’’Du ser ut att må bättre.’’ Log pappa. ’’Det gör jag.’’ Tvingade jag fram ett leende.

’’Så… Vad var det som var så viktigt att berätta?’’ Frågade mamma. Jag hade ringt dom efter att Justin visat mig vad han fått gå igenom, bara för att han tog fel beslut. Det fick mitt hjärta att stanna för en mikrosekund. Jag ville inte att min familj skulle bli skadad, och framförallt inte dö. Efter de hade jag tryckt mobilen mot örat och panikslaget ringt mamma, för att först och främst se om hon fortfarande var vid liv, och sedan för att informera dom om att jag hade något att berätta. Justin hade under hela bilfärden varit tyst. Som endast tittat på mig några få gånger, utan att säga en knyst. Trots att jag hade Shadow - fortfarande inte riktigt medveten om vem han är - efter mig så kunde jag inte låta bli att oroa mig mer om Justin. Jag ville inte lämna honom, jag ville inte lämna allt som jag har byggt upp här. Jag ville inte ens tänka tanken om vad som skulle hända om jag inte drog.

’’Nå?’’ Tittade hon frågande på mig. Jag bet mig i läppen och mötte hennes blick. Jag skulle hata mig själv efter detta. Och förmodligen så skulle Justin hata mig också. Men det fanns något inom mig som sa att jag inte kunde lämna, det var en röst som lät bekant… Som sa åt mig att stanna. Stanna Holly. Stanna kvar. Allting kommer ordna sig, allting kommer bli okej. Lita på mig. 

’’Vi…- Jag flyttar hem igen.’’ Jag nöp mig själv i handflatan under bordet och log påtvingat. De båda sken upp i breda leenden. Jag kände tårar brännas bakom ögonlocken jag stängt för några sekunder. Innan jag slog upp dom och mötte mammas och pappas underliga blickar.

’’Har det hänt något gumman?’’ Frågade mamma oroligt när hon såg hur den ensamma tåren tagit sig ner för min kind. Jag skrattade lågt och skakade på huvudet medan jag log.

’’Nej, nej… Jag bara, är glad att vara tillbaka.’’ Ljög jag och torkade tåren. De nickade lättat och gav mig en varsin puss i pannan innan de lämnade mig ensam i köket. När jag inte längre kunde höra deras höga röster, eller deras markerade steg, föll jag ihop och kände hur tårarna forsade ner för kinderna. Jag pressade handflatorna mot ögonlocken och försökte gråta så tyst jag bara kunde. Mitt hjärta bultade hårt och smärtsamt innanför bröstkorgen.

’’Helvete Holly.’’ Viskade jag och skakade besviket på huvudet. Ilskan över att jag inte klarade av att berätta, ökade för varje sekund. Hela kroppen ville explodera. Jag knep hårt ihop med ögonen och tog djupa andetag innan jag tog det blåa halsbandet i min hand.

’’Du skyddar mig, du skyddar oss.’’ Höll jag den hårt i min hand.

Han andades tungt och knep ihop med ögonen för att lugna ner sig. Men när han öppnade dom igen, hade den svarta farliga färgen inte försvunnit.

’’Du skulle fucking dra, Holly! Du… Jävlar!’’ Röt han aggressivt. Jag backade några steg och bet mig i kinden för att inte börja gråta. Tårarna brändes värre än någonsin när jag vägrade att låta dom befrias. En blodsmak av järn spred sig i munnen när min tand tagit sig igenom på insidan av munnen.

’’Varför Holly!? Varför lyssnade du inte!?’’ Röt han så man såg de tydliga blodådrorna på hans hals spännas. Jag stängde ögonlocken för att slippa se hans besvikna, svarta ögon stirra på mig.

’’Jag kunde inte.’’ Viskade jag. ’’Det fanns inte en fucking människa som stoppade dig, Holly!’’ Morrade han i en lägre ton.

’’Jag kunde inte! Okej! Inse fakta Justin! Jag stannar!’’ Höjde jag rösten och slog smärtsamt upp ögonlocken. Han tittade chockat på mig innan han vände sig om och gick längre in i skogen.

’’Justin, snälla gå inte!’’ Ropade jag och började springa efter honom. Tårarna började tillslut lämna ögonen och rann ner för mina kalla kinder. Jag hade varit för svag för att hålla inne dom och var för ynklig som inte klarade av att lämna Justin. Men det var inte bara det, utan jag kunde inte. Den bekanta rösten i mitt huvud hade fått mig säker i mig själv när hon sagt att jag skulle stanna. Det var som om jag visste att allting skulle bli okej. Jag hoppades på att det stämde och att det inte bara varit något jag försökt intala mig själv. För då var det kört, då var det slut på Holly Lightwoods liv. Han försvann ut ur skogen och vidare ut på en äng innan han böjde sig ner mot marken. Men ängen var täckt med snö, och Justin var inte bara arg. Utan han var inte sig själv längre. En tjock, grå päls täckte hans stora varg kropp. De svarta ögonen var nu blåa, och hans tänder var vassa och stora. Jag tittade gråtandes på honom - och glömde bort att andas för några sekunder. Men kom på mig själv strax där efter och började flåsa istället för att ta igen de andetag jag missat. Han morrade högt och tassade sig fram mot mig, i en långsam takt. Stora vargspår lämnades bakom honom i den vita tjocka snön. Tanken om att Justin dödat Selena spelades upp i huvudet. Den ända skillnaden mellan mig och Selena, var att jag var en människa. Och hon var en häxa, som inte kunde dö. Rädslan spred sig långsamt medan jag såg hur han tog sig fram mot mig.

’’Justin.’’ Mumlade jag oroligt. Jag svalde högt men tänkte inte göra samma misstag som Selena gjorde den gången. Istället för att backa, eller springa. Stod jag kvar och svepte bort rädslan med ett djupt andetag. Men hans steg ökade, trots att jag inte visade en enda glimt av rädsla. Men det stoppade mig inte från att stå kvar.

’’Din ilska gör dig blind, du vet inte vad du gör Justin. Du ser inte vad du håller på att göra. För att du inte tål att jag gör misstag. Men så är det, jag gör misstag. Och jag lär mig av dom. Jag såg vad som hände din familj, och jag är ledsen, okej. Men det finns två viktiga saker i mitt liv som inte går att leva utan… Det är du, och min familj. Inse det Justin.’’ Sa jag självständigt. Jag var nästan stolt över vad jag sagt. För det var precis vad jag kände, precis vad som hade stoppat mig från att berätta för mina föräldrar. I alla fall två av dom sakerna som fick mig att inte lämna. När Justin endast var tre meter ifrån mig, började han gå snabbare. Men att stå kvar var inget val längre. Ett par starka armar drogs om min mage och vi - vem det nu var - flög åt sidan. Jag smällde i killen som puttat mig ifrån platsen jag stått på. Jag låg ovanför hans bröstkorg och mötte de blåa ögonen jag mycket väl kände igen.

’’Vafan Daniel?’’ Ställde jag mig upp. Han svarade inte utan flög upp på benen innan han ställde sig framför mig, i skyddsläge. 

’’Är du galen Holly!? Du vet att han inte kan kontrollera sin ilska.’’ Morrade Daniel irriterat. Jag tittade förvånat på honom.

’’Jag hade läget under kontroll. Och… Hur vet du om varggrejen?’’ Frågade jag lätt chockat. Daniel - av alla jag kände - verkade inte vara en utav Justin typer, dessutom hade jag inte funderat på varför de var så emot varandra. Var detta ett av själen?

’’Det är mycket du inte vet om mig, Holly.’’ Mumlade han. ’’Som vaddå? Att du är varg?’’ Sa jag ironiskt. Han vände sig långsamt om och tittade stelt på mig.

’’Hur fan kunde du inte berätta!’’ Tjöt jag och slog irriterat ut med armarna. Men han brydde sig inte om det just nu, utan hade sin blick fast på Justin som såg ut att bli mer och mer argare.

’’Holly, jag vill att du går tillbaka till killarna i huset. Jag vill inte att du ser det här.’’ Tog han några steg fram innan drog av sig sin svarta T-shirt.

’’Daniel! Detta är inte mellan dig och Justin! Gå härifrån.’’ Beordrade jag nervöst. ’’Pft! Skojar du med mig Holly? Inte en chans att jag lämnar dig med honom.’’ Fnös han och skakade på huvudet.

’’Show me what you got, Bieber.’’ Manade Daniel. Justin spände blicken i honom innan han satte fart mot Daniel som i sinom tid började springa mot honom. Han tryckte ifrån med sina fötter och flög mot honom samtidigt som han i luften förvandlades till en brun varg och attackerade Justin som också hoppat upp i luften. Jag tittade panikslaget på dom och visste inte vad jag skulle göra.

’’Sluta!’’ Skrek jag och stirrade oroligt på deras aggressiva kroppar som slogs. Ingen utav dom lyssnade, utan låtsades som om de inte hörde, precis som om jag inte existerade.

’’Helvete!’’ Pep jag till och sprang fram till dom. Jag visste inte riktigt hur detta skulle hjälpa, med en liten tjej som stod mellan två - trippel så stora som mig - vargar som slogs och försökte stoppa dom. Risken var att båda var utom kontroll och inte skulle bry sig om de råkade smälla till mig, eller ens skada mig. Men jag tog risken, för jag ville inte att någon utav dom skulle bli skadade. Justin hoppade tillbaka för att tänka en stund. Daniel gjorde detsamma och stirrade argsint på honom innan de båda tog fart mot mitten där jag hoppade fram, knep ihop ögonen och skrek det högsta jag bara kunde. ’’SLUTA!’’ De hade hunnit hoppa upp i luften ännu en gång, men när de fått syn på mig drog en blå virvel runt deras kroppar och de landade på deras normala fötter. De stirrade chockat på mig och tog några steg närmre mig.

’’Vad fan är era problem!’’ Tjöt jag vansinnigt och tittade besviket på dom. ’’Daniel, du är min jävla vän, men du litade trots det inte på mig!?’’ Vände jag mig mot Daniel. Han tittade ner i marken och spände sina käkben. Jag snodde runt och mötte Justins blick som var fylld med skam.

’’Justin… Du flippar fan ur för att jag tog ett beslut. Jag tog ett beslut som kanske inte passar dig. Men jag skiter fan i dina jävla åsikter för att jag älskar dig! Om du inte fattat det är du djävligt dum som bara ser alla fel jag gör.’’ Tårar fyllde mina ögon och gjorde det omöjligt för mig att se. Jag blinkade långsamt och var noga med att torka bort tårarna snabbt. Ilskan var till max och var påväg att stiga över gränsen.

’’Holly… Jag är så led…-’’ Sa båda, men blev snabbt avbrutna av mig.

’’Daniel, bara håll käften. Du kan komma till mig när du vill be om ursäkt för att du först och främst inte berättat för mig och sedan för att du försökt döda min pojkvän. Och samma gäller dig Justin. Kom tillbaks när du kan styra dina jävla humörsvängar och inte vill döda mig.’’ De tittade chockat på mig och kände sig dumma som betett sig så som de gjorde.

’’Jag har tillräckligt med problem att tänka på. Det sista jag vill är att behöva oroa mig över att ni ska döda någon.’’ Jag vände mig ilsket om och började gå därifrån, när jag kände ett hårt grepp om min handled. Jag ryckte åt mig min hand och tittade sårat på Justin.

’’Bara låt mig vara.’’ Viskade jag och fällde några enstaka tårar. Hans sårade ögon borrade sig in i min blick, innan jag bröt våran ögonkontakt och försvann därifrån med gråt i halsen.

KOMMENTERA VAD NI TYCKER!

Vad tycker ni om att Daniel också är en varg? ;)

Btw, skrev på förra inlägget att jag skulle ge er den nya handlingen efter att Recaps avslutats. Och nej, jag börjar inte på en 2a av Recaps, utan börjar på en helt ny som kommer heta: A Savior In The Darkness :D

Fråga: Hur många är nyfikna på den nya novellen?^^

Mitt svar: JAG! JAG! x)