tog tag om hennes lilla hand. Hennes lekfulla blåa ögon tittade glatt på mig innan hon nickade på huvudet så hennes ljusa bruna hår fladdrade till. Drömmarna var borta. De hade försvunnit samma natt som jag lämnat New York. Jag lämnade allting bakom mig och såg aldrig tillbaka. Fast det kunde jag inte tro på. För jag lät tankarna om allt jag gått igenom slå igenom ändå och struntade i att jag skulle glömma allt.

’’Kommer pappa tillbaka?’’ Frågade hennes barn röst oroligt. Jag stelnade till och böjde mig ner på huk för att nå hennes längd.

The Fray – How to Save a Life - New Album Version

’’Pappa?’’ Jag rynkade chockat pannan. ’’Kommer Justin tillbaka? Min pappa?’’ Höjde hon på ögonbrynen. Jag har aldrig berättat om Justin. Jag har aldrig sagt ett ord om hennes pappa. Jag vill inte att hon under hela sitt liv ska tro att hennes pappa övergav henne. Men trots den viljan så hade jag struntat i att nämna Justin.

’’Jag är redan här.’’ En hes röst avbröt våran intensiva blick. Jag slängde huvudet åt sidan och kände hur ögonen vattnades. Jag släppte taget om Quesandras hand och mötte hans bruna ögon.

’’Justin.’’ Viskade jag och började att springa mot honom. Han slängde sin gröna stora väska åt sidan och öppnade sin stora famn som jag föll in i.

’’Du är tillbaka.’’ Grät jag mot hans hals. ’’Jag lovade att jag skulle stanna med dig förevigt, Holly. Jag håller mina löften.’’ Viskade han mot min nacke och kramade mig hårt. Jag knep hårt ihop med ögonen och andades lättat ut. Allting kändes plötsligt rätt. Eller det var vad jag kände för stunden… Tills jag fick tankarna om Shadow. Jag hade stått vid huset den natten. Han hade försvunnit och ingen visste om han var död. Men jag var en ängel nu. Jag var stark och hade krafter, jag hade en förmåga som ingen visste om. Jag var ljusets odödliga ängel.

Tack till alla som läste, det betyder så sjukt mycket för mig! Jag älskar er till månen och tillbaka tusen gånger om!

Nu är Recaps slut och jag kommer sakna Jolly så mycket, dom blev på sätt och vis en del av mig. Det blir svårt att säga hejdå till dom...

Men hoppas att alla stannar och läser ASITD som jag imorgon släpper handlingen för :)

Kommentera lika bra - om inte bättre.

’’Det är bara någonting man vet.’’ Han la en hand på min axel och försökte sig på ett leende. ’’Jag vill att du ska veta att trots allt som kommer hända i natt. Så gav jag aldrig upp dig och din bror. Jag har alltid skyddat er.’’

’’Jag vet inte vad jag ska säga. Jag får helt enkelt tro på dig.’’ Ryckte jag osäkert på axlarna. Jag brydde mig egentligen inte om vad han sa. Han hade nyligen berättat att han var riktiga pappa. Han var innan dess en okänd, läskig man för mig. Om han trodde att jag plötsligt skulle känna annorlunda för honom, så hade han väldigt fel. Mina känslor för honom var detsamma. Kanske att jag hade mer förtroende för honom nu då det visade sig att han inte var en peddofil som ville döda mig. Men mer än så, kände jag inte.

’’Du vet att ingenting ändras för att du säger det. Zoe och Jack har varit mina föräldrar i flera år nu. De ända jag kommer ihåg är dom och vet faktiskt inte om jag kan tro på er.’’ Erkände jag uppriktigt.

’’Jag förstår dig, Beleza. Men du har inget val just nu.’’ Han såg besviken ut. Men vad förväntade han sig? Att jag skulle slänga mig i hans famn när han berättade sanningen?

’’Det är problemet, jag har inget val.’’ Suckade jag och föll ihop i fåtöljen.

Jag slog försiktigt upp ögonen och mötte ett par blå glödande ögon som avspeglade en skymt av rädsla. Jag hade efter att alla tagit plats i vardagsrummet somnat med tunga ögonlock. 

’’Dom är här.’’ Viskade Justin som var på hugget - redo för att fälla ut klorna och vrida sig till en varg. Jag spärrade upp ögonen och kände hur det högg till i magen. Jag grävde i min ficka som befann sig på mitt ben och drog upp en kniv och en liten pistol. Mina andetag darrade i min mun på vägen ut mot arean som kretsade om oss. Hans starka hand grep tag om min kalla hand och drog mig till ett säkrare ställe som inte skulle få mig dödad. Vi smög upp för trappan och steg in i ett av våra små förråd som jag stängde in mig i.

’’Stanna här och vänta tills jag hämtar dig.’’ Hade Justin tyst viskat och seda lämnat mig i mörker alldeles ensam. Svett droppar gled segt ner för min panna och ålade sig ändan ner till hakan. Kniven i min hand skakade tillsammans med min hand som vägrade att sluta darra. Jag hade panik. Jag var skräckslagen av vad som snart skulle hända. Jag ryckte till med ett lågt tjut när en hög smäll hördes från undervåningen. Min lediga hand drogs hastigt upp mot min mun som fick det lilla ljudet att dämpas med min svettiga handflata. Jag backade några steg tills jag kände hur den kalla väggen tog emot och trycktes mot min rygg. Under dörren var en liten glipa som lät det gula ljuset att glida in i rummet som för övrigt var kolsvart. Jag stirrade paralyserat på ljuset som sedan blev stoppad av en skugga precis utanför dörren. Jag bet mig hårt i kinden för att inte skrika eller gråta. Blodsmaken spred sig svagt i munnen som sedan blev starkare. Hjärtat dunkade i 180 medan mina andetag var helt tvärtemot det. De var långsamma och djupa. Jag försökte lugna ner min panikattack som strax skulle överfalla mig. Mina blåa ögon som lös i mörkret fick mig att trots de kunna se hur handtaget på dörren trycktes ned i en långsam takt.

’’Åh herregud.’’ Viskade jag så tyst jag förmådde mig och drog upp kniven framför mig, redo för att hugga den nästa som kom in. Dörren åkte snabbt upp och en mörk gestalt steg in med ett drag innan dörren stängdes igen. Jag la mina händer på mannens bröstkorg och tryckte honom mot väggen innan kniven flög upp mot hans hals. Trots paniken kunde jag erkänna för mig själv att jag hade kontroll.

’’Det är jag!’’ Tjöt Justin viskandes. Dock var min hörsel inte lika skarp då alla tankar yrde som en orkan i mitt huvud och fick mig inte att släppa kniven från hans strupe.

’’Holly.’’ Han slog upp sina ögon. De blåa ögonen fick honom räddad. Jag hade i alla fall synen kvar som var i bra skick. Jag drog mig undan och lät kniven åka ner mot benen som ett säkert läge.

’’Helvete vad du skrämde mig.’’ Västes jag. Han svarade inte utan tog återigen ett skarpt grepp om min handled, öppnade dörren och drog mig ut mot korridoren som nu var lika mörk som rummet vi nyligen var i.

’’Holly. Vi måste dra härifrån.’’ Slängde han en blick bakom oss. ’’Vi skulle döda dom. Vi skulle döda Shadow. Det var planen.’’

’’Men vad händer om planen skiter sig och det visar sig att han inte går att döda?! Vi ska sticka. Du ska sticka.’’ Nekade han min plan. Jag kunde väl trots allt inte kalla det en plan. Men någonting var det väl?

’’Jag tänker inte lämna er!’’ Viskade jag irriterat. ’’Nu frågade jag fan inte vad du vill. Denna gången får du inte två allternativ Holly. Du ska fucking ut från detta huset och sticka från detta jävla landet. Vare sig du vill det eller inte.’’ Spände hårt blicken i mig innan han drog mig ner för trappan - alldeles oförsiktig eller ens orolig för att de skulle höra oss - och sedan vidare mot hallen som nu stod i lågor. 

’’Fuck.’’ Viskade Justin och sprang ett annat håll med mig hack i häl. Huset höll på att falla över oss medan Justin letade efter en annan utgång. 

’’Det blir fönstret.’’ Skakade han stressat på huvudet innan han drog en hård sten - som låg på golvet - mitt i rutan. Ett hav av glassplitter fyllde utsidan av marken. Han hjälpte mig ut innan han själv tog sig ut - försiktig så vi inte skar oss - och lät mig springa i förväg. Jag sprang så snabbt jag kunde och skymtade grindarna med lycka inombords.

’’Holly!’’ En arg och hög röst skrek efter mig. Jag tvärstoppade och vände mig om för att skymta en man med huva. Det ända man såg var hans ögon som sken i en blodröd färg.

’’Shadow.’’ Morrade jag. Rädslan, paniken, ångesten, precis allt släppte när vinden hårt slog mot mig.

’’Jag ser att du vuxit.’’ Han log snett. ’’Du dödade mina föräldrar.’’ Morrade jag till svars. ’’Jag dödade din mor och hennes vänner, Rohana och Malik. Men jag vet att din far klarade sig.’’ Jag såg hur en man med blod som prydde hans kropp steg fram och föll på sina knän.

’’Släpp honom.’’ Morrade jag med hopbitna tänder. ’’Skulle inte tro det, Beleza.’’ Hans mörka skratt fyllde motvilligt mina öron.

’’Men vi kan göra ett byte.’’ Han drog ut sin hand från sin ficka och riktade den mot Justin som plötsligt började att sväva. Han kippade akut efter luft och tittade med rädda ögon på mig. Det var nog första gången jag såg Justin så rädd.

’’J-ag gör va-d som helst… B-bara släpp honom.’’ Viskade jag ynkligt och kände hur tårar började rinna ner för mina kinder. Han flinade brett och släppte Justin så han flög ner i marken med ett högt och smärtsamt stön.

’’Ger du mig de två halsbanden, lovar jag att inte skada honom.’’ Förklarade han enkelt. Jag slet snabbt av mig det och tittade ner på den blåa stenen.

’’Gör det inte Holly. Låt bli.’’ Viskade Justin påtvingat med sina ögon som förtvivlat stirrade på mig.

’’Jag vill inte förlora dig.’’ Viskade jag med en tjock röst. ’’Det spelar ingen roll, Holly. Jag kommer hamna i fängelse efter detta. Du vet inte vad du gör om du ger den till honom!’’ Han kämpade med att få ut den långa meningen.

’’Jag har inget val.’’ Grät jag. ’’Ge mig de fucking halsbandet!’’ Röt Shadow och drog den åt sig med sin magi. Den blåa stenen drogs ur min hand och flög in i hans med ett nöjt leende.

’’Ge mig det andra nu.’’ Bad han lugnare. ’’J-jag har det inte.’’ Mumlade jag oroligt. Fuck. Chace hade den. Han bar sin. Men vart i helvete höll han hus?

’’Du ska fucking ge mig det andra halsbandet!’’ Skrek han och slängde sin hand mot Justin som flög in i huset med en hård smäll.

Min blick var fast i datorskärmen medan min bror skrek på mig i bakgrunden. Men jag stängde hans röst totalt ute. Han var en irriterande liten skit unge som inte kunde något. Och andra sidan nästan alldeles för mycket för sin ålder. Lika så jag. Jag skrollade ner för en massa texter och läste igenom allt på någon sekund. Det var en av fördelarna. En mjuk kudde träffade mig i bak huvudet och snabb som vinden flög jag på honom och började slå honom i ansiktet.

''Vad är det du inte förstår!?'' Tjöt jag och satte mig på hans mage för att kunna greppa tag om hans armar i ett låst grepp. Jag smällde till honom hårt i ansiktet som fick honom att dra för andan. Jag tittade nervöst på honom och började sakta släppa taget om honom innan jag rusade ut ur mitt rum med honom hack i häl. Paniken steg snabbt och jag visste att han skulle ge igen så fort han fått tag på mig.

''Mamma!'' Tjöt jag barnsligt och rusade snabbt mot henne. Jag knöt mina armar runt hennes perfekt formade kropp.

''Han slog mig...'' Mumlade jag med en darrig underläpp, bara för att överdriva lite så han får all skuld.

''Sluta Leza!'' Tjöt han och korsade argt armarna framför bröstkorgen. 

''Båda två slutar på en gång!'' Höjde hon rösten och knöt upp mina händer så hon kunde titta oss båda i ögonen.

''Ni är 12 år och ska inte bete er som 3 åringar. Om ni ska springa får ni göra det där ute.'' Hon tittade först strikt på oss. Men sedan kröktes ett mjukt leende på hennes läppar som fick oss att nicka. 

''Seså, ut med er.'' Log hon och började mjukt putta oss mot altandörren som stod på glänt. Vi rusade ut mot trädgården och sedan mot gungorna vi för inte så länge sedan monterat upp. Pappa hade inte synts till idag, men jag visste mycket väl att han jobbade i rummet intill köket. Jag satte fart med fötterna och åkte i en lagom takt fram... Och sedan tillbaks. Han satte sig på gungan jämte och började ta fart så det nästan såg ut som han skulle åka över stången.

''Tror du vi kommer hålla ihop när vi blir större?'' Undrade han plötsligt. Jag tittade förvirrat på honom, vilket han antagligen förstod.

''Jag menar, vi är ju syskon... Men'' Han saktade in och tittade ner i marken.

''Men vaddå?'' Undrade jag nyfiket. Hans ögon stängdes och djupa andetag lämnade hans mun. När han slog upp dem igen glänste de blått, men försvann snabbt igen. 

''Jag får en dålig magkänsla...'' Mumlade han och satte sina händer för ansiktet.

''Äh, kom igen! Du har inga krafter. Du kan inte se i framtiden.'' Fnös jag. ''Kan jag visst! Du måste lita på mig Leza...'' Suckade han. Var jag bara avundsjuk för att han kanske redan fått sina? Eller självklart hade han de... Men jag menar, om dem utvecklats? För om hans gjort det... Borde väl mina också gjort det eftersom vi...-

''Vi tävlar!'' Tjöt han och satte genast fart på gungan. Lika så jag som genast glömt vad det var jag tänkt på.

''Ett... Två... Tre!'' Ropade han och samtidigt hoppade vi av gungorna och hamnade några meter ifrån. Kanske tre, eller fyra meter ifrån. Men det spelade ingen roll för magen drog snabbt ihop sig. Hela min kropp började krampa sig, men det visade jag inte utan försökte stå så rakt som möjligt. Men min kropp ville bara vika sig. Vad var det som hände!?

''Jag...'' Mumlade jag. Min röst höll på att svika mig. Han höll sig på hjärtat och gav mig en konstig blick.

''Känner du det?'' Viskade han andfodd, som om han sprungit flera kilometer. Jag nickade långsamt och satte handen på hjärtat. Det bankade hårt och kraftfullt. Något stod inte rätt till.

''Vi går in.'' Nickade jag mot huset och så snabbt som vi bara kunde började vi ta oss mot ytterdörren då vi märkt att altandörren nu var låst. Konstigt? Jag tryckte långsamt ner handtaget och steg tillsammans med honom in genom dörren. Det var tyst. Men jag kunde sedan höra höga röster. Det lät som mamma och pappa bråkade... Men sen när har dem bråkat? 

''Stanna här.'' Viskade jag och trippade sedan in mot den långa korridoren vi hade till vardagsrummet. Rösten blev tydligare och högre för varje steg närmre jag kom. På golvet låg en kropp, men jag kunde inte se vem det var då en möbel skymde personens ansikte. Men det var blod, en massa blod.

''Du får aldrig dem!'' Skrek mamma i full hals. En rynka spred sig i min panna. ''Om inte... Kommer dina barn vara i fara.'' Sa en hes röst. Jag stelnade snabbt till och började sagta backa. Jag backade ännu ett steg och oturligt nog stod det en vas bakom mig som föll ner mot marken. Jag vände mig snabbt om och kollade på den när den i slowmotion träffade marken. Glas flög åt alla håll och kanter medan jag stod där chockad. Jag vände tillbaks på mig och mötte en svart klädd man stå framför mig.

''Spring Leza!'' Kunde jag höra mamma skrika. Ett högt tjut lämnade mina läppar innan mina fötter vände på sig och rörde sig i en snabb hastighet mot trapporna. Stora stampande fötter följde efter mig men jag hann vika undan i mitt rum. Jag tittade mig panikslaget omkring och hoppade ut genom fönstret ut på taket. Jag andades snabbt och tungt när jag tryckte mig mot takpanelen för att inte trilla. Vinden blåste så hårt att det nästan kändes som om den skulle knuffa mig mot stupet. Men det kanske var min ända chans att överleva? Att hoppa. 

''Leza!'' Sa någon och tog tag i min arm genom fönstret som fick mig att skrika högt. ''Shhhy!'' Sedan drog personen in mig med handen för min mun.

''Leza. Du måste springa härifrån med din bror!'' Sa mamma andfådd och tittade sig panikslaget omkring. 

''Varför?'' Dum fråga! ''Bara gör som jag säger.'' Mumlade hon medan hon kröp över till andra sidan av rummet och drog upp en liten lucka ur golvet. Hon stoppade in handen i hålet och drog upp något jag inte kunde se vad det var. Hon smög över till mig och drog fram ett halsband.

''Detta halsband... Skyddar du med ditt liv.'' Hennes händer åkte bak mot min nacke och knäppte fast det. På min bröstkorg vilade ett fint smycke. En halvmåne med en lysande rund sten i mitten. Jag tittade upp på henne igen och nickade.

''Ta aldrig av det och låt ingen röra den.'' Jag nickade ännu en gång.

Hon drog in mig i en hård kram och började snyfta i min nacke.

''Mamma vad är det som händer?'' Viskade jag oroligt. ''Glöm aldrig bort vad vi brukar säga på kvällarna. Det är viktigt. Jag älskar dig så mycket...'' Hon släppte taget om mig och började genast gråta. 

''Gå nu!'' Sa hon och hjälpte mig ut genom fönstret. ''Glid ner där så kommer allt...-'' En hög smäll hördes som fick mina öron att slå lock. Mamma föll medvetslöst mot marken och hela jag flög bakåt.

''MAMMA!'' Skrek jag högt.

Mina ögon öppnades sakta med ett smärtsamt stön. Runt mig hade jag en mängd av folk som nervöst stirrade på mig. Jag blinkade till några gånger för att vänja mig vid den starka lampan som lös mig rakt in i ögonen.

’’Synen är bra.’’ Nickade en gråhårig man. ’’Vad kommer hända med henne?’’ Frågade en kvinnoröst. Jag försökte försiktigt att sätta mig upp, men landade hårt med ryggen i den buckliga madrassen.

’’Hon har drabbats av minnesförlust. Tyvärr är det permanent och kommer i värsta fall inte att avta.’’ Beklagade mannen. ’’Inga minnesluckor?’’ 

’’Tyvärr Mrs Lightwood. Inga minnesluckor.’’ Skakade han på huvudet. Jag hörde hur hon tyst började att gråta.

’’Vart är jag någonstans? Vilka är ni?’’ Jag rynkade pannan och kollade förvirrat på dom. Hennes tårar ökade och hon for snabbt ut ur det vita rummet. Tårar samlades i mina ögon och paniken tog snabbt över.

’’Vem är jag!?’’ Grät jag. 

Demi Lovato – Nightingale

Jag kände hur jag återkom till verkligheten. Min kropp fick en psykisk smäll när jag kände hur det strålade av värme från min hand. Jag kisade mot Shadow som fick en blå stråle på sig innan han flög in genom husets vägg. Halsbandet kom flygandes mot mig och klistrades mot min handflata. Mina fötter lyftes från marken och kroppen svävade nu i luften medan den blåa stenen brändes mot min hud. Jag skrek högt och kände hur tårarna pressades ut ur mina stängda ögon. Den brännande känslan strävade sig ut i kroppen och lämnade ett svart märke i handflatan innan jag föll mot marken och allt blev svart.

’’Beleza…’’ Viskade en len röst. Utan att öppna ögonen tog jag mig in i det nerbrända huset som stod tomt. 

’’Beleza.’’ Viskade rösten återigen. ’’Mamma?’’ Mumlade jag och ögonlocken flög upp samtidigt som jag kände hennes hand mot min. De bruna fina håret var uppsatt, alldeles löst och vackert.

’’Är jag död?’’ Frågade jag - men konstigt nog kände jag inte alls någon oro. ’’Du är inte död, min vackra dotter.’’ Hennes vänliga leende träffade mig med en smäll.

’’Vart är jag? Vad är det som händer med mig?’’ Jag tittade långsamt ner på min kropp som långsamt tonade bort.

’’Ta det lugnt, Bel. Du förvandlas.’’ Log hon och klämde åt min hand. ’’Förvandlas till vaddå!?’’ Sa jag panikslaget och tittade ner på mig som endast hade kvar min överkropp.

’’Till en ängel.’’

 RECAPS ÄR OFFICIELT AVSLUTAD NU!

VILL ATT ALLA KOMMENTERAR DERAS ÅSIKTER SÅ JAG KAN FÖRBÄTTRA MIG OCH SEDAN LE LIKA FÅNIGT SOM JAG ALLTID GÖR NÄR NI KOMMENTERAR :)

*Bästa kapitlet?

*Bästa Jolly Scenen?

*Feedack?

*Åsikter om slutet?

*Vad tror ni kommer hända i framtiden?

 Precis allt ni kan tänka er, KOMMENTERA och gör mig den lyckligaste tjejen på jorden!

’’Vem är du ens?’’ Frågade jag tyst och försökte att lugna ner mig. Folk kommer att försöka få dig svag, men du måste fortsätta kämpa. Jag tog ett djupt andetag och skulle göra - jag var osäker på vad Zoe nu var för mig - precis som mamma sagt till mig att göra när saker skulle vara som svårast. Kämpa.

’’Jag är Cory Etwal, en stor krigare i Wampetho och även känd som Khali och Belezas pappa.’’ 

Och de faktum att Cory alltid var bortrest hjälpte mig inte direkt. Men han försörjde oss och kämpar lika hårt som jag - för att få våra liv bättre och säkrare.

Jag kom plötsligt att tänka på boken som den där kvinnan skrivit i. Hon hade nämnt en man och två barn som hade exakt dom namnen. Han rätade på sin rygg innan hans ögon förvrängdes till blåa. 

’’Du… Du, kan inte vara min pappa. Zoe och Jack var mina föräldrar. Dom var mina syskon!’’ Jag pekade panikslaget på mina syskon som osäkert tittade på mig.

’’Jag är din pappa och dina ’låtsas föräldrar’ heter Rohana och Malik. Och dom, är inte dina syskon.’’ 

Jag hoppades på att Beleza och Khali skulle få växa upp och uppleva allt som väntar dom runt hörnet. Om jag sköter mitt jobb som mamma kommer det att hända, jag hade ändå Rohana och Malik som stöd.

Han skakade långsamt på huvudet och vände sig om när Chace steg in genom dörren med resten av dom efter sig.

’’Han är din bror.’’ Han pekade på Chace som förvirrat kollade på oss. ’’Jo, eller alltså… Det är inte så att vi är riktiga syskon, det är ett skämt.’’ Chace skrattade nervöst och tystnade när han såg mina rödsprängda ögon. Han trodde det var ett skämt när Cory sa det, då han brukar säga att jag är hans syster.

’’Kan ni berätta för mig vad fan det är som händer!’’ For snabbt ur min mun när jag känt att allt detta bara kommit ut på helt fel sätt.

Jag tittade ner i bordet och kände Justins lugnande arm runt min midja.

’’Så… Du, är min riktiga pappa. Och Chace är min riktiga bror.’’ Jag svalde hårt och drog en hårslinga bakom örat med min hand som darrade.

’’Jag är Khali…’’ Chace mötte mina ögon. ’’Och jag är Beleza.’’ Fortsatte jag hans mening.

’’Men, hur kommer det sig att vi inte minns?’’ Chace - Khali - tittade förvirrat på Cory. 

’’Vi raderade ditt minne, Khali. Och på dig, Beleza… När din mor försökte hjälpa dig att rymma från fönstret, tappade du fästet och föll mot marken. Ditt huvud fick en hård smäll. Tillräckligt hård för att du skulle glömma.’’

’’Alltså var mina drömmar inte… Drömmar?’’ Det fick mig att tänka på att det var evigheter sedan jag fått dom. Jag var nästan chockad.

’’Nej, de var återblickar. En början till minnena av ditt liv.’’ Svarade Izzy. ’’Varför få oss att glömma?’’

’’Det var alldeles för farligt för er att veta sanningen.’’

’’Menar du att det fanns en galning efter oss… Eller de faktum att våran mamma dog. Inkluderat dig som på så sätt övergav oss.’’

’’Jag övergav er inte. Utan gjorde det som var säkrast för er. Och ja, på sätt och vis. Sedan var ni för små för att förstå.’’

’’Vi var 12 år, alltså var vi inte små.’’ Stretade jag emot. ’’Det spelar ingen roll, Holly.’’ Himlade Jace med ögonen.

’’Men vaddå heter ni också något annat nu eller?’’ Frågade Chace och riktade blicken mot dom.

’’Våra namn är detsamma.’’ Ryckte Alec på axlarna. Trots att jag lugnat ner mig. Och att smärtan var borta. Kunde jag inte ge upp tankarna om att jag under flera år levt med en familj jag trott var min riktiga. Jag hade aldrig trott att detta skulle hända. Jag har aldrig varit skeptisk mot min familj och trott att detta någon dag skulle ske. Vem gjorde det? Vem förutspår sig en låtsas familj som är för att beskydda dig? I alla fall inte jag. Det var oväntat. Det var förvirrande. Nästan lite misstänksamt. För… Hur vet jag egentligen om det är sant? Tänk så är allt detta en av Shadows planer? Tänk så har han planerat detta i flera år. Tänk så är dom - Zoe, Zack, Izzy, Alec och Jace - min familj ändå och allt de försöker göra är att lura mig? Jag skakade bort alla mina konstiga tankar som först och främst inte gick ihop, och sedan så fick det mig alldeles osäker i vad jag skulle tro på. Men egentligen… Var jag det i alla fall. Och kvinnan jag undrat över, vem dagboken hörde till, vem hon var när jag såg henne och den lilla flickan i de vita korridorerna. Allting var minnen. Minnen från ett fack som bara fastnat på vägen till min hjärna. Hon var min mamma. Quesandra var min mamma. Jag vet faktiskt inte om något utav detta är sant. Jag vet inte om jag kan lita på dom. Men vad har jag för val?

’’Så vad händer nu.’’ Deras blickar drogs ännu en gång mot mig. ’’Vi får vänta.’’ Sa Justin. 

’’På vaddå? Att vi ska bli dödade?’’ Mina ögonbryn flög upp. ’’Jag stannade inte för att ge upp och se er alla dö tillsammans med mig. Vi ska kämpa, trots att det slutar med att vi alla dör i slutändan.’’ Fnös jag.

’’Så vad har du för plan?’’ Jag tittade leendes på Matthew. ’’Vem sa att jag hade en plan?’’

Jag drog av mig min röda T-shirt och drog på den svarta långärmade tröjan som satt tight om min bröstkorg. De skinnliknande byxorna slank lätt på mig innan jag drog hela mitt hår i en hög tofs.

’’Är du redo?’’ Jag skymtade Justin bakom mig i spegeln. Jag log nervöst och nickade löst på huvudet. Jag förstod inte hur jag kunde hamna i detta. Jag förstod inte att en tjej som jag skulle få strida mot en man som hade krafter starkare än vad alla hade tillsammans. Men vad hade jag för roll i spelet? Vad var syftet med att jag skulle med och strida? Jag var inte en varg som kunde slåss. Jag var ingen mäktig häxa, heller inte ens en person som kunde försvara sig själv. Jag var bara oskyldiga lilla Holly som hade fastnat mellan två farliga zoner.

’’Ljug inte för mig.’’ 

’’Jag ljuger inte. Jag är redo… Men rädd.’’ Mumlade jag och ryckte försiktigt på axlarna.

’’Det kommer fungera.’’ Log han och kysste min kind. ’’Det vet du inte.’’ Justins hopp syntes inte i ögonen. Det var bara någonting han sa för att göra mig lugn och säker i mig själv. Men han misslyckades. Det fungerade inte. Ingenting skulle någonsin få mig själv att tro att vi skulle överleva. Känslan av ett mörker spreds inom mig. Jag var så dyster jämfört med Justin. Han försökte åtminstone tro… Medan jag bara stängde ute all hopp som försökte nå till mitt hjärta och tala mig för mig att detta klarar vi.

’’Du måste tro.’’ Jag mötte hans nu blåa ögon i den smutsiga spegeln och tvingade fram ett förstående leende. Det var just vad min hjärna inte ville. Jag var rädd för att dö. Jag var också rädd för att överleva… Men också vara den ända överlevaren. Men det var vad jag var. Allmänt rädd.

’’Holly, vakna…’’ Rörde någon min axel. Jag hummade till och puttade bort handen. ’’Sluta, låt mig vara.’’ Viskade jag.

’’Holly Lightwood.’’ Hörde jag en skarp ton. Inte förrns då kände jag hur verkligheten kom ikapp mig. Jag slog upp mina ögon medveten om vad som nyligen hade hänt. Justin, Chace, Matthew, Cody, Jace, Alec och Izzy satt runt mig och stirrade oroligt ner på min kropp som låg på det smutsiga golvet.

’’What the fuck hände Holly!?’’ For ur Jace mun. Jag fuktade läpparna och satte mig upp innan jag greppade tag om Justins hjälpande hand och bar mig upp på fötterna. Synen var för stunden suddig och hela huvudet kändes tungt. Men för övrigt kändes allting okej.

’’Hon har…’’ Izzy stoppade sig själv från att avsluta meningen. ’’Blåa ögon.’’ Hjälpte Jace till. Jag la mina händer för mina öppna ögon och visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det var trots allt inte första gången. Men varför igen?

’’Holly du…-’’ ’’Vi har inte tid med detta, ni måste köra mig hem.’’ Viskade jag lätt panikslaget.

’’Du stannar här och tar det lugnt, babe.’’ Bad Justin och la sin hand på min rygg. Jag ryckte undan hans beröring och gick irriterat mot dörren.

’’Jag sa, att ni skulle köra mig hem.’’ Höjde jag bestämt rösten. Alla tittade förvirrat på varandra men gick tillslut med på det. Dock visste det inte vad mitt problem var, eller varför jag var så inställd på att åka hem. Men det fick vänta. Jag hade inte tid med att diskutera det här, när mamma och pappa där hemma var i fara.

’’Nu!’’ Muttrade jag och satte mig i bilen med Justin vid ratten. Han himlade lätt med ögonen och startade bilen som innehöll mer än bara vi två. Alla fyllde på de två bilar vi hade trots att det var extremt trångt. Motorn darrade under oss, innan han backade ut från deras uppfart och satte riktning mot mitt hus som väldigt snart hade börjat tona upp framför oss. Justin åkte igenom grindarna som stod uppslagna.

’’Vad fan har hänt här?’’ Viskade Alec oroligt. ’’Helvete!’’ Tjöt jag och kände tårarna snabbt samla sig i ögonen. På bara några mikrosekunder rann de okontrollerbart ner för kinderna och vägrade att sluta.

’’Hey, ta det lugnt.’’ Försökte Justin i en lugn ton. Jag stängde ute hans röst som försökte lugna ner mig och slängde mig ur bilen när han stannat och sprang mot dörren som också stod öppen.

’’Nej, helvete… Nej, nej, nej!’’ Jag skakade förtvivlat på huvudet och sprang in i huset utan att hitta ett enda spår av någon. Vilket inte var ett gått tecken de heller. Jag började kippa efter luft när illamåendet tog mig med storm. Jag knep ihop med ögonen och drog mina armar framför magen. Ingenting har hänt, de är bara inte hemma, de är bara… Iväg. Försökte jag lugnt att inbilla mig. Jag slog up ögonlocken och mötte en lång man.

’’Vad… Vad fan gör du här!?’’ Tjöt jag. Han tittade sorgset på mig och skakade på huvudet. Redan då förstod jag att det inte kunde vara han som var Shadow.

’’Jag sa, att du skulle lämna mig ifred.’’ Morrade jag med hopbitna händer. Mannen som hade förföljt mig från skolan, stod nu här. I mitt vardagsrum och stirrade blint på mig.

’’Holly. Jag…’’ Han rullade in läpparna och tittade smärtsamt på mig. ’’Vad har hänt med mamma och pappa och hur vet du vad jag heter!?’’ Skrek jag gråtandes - fortfarande inte redo att släppa tankarna om dom.

’’Holly. Ta det lugnt. Jag vill berätta en sak.’’ Tog Jace snabbt tag om min arm när jag var nära på att attackera honom. Jag förstod inte vad som höll på att hända med mig. Jag förstod inte varför jag plötsligt blivit så aggressiv?

’’Dom är borta’’ Tjöt jag och sjönk ihop på golvet. ’’Lyssna på mig Holly!’’ Höjde han rösten och drog snabbt upp mig igen. Jag stängde långsamt ögonlocken och vägrade nästan att lyssna. Han greppade tag om mina överarmar och ryckte lätt i mig för att möta mina ögon.

’’Zoe och Jack är döda. De är borta. Fattar du det. Och de kommer inte tillbaka.’’ Han spände blicken i mig och såg alldeles gråtfärdig ut.

’’Varför säger du så? Dom är mamma och pappa!’’ Pep jag till. ’’Lyssna på mig Holly. Jag vet vad du såg i kväll. Jag vet att du såg dom dö, jag vet att du såg det. Men du måste veta en sak.’’ Hans fingrar drog sig loss från mina armar och han backade bak till mannen som osäkert tittade på mig.

’’Jag… Är inte din bror.’’ Viskade han och skakade på huvudet. ’’Jag är inte din syster.’’ Izzy dök upp jämte Jace och tårar droppade från hennes ögon. ’’Alec…’’ Jag mötte hans ögon och såg skam fylla honom.

’’Nej, Holly. Jag…- Inte jag heller.’’ Skakade han på huvudet. 

’’Vad fan pratar ni om!? Ni är för i helvete mina syskon!’’ Halsen svullnade upp och återigen kippade jag efter luft. Just nu kändes allting som en jävliga mardröm. Ingenting kändes rätt, allt dom sa kändes plötsligt sant och vad jag nu visste… Jag kunde inte ens tro på de saker de berättat för mig innan. Var hela mitt liv en jävla lögn nu!?

’’Holly…’’ Mannen tog ett stort kliv fram och föll en tår. ’’Jag är din pappa.’’

Idag gällde det. Idag, den 7 januari skulle det smälla till. Hollys 19 års dag skulle bli en succés! Jag hoppades i alla fall det, då jag inte riktigt kunde påverka allt de killarna gjorde där hemma. Jag skulle trots allt underhålla Holly. Jag drog min arm bakom hennes rygg och vilade handen på hennes höft medan vi gick igen den långa korridoren påväg mot skolans dörrar. På vägen ut kom Quinn och Troyana och stoppades oss för att kunna säga något snabbt till Holly som glatt log mot dom.

’’Grattis älskling!’’ Drog Quinn sina armar om Hollys överkropp innan Holly kramade henne tillbaks. Jag förstod mig inte riktigt på tjejer med deras, babe, älskling, beautiful, sötnos. Alla deras ord, var inte det bara till för killarna att använda till sina tjejer? Men trots min förvirring, tänkte jag inte kommentera något då Holly var omtyckt, vilket jag gillade stort.

’’Älskar dig Holly-babe! Ha det bäst i kväll.’’ Kramade Troyana om henne och försvann bort mot deras bil. Hon log brett och mötte mina ögon som glänste av lycka. Under hela denna dagen, har folk jag inte ens visste existerade - sagt grattis till henne. Trots att de inte kände henne - eller att Holly kände dom. Men som sagt, hon var omtyckt och var dessutom en Cheerleader, så folk måste ju känna till henne, right? Ännu en sak var ju att hon var känd som ’’Bieber flickvän’’, och all drama som hänt mellan oss hade fått allas ögon på oss. 

’’Jag har en liten present till dig.’’ Pressade jag mina läppar mot hennes panna och öppnade bildörren åt henne. 

’’Jaså? Vad då för något!?’’ Frågade hon ivrigt och steg in i bilen. Jag joggade runt motorhuven och satte mig framför ratten för att backa ut från parkeringsplatsen med ett snett leende.

’’Om du går ut på middag i kväll, får du reda på det.’’ Hon tittade spänt på mig och nickade snabbt.

’’Du hade inte ens behövt nämna presenten, jag skulle ändå gått med på det.’’ Skrattade hon generat och satte på sig sin gråa mössa på huvudet. Jag log snett och ryckte lätt på axlarna.

’’Man vet aldrig med dig, babe.’’ Gled jag med blicken över gatan. ’’Så… vart ska vi äta någonstans?’’ Frågade hon nyfiket.

’’Thats a surprise.’’

’’Kom igen, det kan du väl åtminstone berätta.’’ Gnällde hon. ’’Jag hämtar upp dig vid 7, ha på dig en snygg klänning.’’ Stannade jag utanför de stora svarta grindarna till henne hus, utan att svara på hennes - gnälliga - fråga.

’’Jag kommer i mjukisar.’’ Himlade hon med ögonen och öppnade bildörren. Jag tog tag i hennes handled och fick hennes huvud att flyga mot mitt håll.

’’Hejdå-kyss?’’ Höjde jag på ögonbrynen. Hon drog in benen i bilen igen innan hon lutade sig mot mig. Hennes läppar snuddades endast vid mina, innan hon mötte min blick.

’’Älskar dig.’’ Viskade hon mot mina läppar. Frustrationen av att hon inte kunde kyssa mig utan att retas, ökade för varje sekund hon bara satt där utan att göra någonting.

’’Älskar dig också baby.’’ Jag la mina händer på hennes kinder och fick själv ta initiativet att pressa hennes läppar mot mina med hjälp av händerna. Hon fnittrade till och kysste min mungipa innan hon steg ur bilen.

’’Klockan 7, glöm inte det!’’ Upprepade jag, hon nickade och smällde sedan igen dörren.

Hollys Perspektiv

’’Hej hej!’’ Ropade jag när jag stigit in genom dörren i hopp om att de var hemma. Men det var alldeles tyst i hela huset, precis som det varit i morse. Mina föräldrar - plus mina syskon - hade glömt min födelsedag som inte ens sagt grattis på morgonen. Jag trodde då att alla i skolans skulle göra detsamma. Men det var tvärtom. Nämligen alla hade kommit fram till - de som jag inte ens visste existerade - och de som jag på sätt och vis kände till. Daniel hade också kommit fram och grattat mig som jag i morse hade blivit sams med igen. Han hade försökt be om ursäkt, och då jag inte kände någon riktig anledning till att vara sur på honom - hade jag godtagit hans ursäkt. Men nu behövde jag inte tänka på de saker som gjort mig att känna glädje, då min familj inte ens hade gjort det, vilket nästan höll på att förstöra min födelsedag. Jag steg in i köket och skulle precis ropade efter Jace, då höga rösten och ljusa gestalter glatt skrek till.

’’Grattis Holly!’’ Ropade Izzy och kramade mig hårt. Hela familjen drog sina armar om mig och ett lyckligt skratt lämnade mina läppar. De backade undan och tittade med breda leenden på mig.

’’Jag trodde ni hade glömt det.’’ Det fåniga leendet vägrade att avta då glädjen var allt för stor. Mamma pussade mig lätt på pannan och skakade långsamt på huvudet.

’’Min lilla stjärna fyller 19 år, inte skulle vi glömma det.’’ Jag log varmt och satte mig ner på stolen där det stod en tårta på bordet framför mig.

’’Jag är inte liten längre, mamma.’’ Påpekade jag och drog mitt finger på grädden som jag sedan stoppade i munnen.

’’Hon är fucking 19 år!’’ Tjöt Jace glatt och kramade mig bakifrån. Jag skrattade högt och nickade lätt.

’’Jace! Vårda språket.’’ Bad mamma allvarligt. ’’Öppna.’’ Räckte Alec fram de lagom stora paketet. Jag hade - verkligen - inte förväntat mig någonting från dom då jag hade allt och alla jag behövde. Mamma hade dessutom frågat mig om någon speciell önskan, men jag hade då sagt som det varit och bara skakat på huvudet. Men nu hade de trots mitt nekande svar, ändå köpt något. Jag öppnade det svarta locket och fick syn på ett svart tyg med paljetter. Mina händer rotade sig ner i lådan. och drog upp en svart klänning som var fylld med paljetter över hela arean av den.

’’Ni hade verkligen inte behövt.’’ Skakade jag på huvudet och kramade om de alla, en i taget.

Mina fingrar drogs långsamt igenom mitt igenom kammade hår som nu var i bruna lockar och hängde framför mina axlar.

’’Så du ska träffa Quinn?’’ Frågade mamma som slog sig ner på min säng. Jag nickade långsamt och vred och vände på mig framför spegeln. Izzy hade bett mig att ha på mig klänningen då hon tyckt att den var super snygg. Jag var själv osäker på om det var en så bra ide då jag bara skulle på middag med Justin. Inte på någon fest.

’’Eller alltså…’’ Jag suckade och vände mig om för att möta hennes glada ögon. ’’Jag ska på middag med Justin’’ Erkände jag snabbt. Hennes leende försvann fort.

’’Justin?’’

’’Och Quinn.’’ La jag snabbt till när jag såg hennes osäkra ögon stirra in i mina. ’’Eller nej… Alltså mamma, jag visste inte hur du skulle reagera så… Jag, ehm… Justin och jag är… Ihop.’’ Stammade jag nervöst över vad hon skulle svara. Hon tittade tyst på mig.

’’Innan du säger något, så vill jag bara inte att du ger mig värsta utskällningen. Det är trots allt min födelsedag.’’ Viskade jag och satte mig mittemot henne. Hon sträckte sig kort efter mina händer och begravde dom i sina.

’’Jag vill bara inte att du blir… Sårad, när du väl får reda på sanning. Jag skulle helst vilja att du stannade hemma i kväll, men du har rätt.’’ Hon suckade högt och rullade sorgset in sina läppar. Jag förstod inte vad hon pratade om. Vilken sanning? Varför verkade hon så ledsen?

’’Mamma mår du bra?’’ Frågade jag oroligt och försökte möta hennes sjunkna blick.

’’Jag älskar dig och vill ditt bästa, jag vill att du ska veta det. Vad som än händer… Håll dig lugn. Allting kommer klarna för dig, jag lovar gumman.’’ Böjde hon sig fram och pussade min panna innan hon försvann ut ur mitt rum.

Jag smuttade lätt på det röda vinet och log mjukt mot Justin.

’’Smakade maten gott, fröken vacker?’’ Frågade den manliga servitören som säkerligen var yngre än 22.

’’Det var perfekt.’’ Rodnade jag och log mot honom. De gröna ögonen borrade sig in i min blick innan jag vek undan och såg Justins sura ansiktsuttryck. 

’’Vill ni beställa dessert?’’ Frågade han lika vänligt. Jag öppnade munnen för att svara ett enkelt ja, när Justins hårda ton fick mig att stänga munnen.

’’Det blir bra så.’’ Svarade Justin utan att ge honom en blick. Jag suckade och avfyrade ett leende mot honom som sedan gick.   

’’Du behöver inte vara så otrevlig.’’ Korsade jag armar framför bröstkorgen. ’’Han flörtar för fan med dig, Holly.’’ Morrade han.

’’Han är bara trevlig, Justin. Det är en stor skillnad på att flörta och att vara trevlig.’’ Himlade jag irriterat med ögonen.

’’Fröken vacker, le sitt perfektaste leende, säga skämt för att få dig att skratta och gå förbi oss tusen fucking gånger. Ja, Holly. Han försöker bara vara trevlig.’’ Hans ögon höll på att svartna, vilket jag inte riktigt behövde då han skulle få ett utbrott nästa gång servitören skulle gå förbi.

’’Notan tack!’’ Viftade jag till mig en äldre kvinna som gladeligen räckte fram kortläsaren.

Jag korsade armarna och gick ut ur den fina restaurangen vi nyligen ätit på. Justin var lika irriterad som jag och skulle säkert inte bli på bra humör på ett långt tag.

’’Bara kör mig hem.’’ Mumlade jag när jag öppnade bildörren med ett kraftfullt ryck. Han stoppade dörren från att öppnas med sin hand och ställde sig bakom mig för att försiktigt trycka sin kropp mot min.

’’Var inte arg baby.’’ Viskade han mot min nacke. Jag stängde långsamt mina ögon och kämpade emot mina känslor som ville kyssa hans extremt frestande läppar som placerade blöta pussar längs min nacke. Hans händer strävade upp för mina kropp. Från min midja upp till mina bröst som han passerade. Något kallt placerades på min bröstkorg när han nått upp över brösten, drog sina händer bakom min nacke och kysste sedan min kind. Jag öppnade ögonen och la handen på  bröstkorgen - strax nedanför min hals - och kände ett smycke - förutom halsbandet jag alltid bar - vila där. Jag tittade ner på smycket och såg ett silver ’J’ glittra i min hand. Jag tittade upp och mötte Justins ögon.

’’Din förevig.’’ Viskade han. Jag log stort och drog honom hastigt mot mig för att placera mina läppar mot hans som tack.

Gatlyktorna lyste upp vägen - bortsätt från lyset på bilen - och åkte snabbt förbi oss som satt vid kanten av vägen. Jag kramade hans hand och sneglade ner på min mobil jag slaget på skärmen. Klockan visade fem minuter i 9 och mörkret hade redan lagt sig. Egentligen för flera timmar sedan, men nu var det så mörkt det bara kunde vara. Hans svängde in på deras uppfart och stannade bilen.

’’Jag ska bara inte och hämta den andra överraskningen.’’ Flinade han och steg ut ur bilen innan han joggade in i det mörka huset. Killarna verkade inte hemma då det inte fanns ett endaste fönster som var i ljus. Jag lutade huvudet mot stödet bakom min nacke och trummade med fingrarna på mina ben.

’’Ännu en överraskning?’’ Viskade jag leendes. 

Tystnaden la sig nätt i bilen. Justin tog god tid på sig där inne. Jag låste upp skärmen och kollade desperat på klockan. Det hade redan gått 8 minuter. Hur långt tid skulle det ta för honom? Jag stampade ivrigt med foten och hörde för varje gång den åkte ner i bilgolvet så dunstade det lätt till. Jag suckade högt och gav upp och steg ur bilen för att fråga vad som tar sådan tid. Med mina lagom höga klackar trippade jag upp för stentrappan och ryckte upp dörren. Det var alldeles mörkt, hade han gått in utan att ens tända?

’’Justin!’’ Ropade jag. Jag stod still och lyssnade efter ett svar. Men när jag inte hörde hans röst ropa tillbaka, började oron att bubbla upp inom mig.

’’Justin? Vart fan är…-’’ Jag steg in i vardagsrummet och avbröt mig själv när ett högt tjut utropades från en hel mängd av ungdomar som hoppade upp. Rummet lystes upp av en massa olika ljus som blinkade på ett festligt sätt.

’’Grattis Holly!’’ Skrek folk. Jag skrattade högt och tittade förvirrat på dom. ’’Vad fan Justin!?’’ Tjöt jag när han stigit fram till mig för att ge mig en kram. Hög musik sattes plötsligt igång och ännu mer folk poppade fram från både köket och övervåningen.

’’Surprise syrran!’’ Tjöt Alec och kramade mig hårt. ’’The fuck gör ni här?’’ Skrattade jag och kollade chockat på Alec, Izzy och Jace som stod framför mig.

’’Inte kan man missa överraskningsfesten din pojkvän gjort.’’ Försökte Jace överrösta musiken. Jag smällde till honom på armen och skrattade samtidigt som jag försvann bort bland alla de dansande ungdomarna med Justin vid min sida. Han drog mig tätt intill honom och räckte mig en röd mugg med alkohol i. Jag flinade brett och klunkade i mig hälften av vätskan som brändes i min hals.

Miriam Bryant – Push Play - Filip Jenven & Mike Perry Remix - Radio Edit (lyssna gärna!)

Alkoholen yrde runt i mitt blod. Det hade börjat verka för ett tag sedan. Men trots att jag redan var på gränsen till full fortsatte jag att hälla i mig alkohol. Jag slängde den tomma muggen på golvet och tog tag om Justins T-shirt innan jag drog hans svettiga kropp nära min. Jag drog mina händer ner för hans mage och bet mig i läppen. Han greppade tag om mina höfter och tryckte mig hårt emot honom. Våran dans hettade upp, allting blev allt mer intimare och klockan var bara några sekunder från en ny dag. Den nya dagen som skulle få mig till en 19 årig tjej.

’’10… 9… 8…’’ Medan folk räknade ner och kollade på klockan som lös på väggen kände jag hur jag för varje sekund närmre midnatt, började att känna illamående. En extrem smärta spred sig i hela min kropp och varje muskel och styrka som funnits… Försvann på en mikrosekund.

’’7…6…5…4…’’ Sekunderna blev långsammare, smärtan ökade och mitt syre tog slut. Min kropp föll mot golvet och dunstade i.

’’Holly!’’ Hörde jag Izzys röst skrika. Men jag var för långt bort i det mörka för att kunna reagera. Allting var otydligt och smärtsamt. Tårar gled ner för mina kinder men min kropp var alldeles för tung att kunna försöka bära upp med min styrka som inte ens existerade. Jag knep ihop med ögonen och kände hur en blixt av smärta drogs igenom min kropp och fick allting att explodera i mina ögon.

’’3…2…1.’’

’’Du kommer inte få tag i henne. Du kommer inte få tag i dom!’’ Skrek hon i full hals. De röda ögonen tittade in i hennes blåa ögon som lyste av rädsla.

’’Ni är hjälplösa…’’ Skrattade han elakt och skakade på huvudet. ’’Ni har misslyckat med uppdraget, för snart är dom mina, världen kommer vara min!’’ Morrade han och riktade sin handflata upp mot dom.

’’Du kan inte göra såhär!’’ Skrek mamma med tårar nedrullandes för sina kinder. Hon tittade upp och knep sedan ihop med ögonen.

’’Jag har misslyckat… Och är så ledsen.’’ Viskade hon, innan ett starkt sken fick dom att försvinna med en blixt.

’’NEJ!’’ Skrek jag och kände hur smärtan av ångest exploderade inuti mig.

Nu kommer all spänningen! Snart får ni reda på en massa, stay tuned guys!

Fråga: Vad tycker ni om One Direction? 

Svar: Jag är ju en Belieber - som jag tror de flesta förstår - men trots det så har jag egentligen inte så mycket emot - no8 -dom. Eller alltså jag är ingen hater om man säger så. Tycker inte man ska hata/döma någon när man inte ens känner personerna ;) 

’’Holly! upp och…-’’ Izzy stannade mitt i meningen och sneglade mot sängen där Justin låg - fortfarande sovandes, sedan tittade hon på mig, ännu en gång på Justin och stannade med blicken på mig.

’’Det är inte som du tror att det är.’’ Försökte jag försvara mig snabbt. Jag bet mig nervöst i kinden och kände blodsmaken sprida sig i munnen.

’’Åh jo, det är verkligen vad jag tror att det är.’’ Korsade hon armarna. ’’Han bara…’’ Jag tystnade och kollade osäkert ner i golvet när jag inte visste vad jag skulle säga som skulle låta trovärdigt.

’’Du behöver inte komma på någon lögn, Holly. Jag vet vad ni gjorde, alla i huset hörde er.’’ Flinade hon. Jag höjde blicken snabbt mot henne och kände hur kinderna blev alldeles varma och röda.

’’Tagen på bar gärning!’’ Skrattade hon. ’’Åh gud!’’ Gömde jag mitt ansikte i händer, dels för att jag skämdes och sedan för att jag ville dölja de röda kinderna.

’’Men lugn, mamma och pappa var som tur var inte hemma - och är fortfarande inte det, så… Det är fritt fram att ta med honom ner.’’ Blinkade hon leendes med ögat innan hon försvann in i sitt rum igen. Jag kände hur skammen sköljde över mig. Det var så himla pinsamt. Jag skämdes, rejält.

’’Godmorgon.’’ Kände jag ett par starka armar viras runt min mage. Jag rullade in mina läppar och la mina händer på hans händer.

’’Du hörde, eller hur?’’ Frågade jag nervöst. ’’Mhm… Precis som att dom hörde oss igå…-’’

’’Käften Justin!’’ Vände jag mig hastigt om och puttade honom mot sängen så han föll med ryggen före. Ett flin spred sig på hans läppar innan han ställde sig på fötter igen. Han visste att min allvarliga ton - och pokerface - inte skulle hålla länge till.

’’Jaså? Är det på det här viset du vill ha det? Fine. I give it to you.’’ Morrade han ironiskt och tog snabba steg mot mig. Jag skådade hans muskulösa nakna - om man bortser från boxerna han bar - kropp komma emot mig. Jag började att springa ut ur rummet, när hans starka armar drogs runt min midja och hela min kropp långsamt åkte mot honom.

’’Justin!’’ Tjöt jag och ett brett leende spred sig på mina läppar. Han stängde igen dörren och puttade ner mig i sängen. Han satte sig över mig och höll fast mina armar mot madrassen.

’’Säg att du älskar mig.’’ Beordrade han mig. Jag skrattade högt. ’’Nej du Bieber. Jag är inte lika lätt förförd som du var igår kväll.’’ Flinade jag och försökte ta mig loss från honom. Men hans grepp hårdnade ju mer jag kämpade emot. Trots de, var han noggrann med att inte hålla allt för hårt så att det inte skulle göra ont i mina handleder.

’’Säg att du älskar mig. Annars får du med Bieber att göra.’’ Morrade han. Jag skakade bestämt på huvudet.

’’Du ber om det.’’ Skakade han på huvudet innan hans händer fattade tag om mina höfter och klämde åt. Höga skratt lämnade min mun och ett envist sprattlande skapades av hans små klämningar. Mina höfter var hemligheten till att kunna få mig att skratta - trots de stunder jag var ledsen. Jag var kittlig där, bara man klämde åt, fick det skratt att flöda ur min mun. Hur han visste om det, hade jag inte susning om.

’’Jag ger upp!’’ Tjöt jag skrattandes - nästan inte kapabel till att kunna andas. Hans grepp om mina höfter mjuknade och greppade istället tag om mina handleder.

’’Säg att du älskar mig.’’ Flinade han nöjt. Jag log - och skrattade ut det sista innan jag drog loss mina händer från hans grepp, drog ner hans ansikte så nära mitt ansikte det bara gick och tittade in i hans bruna mjuka ögon. När han bar den färgen - kände jag mig som tryggast.

’’Jag älskar dig och behöver dig, varenda sekund i resten av mitt liv.’’ 

Med nervösa steg gick jag igenom den långa korridoren med allas blickar på mig. Det har varit evigheters evigheter sedan jag var här, sedan jag kände folks blickar brännas på mig. Ljudet av alla pratande elever tog makten över allas blickar, när alla fått sig en noga titt på mig. Kunde de återgå till vad var och en gjorde. Lättnaden sköljde över mig. Uppmärksamhet var ingen stark sida, jag valde hellre att sitta i ett ensamt hörn, än att känna tusentalls av stirrande ögon på mig. En muskulös - tatuerad - arm la sig runt mina bara axlar. Jag tittade upp på personen jag faktiskt trott att det var - och hade rätt.

’’Första dagen i skolan… På evigheter. Hur känns det?’’ Justins lena röst dansande in i mitt öra. 

’’Tråkigt. Så in i helvete tråkigt.’’ Muttrade jag. ’’Fuck skolan. Vi drar hem istället.’’ La han som förslag och stannade upp i korridoren. Allas uppmärksamhet var ännu en gång på mig. Och denna gången på Justin också. Folk som trodde att det varit slut mellan oss - hade från början rätt, men blev nu förvånade över att återigen se oss tillsammans.

’’Men… Trots att skolan är tråkig, ska vi stanna.’’ La jag huvudet på sned. ’’Mhm… Jag stannar för att du är här, annars hade jag inte ens låtit mig själv överväga att gå hit.’’ Muttrade han irriterat. Ett leende spred sig på mina läppar.

’’Im good.’’ Fnittrade jag. ’’Va?’’ Han rynkade pannan. ’’Jag, Holly Lightwood. Fick nyligen Justin Bieber att stanna i skolan. Någon som är lite påverkad av mig?’’ Höjde jag på ögonbrynen.

’’Åh släpp det. Jag är här för alla läckra tjejer.’’ Flinade han retsamt. ’’För det första, det finns inga läckra tjejer här. Och för det andra. Om det skulle funnits och de du sagt skulle stämt, skulle du varit död nu.’’

’’Babe, du är den ända för mig oroa dig inte.’’ Skrattade han hest. ’’Hm… Bäst för dig.’’ Korsade jag armarna.

’’Har lektion nu, ses till lunch.’’ Kysste han mig snabbt på läpparna innan hans steg ökade mot korridorens slut - och svängde ner för ett hörn. Nu stod jag där själv, inte riktigt medveten om jag skulle hämta mina böcker, eller kanske försöka leta upp Quinn och Troya… För att, jag vet inte, kanske se om de fortfarande är vänner med mig? Eller om de kanske bara glömt mig? Jag rev mig nervöst i handen när jag såg dom - armkrok - gå mot mig, inte medveten om att jag stod nästan framför ögonen på dom. Deras blickar gled samtidigt åt mitt håll och stannade på just mig. Nervositeten ökade för varje sekund, de stirrade mållöst på mig, som om de sätt ett spöke. Jag svalde hårt och mötte Quinns stirrande ögon. De båda ökade stegen mot mig innan jag chockat blev kramad av de båda. Jag stod i mitten av dom och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Men valde att vara tyst och bara kramade deras kroppar som var iträdda i Cheerio uniformerna.

’’Shit Holly. Vart har du hållit hus!? Du fattar inte hur mycket vi saknat dig!’’ Tjöt Quinn när de backat ett steg för att kunna möta min glada och lättade blick.

’’Ehm… Jag, har haft det lite… Svårt.’’ Mumlade jag osäkert. ’’Jo, ja. Det vet vi. Men alltså kvinna, du har missat en massa!’’ Slog Troya ut med armarna.

’’Jag är glad att jag är tillbaks i alla fall.’’ Andades jag ut med ett brett leende. ’’Och vi är glada att  ha dig tillbaks.’’ Log Quinn och strök sin hand över min överarm.

’’Låt oss gå till lektionen nu. Du vill inte ha Mr Korenty skrikandes redan första dagen.’’ Skakade Troya på huvudet och skrattade lågt. Jag skrattade till och krokade fast mina armar i deras innan vi först gick till mitt skåp och begav oss sedan mot våran lektion.

’’Det är en överraskning ditt pucko!’’ Suckade jag uppgivet. Matt tittade irriterat på mig och mumlade något surt innan han nickade.

’’Jag vet! Jag är inte helt borta.’’ Morrade han och lutade sig mot den vita tegelväggen.

’’Så… Är allt klart för er? Ni vet vad ni ska göra?’’ Ville jag dubbel kolla. De nickade och himlade lätt med ögonen då jag frågat det för säkert fjärde gången. Men med dom visste man inte riktigt säkert, någon utav dom skulle antingen glömma det ena eller det andra.

’’Cody?’’ Jag vände mig mot honom. ’’Jag tar hand om gästlistan.’’ Suckade han.

’’Matthew?’’ Jag vände huvudet mot Matt och tittade frågande på honom, redo att höra något annat än vad hans uppgift var.

’’Alkoholen och allt övrigt man kan äta och dricka.’’ Jag log nöjt och nickade imponerat. Jag hann bara möta Chaces ögon innan han lätt som en plätt sa hans uppgift.

’’Jag piffar upp huset, fixar musik och övrigt.’’ Han log snett. ’’Och jag får det bästa, uppehålla hedersgästen.’’ Flinade jag. De nickade ännu en gång.

’’Men kom ihåg. Vi gör det för hennes skull. Det ska bli perfekt, för vi vet inte hur mycket längre tid vi har att leva. Och med vi… Menar jag hela gänget, inkluderat Holly.’’ Allas leenden försvann snabbt och ersattes av ett rakt sträck. Glädjen var som bortblåst. Hennes 19 års dag skulle bli minnesvärt - trots att det förmodligen skulle bli den sista födelsedagen hon någonsin kommer få uppleva. Om jag bara kunde… Fixa allt. Men nu kunde jag inte det… Så, nu var det bara att vänta. Vem visste när han bestämde sig för att komma? Vem visste när han skulle slå till? Den ända som visste det, var han själv.

KOMMENTERA ^^

Det kommer återigen bli mycket läxor då skolan har börjat igen. MEN... Jag gör så gott jag kan - och kommer skriva och publicera så många kapitel jag kan i veckan trots allt annat som händer utanför bloggen ;)

Fråga: Vad tycker ni om Selena Gomez?

Svar: Själv tycker jag att hon verkar som en gullig - rätt jordnära person. Hennes musik är grym och hennes utseende... Allting är perfekt. Lite avundsjuk att just hon fick bli Justins tjej x)

Älskar er!

3 kapitel kvar :O

’’Vart har du varit?’’ Frågade mamma misstänksamt. ’’Hos Quinn.’’ Ljög jag lätt och öppnade kylskåpet.

’’Jaså?’’ Nickade hon och smuttade på sitt varma te. ’’Mm.’’ Hummade jag tyst och försökte se så normal ut som möjligt. Men det smärtade fortfarande efter vad som nyligen hänt. Daniel… En varg? Nej, det hade jag aldrig trott mig. Och att Justin ens försökte skada mig, det var inte heller med på listan. Jag gick hela vägen från Justin, hem i den kalla vinternatten. De ända som lös upp gatorna var de lysande stjärnorna på himlen. Även månen som ledsamt tittat ner på mig.

’’Finns det något speciellt du önskar dig då?’’ Frågade hon leendes. Jag vände mig om med mjölkpaketet i min hand och rynkade pannan.

’’Men lilla gumman, du fyller år om bara tre ynka dagar.’’ La hon huvudet på sned. Jag kom strax på mig själv. Min 19 års dag. Jag hade helt glömt bort det. Alla bekymmer jag behövt klura över, hade fått mig att glömma bort min födelsedag som endast var en gång om året, den 7 Januari.

’’Åh, jo, jag skojade bara.’’ Skrattade jag nervöst och hällde upp mjölken i tekoppen. ’’Men, nej. Det ända jag önskar mig är detta året blir bra.’’ Log jag. Jag stoppade in tekoppen i mikrougnen och klicka på knappen som höjdes till 5 minuter innan koppen började att snurra runt inne på glasfatet i mikron. Jag slog mig ner framför henne och tittade ner i stenbordet med mina ögon som gömde en sårad blick. Dels för att jag visste att året inte skulle bli bra - och att det förmodligen skulle bli ett kort år för mig. 

’’Hjärtat, mår du bra?’’ Hon ställde sig upp och gick runt bordskanten för att kunna dra fram en stol snett framför mig. Jag mötte hennes oroliga blåa ögon. Ibland undrade jag hur hon kunde vara min mamma. Inte för att jag trodde att det var omöjligt, utan för att hon hade orangt hår och blåa ögon, medan jag hade bruna ögon och brunt hår. Kanske var det bara så att jag var mer lik pappa än vad jag var mamma? Då pappa hade mina färger till både ögon och hår. Hon väntade tålmodigt på svar. Men alla tankar som innehöll allt annat än vad jag visste att jag när som helst kunde gråta över, blockerade min hjärna. Hon höjde sin hand mot mitt öga och drog bort den bruna slingan som hängt framför mitt öga som jag inte märkt - och la den bakom mitt öra. Jag hade trots allt inget att förlora när jag hade en mördare efter mig, så jag suckade högt och bröt lätt ihop.

’’Mamma jag vet inte vad jag ska göra.’’ Pep jag svagt till. Hon suckade tyst och log lugnande mot mig - trots att hon ville ge mig en orolig blick.

’’Vad som än händer, så kommer det att ordna sig.’’ Kramade hon mjukt min hand. Tårarna fick min syn suddig, men denna gången lät jag tårarna fritt rinna då jag kände att jag inte behövde dölja något. Jag ville inte dölja något.

’’Nej, mamma. Det kommer inte ordna sig!’’ Grät jag och stängde smärtsamt ögonlocken medan jag kramade hennes hand hårt. Jag oroade mig inte över Justin eller Daniel, för jag visste att de kom tillbaks. Men jag oroade mig för mamma och resten av familjen, över våra liv som inte kom tillbaks som killarna gjorde.

’’Holly, lyssna noga på mig gumman. Det kommer hända saker som får dig svag, men det ska inte få dig att bryta ihop. Det kommer finnas personer som vill dig illa, men det ska inte få dig att sluta kämpa. För du måste kämpa trots konsekvenserna livet kommer att ge.’’ Hennes röst lät vänlig och allvarlig. Jag snyftade till och slog upp ögonen. De sved och kändes svullna efter bara några få sekunder av gråt. Jag slängde mig i hennes famn och lyssnade på hennes lugnande hjärtslag.

’’Snälla, bara krama mig och säg att allting kommer bli bra.’’ Viskade jag gråtandes. Jag hörde hur hon tog djupa andetag och försökte förbli lika lugn som hon var. Jag förstod att hennes nyfikenhet var på hög nivå - och den oroliga känslan som kröp inom henne -, men jag var tacksam över att inga frågor uppstod i allt detta. Jag var tacksam över att hon fanns här, trots att jag lämnade dom när allt var som jobbigast.

’’Allting kommer bli bra. Allting kommer ordna sig.’’ Viskade hon medan hon kramade mig hårt.

’’Bieber!’’ Ropade Chace efter mig. Jag steg in i vardagsrummet där Chace satt med en bok framför ansiktet.

’’Vad hände?’’ Slet han sina ögon från den tjocka bruna boken och mötte mina ögon som fortfarande var kolsvarta. Jag drog in luft genom näsan och släppte ut det genom munnen, upprepade det några gånger och sjönk ner i den mjuka fåtöljen när jag var någorlunda lugn.

’’Vad fan tror du?’’ Suckade jag irriterat. ’’Hon lyssnade inte på oss, har jag rätt?’’ Han tittade säkert på mig. Han visste hur rätt han hade och båda visste att hon inte skulle ge upp så lätt.

’’Självklart gjorde hon inte det. Men det är inte det värsta.’’ 

’’Du fick ett anfall, eller hur.’’ Höjde han på ögonbrynen. Jag hatade att han kände mig så väl att han förutspådde vad som skulle hända.

’’Jag är ett fucking monster, Chace! Jag höll på att sätta klorna i henne.’’ Morrade jag, fortfarande arg på mig själv som inte kan styra min ilska.

’’Då gissade jag rätt, igen.’’ Mumlade han. ’’Dra åt helvete Chace! Detta är på allvar.’’

’’Jodå, jag tar det seriöst. Bara det att jag visste att det skulle bli såhär.’’ Nickade han flinandes.

’’Varför varnande du mig inte då?’’

’’Justin. Skyll inte på mig nu, vi båda vet att du mycket väl visste att du skulle reagera så.’’ Sa han febrilt. Jag hade inget svar, eller något kaxigt att slänga ur mig då allt han sa stämde in mycket riktigt. Jag hatade mig själv så jävla mycket att jag ville slänga mig i väggen. Jag skämdes över att Daniel - den jävla idioten - var tvungen att putta undan Holly som var fast besluten över att jag inte skulle skada henne. Faktum är att jag inte kan hata Daniel, eftersom han räddade livet på Holly. Han - av alla - räddade min flickvän. Men trots det så var hon inte tacksam, utan arg på honom - och mig. Men jag hade inte förväntat mig något annat - egentligen - då båda gjort fel.

’’Vad har du för plan Biebs?’’ Ropade Chace efter mig när jag joggade ut mot hallen. 

’’Jag messar detaljer!’’ Smällde jag stressat upp dörren.

Jag drog av mig det svarta linnet och drog istället på mig ett vitt som satt tight om bröstkorgen. Som vanligt så nådde linnet endast till naveln. Innan jag kröp ner under täcket drog jag på mig ett par rosa pyjamas shorts som satt löst om mina höfter. Jag släckte lampan och tittade tyst upp i taket. Mina tankar blev drabbade av personen jag saknade just nu, personen jag älskade och var rädd att inte kunna leva utan. Killen med ögonen som fick mig knäsvag, killen vid namn Justin. Jag log mjukt och kände hur jag blev alldeles varm inombords bara av att tänka på honom. Jag var inte riktigt arg på honom tidigare idag. Allting jag fått reda på denna morgonen fick mig full av ångest och ilska som hade gått ut över både Justin och Daniel. Jag var inte ens arg för att han inte berättat om sin varg grej, jag var inte arg på Justin som - jag trodde - höll på döda mig. Jag var inte arg, eller ledsen, eller full av ångest längre. Jag kände inget annat än längtan av Justin. Han var mitt botemedel till alla problem just nu. Medicinen till all smärta jag hade. Det bankade plötsligt på glasdörrarna till min balkong. Jag satte mig hastigt upp och slängde en blick mot mörkret där ute. En mörk gestalt syntes vid dörren som vars kläder var dygnblöta av regnet som öste ner. Jag slängde av täcket från min kropp och trippade över till dörren som jag försiktigt öppnade. Ett svagt leende spred sig på mina läppar. Han tittade ledsamt på mig.

’’Förlåt Holly. Jag är så ledsen. Jag vet inte vad som flög i mig! Jag menade inte att…-’’ Han tystnade när han såg det stora leendet som prydde mina läppar.

’’Varför ler du?’’ Frågade han oförstående. Jag drog in honom i rummet och stängde dörren bakom honom innan jag drog mina armar om hans nacke och pressade min kropp nära hans.

Madilyn Bailey – Radioactive

’’Jag förlåter dig…’’ Kysste jag mjukt hans läppar. Han gjorde inget motstånd, utan drog mig tightare emot honom. Hans händer vandrade över min kropp medan våra munnar var hårt tryckta mot varandra. Han greppade tag om mina benveck och lyfte upp mig så mina ben automatiskt slingrade sig runt hans höfter. Långsamt gick han mot min stora dubbelsäng och la mig ner, med han ovanför mig. Våra läppar masserades lika passionerat som det gjort för några sekunder sedan och vägrade att släppa varandras närvaro. Jag tog tag om hans blöta T-shirt innan jag drog av den i ett snabbt ryck så hans muskulösa mage visades öppet för mig. Jag drog min hand över hans fuktiga mage som var packad med muskler, innan mitt linne slank av lika snabbt. Han skådade mig, precis som jag nyligen skådat honom, trots att båda sett varandra - nästan helt - avklädda förut. Hans mjuka fuktiga läppar vandrade över min nakna mage som fortsatte upp över bröstkorgen, mot halsen och sedan till munnen igen. Jag drog mina fingrar genom hans blöta hår och pressade min kropp hårt mot hans som fick ett stön att lämna hans läppar vilket fick våra läppar att slitas ifrån varandra för en sekund, innan han återigen pressade dom mot vandra. Jag tog makten och snurrade runt så jag satt överst denna gången. Jag vilade mina händer vid varsin sida av hans huvud och flinade brett. Jag böjde mig ner mot hans läppar och snuddade lätt vid dom, för att retas med honom. Han sträckte på nacken för att kunna nå dom, men misslyckas.

’’Säg att du älskar mig.’’ Viskade jag mot hans läppar. Han tittade paralyserat in i mina ögon och log snett.

’’Jag… Älskar… Dig.’’ Viskade han orden långsamt. Ett nöjt leende satte plats på mina fuktiga läppar.

’’Säg att du behöver mig, så är jag din.’’ Bet jag mig i under läppen. Han slickade sig om läpparna och tittade ner på mina läppar, innan han mötte min blick igen.

’’Jag behöver dig.’’ Viskade han. Jag hörde ivern i hans röst och pressade just därför mina läppar hungrigt mot mot hans fylliga läppar.

Jolly Moment ;)

Fråga: Favorit skådis(ar)?

Svar: Lilly Collins, Holland Roden och Colton Haynes ^^

Kommentera

’’Du ser ut att må bättre.’’ Log pappa. ’’Det gör jag.’’ Tvingade jag fram ett leende.

’’Så… Vad var det som var så viktigt att berätta?’’ Frågade mamma. Jag hade ringt dom efter att Justin visat mig vad han fått gå igenom, bara för att han tog fel beslut. Det fick mitt hjärta att stanna för en mikrosekund. Jag ville inte att min familj skulle bli skadad, och framförallt inte dö. Efter de hade jag tryckt mobilen mot örat och panikslaget ringt mamma, för att först och främst se om hon fortfarande var vid liv, och sedan för att informera dom om att jag hade något att berätta. Justin hade under hela bilfärden varit tyst. Som endast tittat på mig några få gånger, utan att säga en knyst. Trots att jag hade Shadow - fortfarande inte riktigt medveten om vem han är - efter mig så kunde jag inte låta bli att oroa mig mer om Justin. Jag ville inte lämna honom, jag ville inte lämna allt som jag har byggt upp här. Jag ville inte ens tänka tanken om vad som skulle hända om jag inte drog.

’’Nå?’’ Tittade hon frågande på mig. Jag bet mig i läppen och mötte hennes blick. Jag skulle hata mig själv efter detta. Och förmodligen så skulle Justin hata mig också. Men det fanns något inom mig som sa att jag inte kunde lämna, det var en röst som lät bekant… Som sa åt mig att stanna. Stanna Holly. Stanna kvar. Allting kommer ordna sig, allting kommer bli okej. Lita på mig. 

’’Vi…- Jag flyttar hem igen.’’ Jag nöp mig själv i handflatan under bordet och log påtvingat. De båda sken upp i breda leenden. Jag kände tårar brännas bakom ögonlocken jag stängt för några sekunder. Innan jag slog upp dom och mötte mammas och pappas underliga blickar.

’’Har det hänt något gumman?’’ Frågade mamma oroligt när hon såg hur den ensamma tåren tagit sig ner för min kind. Jag skrattade lågt och skakade på huvudet medan jag log.

’’Nej, nej… Jag bara, är glad att vara tillbaka.’’ Ljög jag och torkade tåren. De nickade lättat och gav mig en varsin puss i pannan innan de lämnade mig ensam i köket. När jag inte längre kunde höra deras höga röster, eller deras markerade steg, föll jag ihop och kände hur tårarna forsade ner för kinderna. Jag pressade handflatorna mot ögonlocken och försökte gråta så tyst jag bara kunde. Mitt hjärta bultade hårt och smärtsamt innanför bröstkorgen.

’’Helvete Holly.’’ Viskade jag och skakade besviket på huvudet. Ilskan över att jag inte klarade av att berätta, ökade för varje sekund. Hela kroppen ville explodera. Jag knep hårt ihop med ögonen och tog djupa andetag innan jag tog det blåa halsbandet i min hand.

’’Du skyddar mig, du skyddar oss.’’ Höll jag den hårt i min hand.

Han andades tungt och knep ihop med ögonen för att lugna ner sig. Men när han öppnade dom igen, hade den svarta farliga färgen inte försvunnit.

’’Du skulle fucking dra, Holly! Du… Jävlar!’’ Röt han aggressivt. Jag backade några steg och bet mig i kinden för att inte börja gråta. Tårarna brändes värre än någonsin när jag vägrade att låta dom befrias. En blodsmak av järn spred sig i munnen när min tand tagit sig igenom på insidan av munnen.

’’Varför Holly!? Varför lyssnade du inte!?’’ Röt han så man såg de tydliga blodådrorna på hans hals spännas. Jag stängde ögonlocken för att slippa se hans besvikna, svarta ögon stirra på mig.

’’Jag kunde inte.’’ Viskade jag. ’’Det fanns inte en fucking människa som stoppade dig, Holly!’’ Morrade han i en lägre ton.

’’Jag kunde inte! Okej! Inse fakta Justin! Jag stannar!’’ Höjde jag rösten och slog smärtsamt upp ögonlocken. Han tittade chockat på mig innan han vände sig om och gick längre in i skogen.

’’Justin, snälla gå inte!’’ Ropade jag och började springa efter honom. Tårarna började tillslut lämna ögonen och rann ner för mina kalla kinder. Jag hade varit för svag för att hålla inne dom och var för ynklig som inte klarade av att lämna Justin. Men det var inte bara det, utan jag kunde inte. Den bekanta rösten i mitt huvud hade fått mig säker i mig själv när hon sagt att jag skulle stanna. Det var som om jag visste att allting skulle bli okej. Jag hoppades på att det stämde och att det inte bara varit något jag försökt intala mig själv. För då var det kört, då var det slut på Holly Lightwoods liv. Han försvann ut ur skogen och vidare ut på en äng innan han böjde sig ner mot marken. Men ängen var täckt med snö, och Justin var inte bara arg. Utan han var inte sig själv längre. En tjock, grå päls täckte hans stora varg kropp. De svarta ögonen var nu blåa, och hans tänder var vassa och stora. Jag tittade gråtandes på honom - och glömde bort att andas för några sekunder. Men kom på mig själv strax där efter och började flåsa istället för att ta igen de andetag jag missat. Han morrade högt och tassade sig fram mot mig, i en långsam takt. Stora vargspår lämnades bakom honom i den vita tjocka snön. Tanken om att Justin dödat Selena spelades upp i huvudet. Den ända skillnaden mellan mig och Selena, var att jag var en människa. Och hon var en häxa, som inte kunde dö. Rädslan spred sig långsamt medan jag såg hur han tog sig fram mot mig.

’’Justin.’’ Mumlade jag oroligt. Jag svalde högt men tänkte inte göra samma misstag som Selena gjorde den gången. Istället för att backa, eller springa. Stod jag kvar och svepte bort rädslan med ett djupt andetag. Men hans steg ökade, trots att jag inte visade en enda glimt av rädsla. Men det stoppade mig inte från att stå kvar.

’’Din ilska gör dig blind, du vet inte vad du gör Justin. Du ser inte vad du håller på att göra. För att du inte tål att jag gör misstag. Men så är det, jag gör misstag. Och jag lär mig av dom. Jag såg vad som hände din familj, och jag är ledsen, okej. Men det finns två viktiga saker i mitt liv som inte går att leva utan… Det är du, och min familj. Inse det Justin.’’ Sa jag självständigt. Jag var nästan stolt över vad jag sagt. För det var precis vad jag kände, precis vad som hade stoppat mig från att berätta för mina föräldrar. I alla fall två av dom sakerna som fick mig att inte lämna. När Justin endast var tre meter ifrån mig, började han gå snabbare. Men att stå kvar var inget val längre. Ett par starka armar drogs om min mage och vi - vem det nu var - flög åt sidan. Jag smällde i killen som puttat mig ifrån platsen jag stått på. Jag låg ovanför hans bröstkorg och mötte de blåa ögonen jag mycket väl kände igen.

’’Vafan Daniel?’’ Ställde jag mig upp. Han svarade inte utan flög upp på benen innan han ställde sig framför mig, i skyddsläge. 

’’Är du galen Holly!? Du vet att han inte kan kontrollera sin ilska.’’ Morrade Daniel irriterat. Jag tittade förvånat på honom.

’’Jag hade läget under kontroll. Och… Hur vet du om varggrejen?’’ Frågade jag lätt chockat. Daniel - av alla jag kände - verkade inte vara en utav Justin typer, dessutom hade jag inte funderat på varför de var så emot varandra. Var detta ett av själen?

’’Det är mycket du inte vet om mig, Holly.’’ Mumlade han. ’’Som vaddå? Att du är varg?’’ Sa jag ironiskt. Han vände sig långsamt om och tittade stelt på mig.

’’Hur fan kunde du inte berätta!’’ Tjöt jag och slog irriterat ut med armarna. Men han brydde sig inte om det just nu, utan hade sin blick fast på Justin som såg ut att bli mer och mer argare.

’’Holly, jag vill att du går tillbaka till killarna i huset. Jag vill inte att du ser det här.’’ Tog han några steg fram innan drog av sig sin svarta T-shirt.

’’Daniel! Detta är inte mellan dig och Justin! Gå härifrån.’’ Beordrade jag nervöst. ’’Pft! Skojar du med mig Holly? Inte en chans att jag lämnar dig med honom.’’ Fnös han och skakade på huvudet.

’’Show me what you got, Bieber.’’ Manade Daniel. Justin spände blicken i honom innan han satte fart mot Daniel som i sinom tid började springa mot honom. Han tryckte ifrån med sina fötter och flög mot honom samtidigt som han i luften förvandlades till en brun varg och attackerade Justin som också hoppat upp i luften. Jag tittade panikslaget på dom och visste inte vad jag skulle göra.

’’Sluta!’’ Skrek jag och stirrade oroligt på deras aggressiva kroppar som slogs. Ingen utav dom lyssnade, utan låtsades som om de inte hörde, precis som om jag inte existerade.

’’Helvete!’’ Pep jag till och sprang fram till dom. Jag visste inte riktigt hur detta skulle hjälpa, med en liten tjej som stod mellan två - trippel så stora som mig - vargar som slogs och försökte stoppa dom. Risken var att båda var utom kontroll och inte skulle bry sig om de råkade smälla till mig, eller ens skada mig. Men jag tog risken, för jag ville inte att någon utav dom skulle bli skadade. Justin hoppade tillbaka för att tänka en stund. Daniel gjorde detsamma och stirrade argsint på honom innan de båda tog fart mot mitten där jag hoppade fram, knep ihop ögonen och skrek det högsta jag bara kunde. ’’SLUTA!’’ De hade hunnit hoppa upp i luften ännu en gång, men när de fått syn på mig drog en blå virvel runt deras kroppar och de landade på deras normala fötter. De stirrade chockat på mig och tog några steg närmre mig.

’’Vad fan är era problem!’’ Tjöt jag vansinnigt och tittade besviket på dom. ’’Daniel, du är min jävla vän, men du litade trots det inte på mig!?’’ Vände jag mig mot Daniel. Han tittade ner i marken och spände sina käkben. Jag snodde runt och mötte Justins blick som var fylld med skam.

’’Justin… Du flippar fan ur för att jag tog ett beslut. Jag tog ett beslut som kanske inte passar dig. Men jag skiter fan i dina jävla åsikter för att jag älskar dig! Om du inte fattat det är du djävligt dum som bara ser alla fel jag gör.’’ Tårar fyllde mina ögon och gjorde det omöjligt för mig att se. Jag blinkade långsamt och var noga med att torka bort tårarna snabbt. Ilskan var till max och var påväg att stiga över gränsen.

’’Holly… Jag är så led…-’’ Sa båda, men blev snabbt avbrutna av mig.

’’Daniel, bara håll käften. Du kan komma till mig när du vill be om ursäkt för att du först och främst inte berättat för mig och sedan för att du försökt döda min pojkvän. Och samma gäller dig Justin. Kom tillbaks när du kan styra dina jävla humörsvängar och inte vill döda mig.’’ De tittade chockat på mig och kände sig dumma som betett sig så som de gjorde.

’’Jag har tillräckligt med problem att tänka på. Det sista jag vill är att behöva oroa mig över att ni ska döda någon.’’ Jag vände mig ilsket om och började gå därifrån, när jag kände ett hårt grepp om min handled. Jag ryckte åt mig min hand och tittade sårat på Justin.

’’Bara låt mig vara.’’ Viskade jag och fällde några enstaka tårar. Hans sårade ögon borrade sig in i min blick, innan jag bröt våran ögonkontakt och försvann därifrån med gråt i halsen.

KOMMENTERA VAD NI TYCKER!

Vad tycker ni om att Daniel också är en varg? ;)

Btw, skrev på förra inlägget att jag skulle ge er den nya handlingen efter att Recaps avslutats. Och nej, jag börjar inte på en 2a av Recaps, utan börjar på en helt ny som kommer heta: A Savior In The Darkness :D

Fråga: Hur många är nyfikna på den nya novellen?^^

Mitt svar: JAG! JAG! x)

’’Killar!’’ Ropade jag högt. ’’Frukosten är klar!’’ La jag ropandes till innan jag började diska den stora bunken som det legat smet i, stekpannan och stekspaden. Jag hade varit ovanligt pigg idag, så jag bestämde mig klockan 8 på morgonen att göra frukost. Vilket tog mig en halvtimme.

’’Godmorgon.’’ Kysste ett par mjuka läppar min kind innan ett par starka armar drogs runt min bara mage.

’’Sovit gott?’’ Log jag och la undan prylarna i min hand och vände mig om. Jag mötte de bruna ögonen som spred glädje. Han tryckte mig mot honom med hjälp av hans händer på min rygg och kysste min mungipa.

’’Underbart gott med denna tjejen bredvid mig.’’ Flinade han mot mina läppar. Mina kinder blev alldeles röda och varma. Jag borrade in mitt ansikte i hans hals för att gömma de röda, generade kinderna. Vi har varit här i 3 dagar nu. Allting har varit perfekt, precis så underbart bra som det bara gick. Killarna var retsamma och skrattade, precis som vanligt. Och Justin log, mer än 12 timmar varje dygn. Och mer kunde man inte begära. Jag log mot hans varma hals och såg killarna slå sig ner vid bordet.

’’Du är fucking bäst Holly! Jag drömde om pannkakor i natt, hur fan kunde du läsa mina tankar?’’ Flinade Cody brett och högg in på pannkakorna som stod staplade på den vita stora tallriken. Jag skrattade glatt och drog med mig Justin till de två tomma stolarna. Alla la upp några pannkakor på sin tallrik innan vi dränkte dom i sirap.

’’Vi drar hem idag, hu?’’ Frågade jag och tryckte in några bitar i munnen. De nickade med munnen full av mat.

’’Well, vi har inget val. Skolan börjar i morgon.’’ Ryckte Matt på axlarna. ’’Fuck, jag orkar inte.’’ Stönade Justin.

’’Äh, det blir ju bra ändå. Vi får se Channel som vi kan reta lite, träffa alla vänner. Dessutom har jag mycket att ta igen.’’ Mumlade jag och drack av mitt glas som var fylld med mjölk. Jag hade under de veckorna utan Justin - inte varit i skolan. Jag hade bara suttit inne, dag in, dag ut. Utan att ens tänka på att jag skulle få en hel hög av läxor när jag väl börjat skolan igen.

’’Vi hjälper dig med läxorna och alla dina uppsatser.’’ Log Justin. Killarna nickade och instämde. Jag log tacksamt.

’’Tack killar.’’ Skrattade jag generat.

Jag lastade i min och Justins väska i bakluckan innan jag smällde igen luckan och gick runt bilen för att sätta mig jämte Justin i passagerarsätet. Han log kärleksfullt mot mig och startade bilens motor, slängde en blick i backspegeln för att se till att killarna hängde på, innan han körde iväg på den breda grusvägen. Jag drog upp min mobil ur jackfickan och scrollade bland alla bilder på Instagram, för att fördriva tiden i bilen. Jag såg en på Quinn och Troya som satt och drack caffe på Starbucks. Mina mungipor gled ner mot hakan. Jag har varit så himla dum. Jag har under alla veckor bara backat ur våran vänskap på något sätt. Jag stängde ute dom, när de ville hjälpa mig, jag byggde en mur. En mur som kapade allt vi hade. Jag tittade ett långt tag på deras breda leende. Jag vet inte ens om de kommer förlåta mig, efter allt jag gjort. Och att skylla på att jag mådde dålig, var ingen ursäkt. Jag hade egentligen ingen ursäkt. Utan… Sanningen var, att jag hade glömt dom. Jag glömde bort deras existens. Jag bet mig i kinden och stängde ner skärmen.  Jag hade full förståelse om de aldrig ville se mig mer, det var något jag var tvungen att ta.

’’Är du okej?’’ Frågade Justin plötsligt. Jag skakade på huvudet, dels för att komma ur mina tankar, sedan som svar på hans fråga.

’’Eller… Alltså, jag ve…-’’ Jag avbröt mig själv när min mobil plötsligt började vibrera i min hand. Jag tittade ner på skärmen och såg ett okänt nummer. Jag rynkade pannan men tryckte - trots det okända numret - på svara innan jag la mobilen vid örat.

’’Ja hallå?’’ Svarade jag med en svag röst. Jag hörde höga andetag i andra änden. ’’Hallå?’’ Mumlade jag.

’’Holly?’’ Viskade en svag röst. ’’Jazmine?’’ Stelnade jag till. ’’Holly, jag är så rädd. Förlåt mig! Jag ville aldrig att det skulle bli såhär! Jag försökte stoppa dom!’’ Grät hon ångestfullt.

’’Wow, ta det lugnt Jazzy. Vad är det som har hänt?’’ Frågade jag oroligt. Hon grät högt och andades tungt innan hon försökte lugna ner sig.

’’Dom tog mamma… De tog henne. Jag försökte bara skydda henne, förlåt Holly!’’ Viskade hon och höll igen tårarna. Jag kunde se hennes rödsprängda ögon framför mig. Och mobilen hårt tryckt mot örat medan hon knep ihop ögonen, smärtsamt.

’’Snälla Jazmine! Ta det från början. Vad har hänt?’’ Sa jag återigen. Mitt hjärta slog hårdare och hårde för varje tyst sekund som passerade. De kändes hemskt att höra hennes gråta och inte kunna trösta henne. 

’’Jag berättade för dom… Jag berättade vart du var. Jag lovar Holly… Jag ville inte göra det! Men de hade mamma, de hotade med att döda henne.’’ Hon började gråta igen, lika smärtsamt och högt. Jag knep ihop med ögonen och kände att syret tog slut. Mina lungor tömdes på syre och bilens trånga väggar blev bara trängre och trängre när hennes gråt fyllde mina öron.

’’Stanna bilen Justin.’’ Fick jag fram. Jag kände hans oroliga blick bränna på mig.

’’Stanna bilen Justin!’’ Skrek jag desperat. Justin drog ratten åt höger med ett häftigt drag som fick hela min kropp att åka mot dörren. Han bromsade hårt vid sidan av vägen. Jag smällde upp dörren och kände den kalla brisen slå mot min kropp. Jag öppnade hastigt ögonen och kupade efter luft - fortfarande med luren vid örat. En tår rann ner för min kind innan jag rätade på ryggen.

’’För vem berättade du vart jag var?’’ Mumlade jag nervöst. Jag var inte rädd för att de visste vart jag befann mig. Jag kände bara rädslan över att de ville skada Jazmine och hennes mamma.

’’De är ute efter dig, Holly! Du måste fly! Hör du mig Holly!? Du måste dra!’’ Tjöt hon gråtandes. Jag började panikslaget gå fram och tillbaka med handen för min panna.

’’Jazmine! Berätta för mig vem som är ute efter mig!’’ Höjde jag rösten. Jag stannade till och lyssnade noga efter de snabba stegen som hördes i luren. Någon skrek samtidigt som skott hördes.

’’Jazmine!’’ Ropade jag av rädsla i telefonen. ’’Holly… Åk från stan, lämna landet och kom aldrig tillbaka. De kommer döda dig.’’ Viskade hon andfått.

’’Vilka Jazmine!? Vilka!?’’ Tjöt jag desperat. ’’Shadow…-’’ Viskade hon innan jag hörde henne skrika högt. Det pep högt i mitt öra av hennes höga ton innan jag tappade mobilen. Den föll mot marken och smällde till. Jag sänkte armen långsamt mot mina ben och tittade med en tom blick ut mot vägen. Tårar samlades i ögonen och synen blev alldeles suddig. Jag drog upp mina händer mot huvudet och tryckte dom mot tinningarna.

’’Nej, nej, nej, neeeej!’’ Tjöt jag högre och högre. ’’Helvete!’’ Skrek jag medan de varma tårarna okontrollerbart rann längs mina kalla kinder. 

’’Hey!’’ Höjde Justin sin röst och joggade fram till mig. Killarna kom springandes mot mig och tittade förvirrat på mig som grät.

’’Vad fan hände Holly?’’ Försökte Justin möta min blick. Hon… Försvann. De kom. Shadow kom. Han fucking dödade henne! Jag skrek högt inombords och drog i mitt hår, medan jag i verkligheten bara stod still och grät, med en tom och smärtsam blick. Justins röst kändes som flera mil bort, alldeles otydlig och svag. När han inte fått något svar drog han sina armar om min kropp. Jag rörde inte en muskel, utan lät hans starka armar krama mig. Han förde mina armar om hans nacke och pressade mig hårt mot hans kropp. Smärtan fyllde mig, tårarna vägrade att sluta rinna, tanken om att Jazmine yrde runt i huvudet. Det fick mig att ruttna inombords. Illamåendet spred sig i magen och kröp sig upp för min hals. Jag puttade mig ifrån Justin och böjde mig över marken med händerna på mina knän för att känna hur vätska hostades upp ur min mun. Trycket i huvudet ökade ner jag smärtsamt försökte kräkas med ihop knipna ögon. Jag kände hur någon tog tag om mitt lösa hår som hängde för ansiktet. Men trots den ansträngande känslan av att jag var tvungen att kräkas, så ville inget ut bortsätt från saliv. Men min mage var tom. Likaså mina känslor som för en stund avtog. Men kom tillbaks lika snabbt som min normala andning återkom.

’’Holly, ta det lugnt nu. Hetsa inte upp dig för mycket nu. Djupa andetag.’’ Lugnade Justin ner mig. Jag andandes tungt och satte mig ner på gräsplätten bredvid mig.

’’De dödade Jazmine… De… Dödade henne.’’ Mumlade jag oförstående. Trots att jag hörde de, och visste att det var sant, ville jag inte tro på det. Jag ville inte tro på det! Killarna tittade ner på mig och satte sig framför mig. De förstod inget, det visste inte vad jag pratade om. Det visste inte ens vem Jazmine var. Men jag behövde berätta - då jag visste att någon utav dom tillslut skulle frågat på egen hand ändå.

’’Vem dödade henne?’’ Rynkade Justin pannan. Jag torkade tårarna och drog upp benen till hakan för att sedan dra mina armar om knäna.

’’Shadow… Han, dödade henne.’’ Mumlade jag paralyserat med blicken ner i gräset. Shadow, namnet lät bekant trots att jag visste att jag aldrig hört det förr. Faktum är att jag aldrig tror att någon ens nämnt det innan. Jag tittade på dom, som gav varandra allvarliga blickar.

’’Sluta titta på varandra så! Ni… Skrämmer mig.’’ Deras uppmärksamhet drogs mot mig. Jag visste vad de blickarna betydde, de visste någonting. De visste nog vem Shadow var.

’’Vet du vem han är, Holly?’’ Frågade Chace allvarligt. Jag skakade långsamt på huvudet. 

’’Han är farlig och ond. Han dödar alla som korsar hans väg - och är inte kapabel till att känna någonting. Han är känslolös.’’ Mumlade han. Jag såg hur minnen åkte förbi i hans ögon innan de svartnade.

’’Min vän, Jazmine. Hon bad mig att fly, hon sa att de tänkte döda mig.’’

’’Hon har fucking rätt i vad hon säger. Du måste sticka härifrån.’’ Svartnade Justins ögon. 

’’Jag vet inte… Jag har trots allt er, right? Ni kan väl skydda mig, eller hur?’’ Tittade jag med en glimt av hopp i ögonen. Killarna gav mig besvikna blickar.

’’Jag är ledsen, Holly. Vi kan inte skydda dig, för när han bestämt sig för att döda någon… Gör han allt vad som krävs för att se den personen död.’’ Jag hörde smärtan i Matts röst.

’’Im sorry babe. Du har inget val, Holly. Det ända vi kan göra är att hjälpa dig dra härifrån med din familj. Mer än så… Kan vi inte.’’ Justin tittade med smärtsamma ögon på mig. Jag kände hoppet inom mig tona bort. Nu kändes det återigen hopplöst och kallt, precis som det gjorde när jag förlorade Justin. All glädje var borta. Rädslan hade tagit makt över min kropp.

’’Jag tänker inte flytta! Jag vill inte lämna er.’’ Skakade jag på huvudet. Justin kröp närmre mig och tittade mig djupt i ögonen.

’’Fattar du inte vad vi säger? Han kommer döda dig om du inte drar härifrån! Skit i oss, dit liv är viktigare än vad vi är.’’ Med de sagt hade han bestämt åt mig att jag skulle dra från landet. Tårar samlades återigen i ögonen.

’’Jag dör hellre med er.’’ Viskade jag och lät tårarna befrias från mina ögon. Jag stängdes ögonen och spände käkarna.

’’Han är ingen man fucking leker med Holly! Jag kan lova att du inte vill dö med oss. För vad händer med din familj då? Hu?! Ska du låta dom dö pågrund av dig?’’ Han slog upp sina ögon som var kolsvarta och fylld med smärta.

’’Jag… Jag vet inte.’’ Sa jag osäkert. Han morrade till och pressade aggressivt sina läppar mot mina.

Du har en chans, Justin. En chans. Orden ekade i mitt huvud. Jag hade ett val. Ett val på liv och död. Om jag tog fel beslut, skulle jag bli utan alla jag någonsin älskade. Och om jag tog rätt beslut, skulle jag fortfarande inte få vara med dom. Jag kände mig splittrad. Ångesten fyllde mig från topp till tå och fick mina tankar omöjliga att lösa. Det var som om jag stod och valde mellan att kunna andas, eller att ha ett hjärta. Det gick inte att välja något utav det, för om jag valde det ena, skulle jag trots det inte kunna leva. Precis som detta valet. Men om det nu kunde vara så enkelt. Vilket det inte var. Jag hade tappat greppet. Jag hade trott att jag klarade det, jag trodde… Fel. Jag drog ut några sedlar ur min plånbok och gav chauffören det i handen innan jag steg ur bilen. Han försvann bort i det mörka medan jag vände mig. Jag såg ett hus. Mitt hus. Det var svart, vilket det aldrig varit förr. Taket var fallfärdigt och dörren stod vidöppen. Jag var dum som inte såg det, jag var dum som inte förstod vad som hade hänt. Jag släppte taget om den gröna stora väskan och rusade mot dörren som jag försiktigt puttade upp. Den föll mot golvet som var lika svart som huset varit utanpå. Min mun föll vidöppen när jag tittade mig omkring. Möblerna var svarta, väggarna var svarta. Allting min syn nådde, var svart. Flammor syntes på övervåningen. Jag kände smärtan sprida sig i hjärtat, hur ångesten ökade från max till att åka över vad som egentligen gick. Jag tog mig igenom hallen och vardagsrummet på några sekunder innan jag rusade upp för trappan som knackade under mig. Det var egentligen underligt hur det höll - när det för säkert några timmar sedan varit i lågor. Jag svängde runt den svarta brinnande pelen och såg hur lågorna på övervåningen hade tamt sig och började att avta från sin existens.

’’FUCKNG IDIOT!’’ Skrek jag och spände näven som jag sedan sköt iväg mot väggen. Knogarna tog sig egendom den tunna väggen och träffade cementen på andra sidan. Men smärtan i handen var långt ifrån sin närvaro. Det ända som nu gjorde ont, var mitt hjärta som hade gått i tusen bitar. Jag drog tillbaks handen och kände hur arga tårar rullade ner för mina kinder. Mina ben rörde sig snabbt ut ur huset.

’’HELVETE!’’ Skrek jag så röste skar sig. Jag föll gråtandes ner på marken och kände hur världen höll på att gå under. Jag öppnade ögonen och såg en vit lapp framför mig, med bloddroppar på. Jag tog upp den i min darrande hand och läste den slarviga stilen.

’’Du hade en chans, två olika val. Antingen så lämnar du landet och du har en chans att överleva, eller så stannar du, och låter dig och din familj ruttna… Du tog fel beslut, men jag kunde inte låta dig komma undan så enkelt genom en enkel död. Lev med ditt misstag Justin. Låt din själ känna smärtan, Shadow.’’ 

Han drog sig ifrån mig och tittade tårögt på mig.

’’Gör inte samma misstag som mig, Holly. Jag ber dig.’’

DAM DAM DAM!

Whuuuut!? Ni vet fortfarande inte vem Shadow är ännu, förutom att han är en mördare man ska låta bli att locka till sig. Vad fick honom att vilja döda lilla oskylidga Holly? ;)

Fråga: Favorit tjej och kill namn?

Svar: Tjej: Noel (fortfarande) kille: Mathew - och Justin - ^^

’’Hur fan kunde du inte berätta!?’’ Slog jag irriterat ut med armarna. Hans leende tonade bort och rynkor i hans panna bildades.

’’Va?’’ Drog han ett bloss. ’’Om Selena.’’ Korsade jag armarna. Chace hade ljugit, han hade ljugit mig upp i ansiktet. Precis när jag behövde allt annat än lögner. Jag behövde en att lita på.

’’Du fattar väl själv att det inte är så fucking enkelt att berätta något sådant. Dessutom är det Justins problem, det var han som skulle berätta.’’ Höjde han på ena ögonbrynet. Jag slog mig suckandes ner på den bruna bänken bakom mig.

’’Du sa att han inte dödade tjejer. Du sa att han aldrig skulle göra det.’’ Mumlade jag. 

’’Tror du att han valde att döda henne Holly!? Tror du verkligen det?’’ Morrade han. Jag tittade ner på mina händer och ville gråta. Jag förstod inte ens varför. Det var inte mitt problem, det var inte jag som dödade henne, men trots det så kände jag fortfarande smärtan. Jag kände mig skyldig även fast jag inte borde göra det.

’’Nej.’’ Viskade jag tillslut. ’’Så varför är du då så rädd att det ska hända igen?’’ Han lät den halvt rökta cigarren trilla mot marken innan han släckte glöden med hjälp av hans fot.

’’Jag är inte rädd.’’ Tittade jag upp på honom. ’’Holly, jag känner igen rädsla när jag ser den. Du är rädd.’’ Trotsade han.

’’Men jag är inte rädd för honom,’’ Rullade jag in läpparna. Han lutade sig bak mot väggen och korsade armarna framför bröstkorgen.

’’Så vad är du rädd för?’’ Jag tittade på honom, bet mig i läppen och stängde ögonen med en suck.

’’Jag är rädd för vad som gömmer sig bakom muren han byggt. Jag vet att det finns någon, eller något han gömmer inom sig, precis som om han är rädd att för att visa vem han en gång var.’’ Viskade jag och slog upp ögonen igen. Han tittade stelt på mig.

’’Vart fan fick du det ifrån?’’ Harklade han sig. 

’’Jag fick se hela händelsen när han dödade Selena. Jag fick se honom gråta, skrika och vilja dö. Han hatade sig själv. Och nu ville han ju dra sig ur mitt liv. Chace, det är rätt enkelt att se, om man kollar in i hans ångestfulla ögon.’’ Suckade jag. Jag vill inte att han ska tro att han är dålig för mig. Han liksom mitt liv, solen på min dag och månen under natthimlen. 

’’Låt oss lämna denna diskussionen bakom oss nu.’’ Började han gå in mot dörren. 

’’Hörde du inte vad jag sa Chace? Jag kom inte till dig för att prata med någon som inte lyssnar.’’ Tog jag tag om hans arm.

’’Holly, du har så rätt, om allt du sagt just nu. Men det går inte att hjälpa honom, jag kan inte göra något. Men du kan. Du är hans botemedel.’’ Drog han sig ur mitt grepp.

Mina fingrar drogs genom mitt genomkammade hår som föll fram på min bröstkorg. Jag tittade mig i spegeln och såg hur Justin kom bakom mig, hans armar drogs runt min mage och kramade mig mjukt.

’’Jag älskar dig så jävla mycket.’’ Kysste han min kind. Jag la mina händer på hans händer och ett fånigt leende spred sig på mina läppar.

’’Jag älskar dig också, så jävla mycket.’’ Fnittrade jag medan jag upprepade hans mening, samtidigt som jag besvarade den. Jag tittade på oss en lång stund i spegeln.

’’Visste du att du är den vackraste tjejen jag någonsin skådat?’’ Log han mjukt. ’’Det tror jag nog inte.’’ Nekade jag. Han vände mig bestämt om och tog mitt ansikte i hans händer.

’’Holly, du är vacker. Neka inte det, babe.’’ Han tittade mig allvarligt i ögonen och kysste mina läppar ömt och försiktigt. Jag stängde ögonen och drog mig närmre honom genom att slingra mina armar runt hans nacke.

’’Klar för att lägga dig?’’ Viskade han mot mina läppar. Jag nickade långsamt och kysste honom snabbt innan båda försvann in i det mörka sovrummet. Men trots mörkret såg jag mer än vad jag förväntat mig. Jag drog av mig kläderna som satt på min kropp och drog på mig ett kort linne som  knappt täckte hälften av min mage. Jag kände hur Justin stirrade på mig medan jag bytte om, där han låg i endast sina boxers i sängen.

’’Ta ett foto babe, det varar längre.’’ Vände jag mig om och flinade brett. Han fnös och lutade sitt huvud mot kudden innan jag kröp ner under det varma mjuka täcket. Jag drog upp det till magen på ett ungefär innan jag vände mitt huvud på Justins håll. Han tittade - som vanligt - upp i taket. Han brukade alltid göra det när vi lagt oss i sängen.

’’Vad tänker jag på.’’ Förmådde jag mig att fråga av ren nyfikenhet. Alla andra gånger har jag alltid låtit honom fundera ett tag, tills han tillslut släckt lampan och somnat med mig inlindad i hans armar. Men i kväll, var det något som fick mig att bli tvungen att fråga.

’’På dig, mig… Oss.’’ Mumlade han, fortfarande med blicken i taket. ’’Tänk när du har en ring på ditt finger, då är du min föregiv.’’ Log han och tittade på mig som hade stelnat till.

’’Nu tar vi det lite lugnt.’’ Skrattade jag nervöst. ’’Om några år alltså.’’ Tillade han.

’’Jag har inte ens tänkt på framtiden, Justin. Jag vet inte ens vad jag vill.’’ Mumlade jag osäkert. Han tittade oroligt på mig.

’’Du ser ingen framtid för oss, eller hur?’’ Jag såg hur han genast blev besviken. Leendet på hans läppar försvann fort.

’’Justin, det är inte det jag menar. Jag ser oss i framtiden, det gör jag.’’ Satte jag mig snabbt upp. Han lutade sig på sin armbåge och tittade oförstående på mig.

’’Vad menar du då?’’ Frågade han förvirrat. Chaces ord ekade konstant i mitt huvud, Du är hans botemedel. Var det menat med att jag var bra för honom? Att jag fick honom lycklig? Att jag fick honom att hoppas? Jag kände mig osäker om vad mitt svar skulle vara. Jag slickade mig om läpparna och kröp närmre honom. Han la sig ner på rygg igen innan jag la mina knän på varsin sida av hans höfter och sänkte mitt huvud ner mot hans ansikte. Han fångade min blick och tittade intensivt i mina ögon. Du är hans botemedel.

’’Jag är din förevig, även fast jag inte har någon ring.’’ Lät jag mina läppar möta hans.

’’Vad bekymrar dig, babe?’’ Viskade hans raspiga röst. Jag låg tätt intill honom och lutade min haka på hans bröstkorg.

’’Du var död, jag såg det. Du… Du dog.’’ Viskade jag förvirrat. Jag förstod inte, hur det kommer sig att han nu var här. Det var inte logiskt! Han hummade fundersamt och tittade upp i taket.

’’Alltså vill du ha en förklaring?’’ Frågade han, säker på att det var vad jag ville.

’’Ja…’’ Andades jag tungt ut. Det var tyst ett långt tag, som om han funderade på vad han skulle säga. Jag kände hans bröstkorg åka upp, sedan ner och såg hans ögon osäkert titta ner på mig.

’’Lova att inte bli arg.’’ Sa han och satte sig upp. Jag nickade och la mig bredvid honom. Han lutade sig på sin ena armbåge och strök sin tumme mot min kind.

’’Han…- Jag var inte död, Holly. Jag dog inte, jag bara…’’ Han pausade mitt i meningen. Jag tittade chockat på honom.

’’Du var inte död?’’ Mumlade jag.

’’Du fattar inte vilken jävla ångest jag hade! Du höll på att dö den natten på sjukhuset, det var pågrund av mig! Jag har inte kommit över det. Jag ville inte skada dig.’’ Tittade han mig smärtsamt i ögonen.

’’Du låtsades?’’ Det kom bara ut några få korta meningar ur min mun. Jag behövde smälta in det han sagt, för det blev plötsligt alldeles för mycket.

’’Var han den mannen med på det!? Du… Du fick mig att tro att du var död, du lät mig gråta mig till sömns varje natt. Du lät mig bli plågad.’’ Jag satte mig upp och la mina händer för ögonen.

’’Nej, Holly. Han var inte med på det. Det var inte ens planerat att bli såhär. Jag ville inte försvinna, jag var tvungen, jag såg chansen att få dit liv bättre - och tog den.’’ Skakade han på huvudet. Jag såg att han ångrade sig, jag såg att han hade ont av vad han gjort.

’’Varför skulle du vilja göra mitt liv bättre, genom att dö? Du gjorde mitt liv bokstavligen värre!’’ Sa jag oförstående och tittade bak på honom.

’’Jag trodde att det skulle bli bättre. Men jag hade fel.’’ Suckade han och drog sin lediga hand frustrerat genom sitt hår.

’’Du får inte göra så, Justin. Du fick mitt liv meningslöst, så lova att aldrig göra så igen.’’ Genom den meningen förlät jag honom. För jag orkade inte förlora honom igen, jag orkade inte bråka. Jag ville bara ha min Justin hos mig, precis som det brukade vara. Jag la mig tillbaks på platsen jag legat på och mötte hans ögon. Han nickade långsamt och böjde sig över mig.

’’Jag lovar, Holly. Aldrig igen.’’ Viskade han och tryckte ömtåligt sina läppar mot mina. Jag drog mina armar runt hans nacke och tryckte honom närmre mig.

’’Jag är bara glad att du är här igen.’’ Viskade jag mot hans perfekt formade läppar. Han mötte min blick och pussade mig mjukt i mungipan.

’’Jag är glad att vara här. Mer än vad du anar.’’ Pussade han min andra mungipa innan han sjönk ner bredvid mig igen. Han drog sin arm runt mig och fick mig att luta mitt huvud på hans bröstkorg.

’’Kan vi sova nu? Det har varit en lång, galen dag.’’ Gäspade jag. Han kysste min panna och släckte lampan.

’’Godnatt beautiful.’’

Jag satt upp i den mjuka sängen och drog på mig ett svart linne innan jag hoppade in i ett par jeans som jag lagt bredvid mig. Jag sneglade bak på Justin som fortfarande sov tungt. Den första Januari, 2014. Nu kunde det inte bli bättre. Jag hade allt jag ville ha, ett gäng underbara killar och min underbara pojkvän, Justin Bieber. Jag klev långsamt ut ur rummet och stängde den försiktigt efter mig innan jag trippade ner för trappan och steg ut i köket. Killarnas blickar flög bak mot mig.

’’Godmorgon sunshine! Hur mår Justin?’’ Log Chace och tog en klunk från mjölkpaketet. Alla deras konstiga vanor, hade blivit normalt för mig. Det var liksom inte konstigt att vi drack ur mjölkpaketet, eller åt från varandras tallrikar. Egentligen - hos mig - så var det inte riktigt… Normalt. Det var inget jag brukade göra. Tills jag flyttade in hit, då blev deras vanor, mina vanor.

’’Han mår, bra.’’ Nickade jag. Alla hade blivit jätte chockade när de sätt mig och Justin gå ner till dom med filtarna, tillsammans. De hade skinit upp i stora leenden och slängt sig på honom. Ingen utav dom visste att han skulle komma, men jag antog att de visste att han gjort detta för att - enligt Justin - hålla mig trygg. Jag förstod inte meningen med att försvinna, för jag var ju trygg med honom. De alla fick mig trygg. Jag tittade leendes på dom och slog mig ner på en stol.

’’Du verkar lite extra glad idag.’’ Blinkade Cody med sitt högra öga. Jag fnittrade lyckligt och förstod vad han menade.

’’Jag undrar varför.’’ Flinade Mathew från stolen bredvid mig. Allas blickar slängdes bakom mig. Jag skulle precis till att vända mig om, när jag kände ett par trygga varma armar krama mig bakifrån den höga barstolen jag satt på. Justin kysste min kind och gav alla ett glänsande leende.

’’Godmorgon.’’ Sa han med en hes morgon röst innan han slog sig ner på den andra lediga stolen bredvid mig.

’’Vad är planerna för idag?’’ Sträckte han sig efter mjölkpaketet. ’’Ingen aning bro. Vad kan man göra på en tråkig dag som denna?’’ Ryckte Chace på axlarna. Alla betedde sig normalt, precis som om Justin alltid varit här med oss under de senaste veckorna. Ingen stirrade, eller frågade, eller ville ens veta varför han valde att återvända. Det var bara… En helt normal dag i Januari.

’’Kanske, åka iväg någonstans?’’ Föreslog Cody. ’’I så fall vart då?’’ Höjde Mathew på sitt ena ögonbryn.

’’Vi har en stuga i Campas, det ligger bara några mil härifrån.’’ Sa Chace. Justin spärrade upp sina ögon och tittade surt på honom. 

’’Eller alltså…-’’

’’Campas blir toppen!’’ Blev Chace avbruten av Mathew. Så Campas, det var vad det blev. Trots Justins dåliga humör efter det förslaget, så var det bara jag och Chace som hade märkt av det. Men skillnaden mellan oss var, att Chace visste varför, medan jag fortfarande försökte klura ut hans plötsliga irritation. Jag hade packat i hälften av kläderna jag tagit med till killarna, sedan tagit med allt övrigt jag visste var nödvändigt. Den svarta hårda resväskan blev tillslut full, när alla lastade på väskorna de två bilarna vi skulle köra i. Jag hoppade in i passagerarsätet med Justin vid ratten och resten av dom i den andra Range Rovern som i samma hastighet, körde efter oss. Justin sa inte ett ord under hela bilfärden, utan hade sin blick fast på vägen.

’’Justin, har det hänt något?’’ Frågade jag och la min hand på hans spända näve som låg på växeln. Han ryckte undan handen och la den på ratten.

’’Prata med mig.’’ Bad jag lugnt. ’’Det är inget, okej? Sluta tjata.’’ Morrade han. Då visste jag, att det var något som verkligen störde honom.

’’Tro inte att jag inte ser ditt bittra humör, Justin.’’ Korsade jag mina armar framför bröstkorgen.

’’Har jag gjort något? Var det något jag sa?’’ Frågade jag och sneglade osäkert på honom. Han skickade en snabb blick i backspegeln innan han lät den glida mot vägen igen. Hans ögon fick en svart färg, den typiska färgen han fick när han var arg.

’’Justin för i helvete!’’ Höjde jag irriterat rösten. ’’Men fucking släpp det!’’ Röt han högt.

Justin parkerade bilen på en bred grusväg. Ett stort gult hus hade tonats upp framför oss. De hade svarta takpannor och såg en aning gammal ut, men det förvånade mig inte. Jag steg ur bilen och drog med mig väskan. Justin och jag blev ovänner direkt efter han skrikit åt mig. Det var då den obehagliga tystnaden hade lagt sig som ett täcke. Vi gav inte ens varandra blickar, och om vi gjorde det, var det mördande mörka blickar vi skickade. Chace hade hunnit ikapp mig påväg upp för den bruna trappan som ledde till dörren.

’’Någon som är sur?’’ Skrattade han hest. ’’Jag är inte på humör Chace.’’ Suckade jag.

’’Pågrund av Justin?’’ Frågade han leendes. ’’You dont say.’’ Himlade jag med ögonen. Med ett flin låste han upp dörren med en gammal lång nyckel och lät mig passera honom in i den fina gamla hallen. Det var prytt med tavlor hängandes på väggarna, vita gardiner i fönsterrutorna som befann sig bredvid dörren och sedan vit mönstrade mattor. Jag ställde ner väskan och tittade mig omkring.

’’Så… Det här är era…-’’

’’Vi ärvde det från våra föräldrar.’’ Nickade han och gled in genom dörren. Jag nickade leendes och drog av mig den tjocka jackan och de svarta vinterstövlarna. 

När alla kommit in började vi bestämma rum.

’’Det finns fyra rum, och vi är fem.’’ Mumlade Chace. Killarna stirrade på mig och Justin. Jag höjd ögonbrynen.

’’Inte en chans att jag delar rum med honom!’’ Skakade jag på huvudet när jag fattat vad de menade.

’’Fuck no.’’ Stirrade Justin surt på mig. ’’Ni är fan ett par, guys. Kom igen nu.’’ Skakade Matt på huvudet innan alla steg upp för den långa trappan och tog ett ledigt rum. Jag och Justin stod kvar på undervåningen och tittade surt på varandra innan jag trippade upp för trappan med väskan hängandes i min hand. Jag gick igenom en lång gång för att se den enda lediga rummet som hade dörren halvöppen. Jag knuffade upp den och ställde hastigt ner väskan som blivit alldeles för tung. Jag suckade högt och damp ner på den mjuka dubbel sängen.

’’Jag sover på golvet.’’ Mumlade Justin när han tagit sig genom dörren.

’’Lägg av Justin. Vi är fan löjliga nu.’’ La jag trött huvudet på sned. Han vägrade att svara. Han drog upp dragkedjan på sin väska och började proppa den tomma garderoben med sina kläder, full. Jag ställde mig återigen på fötter och gick långsamt fram till honom. Drog min hand på hans muskulösa rygg. Jag kände hur hans stelnade till under min beröring. 

’’Jag vet att du inte kan vara arg på mig.’’ Viskade jag nära hans öra. Jag kysste honom mjukt i nacken och lät de fjäder lätta pussarna vandra till hans ansikte. Jag stod nu ansikte mot ansikte med honom och såg hans käkben spänna sig.

’’Du behöver inte prata med mig, du behöver inte berätta. Bara… Frys inte ut mig.’’ Viskade jag och tryckte mina läppar mot hans mungipa. Hans händer tog tag om min midja och strävade upp för min rygg.

’’Jag fryser inte ute dig.’’ Mumlade han hest och pussade min nästipp. ’’Du är i alla fall arg på mig.’’ Viskade jag mot hans mjuka läppar.

’’Nej, Holly. Jag är inte arg på dig.’’ Skakade han sakta på huvudet. Hans mun var rak som ett sträck. Jag visste inte vad han tänkte, eller vad han kände. Jag kunde inte läsa av honom.

’’Så vad bekymrar dig?’’ Drog jag mina armar runt hans nacke. Han tryckte min kropp tajtare mot honom och kysste mina läppar mjukt.

’’Vill du verkligen veta? Vill du verkligen veta vilket monster jag är?’’ Sa hans med en hes ton. Jag tvekade en sekund och tittade osäkert på honom.

’’Du är inget monster Justin. Inget kommer någonsin få mig att tro det om dig.’’ Skakade jag på huvudet och kramade honom hårt. Han släppte mig och tog istället tag om min hand, drog mig ner för trappan och lät mig stiga i mina skor innan vi gled ut genom dörren. Han gick med raska steg ut över grusplätten. Ett stort träd tonade upp framför oss. Trots att vintern var här, fanns trädens löv ännu kvar. De var mörk röda och fladdrade i vindens vågor. Jag tittade upp på dom och stannade till när Justin släppte taget om min hand. Vi stod nu under trädet. Jag vände mig om och såg en liten sjö som befann sig några meter bort.

’’Du vill veta varför jag är så emot denna platsen, varför jag vill skydda dig, varför jag lämnade dig? Well… Varsågod.’’ Sa han ångestfullt och tryckte sina läppar mot mina.

Den fucking idioten skulle fan i mig få betala! Han skulle dö, hans blod skulle sprida sig i en pöl och aldrig ta slut. Lida, var det perfekta ordet i denna situationen. Jag drog hastigt på mig min svarta skinnjacka och hoppade in i den svarta caben innan jag hastigt drog därifrån. Det var alldeles ljust utomhus, klockan var i för sig 04.00 och solen hade stigit upp för drygt en timme sedan. Det var sommar och solen fanns på toppen av himlen nästan dygnet runt. Det var skönt och vackert. Men denna morgonen hade inte börjat bra. Jag visste inte hur jag skulle hantera mina starka känslor. Jag var rädd att skada någon. Jag kunde inte välja om jag skulle få ett uppbrott. Det bara hände, så plötsligt, när mina känslor satte fyr. Det var inget som gick att välja bort. Jag var jag. Jag var ett djur, en varg och ett monster. Jag hade inget val utan var tvungen att acceptera att jag aldrig - någonsin, kunde bli en normal person. Jag passerade stora skogar, gårdar och hus på vägen till våran mötesplats. Jag behövde få träffa henne, hon kanske kunde få mig lugn? Hon kanske kunde få mig, att känna mig normal. Men det visste jag att hon kunde, för hon var mitt allt och ingen kunde ta hennes plats. Selena och jag har känt varandra sedan olyckan. Hon hjälpte mig igenom de svåra. Både jag och Chace ändrades efter det. Men det jag inte förstod var hur hon efter allt som hon gått igenom, fortfarande kunde gilla mig för den jag var och hade blivit. För att jämföra en snäll kille med den elaka killen jag var idag. Så skulle ingen viljat ha mig nu. Varför, behövde man inte fråga sig. Det räckte att man såg in i mina bruna ögon, redan då förstod man att något var fel med mig. Jag spände blicken i vägen och kramade ratten hårt med mina kalla hårda händer. Några meter bort kunde jag skymta ett stort träd. Jämte trädet stod en bil parkerad med en tjej lutandes mot den. Jag såg genast att det var Selena, men det förstod jag ändå - för det var våran mötesplats. Jag närmade mig henne för varje sekund som passerade. Hennes drag och kroppsbyggnad förtydlades för varje meter jag närmade mig henne. Jag körde in på en grusväg som fick bilen att guppa till. Jag körde hela vägen upp till en gräsplätt där både trädet och Selena befann sig. Jag stannade hastigt bilen och steg ångestfullt ur bilen med ett par kolsvarta ögon. Hon log mjukt mot mig och började långsamt gå fram mot mig. Hon bar en vit stickad tröja med ett par vanliga jeansfärgade shorts. Jag tittade allvarligt på henne och såg hur hennes leende försiktigt suddades ut. Hon höll på att ge mig en kram, tills hon suckade och istället la huvudet på sned.

''Vad är det som bekymrar dig, Justin?'' Frågade hennes lena rösta. ''Du har inte med det att göra.'' Skakade jag på huvudet och gick några steg ifrån henne för att låta min blick vila på den lilla sjön några meter bort.

''Men du kan fortfarande berätta.'' Manade hon suckandes och följde efter mig, la sin hand på min axel men jag skakade av mig den fort.

''Du behöver inte veta allting jag fucking gör!'' Röt jag och spände blicken i henne. Hon höjde på ögonbrynen och såg väldigt chockad ut över vad jag nyligen gjort. Hade jag skrikit på henne? Detta skulle inte sluta bra.

''Justin, jag försöker hjälpa dig... Jag försöker förstår!'' Sa hon i en högre ton och nu inte inte lugn som innan. Ilskan bara ökade. Den slutade inte vid max utan passerade gränsen.

''Jag behöver inte din jävla hjälp!'' Skrek jag nära hennes ansikte. Hon stängde sina ögon, innan en tår rullade ner för hennes kind. Mitt arga ansikte, förvrängde genast till allvarligt. Men ilskan fanns ännu kvar.

''Tror du det är enkelt för mig? Nej, det är inte enkelt för mig lika mycket som det inte är enkelt för dig!'' Öppnade hon sina tårfyllda ögon. Hon höjde sina armar i ett försök att krama mig. Jag skakade hastigt på huvudet och började backa.

''Du kan inte vara med mig, det är för riskabelt.'' Skakade jag på huvudet medan jag kände min kropp började brinna. Den satte fyr och höll på att tona bort kändes det som. Jag knep hårt ihop med mina ögon innan jag böjde hela min kropp framåt. Jag drog in mina armar mot bröstet och knöt ihop mina händer. Jag kände hur varje muskel i min kropp spände sig. Allting började knäckas till. Alla ben i min kropp gjorde ont, de började växa och huden töjdes ut och började svida. Det smärtade till och sekunderna kändes som åratal. Jag skulle tappa kontrollen. Jag skulle inte kunna kontrollera mig, vem vet vad jag kunde göra mot Selena?

''Du måste springa härifrån!'' Skrek jag medan jag öppnade mina ögon som jag kände sved, min syn förvrängdes och jag visste redan då att de hade blivit lysande blå. Hennes ben ville inte röra på sig. Hörde hon inte vad jag sa? Var hon döv?

''Spring för i helvete, Selena!'' Röt jag medan min rygg böjde sig bakåt, smärtsamt och stelt. 

''Jag tänker inte lämna dig.'' Skakade hon på huvudet. ''Jag vet att du inte kommer att skada mig.'' Nekade hon mina övertygande ord om att något ont skulle hända henne. Jag kände hur hela min kropp föll framåt med nu ett par tassar som tog emot min kroppstyngd. Mina ögon hade stängts men öppnades nu. Jag kunde inte styra mina ben som långsamt rörde sig mot henne. Det var så jävla frustrerande att kunna se och höra allt. Men inte kunna göra ett skit. Jag kunde se hennes rädda ögon. Men hon vägrade att lyssna på mig.

''Justin?'' Sa hon osäkert med en rädd röst och började långsamt att backa. Jag fortsatte att gå emot henne, jag morrade till och började springa emot henne. Jag hörde hur hon började skrika och springa ifrån mig. Jag kände skuldkänslorna byggas inom mig. Tårar ville spruta ur mina ögon över att inte kunna stoppa mig själv från att försöka döda henne. För det var vad min kropp och mina tankar ville. Döda henne. Hon vände sitt huvud bakåt och snubblade på en stock som fick hennes kropp att smälla till i marken. Hon vände sig smärtsamt på rygg och mötte min blick. Jag skrek i huvudet. 'SLUTA, Sluta Justin! Låt henne gå! Lugna ner dig för fan!' Skrek jag. Men orden hjälpte inte. Jag hoppade på henne, såg hennes rädsla i ögonen och hörde hennes ljusa skrik lämna hennes rosa röda läppar innan allt svartnade för båda.

''FAN!'' Skrek jag ner jag såg hennes blodiga, livlösa kropp sjunka ner till botten av den djupa sjön. ''GUD! HUR FAN KUNDE DU!? VARFÖR JAG, VARFÖR FUCKING JAG!?'' Skrek jag och föll ihop på marken.

Jag puttade honom ifrån mig och slet mina läppar från hans. Jag stapplade bakåt och kände tårarna brännas bakom ögonlocken. Han tittade sårat på mig och väntade på min reaktion. Vad hade han gjort? Jag tittade mig omkring och såg den omgivningen han hade beskrivit i sina tankar. På denna platsen, hade det hänt. Han hade dödat, Selena. Han dödade henne, utom kontroll. Jag kunde känna hans smärta sprida sig i hjärtat. Hans tankar blev mina tankar, hans ångest blev min ångest. Allt genom den ynka kyssen.

’’Holly… Snälla, lyssna på mig. Jag ville inte att det skulle bli så. Jag ville aldrig skada henne.’’ Viskade han smärtsamt. Tårar gled ner för mina kinder innan jag slängde mig runt hans hals.

’’Hur kan du låta dig själv gå igenom sådant här? Det är hemskt Jag litar på dig. Jag tror på dig. Du var en olycka, det kommer inte hända igen.’’ Viskade jag smärtsamt i hans öra. Han drog sina armar hårt om min kropp.

’’Jag är rädd att göra samma misstag, med dig.’’ Viskade han. ’’Men du kommer inte göra det. Du kommer inte skada mig.’’ Skakade jag försiktigt på huvudet. Hur kan man låta någon känna den smärtan? Hur kan han ha fått gå igenom det? Han var rädd, precis som jag var just nu. Men jag litade honom. Och jag behövde honom att lita på sig själv. Vem vet annars vad som kunde hända?

18 KOMMENTARER

Sanningen kom fram, nu vet hon varför Justin blivit så konstig när Chace nämnde stugan där i Campas, Och varför Selena och Justin tittat så konstigt på varandra den dagen hon kom tillbaka.

Fråga: Något kul ni ska hitta på under lovet?^^

Mitt Svar: Jag var på fest igårkväll och ska på fest på nyårsafton. Thats it. Sedan ska jag fokusera på bloggen och er :)

’’Tack, men jag mår bra.’’ Mumlade jag och vände mig återigen om för att ge honom ryggen. Han gick fram till mig och satte sig på samma sten som mig.

’’Det ser inte ut så.’’ Tittade Chace allvarligt på mig. Jag suckade tyst och blickade ner på mina händer som låg i mitt knä.

’’Jaså.’’ Sa jag stött. Men de faktum att han hade rätt, ville jag inte erkänna. Jag skulle inte låta hans snälla frågande att påverka mig.

’’Mhm, jag märker det lätt.’’ 

’’Hurdå?’’ Ville jag veta. ’’Du gick bara ifrån plötslig.’’ Jag slog mig mentalt i ansiktet. Dum fråga, det var lätt att se.

’’Men jag mår bra, du behöver inte oroa dig.’’ Försökte jag le. ’’Om du säger det så.’’ Ryckte han lätt på axlarna. Vi satt tysta under den svarta natthimlen medan de kallt blåste mot oss. Jag funderade starkt på det som innan hände. Och jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det. Jag visste inte om jag hade blivit galen av allt gråtande och bara inbillat mig honom. Eller om jag inte var galen och han faktiskt varit där i skogen med mig. Det spelade egentligen ingen roll, för han försvann strax därefter han bett mig att glömma honom. Vad som än hade hänt, så slutade det med tårar ändå. Jag som trodde att min önskan hade slagit in.

’’Vet du vad,’’ Tittade jag fundersamt ut mot det mörka. ’’Mm?’’ Hummade han och kollade väntansfullt på mig.

’’Du liknar faktiskt Justin till sättet att vara.’’ Log jag. Han skrattade hest och mötte min blick.

’’Jaså? På vilket sätt?’’ Flinade han. Det glädje mig att han inte tog det fel, eller fick sina tankar på något dåligt då jag nämnt Justin.

’’Du… Kan vara snäll när du vill. Precis som Justin. Sedan har du hans ögon och hans temperament.’’ Skrattade jag lågt. ’’Det låter som jag.’’ Skrattade han och nickade.

’’Minns du första gången vi träffades?’’ Tittade jag återigen ut mot det mörka. Han satt och funderade ett tag innan han försiktigt skakade på huvudet.

’’Du vet när Justin hade kidnappat mig för att jag råkat sett när han dödade en kille, han förde mig till något hus. Och dagen efter hade jag stigit ut ur ett rum och råkat gå in i dig.’’ Jag log mjukt.

’’Just det.’’ Nickade han instämmande. ’’Du var fruktansvärt otrevlig.’’ Skrattade jag.

’’Och du var piss rädd.’’ Skakade han flinandes på huvudet. ’’Var jag inte alls!’’ Stötte jag till honom på axeln.

’’Var du visst! Du höll ju på att dö av rädsla när du mötte hela gänget.’’ Skrattade han och slog ut med armarna. Jag vägrade att erkänna att jag varit rädd, för jag hade varit så rädd, och jag hade nästan dött. Inte pågrund av rädslan, utan för att jag en stund trott att Justin skulle döda mig.

’’Nej, jag var rädd för Justin.’’ Erkände jag smått generat. Han tittade nyfiket på mig.

’’Vaddå trodde du att han skulle döda dig?’’

’’Ja, det trodde jag.’’

’’Han skulle aldrig ha för sig att döda en tjej, speciellt inte en sådan trevlig brud som du.’’ Blinkade han leendes på ögat. Mina kinder hettade till och blev alldeles röda. Tack och lov så var det soppas mörkt ute att det inte syntes.

’’Man vet aldrig med er bad boys.’’ Skakade jag på huvudet. Han ryckte lätt på axlarna.

’’Du vet… Han älskade dig.’’ Mumlade han tyst. Jag stelnade till och tittade ner på mina händer. Han älskade mig? Jag kände hur en varm känsla spred sig i kroppen. Ett mjukt leende kröktes på mina läppar.

’’Gjorde han verkligen det?’’ Viskade jag.

’’Till månen och tillbaks.’’ Nickade han långsamt på huvudet. Jag log fånigt stort och kände kinderna hetta ännu en gång.

’’Vet du vad jag tror?’’ Tittade han fundersamt på mig. Jag skakade långsamt på huvudet.

’’Jag tror Justin skulle vilja se dig lycklig, jag tror han skulle vilja att du lät honom gå. Du vet, han finns ju alltid i våra hjärtan. Och han älskar dig, precis som alltid.’’

Jag sprang runt med ett tomtebloss i handen och tjöt högt.

’’NYÅR!’’ Skrek Chace galet från den höga klippan vi stod på. Jag skrattade högt och kände en arm runt min axel. Jag tittade upp på Mathew och log brett.

’’Snart killar, 2014 ska bli det bästa året!’’ Ropade jag för att kunna nå ändan till Cody som kom springandes mot oss. Han joinade oss och lade sin arm på andra sidan av mig för att känna hur Chace bakifrån kramade oss.

’’Jag lovar, det kommer att bli galet!’’ Skrattade Chace vid mitt öra. Jag nickade med ett fånigt leende. Trots den tjocka snön och den kalla vinter natten, hade vi gått ut på de stora klipporna som hade utsikt över hela stan. Därifrån kunde man se alla fyrverkerier som smällde på den mörka himlen. Den nyligen glödande tomteblossen jag haft i min hand hade slunkit ur mitt grepp och trillat mot marken som fått den att slockna.

’’Jag hämtar nya!’’ Sa Cody snabbt och försvann bort mot våran bil som stod parkerad en bit bort. Jag kände för en gång skull lycka, jag kände mig varm och världens alla färger hade återkommit till min syn. Jag kunde återigen skratta, och fick min galna humör tillbaka. Jag förstod inte förres Chace och jag hade haft vårt lilla snack under julafton. Då han berättat för mig vad han trodde Justin helst skulle vilja. Och att han älskade mig. Det fick min hjärna att börja tänka igen. Det liksom bara klickade till och all smärta försvann i samband med att jag lät honom gå. Jag befriade honom från den hemska smärtan jag haft. Men det hade fortfarande inte ändrat de faktum att jag fortfarande tänkte på honom, bara det att jag inte längre ville gråta. Och ju mer jag var med killarna, ju mindre syntes hans ansikte i huvudet. Det var på något sätt naturligt, kändes det som. Men jag vet inte om det är rätt? Jag vet inte om det är positivt, för jag vill inte glömma honom. Och det känns som att jag tillslut kommer att göra det. Om det är bra, eller dåligt. Visste jag inte riktigt. Cody kom springandes tillbaka med varsin tomtebloss och en tändare i sin andra hand. Var och en tog emot ett strå och fick det tänt. Det sprakade och lös vackert.

’’Okej, vi måste ha nyårslöften.’’ Bestämde Matt från min högra sida. Vi smetade ut oss till en liten ring för att alla skulle kunna se varandra.

’’Eftersom det var din ide, Matt. Får du börja.’’ Sa Cody. Han log snett och funderade några få sekunder innan han nickade bestämt.

’’Jag ska… Sluta ta hem bimbos.’’ Sa han med ett skratt. ’’Är du säker, Matt? Det är ett stort steg, för att vara en playboy, you know.’’ Skrattade jag men var ändå seriös i vad jag sa.

’’För din skull Hol.’’ Skrattade han.

’’Cody.’’ Nickade jag. 

’’Hm… No more drugs.’’ 

’’The fuck man?!’’ Tjöt både Chace och Matt. ’’Vaddå!?’’ Morrade han. ’’Ey! Killar, det är… Bra.’’ Nickade jag imponerande. Jag förstod inte hur de kunde ta så stora steg. Liksom att Matt inte tar hem bimbos som han mött på en bar, skulle aldrig fungera. Det visste vi alla. Sedan att Cody skulle sluta med droger, fan heller att han klarade det.

’’Jag ska behärska min ilska.’’ Mumlade Chace. ’’Fan på tiden bro, du har ju PMS när du blir arg.’’ Skakade Cody på huvudet.

’’Käften din f*tta!’’ Morrade Chace. ’’Behärska ilskan.’’ Påminde jag honom. ’’Min PMS håller först tills det blir nytt år.’’ Spottade han sarkastiskt. Men jag förstod att han menade allvar. Inte en chans att han klarade av en dag utan att få ett utbrott.

’’Så… Holly, det är bara du kvar.’’ Flinade dom. ’’Jag vet faktiskt inte.’’ La jag huvudet på sned och tittade osäkert på dom.

’’Du kan sluta vara så bitchig.’’ Sa Matt. ’’Och sluta förstöra förstöra för oss när vi har tjejer över.’’ Ryckte Chace på axlarna.

’’Du kanske också borde behärska din PMS.’’ Tillade Cody. ’’Ni ska bara hålla käften!’’ Knuffade jag dom, en och en. De skrattade högt men tittade sedan väntande på mig. 

’’Okej, well fine. Jag ska…-’’ Jag hann inte avsluta min mening förres jag hörde hur det började smälla. Vi alla vände oss om och mötte en himmel med färger och mönster. Jag stoppade mina händer i jackfickorna och tittade glatt på fyrverkerierna.

’’Gott nytt år idioter!’’ Tjöt Chace jämte mig. ’’Tack detsamma ditt syko!’’ Log jag varmt mot honom. Han knuffade mig leendes och lade sin arm om min midja. 

’’Fan vad det är kallt.’’ Huttrade Cody. ’’Jag kan hämta filtarna, om ni vill?’’ Erbjöd jag mig. Alla tre nickade ivrigt. Jag gled ur Chace arm och började jogga mot bilen som jag låste upp med hjälp av nyckeln som låg i min ena fickan. Det blinkade orange till innan jag slet upp bakluckan med båda mina händer. Där låg det bland annat filtar i alla olika färger, men även vapen som jag inte förstod varför de skulle behövas. Jag staplade filtarna på varandra framför mitt ansikte innan jag långsamt stängde bakluckan med min ena hand, och balanserade filtarna med den andra. Jag vände mig om men fick några att trilla. Framför mig stod en man. Jag blev först väldigt rädd och stel. Men när den mystiska mannen stigit ut från det mörka och gått under en utav gatlyktorna fick de alla filtar i min famn, att falla ner mot marken. Jag stod paralyserad och stirrade djupt in i hans blå lysande ögon. Jag ville gråta, men kunde inte, sedan ville jag springa mot honom. Men var fast stående där jag stod.

’’Mitt nyårslöfte är, att älska dig för evigt, tills döden skiljer oss åt.’’ Sa hans raspiga röst. Inte förres då gled tårar ner för min kalla röda kind och mina fötter rörde sig långsamt mot honom. Han drog mig snabbt in i hans famn och pressade mig hårt intill honom.

’’Lova att aldrig lämna mig igen, Justin.’’ Viskade jag och tittade upp på honom. Hans ögon hade bytt tillbaks till sin normala bruna färg. Innan han långsamt nickade.

’’Jag lovar att aldrig lämna dig igen. Jag lovar.’’ Nickade han viskandes och lutade sin panna mot min kalla panna. Hans varma händer kupades vid mina kinder.

’’Jag älskar dig.’’ Viskade han mot mina läppar. Mitt hjärta slog hårt i bröstet och min kropp var varm och fylld av kärlek. Den sista delen av mitt krossade hjärta, hittade åter sin plats. Jag tittade ner på hans läppar, innan jag tittade in i hans ögon igen.

’’Och jag älskar dig.’’ Pressade jag mina läppar hårt mot hans.

’’Holly, jag vill att du gör mig en tjänst.’’ Sa han och struntade i att svara på min fråga. Jag nickade långsamt.

’’Jag vill att du stannar med killarna. Jag vill att du bär det halsbandet hela tiden. Och jag vill att du glömmer mig.’’ Sa han och drog en hårslinga bakom mitt öra.

’’Va? Jag kan inte bara… Glömma dig, fattar du väl!’’ Puttade jag undan honom och började ångestfullt gå fram och tillbaks. Han kom hit och vill sedan att jag skulle glömma honom? Efter allt som hänt, efter allt vi gått igenom, så vill han att jag fucking ska glömma honom!?

’’Holly… Snälla lyssna på mig, det är farligt för dig att vara med mig. Det finns folk, som är ute efter oss.’’ Försökte han lugna ner mig.

36 publiceras imorgon - 24 dec - kl 00:01 :)

’’Kan du berätta för mig vad som hände, Holly?’’ Jag satt tyst på den vita stolen i köket och tittade känslokallt på honom.

’’Holly, jag vill att du tar ett djupt andetag och berättar som det är, jag förstår att det är svårt, jag förstår att du är ledsen och rädd. Men du måste försöka.’’ Suckade han. Jag svalde hårt och tittade ner i golvet. Min röst vek sig när jag öppnade munnen. Det kom inte ut något, utan jag var lika tyst som jag var när jag blängde på honom med mina ångestfulla ögon. Jag skakade på huvudet och kände hur tår för tår, rann ner för mina kinder.

’’Men lilla gumman, jag vill inte att du gråter, jag försöker hjälpa dig. Precis som dina föräldrar försöker hjälpa dig, du förstår att dom är väldigt oroliga över dig just nu.’’ La han huvudet på sned. Jag nickade långsamt och torkade tårarna.

’’Jag vill att du tills i morgon har tagit dig samman och sedan berättar för mig precis vad som hände, ska vi säga så?’’ Hans röst mjuknade helt efter att nästan har varit lite irriterad över att jag inte svarat. Jag nickade långsamt.

Återigen, ännu en dag, ännu en ledsen dag, så satt jag i mitt rum. Lika tyst och tankspridd. Lika fundersam och förkrossad. Lika envis med att inte gråta, men sedan som alla andra dagar ge upp och låta all ånger spruta ur mig. Sedan lugnar jag ner mig och försöker tvinga mig själv att tro att allting kommer bli bra igen. Att han kommer försvinna. Att jag kommer låta honom gå. Jag torkade några tårar och drog på mig den svarta hoodin och sedan drog jag på mig de vita byxorna. Mitt på tröjan var det ett tryckt med röda bokstäver som lydde: Obey. Jag spände åt tofsen på huvudet och steg sedan ut ur mitt rum. Hela familjen hade gått till skolan och jobbet för att avsluta den sista dagen. Izzy hade frågat mig om jag verkligen inte ville åka, då hon försökt få med mig. Hon sa att det trots allt var sista dagen, det var en kort dag. Men det hade inte spelat någon roll och det gör det fortfarande inte. Utan jag var glad att jag bestämde mig för att stanna hemma som jag gjort nu under några veckor. Jag förstod om folk snackade skit om mig, det var inget som gick att undvika. Folk trodde det ena med det andra. Att jag var gravid, att Justin hade dumpat mig, att jag hade flyttat, att jag var en psykopat. Jag hade hellre varit gravid, än att se Justin dö. Och jag hade hellre blivit dumpad, än att få leva såhär. Jag skulle åtminstone fått se honom, jag skulle haft mer lycka än vad jag hade nu. För mitt hjärta, går inte att hela. Jag tog några djupa andetag när jag stod vid hallen. Jag kände hjärtats hårda slag i bröstkorgen, jag hörde mina tunga andetag och kunde se min rädsla i spegeln som hängde på väggen jämte. Fuck mitt liv. Tänkte jag innan jag öppnade dörren med ett ryck. Jag fick en kall bris som smällde mot mig. Den underbara kylan fick min hud under tröjan alldeles knottrig och alla nerver i kroppen att vakna till liv. Jag höll bilnyckeln i min hand innan jag försiktigt gick på den hala asfalten till bilen som stod ensam på uppfarten. Jag kände mig stolt över att ta mig ut på egen hand, på eget initiativ. För jag var rädd att möta alla jag trodde skulle döma mig. Jag trodde - även fast jag egentligen visste att det bara var jag som visste om Justins död - att alla skulle ge mig blickar, kommentarer eller fula ord som skulle såra djupt. Jag körde ut genom grindarna och försvann ut på den breda vägen. Trots att jag varit så modig att göra emot min rädsla - som jag sagt så kändes allt som en gång var jätte enkelt omöjligt och läskigt - så kunde jag inte hålla emot tårarna. Jag knep ihop med ögonen fasten jag höll tag om ratten och egentligen borde hållit blicken på vägen. Jag hoppades den sekund att jag skulle dö, fortsätta hålla ögonen stängda tills det smällde till, men jag kunde inte låta det hända. Jag kände mig tvungen att leva, som om smärtan i det hela fick mig att driva vidare, trots att jag inte gjorde mer än att gråta. Så ögonlocken flög upp och jag bankade hårt på ratten medan jag högt skrek i bilen. Tårarna vägrade att ta slut, och ju mer jag tänkte på allt som hänt, och allt som aldrig hände. Så blev smärtan allt mer starkare. Jag svängde automatiskt in på gården jag inte varit på i månader. Den gården med de höga buskarna, med den stor fina trädgården och det stora vita huset. Jag steg ur bilen och sprang mot dörren. Inget hände, ingen öppnade. Jag varken hörde eller såg någon genom fönsterrutorna vid dörren. Jag bankade en sista gång och gav nästan upp, när den tunga dörren hastigt öppnades. Vid dörrens öppning stod en nyvaken Chace och tittade förvirrat på mig. Han såg att jag gråtit och öppnade långsamt sin famn som jag snabbt föll in i.

’’Jag saknar honom, så mycket.’’ Grät jag viskandes nära hans öra. Hans armar drogs hårt runt min kropp och höll om mig. Jag struntade i den jävla psykopaten. Han ska fan heller inte få reda på sanningen. Om det ska vara någon, så är det inte han. Han får dra åt helvete med sina jävla frågor, han får gå till någon som vill ha en jobbig frågande man i sitt liv. Hans frågor hjälpte inte. Hans värdelösa frågor fick mig alldeles osäker. 

’’Jag känner mig ensam, utan honom.’’ Knep jag ihop med ögonen. Han hyschade mig mjukt och för första gången, så kände jag att han inte var en idiot som bara försökte spela cool.

’’Du är inte ensam, Holly. Jag finns här.’’ Viskade han lugnande.

15 KOMMENTARER

Vet kort, men hinner inte skriva längre för denna gången.

Nästa får ni på julafton och då är det MYCKET längre, i promise :)

Fråga: Hur många var och såg BeliveMovie?

Svar: JAAAG! Och jag grät, jag skrek, jag apploderade, jag skrek, jag dansade och jag skrattade. Dera lord,

jag ville aldrig att filmen skulle ta slut. ''This movie was dedicated to Avalanna.'' Beautiful :')

’’Du lämnade mig. Du var död.’’ Viskade jag med tårar som rann ner för mina kinder. Han satte sig långsamt upp och drog mig upp i hans knä, med mina ben gränsle över hans ben.

’’Jag kommer aldrig lämna dig, Holly.’’ Skakade han allvarligt på huvudet och la sina händer vid min svanskota. ’’Jag älskar dig, så det gör ont.’’ Pussade han mig på min nästipp. Ett skratt lämnade mina läppar samtidigt som de sista tårarna rann ner för kinderna. Han log brett och pussade mig i mungipan, på kinden, ögonlocken och sedan pressade han våra läppar mot varandra. Mitt i kyssen började jag smått fnittra och puttade honom bak i sängen med mig över denna gången. Han flinade brett och höll sina händer på min rygg för att försiktigt trycka ner mig så min kropp låg med all tyngd på hans kropp. Jag tryckte mina läppar mot hans och drog mina händer i hans lena bruna hår. Jag log mitt i kyssen och förstörde det hela.

’’Måste du förstöra allt.’’ Flinade han. Jag spände blicken i honom och lutade mina handflator mot hans bröstkorg. Jag skrattade ännu en gång och kände glädje över att allt hade varit en dröm. Det hade inte hänt, trots det så hade smärtan varit lika stark som det var i verkligheten. Det hade känts så verkligt att jag trott att detta var slutet. Men jag vaknade, även fast jag inte visste när jag somnade? Hur, kunde detta vara en dröm, egentligen? Tankarna flödade iväg och jag blev mer och mer misstänksam. Justin hade kommit till mig den natten för att jag ville prata, han hade gått upp för balkongen och jag hade inte sovit eller något innan dess. Jag mötte hans blick och såg hur hans bruna ögonfärg byttes ut av en röd färg. En rynka spred sig i pannan. Jag kände hur det kallnade under mig, hans nyligen hårda hjärtslag saktades in, tills jag knappt kunde känna dom längre. Jag tittade ner och såg en röd fläck sprida sig på hans vita T-shirt. Rädsla fyllde mig från topp till tå innan jag hastigt flög av honom.

’’Justin? Vad är det som händer!?’’ Sa jag panikslaget. Hans kropp började skaka och blod flög ur hans mun när han försökte sig på ett andetag.

’’Justin!?’’ Skrek jag och slet av honom tröjan för att få syn på ett konstigt märke som hade ristat in sig i hans bröstkorg. 

’’Justin! För i helvete svara mig!’’ Skrek jag medan jag försökte stoppa blodflödet medhjälp av mina händer. Hans kropp hade slutat skakade, men efter det, så hade hela hans kropp slutat fungera. Det nyligen röda blodet hade ändrat färg till grått och hans kropp blev snabbt av samma färg. Från fötterna till huvudet. Det ända som nu hade färg var hans ögon som för andra gången hade bytt färg. En blå lysande färg bildades runt hans pupill.

’’JUSTIN!’’ Skrek jag i full hals så jag kunde känna knivar dra sig mot min hals. Jag drog mina händer om hans huvud och försökte mig på allt för att få honom att vakna, jag skakade honom, försökte sätta honom upp och skrek hans namn flera gånger. Tårar sprutade ut ur ögonen medan jag hopplöst gled ner på golvet.

Ett högt skrik lämnade mina läppar. Jag började sparkas och slängde med huvudet på kudden medan tårar gled ner för mina bleka kinder. Jag sparkade täcket av mig och kände plötsligt någon som försökte krama mig. Jag puttade bort de starka armarna och skrek högt.

’’Holly! Ta det lugnt! Det är bara en dröm!’’ Höjde någon rösten. Jag vägrade att öppna mina ögon när han sa det. Jag kände Jaces armar dra sig runt min kropp. Men jag fortsatte gråta och sparkas när han försökte lugna mig.

’’NEJ!’’ Skrek jag och försökte ta mig ur hans grepp. 

’’Det gör ont…’’ Grät jag och lät tillslut min kropp slappna av. Jag kände alla muskler i kroppen släppa och hela min över kropp föll ihop i Jaces famn. Han kramade mig hårt och hyschade mig tyst i örat.

’’Det var bara en dröm… Allting kommer bli bra.’’ Viskade han mig lugnande i örat. Jag grät och grät, vägrade att lugna ner mitt gråtande. Huvudet värkte och ögonen sved. Mina händer skakade och allting var svart. Jag hade ännu inte öppnat ögonen, för jag var rädd. Rädd för vad mammas blick skulle tyda när jag mötte den. Hon stod - som alla andra kvällar - bredvid Jace som försökte trösta mig med att krama mig till sömns. Hon grät, jag grät och Jace var rädd, precis som det var alla dom andra nätterna. Alec eller pappa hade tröstat mig andra kvällar, men det hade - precis som Jace - inte hjälpt. Jag snyftade och knep hårt ihop med ögonen.

’’Det gör så ont… Få slut på det, få det att sluta!’’ Grät jag och började att vrida och vända på mig i hans famn. Hans armar hårdnade om min kropp. 

’’Kämpa inte emot, Holly.’’ Viskade han. Han lutade sin haka mot mitt huvud och fällde några tårar som träffade min panna. Han var rädd, jag var rädd, mamma var rädd. Alla var rädda. Rädda för vad som skulle hända, om något skulle hjälpa, eller om mina konstanta anfall någonsin skulle ta slut. Men jag tvivlade varje kväll, dag och vecka på att detta skulle bli bättre. För smärtan vägrade att släppa. Precis som hans ansikte vägrade försvinna från mina minnen. Jag låg där ett långt tag, i Jace famn tills jag kände att jag kunde lugna ner mig. Tårarna slutade rinna, gråtet slutade. Inte för att jag tyckte att det var på tid att ta mig samman, utan för att de tagit slut. Jag fick inte ut fler tårar, jag har gråtit för många dagar, för att de ska kunna bildas fler.

Den 20 december, det var kallt ute - vad jag såg från mitt fönster - och snön var ännu kvar. Den hade packat sig hårt och bildat stora högar av snö. Jace hade berättat att många frågat efter mig, men jag hade som vanligt inte svarat. Jag hade som alla andra dagar bara stirrat på honom med en tom blick. Och precis som han alltid gjorde, så fortsatte han att prata. Han trodde att han någon dag skulle få något svar, kanske en nick eller ett leende. Han fick hoppas, men jag visste själv att det aldrig skulle ske, precis som att Justin aldrig skulle komma tillbaks. 

’’Saknar du inte skolan?’’ Hade han frågat och försökt sig på ett leende som inte riktigt nått till ögonen. Jag hade krupit upp till sänggaveln och satt mig med knäna upp till hackan och sedan tittat ner på mina fötter. Efter det så hade han bara sagt några ynka få meningar till innan han lämnat mitt rum. Ibland ger han mig en kram, avlossar ett leende eller pussar mig på pannan. Detta hade hänt allt för ofta för att jag skulle veta vad som skulle inträffa dagen därpå. Jag har vägrat lämna mitt rum på den sista tiden, sedan han försvann. Jag föredrog att se det som om han lämnade mig, än att han var borta, död, utan ett hjärta som slog. Så jag har stannat dygnet runt i mitt rum, där jag kände mig som tryggast. Jag hade vissa dagar tagit mig ner till undervåningen för att få i mig någon mat, då illamåendet hade tagit över hungern. Fast det var bara då ingen var hemma, då jag hade hela huset för mig själv. Men kvällarna var värst, det var då jag kunde känna den största rädslan, att somna, att drömma om Justin, se honom dö, gång på gång. Sedan vakna upp av att gråta och skrika. Jag hörde vissa kvällar mamma och pappa bråk, de hade det nu förtiden ofta. Och jag visste att det var pågrund av mig, jag visste att det var mitt konstiga beteende som orsakade deras bråk, skrikande och mammas gråtande. Hon visste inte vad hon gjorde för fel, hon trodde hon hade orsakat något, me hon visste ingenting. För jag har inte berättat. Utan jag blev hittad en bit in i skogen där Justin ’’försvann’’. Två dagar efter balen och hans bortgång. Polisen trodde att jag hade blivit attackerad av något djur, eller att någon försökt våldta mig då jag hade blåmärken över hela kroppen. Men det mystiska var att de ändas hade hittat en kropp, och det var jag. De hittade bara mig och inte Justin, så på så vis, så var han bokstavligen försvunnen. De hade ingen aning om varför jag vaknade gråtandes varje natt, de hade inte en tanke om vad mina mardrömmar var, de visste bara att något var fel. Och tack vare det, tack vare mamma, så satt nu en psykopat framför mig. Han hade svart hår, med en gnutta gelé i. Hans blåa ögon stirrade granskande på mig och han antecknade fundersamt i sitt vita block. Jag kunde se gråa hårstrån spreta sig bland de svarta håret, han kunde inte vara yngre än 40, och inte äldre än 50. 

’’Så… Holly, hur mår du idag?’’ Frågade han och log smått. Jag stirrade på honom utan att säga något. Om inte ens Jace kunde få mig att prata, kunde han inte få mig att prata. Allt som fanns var tomma tankar. Inget av dom betydde något, tomma, ångerfulla, tankar. När han inte fick något svar antecknade han snabbt innan han blickade upp mot mig igen.

’’Du blev hittad i en skog där du blivit överfallen, säger dom. Men vet du vad jag tror Holly?’’ Tittade han fundersam på mig. Han la undan blocket och böjde sig fram.

’’Jag tror att det var något annat som hände.’’

NÄSTA FÅR NI NÄR NI NÅTT: 20 KOMMENTARER

Och där förstörde jag alla era tankar om att allting endast var en dröm och att Justin klarat sig... Jag vet, im bad ;)

Fråga: Någon som sätt någon bra film på bio?

Mitt svar: JAHERREGUD CATCHING FIRE! Om in inte sätt den MÅSTE ni se den! SÅÅÅÅ himla grym! Tackar gud att det kommer en 3a och 4a x) 

LOVE YOU ALL