’’Baby? Lyssnar du ens på vad jag säger?’’ hans röst väckte min uppmärksamhet återigen.

’’Mm, ja?’’

’’Så jag hade tänkt börja jobba för Charlie eftersom han erbjudit mig ett grymt jobb med bra lön och bra tider.’’

’’Det låter väl bra.’’ nickade jag och log. Han såg missnöjd ut med mitt svar. ’’Är det något som är fel Noah? Du verkar helt frånvarande.’’

’’Jag är bara trött.’’ jag försökte se så övertygande ut som möjligt. Han nickade och gick lätt på min lilla lögn.

’’Det finns en lägenhet på hörnet vid Macklifts. Det är med en stor utsikt och ett grymt stort kök. Jag menar… Det passar mycket bättre med tanke på mitt jobb som endast kommer vara 10 minuter därifrån.’’

’’När ska du flytta?’’ jag väntade med ett leende som inte förstod vad det var han ville säga med det.

’’Jag menade, vill du kanske flytta in med mig där?’’

’’Det är ett stort steg, Shane.’’

’’Någon gång måste det ske. Dessutom har vi dejtat i över 2 år. Är inte det läge nu?’’ han såg oroligt på mig som nästan tvekade. Nästan var det bara inte. För jag tvekade fullständigt. 

’’Jag tror inte jag är redo.’’ skakade jag på huvudet. Han suckade. Jag var okej nu. Jag hade tagit mig samman och fixat kragen efter 4 år. Men alla brustna bitar från mitt hjärta var inte fixade, det fanns några få kvar som vägrade att lagas. De skulle finnas där förevigt, och ingen skulle någonsin kunna fixa de bitarna. Jag hade varit fullt ärlig för Shane och talat om för honom hur jag kände med att dejta i början när vi träffades. Trots många detaljer så valde jag att inte tala om vad Justins namn var. Jag lät det vara hemligt och ett samtalsämne jag lätt undvek. Han förstod och accepterade mig, men som vän. Precis vad jag önskat. Men jag förstod att jag någon gång var tvungen att gå vidare. Jag tvingade mig in i en relation med Shane och föll för honom. Men för honom snubblande jag endast. Och för Justin, där föll jag flera våningar.

’’Noah…’’

’’Jag är bara rädd för stora förändringar. Låt mig fundera ett tag, jag lovar att komma med ett svar i kväll.’’

’’Jag vill inte tvinga dig till någonting.’’

’’Det gör du inte.’’ försäkrade jag honom om.

’’Detta är Noah McCall.’’ Shane presenterade mig prydligt inför sina kollegor. ’’Hon är lika vacker som du beskrivit henne.’’ De skakade min hand och log vänligt mot mig. Jag rodnade smått men log brett. Shane hamnade snabbt i ett samtalsämne med dem om anställning då han kände ägaren. Shanes familj var även rika. Det var någonting som jag tjänade på. Jag var dock inte ute efter hans pengar. Jag var endast ute efter Shane. Utan att störa dem vände jag på klacken i min långa svarta klänning som satt slimmat om min kropp. Det var mamma som hade valt den speciellt för detta tillfälle. Jag började gå mot deras bar där det var prydligt uppdukat med drinkar att ta. På baren framför mig fanns det ett litet brev. Det stod inget namn, så jag valde att öppna och kika. Ut drog jag en liten lapp där det prydligt stod:

Jag är och var inte värd dig. Få mig att bli det.

’’Hej.’’ sade en lugn röst plötsligt bakom mig. Jag vände mig hastigt om för att möta ett ansikte. Jag log.

’’Hej.’’

Så... Det är upp till var och en att tro vad de vill. Om han lever eller inte. Det blev ett slut man själv kan välja, så gör det bra x) (kort, men det var de orden som krävdes för att förklara epilogen ^^)

Tack så hemskt mycket för alla fina och underbara kommentarer jag fått på kapitel 40 och på alla andra! Många säger att det var lite hastigt i slutet, det kanske gick lite för snabbt fram. Men det var pågrund av brist på skrivlust. Hoppas ni gillade ASITD ändå! Nu är den officielt avslutad!

Ni kommer få mer info om Tainted. Handling och casting kommer anting i morgon eller på fredag. Känner mig riktigt taggad inför den! 

Kommentera bara för att ni är bäst xD

’’Justin…’’ viskade jag med min kraftlösa röst. Framför mig anande jag någon komma springandes. Vem det var… Jag fick personen aldrig sedd. Utan kollapsade med tårar rinnandes för mitt ansikte.

Jag var så gott som död.

När jag trodde att det var slutet.

Fanns det en börja igen. Jag låg i en bil som snabbt körde i kurvur. Min blick var riktad uppåt mot det gråa taket till bilen. Mannen vid ratten hade inget ansikte då det både var mörkt pågrund av natthimmlen och hans mörka luva som var dragen över huvudet. Han såg min rädda blick stirra i backspegeln.

’’Jag vill dig inget illa.’’ Sade den lena rösten. Det fick mig att tänka på Justin som en gång räddat mig. Det var som dejavu…

Ett starkt ljus kom emot mig - jag trodde det var slutet för mig, om jag inte redan var död, men det starka ljuset från bilen stannade precis framför mig. Jag kände mer rädsla en lycka av att inte bli träffad av bilen då jag ville dö. Jag kände inte att jag behövde leva efter att blivit våldtagen och slagen av sin - inte längre - pojkvän. Jag stängde ögonen och öppnade de långsamt för att se en mörk gestalt komma emot mig.

’’Nej… Nej!’’ Jag backade och backade, för att snabbt ta mig ifrån mannen. Men jag var svag och alldeles för rädd för att kunna springa. Utan blev ståendes efter bara tre steg från honom. Hans muskulösa armar drogs runt min kropp innan jag föll in i hans famn. Det lilla jag såg var hans armar som var täckta med mörka tatueringar . Han bar en svart hoodie som han kravlat upp ärmarna på och bar mig försiktigt in i hans svarta bil.

’’Jag vill dig inget illa.’’ Sa hans lena röst.

Trots hans övertygande röst så kunde jag inte mer än tro illa om honom. Han hade kidnappat mig, enligt mig själv. Men vem visste egentligen vad han tänkt göra med mig? Bilen stannade kvickt.

’’Du kommer klara dig fint.’’ Sade han och rundade bilen för att öppna bildörren till baksätet. Innan han erbjöd sig sin hjälp drog han väck luvan. Jag trodde inte mina ögon. Men det fanns en anledning till det. Synen var inte den bästa.

’’J-Justin?’’ Stammade jag. Jag önskade att stunden varat längre, men mitt medvetande vägrade att behållas och strax efter var jag som borta.

’’Hennes högra arm är lätt bruten och hennes vänstra fot är stukad, och ja, både synen och hörseln kan vara i obalans då explosionen orsakat en hög smäll. Hennes balans kan heller inte vara den bästa vilket kan orsaka illamående. Bortsätt från det så mår hon fint.’’ en mörk röst lät otydligt långt bort från mig. Men mina ögon vägrades att öppnas.

’’Kommer hon kunna åka hem i kväll?’’ jag kunde höra min mors röst skärra sig vid slutet av meningen.

’’Tyvärr inte. Hon har lågt blodtryck och behöver därför stanna över en natt. Vi behöver även göra några fler prover på hennes blod då vi är osäkra om det kan finnas splitter i hennes kropp. Vi vet inte riktigt hur explosionen orsakats men det har oroats över en bomb med många farliga ämnen.’’ 

’’Kommer hon klara sig om det visar sig vara splitter?’’ hennes röst brast med tårar och smärta.

’’Om det visar sig vara splitter så är det ingen fara så länge vi får ut det snarast. Men oroa dig inte för någonting vi inte vet ännuMrs McCall. Hon kommer klara sig fint.’’ efter de sagt slogs mina ögon upp efter en stund av kämpande. Det var ljust och suddigt. Jag såg ett ansikte lutas över mitt och fick det starka ljuset att försvinna. Sakta men säkert förbättrades synen, soppas mycket mycket att jag kunde ana min mors ansikte strax ovanför mitt. Hon fällde en tår som stöp mot min hals. Hon lutade sig tätt intill mig och gav mig en mjuk kram för att inte orsaka smärta hos mig. Men det gjorde ont trots hennes försiktighet. Inte bara i kroppen, även i hjärtat.

’’Vem var det som tog mig hit?’’ frågade jag försiktigt. Det var det viktigaste just nu. Ingenting betydde någonting, förutom Justin som betydde allt.

’’Ja…’’ hon sneglade mot Dallas. ’’det vet vi inte gumman. Men vi är glada att någon hittade dig i tid nog att kunna rädda dig.’’

’’Och Justin?’’ jag förde frågan mot Dallas som försiktigt kollade på mig. Han bet ihop med tänderna för att besviket skaka på huvudet. Mamma förstod ingenting alls. Men det var bäst så. Hon behövde inte oroa sig för mer än mig och Dallas. Jag höll inne tårarna och tittade bort. Jag råkade få blicken mot korridoren som syntes från glasdörren till mitt rum. Där satt Travis, Trenton och Tyson förkrossade. Trentons ansikte var lutad i hans händer och förmodligen grät. Travis satt med blicken i golvet, samma gällde Tyson som var helt borta. De var värre än mig. Men frågan var, vem plågades mest?

Den svarta klänningen prydde min kropp fint.

Men att tänka på klädsel och utseende, det spelade ingen roll längre. Ingenting spelade någon roll.

’’Noah gumman, vi måste åka nu!’’ Ropade mamma från hallen. Jag spände blicken i mig själv via spegeln. Det är okej att gråta. Det är okej att visa känslor. Stark, men mänsklig. Jag log mjukt emot spegelbilden trots smärtan, jag var van vid att spela någonting jag inte var. Men för Justin… Det var omöjligt.

’’Jag kommer!’’ Ropade jag och böjde mig ner för att ta mina svarta Raybans. Skulle jag gråta så skulle jag göra det utan att folk skulle se. Det var bara inte bekvämt att visa mina svaga sidor för folk. Inte efter detta. Med snabba steg tog jag mig ner till hallen där både Dallas och mamma stod i svarta kläder. Dallas i kostym och mamma i en svart klänningen som satt perfekt om hennes kurvor.

Med solglasögonen om ögonen lät jag ögonen hållas stängda. Jag tänkte på allt positivt jag kunde komma på. Men det fanns ingenting positivt längre. Endast negativt. Mamma slog på radion där hon satt i förarsätet. Men det var ett misstag av henne.

’’Efter att polisen undersökt händelsen till Justins Biebers försvinnande har det inte mer än konstaterat att han är spårlöst försvunnen. Jimmy Corth som nu har ansvar för undersökandet kan inget mer än att tro på att han är död. Ännu har de inte funnit några svar i proven de tagit fram explosionen, inga delar av hans kropp eller annat. Dock har polisen funnit Tyler Jacks - gärningsmannen - döda kropp i en flod. Poliserna har redan fått ett svar och de visade sig vara självmord. Justin Bieber 19 år har sedan innan suttit i fängelse vilket leder till Tyler Jack som kan ha varit orsaken och…-’’ Dallas slog av radion när han anat tårar från mitt håll. Allting spelades upp i huvudet, från dagen vi möttes till natten han dog.

Regnet slog hårt mot oss. Det var kallt, men trots det värt att vara här.

’’Noah.’’ Dallas viskade mitt namn samtidigt som han lätt knuffade till mig i sidan. Jag nickade och ställde mig framför hans gravsten. För stunden struntade jag i allt och alla som stod bakom mig, även fast det inte alls var många. Jag knep ihop med ögonen och drog bort mina solglasögon för att möta hans grav. Jag tittade ner på det lilla brevet i min hand och lade det på hans grav med tårar rinnandes för mina kinder. Brevet lydde så här:

’’Justin. Att älska någon så hårt som jag gör med dig är en förtjänst från dig. Jag var rädd för kärlek, men du fick mig att känna någonting ingen fått mig att känna för någon förut. Det kommer ingen kunna ändra på, för du var min första riktiga kärlek och kommer vara det för resten av mitt liv. 

Du lärde mig livets svåra gåta. Älska, glömma och förlåta. Du fick mig att älska trots min rädsla för kärlek. Men jag måste glömma allt vi hade för att låta mig själv förlåta allt du lämnade. Från din Noah.’’

NU ÄR ASITD OFFICIELT AVSLUTAD!

Nu vill jag att varenda en utav er kommenterar er åsikt om ASITD!

*Vad är det bästa med noveller?

*Någonting du tyckte jag kunde gjort bättre?

*Vad tyckte du om slutet?

*Det sämsta med novellen?

*Bästa Nustin moment?

Det är superviktigt att ni skriver det då jag verkligen behöver veta vad jag ska göra bättre eller bara mer av! Epilog kommer också, så dont worry! Efter epilogen kommer info om Tainted den nya novellen jag kommer  börja skriva på :)

Tack till alla som gjorde denna resan igenom Noah och Justins liv så grymt rolig! 

'’Skulle du kunna köra mig till…’’ jag tittade ner på de två lapparna jag höll i mina två händer. Jag döljde dom smått så Tren inte skulle få syn på dom. Min blick pendlade mellan Justin och Dallas. Justin… Dallas… Justin… Dallas… Jag bet mig i kinden för att inte börja gråta som den lilla 3 åringen jag just nu var inombords.

’’… Road Street 13?’’ jag ångrade mig genast trots att det var rätt. Men just nu fanns inget rätt. Allting var fel.

Bara fel.

Ögonen sved hårt.

Min näsa rann och magen var till en stor klump, illamåendet kittlade mig i halsen. Det gjorde okontrollerbart ont i hjärtat. Smärtan spred sig över hela kroppen. Skuldkänslorna ökade något otroligt. Jag tittade hela tiden ut genom fönstret för att inte behöva möta Trens ögon. Han skulle förstå att någonting var fel. Men sedan kom det till skuldkänslorna, återigen. Han hade all rätt i världen att veta om Justin.

’’Trenton.’’ grät jag och tittade ynkligt på honom. Hans ögon granskade mig oroligt och han nickade hastigt.

’’Justin kommer dö.’’ jag knep ihop ögonen och lät tårarna glida ner för mina kinder av ren skamm. Jag var skyldig honom mitt liv, jag var skyldig honom allt. Och i gengäld till allt han gjort för mig, så lät jag honom dö. Men det var för att han ville det, eller hur? Det var för att han sa åt mig att rädda Dallas… 

’’Vad är det du säger Noah?’’ han kollade förvirrat på mig.

’’Du kör mig just nu till Dallas, för han sitter fast i ett hus som snart kommer att explodera. Men Justin sitter också fast i ett hus, men en halvtimme därifrån, med en bomb inbyggd. Justin bad mig välja min bror, och det var precis vad jag gjorde.’’ jag kunde inte låta bli att fortsätta gråta, då det inte fanns en av och på knapp. Jag snyftade högt och strök bort tårarna i ett försök att lugna ner mig. Det hjälper inte att gråta.

’’Noah… Du menar…’’ han suckade högt. Jag kunde se hans händer krama om ratten hårdare. ’’vi ringer Travis och Tyson, de kör och hämtar Justin så…-’’

’’Det funkar inte så Tren’’ jag hatade att krossa hans hjärta. ’’men det är 30 minuter ifrån där Dallas är och bomberna exploderar om 38 minuter. Killarna hinner inte om de till och med ska köra från stan.’’ jag bet mig hårt i kinden. Han lät sin blick vila på vägen. 

’’Det är inte ditt fel. Justin gjorde sitt val. Och han valde att låta Dallas gå föra sig själv, han visar bara att han älskar dig genom det Noah.’’ Trenton såg förstörd ut. Men jag dömde honom inte. Jag var själv förkrossad. 

’’Där!’’ pekade jag ivrigt på ett hus som stod ensamt på en tom och stor yta. Trenton stannade hastigt bilen som fick mig att slänga mig ifrån bildörren. Jag sprang med snabba steg mot dörren som oturligt nog var fastlåst.

’’Dallas!’’ Skrek jag, men fick inget svar. Tren kom springandes och sparkade upp dörren med ett kraftig slag med foten. Jag steg in med hjärtat i halsen och fick syn på min bror sittandes i ett hörn med tejp för både mun, händer och fötter. Jag drog väck all tejp från hans kropp och ansikte innan jag slängde mig runt hans hals.

’’Hur fan hittade ni mig?’’ han kramade mig lyckligt och hårt. Jag fällde en tår och kysste honom på kinden innan jag rusade ut ur dörren igen utan att svara på hans fråga.

’’Noah!’’ Skrek Tren efter mig. Jag snyftade och satte mig med ett dunst på förarsätet, trampade på gaspedalen - då nyckeln var kvar - och körde därifrån. Jag skrynklade fram den lilla lappen med mina darrande händer, läste adressen Justin befann sig på och kastade den sedan på det andra sätet när jag uppfattat vad som stått. Mina ögon fattade fäste på klockan i bilen, jag kan hinna.

Jag måste hinna.

Fuck allt som existerar. Fuck kärlek. Fuck känslor. Fuck Nigal och hans gäng. Fuck mitt dumma jag. Fuck alla jävla människor som får mitt liv eländigt nog att leva med ett leende. Och det är det värsta. Folk - med andra ord Noah och mina bröder - har fått det så enkelt att leva. Specifikt Noah som gjort allt jag varit emot. Ett förhållande, den dumma unga kärleken jag först nu fått uppleva, att hon älskade mig och att jag älskade henne. Det var bara så… Dumt. Det var dumt av mig att låta henne falla, det var dumt att jag föll. Jag föll både för henne och grupptrycket då alla ville ha henne. Att kärlek ens får finnas är dumt. Jag morrade till och försökte återigen ta mig loss. Men det var rent ut sagt omöjligt. Jag skrek emot den klistriga biten emot mina läppar. Du dör för något gott Justin. Du dör för Noah. Du dör för att du älskar henne. Nigal hade ringt mig strax efter de kidnappat Noah och talat om för mig att Noah befunnit sig i detta huset och att det var en bomb som strax skulle utlösas. Det dom inte talade om var att de var vad de tänkt göra med mig och att de ljög. Sedan fick dom Dallas i samma fälla och satte honom vid samma bomb. De fick Noah att välja mellan mig och sin bror. Pojkvän mellan bror. Det är så jäkla självklart att man väljer sin bror, vem vet när jag dumpar henne? Dock är det ingenting som kommer på tanken. Poängen är att syskon aldrig kan lämna vad man än gör, de är bundna till varandra och kan bråka hur mycket som helst, men de är familj och måste trots bråket träffas på julafton och på alla högtider. Men vad kan jag göra om vi bråkar? Vi kommer glida ifrån varandra, hon kan hitta någon annan och samma gäller mig. Då hade hon gått miste om sin bror för någon som hon kan förlora lika enkelt. Jag ser henne hellre gråta över min död än över sin brors död. Men döden är någonting alla ska få uppleva. Och detta är mitt slut. Det fanns inga fler sidor i min bok, utan min bok har funnit sitt slut. Författaren fick slut på ord och handling, det blev mitt öde att dö här.

Han klarar sig fint. Han klarar sig galant. Allting kommer bli bra. Vi kommer få en framtid tillsammans, barn och kanske till och med barnbarn? Jag grät frustrerat medan jag kollade på klockan. 2 minuter återstod. 

’’Justin, snälla!’’ tjöt jag olyckligt när jag slängde mig ur bilen. Huset framför mig hade denna gången en övervåning. Jag skakade på huvudet och sparkade upp dörren precis som Tren gjort.

’’Justin!?’’ skrek jag i full hals. Detta huset hade inte bara en bomb. Huset stod i lågor. Jag som var helt inne i att rädda Justin hade inte märkt det utifrån.

’’Justin!?’’ skrek jag återigen och sprang till övervåningen då han inte synts till på undervåningen.

’’Snälla Justin!’’ mitt gråtande ökade när paniken blivit så hög att jag inte kunde tänka klart. Jag såg bomben där ifrån jag var och förstod trots paniken att om jag inte lämnade huset nu, skulle detta bli min död. När tiden slagit ner på den tionde sista sekunden vände jag mig om och började springa. I mitt huvud kunde jag räkna ner medan jag undvek lågorna. Jag hann ut genom dörren innan jag hörde det lilla pipet och en smäll fick allt ljud att isoleras. Min hörsel försvann och ersattes med ett permanent pip medan min syn var suddigare än någonsin förr.

’’Justin…’’ viskade jag med min kraftlösa röst. Framför mig anande jag någon komma springandes. Vem det var… Jag fick personen aldrig sedd. Utan kollapsade med tårar rinnandes för mitt ansikte.

Jag var så gott som död.

’’Du ska veta att jag räddade dig den natten på gatan. Jag lämnade dig utanför sjukhuset för att jag var en brottsling som inte var bra nog för att existera som ett minne i ditt liv. Jag är inte värd dig Noah. Men jag älskar dig.’’

’’Du ska inte dö!’’ Tjöt jag gråtandes. ’’Jo, Noah. Jag kommer dö. Jag är tvungen att välja mellan att andas och älska dig, Noah. Jag väljer att använda mina sista andetag för att säga att jag älskar dig.’’ sedan lade han på.

’’Tiden startar nu Noah.’’

Tiden startar nu.

Och med det menar han vad? Att tiden för att kunna låta någon dö och någon överleva, startar nu? Att jag nu måste välja en av dom? Att jag måste välja? Paniken steg, den var så hög att den passerat maxlinjen. Och hände det, ja, då var det ingenting som kunde få mig att tänka klart. Tyler tog ytligare ett steg mot mig innan han kastade två små lappar på mig med avsmak. Jag försökte tyda de små kringliga bokstäverna, men det var svårare än förväntat.

’’Hayden.’’ vislade Tyler och försvann ut ur rummet för att sedan få mig att möta Hayden. Han tittade försiktigt på mig. Men lät inte känslorna gå emellan utan skar endast bort de breda banden av tejp som hållet mina händer fastbundna. 

’’Adresserna står på lapparna, det beror helt enkelt på vem du väljer.’’ han vände sig om för att gå, men jag hann stoppa honom kvickt.

’’Och om jag väljer båda?’’ mina ögon var fyllda med hopp. Jag bedjade om att kunna rädda båda. Men jag visste precis vad hans svar skulle vara. Så att få höra honom säga det skulle bara vara en bekräftelse om att jag hade rätt.

’’Det går inte Noah.’’ sade han kyligt och fortsatte att gå. Jag sjönk ihop på marken och tog upp de två lapparna. På den ena stod det Justin och en lång adress undertill, medan på den andra stod det Dallas och adressen som ledde till honom. Jag visste att jag inte kunde sitta här och vela. Jag fick inte tappa tid, så jag fick helt enkelt följa mitt hjärta. Men vad händer om hjärtat är i tusenbitar? Vilken del ska man då följa? Skulle jag följa den biten som sa att familjen gick först? Eller den biten som sa att jag älskade Justin och just därför skulle han räddas. Eller båda, riskera att båda dör men att jag försökte.

Jag skakade på huvudet och grät. Tårarna brändes ner för kinderna, rullade ner och stöp mot marken efter de tappat fästet om min haka.

Jag hade släppts ut ur den läskigt stora byggnaden jag befunnit mig i. Jag vågade inte blicka bakåt då jag fruktade att se någon utav killarna stå och glo på mig medan jag gick mot bilen som stod väntandes mot mig. De lät mig ringa någon för att hämta mig, de var förvånansvärt snälla, om man bortsåg från bomben och allt de gjort. Men de hade en baktanke, det fanns alltid en baktanke.

’’Hur fuck kunde detta hända Noah?!’’ Trenton drog in mig i bilen så fort jag öppnat bil dörren. Jag tittade med en skakande kropp på honom.

’’Tyler är mitt ex.’’ svarade jag viskandes.

’’Ditt fucking ex!?’’ tjöt han och körde där ifrån med en hård sväng. Jag svalde hårt. ’’Det går inte ihop Noah.’’

’’Han var inte snäll, vilket du förmodligen hade anat. Han behandlade mig dåligt, det är en anledning till att jag inte står vid hans sida längre.’’

’’Jag vet hur han är Noah, han låter inte bara någon lämna honom sådär.’’

’’Har jag inte berättat?’’ jag höjde mina båda ögonbryn. Självklart hade jag inte berättat, jag pratade aldrig om detta.

’’Tyler fick mig nästan dödad för fem år sedan. Han misshandlade mig så hårt att om inte Justin funnit mig på vägkanten… Hade jag dött.’’

’’Varför har du inte berättat någonting?’’ han såg försiktigt på mig. ’’För att jag skämdes.’’ det fick honom att tystna. Jag tänkte berätta för honom om bomben. Att Justin var så gott som död snart. Men det skulle krossa hans hjärta att jag fick dåligt samvete och lät bli.

’’Justin har berättat förresten.’’

’’Om detta?’’

’’Nej, att han räddade en tjej den natten. Det var anledningen till vadet han slog med dig, till allting som hänt. Han hade ångrat sig.’’ Trenton log mjukt.

’’Ångrat sig för vad?’’

’’Att han lämnade dig den natten.’’ jag kollade chockat ner mot knäna. Jag hade inte tänkt på det så. Var det kanske därför han var så på den kvällen vi möttes på efterfesten hos killarna? Jag log, men kände hur det tonade bort snabbt. Han kunde dö. I kväll kunde vara hans sista kväll. Allting pågrund av mig. Pågrund av att min bror befann sig 30 minuter ifrån honom och i samma situation. Döende, precis som personen jag älskade var. Det hade gått lite mer en 20 minuter sedan tiden satts igång. Jag hade drygt 40 minuter på mig. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde inte säga till Trenton att både min bror och hans bror var fast i ett hus med en bomb. Bara det att de var en evighet ifrån varandra, att det bara gick att rädda en person. Han skulle självklart vilja att jag räddade Justin, då det var hans bror. Men nu var det så att min bror också befann sig i Justins sits och betydde mer för mig än vad Justin gjorde. Jag snyftade till. Men jag kunde inte tänka så, för Justin älskade jag på ett sätt som jag inte kan älska min bror, på och Dallas älskade jag på ett sätt jag aldrig kan älska Justin på.

’’Hur är det Noah? Är du okej?’’ han såg mina tårfärdiga ögon. Jag var inte okej, inte alls. Jag var förstörd, gråtfärdig, arg, splittrad i tusen bitar och katastrofalt rädd för vad jag skulle ta mig åt. 

’’Skulle du kunna köra mig till…’’ jag tittade ner på de två lapparna jag höll i mina två händer. Jag döljde dom smått så Tren inte skulle få syn på dom. Min blick pendlade mellan Justin och Dallas. Justin… Dallas… Justin… Dallas… Jag bet mig i kinden för att inte börja gråta som den lilla 3 åringen jag just nu var inombords.

’’… Road Street 13?’’ jag ångrade mig genast trots att det var rätt. Men just nu fanns inget rätt. Allting var fel.

Bara fel.

Oh nej Noah. Vem valde hon nu då? ;) Vågar ni gissa?

Blogg.se strulade som jag sagt, men ÄNTLIGEN säger jag bara. Det tog hela dagen, men äntligen!

Q: Hur många här längtar till sommarlov?

A: Jag. Längtar. Otroligt. Mycket.

’’Adresserna står på lapparna, det beror helt enkelt på vem du väljer.’’ han vände sig om för att gå, men jag hann stoppa honom kvickt.

’’Och om jag väljer båda?’’ mina ögon var fyllda med hopp. Jag hoppades få ett svar om att kunna rädda båda. Men jag visste precis vad hans svar skulle vara. Så att få höra honom säga det skulle bara vara en bekräftelse om att jag hade rätt.

’’Det går inte Noah.’’ sade han kyligt och fortsatte att gå. Jag sjönk ihop på marken och tog upp de två lapparna. På den ena stod det Justin och en lång adress undertill, medan på den andra stod det Dallas och adressen som ledde till honom. Jag visste att jag inte kunde sitta här och vela. Jag fick inte tappa tid, så jag fick helt enkelt följa mitt hjärta. Men vad händer om hjärtat är i tusenbitar? Vilken del ska man då följa?

Det kommer i morgon, i promise. Har bara en del läxor och skolsaker att göra klart nu då det knappt är en vecka kvar (skoldagar) tills jag slutar :D

Men håll tålamodet så kommer förbättring av uppdatering så fort sommarlovet börjar!

’’Vänta… Känner du Justin?’’ jag höjde chockat på ögonbrynen. Justins ord ekade i huvudet. Var försiktig. Han sa det av någon anledning. Jag svalde hårt.

’’Noah…’’ Han suckade och vred sig obehagligt i fåtöljen han satt i. 

’’Jag har varit ledaren för Justin och hans bröders gäng.’’

Han skämtar

Han måste skämta med mig. Säg att han skämtar. Jag försökte le, för att kolla om han snart också skulle le och visa att det hela var ett enda skämt. Men han tittade allvarligt på mig. Och om han visste om att Justin och killarna hade ett kriminellt gäng, det kunde inte vara ett skämt då.

’’Förlåt Noah jag ville berätta.’’

’’Men du kunde inte.’’

’’Jag skyddade er.’’

’’Genom att lämna oss?’’

’’Det var det ända sättet Noah.’’

’’Vet du vad… Tack för att du lämnade oss. Med dig hade allting varit skam och lidande. När du stack fick jag ordning på mitt liv, och allt tack vare för du lämnade existensen från våra liv.’’ Jag försökte le och visa mig stark.

’’Men jag är tillbaka nu.’’ han tittade hoppfullt men sårat på mig. ’’Och vi behöver inte dig, Charlie. Du har gjort ditt, men du lämnade oss och det var tydligen menat för dig att hålla dig borta från oss. Vi mår bra och behöver inte dig. Inte längre.’’ jag ställde mig och drog på mig min svarta kappliknande jacka innan jag började gå mot utgången. Han satt kvar, precis som om han förstod och accepterade det. Jag har alltid trott att det var mitt fel till hans försvinnande. Jag har alltid trott att jag vill ha tillbaka min pappa. Men nej. Jag hade fel på båda mina teorier. Jag var inte orsaken. Han själv var orsaken. Jag ville inte ha tillbaks min pappa. Jag ville att han skulle lämna mitt liv, för gott. Han har satt spår i mitt liv och varit en av de som uppfostrat mig. Men det räckte nog för att förstå att han inte var en av de som jag behövde i mitt liv. Jag gick med snabba steg igenom stan. Klockan närmade sig kvällen och himlen hade dragit över det mörka täcket som fick alla butiker att lysa extra starkt. Jag drog upp mobilen för att ringa efter Justin. Signaler klingade i luren medan jag otåligt väntade på honom att svara.

’’Hur gick det?’’

’’Varför berättade du inte?’’

’’Vaddå?’’

’’Att min pappa jobbat för er.’’ jag kunde höra honom sucka. ’’Jag visste inte att han var din pappa, förrens du berättade hans namn.’’

’’Och du kände inte igen honom?’’

’’Han jobbade inte med oss på det sättet. Han var bara en av de höga cheferna som talade om för oss vad vi skulle göra, via telefon.’’

’’Är ni säkra på att det är rätt tjej denna gången?’’

’’Det är Noah. Vi har dubbel kollat. Vi såg dessutom henne med Justin tidigare idag.’’

’’Jag känner henne och vet säkert att det är hon.’’

’’Har ni kontaktat honom?’’

’’Ja.’’

’’Har ni sagt som jag sa åt er att göra?’’

’’Ja, Tyler.’’

’’Bra. Då kan ni gå.’’ det var mörkt. Kallt. Läskigt. Oroväckande och smärtsamt där jag låg. Jag hade någonting över huvudet, någonting som kändes som en tygpåse. Vissa av de röster som nyligen talat, var bekanta. Den svarta tygpåsen som satt knuten runt min hals drogs plötsligt av. Jag kisade med ögonen då det var en lampa precis ovanför mig som lös ovanligt starkt. Jag blinkade några extra gånger och tittade mig omkring.

’’Noah gumman. Minns du mig?’’ sade en röst i mörkret som omringade mig förutom de lilla ljuset ovanför mig. En man steg in så jag kunde tyda hans ansikte. Jag skakade på huvudet och började gråta.

’’Är du inte glad att se mig igen Noah?’’ Tyler, min största rädsla och ex, stod framför mig med sina elaka svarta ögon vilandes på mig.

’’Vad vill du?’’ frågade jag snyftandes. Han flinade äckligt mot mig. ’’Vad jag vill Noah?’’ Han tog några steg närmre mig, böjde sig ner och lät sin hand smeka mitt ben. Med ens pressade jag mig närmre betongväggen och kollade äcklat på honom. Hans flin avtog läpparna. Han ställde sig åter upp.

’’Du gjorde ett misstag som lämnade mig.’’

’’Det var det bästa som kunde hända mig, Tyler.’’

’’Du ljuger.’’ förnekade han morrandes. ’’Jag säger sanningen.’’ stretade jag emot.

’’Du vet inte vad du pratar om Noah.’’

’’Jag är mycket medveten om vad jag pratar om, Tyler. Och nu, utan dig, är jag lyckligare än förr. Jag har Justin vid min sidan och jämfört mot dig så slår han inte mig.’’

’’Jag älskar dig Noah. Justin är ett vidrigt svin som kommer utnyttja dig Noah!’’

’’Som om du inte gjorde det!’’ spottade jag uppretat. ’’Jag varnar dig Noah. Följer du inte med mig tillbaks till Kanada kommer jag att döda Justin.’’ han höll fram sitt pekfinger.

’’Du kommer inte göra det.’’ skakade jag på huvudet. 

’’Du har rätt Noah. Jag kommer inte döda honom. Du, kommer döda honom.’’ han flinade återigen och viftade med sin hand. Ut kom Hayden med en telefon i handen, han kollade osäkert på mig och mimade ett förlåt medan han gav luren till mig. Jag kollade känslokallt på honom och tog emot telefonen för att pressa den mot örat.

’’Noah, är du där?’’ sade Justins lena men lätt oroliga röst. ’’Jag är här.’’

’’Tack gode gud, du är oskadd.’’ han andades lättsamt ut. ’’Inte länge till.’’ mumlade jag.

’’Lyssna inte på dom Noah. Hör du mig? Vad du än gör, lyssna inte på dom!’’ Tyler ryckte luren från mig och satte på högtalare.

’’Justin. Vill du vara snäll och berätta vart du är någonstans?’’ jag kunde höra Justin morra.

’’I ett hus.’’ svarade han ovanligt lugnt. ’’Och vad finns i huset?’’ Tyler njöt av detta. Justin suckade.

’’En bomb.’’ hans ledsna röst fick mitt hjärta att gå i tusen bitar. ’’Berätta nu hennes två val.’’

’’Jag är fastbunden i ett hus med en bomb. 30 minuter härifrån sitter din bror fastbunden i ett likadant hus med samma bomb. Om exakt en timme kommer bomberna att utlösas, men du kan endast rädda en.’’ jag kunde höra hur smärtsamt det var för honom att säga det.

’’Justin. Snälla sluta.’’ jag bröt ihop. ’’Jag ber dig. Rädda din bror, Noah.’’

’’Nej, Justin, säg att du ljuger.’’

’’Du ska veta att jag räddade dig den natten på gatan. Jag lämnade dig utanför sjukhuset för att jag var en brottsling som inte var bra nog för att existera som ett minne i ditt liv. Jag är inte värd dig Noah. Men jag älskar dig.’’

’’Du ska inte dö!’’ Tjöt jag gråtandes. ’’Jo, Noah. Jag kommer dö. För jag är tvungen att välja mellan att andas och älska dig. Jag valde att använda mina sista andetag för att säga att jag älskar dig.’’ sedan lade han på.

’’Tiden startar nu Noah.’’

’’Nigel har planerat att döda Noah.’’

’’Är du fucking dum i huvudet Travis!? Varför i hela jävla världen skulle de välja Noah?’’

’’Tror du jag vet det!? Kanske för att det är din jävla tjej?’’

’’Fan vet jag!’’

’’Har du kanske tänkt att göra någonting nu pantade människa? Kanske ska du leta upp henne innan dom fucking dödar Noah?’’ Spottade han panikslaget.

’’Jag är där om fem. Och du, över min fucking döda kropp att de lägger ett finger på min tjej.’’

’’Varför, Travis?’’ 

’’Jag vet lika lite som du.’’

’’Nej, jag menar varför skulle de vilja döda Noah?’’

’’Ja, jag vet fortfarande lika lite som du har inte en aning om varför’’ han suckade ’’men jag gissar att det är för att hämnas på dig.’’

’’Och er andra då? Det var inte bara jag som gjorde det.’’

’’Han tror väl att det var din ide.’’

’’Vi gjorde det för att skydda dom’’ jag förstod inte. ’’Nigal försökte ju döda våran familj!’’

’’Han lyckades.’’ Travis skakade på huvudet. Jag såg att denna konversationen började bli jobbig för honom. Delvis för mig med, men jag ville få saker och ting klart för mig.

’’Han borde förstå varför vi gjorde som vi gjorde efter det.’’

’’Han är en fucking idiot utan hjärnceller. Jag förväntar mig inte att han ska förstå.’’ suckade jag. Han dödade vår mor, våra två små syskon och pappa. En hel - vår - familj, som sedan hittades i en flod några kilometer ifrån vårt gamla hus. Jag drog upp mobilen för att ringa Noah. Men jag nådde endast fram till röstbrevlådan.

’’Noah, vart fan är du? Jag är fucking orolig! Ring mig så fort du hör detta.’’ sedan klickade jag samtalet som endast nått fram till hennes röstbrevlåda. Och detta hade upprepats minst 20 gånger bara på 15 minuter.

’’Fuck!’’ morrade jag och smällde mobilen i bilsätet bredvid mig. Jävla fucking… Vart fan är hon? Vad fan gör hon? Vad fan tänker hon med!? Jag skakade frustrerat på huvudet och slog nävarna i ratten.

’’Ey! Ta det lugnt Bieber! Vi kommer hitta henne, okej?’’ försökte Travis lugna mig. 

Hon satt tyst på sängen och snyftade. Jag öppnade min famn för henne att dyka in, vilket hon gjorde utan att tveka.

’’Jag kommer inte låta någon skada dig, Noah.’’ viskade jag mot hennes öra ’’Och gör dom det, kan jag lova att de kommer ångra sig.’’ hon nickade försiktigt.

’’Du bor med Justin. Det kan inte bli säkrare.’’ sa Trenton stödjande. 

’’Vi kommer inte släppa dig ur sikte, vi lovar.’’ nickade både Tyson och Travis. Hon log och skrattade mjukt medan hon smekte bort en tår.

’’Tack killar. Jag uppskattar det’’ hon lutade sig ifrån mig ’’men det kommer inte hålla i längden.’’

’’Vi kommer hitta ett sätt att lösa det.’’ svarade Travis. 

’’De är döda män, Noah. De kan inte rymma denna gången, vi har dom på spår och låter dem inte stanna länge till på jorden.’’ jag strök henne bak på ryggen.

’’Jag vet inte Justin’’ jag stannade plötsligt. ’’det känns inte rätt.’’

’’Du ska träffa honom och du ska må bra av det Noah.’’ svarade han kvickt. Jag nickade försiktigt och bet mig löst i läppen.

’’Slappna av, det kommer gå bra.’’ nickade han. ’’berätta lite om honom.’’

’’Det finns inget att berätta.’’ svarade jag med en axelryckning.

’’Du kan väl börja med vad han heter.’’

’’Charlie Forth.’’ han tittade med uppspärrade ögon på mig. ’’De var aldrig gifta… Och jag antar att det var en av de skälen som lät honom sticka.’’

’’Noah’’ han tittade känslokallt på Charlie som dykt upp framför Starbucks några butiker bort.

’’Jag börjar tveka om det här faktiskt var en så bra ide.’’ harklade han sig och kramade min hand extra hårt. Jag kollade förvirrat på honom, men hann inte fråga då vi nått fram snabbare än väntat.

’’Noah.’’ andades Charlie ut med ett svagt leende. ’’Charlie.’’ jag svalde hårt och nickade lätt med huvudet.

’’Det här är Justin.’’ presenterade jag Justin för honom. Charlies svaga leende tonade helt ut när han mötte Justins nu kolsvarta ögon.

’’Ska han…-’’

’’Nej, jag ska gå.’’ svarade Justin tillräckligt snabbt för att klippa hans mening på mitten. Justin lutade sig mot mig och placerade sina läppar mot min kind.

’’Var försiktigt.’’ Viskade han sedan i mitt öra för att sen vända sig om och gå.

’’Jag är glad att se dig, Noah.’’ sa han med ett leende. Justin hade tvingat mig hit, för att träffa min såkallade pappa. Jag var inte lika säker som Justin varit när han bett mig träffa honom, för att ge honom en chans att förklara allt. Jag ville veta sanningen, jag ville veta orsaken. Men hade jag kunnat välja att få reda på det utan att träffa honom, skulle jag hellre tackat ja till det. Men mamma vägrade att berätta eftersom hon för det första inte ville berätta hon själv och för det andra att hon ville få mig att träffa honom. Han är ju trots allt din pappa, hade han tjatat om flera gånger när jag sagt att jag inte velat träffa honom.

’’Jag är här nu och kom hit för att du skulle berätta, inget annat.’’ sa jag stelt. Han såg lätt besviken ut. Vad hade han förväntat sig? Att jag skulle springa in i hans famn? I sådana fall kunde han fortsätta drömma, för det kommer aldrig hända.

’’Jag ville inte detta, det ska du veta.’’

’’Men nu blev det så ändå.’’

’’Jag gjorde det för er skull.’’

’’Hur kunde detta vara för våran skull? Hu? Det var inte så att ditt försvinnande hjälpte direkt.’’ morrade jag.

’’Din mor och jag tog detta beslutet för familjens bästa.’’

’’Dra inte in mamma i detta, du kunde mycket väl sagt ifrån.’’

’’Hade jag sagt ifrån och stannat, hade det inte varit säkert att ni funnits idag.’’ han kollade allvarligt på mig. Jag tystnade och lutade mig försiktigt mot fåtöljens ryggstöd.

’’Noah. Det finns saker jag inte är stolt över. Det finns saker jag gjort som jag ångrar. Anledningen till att jag lämnade var i första hand för att skydda dig och din bror.’’ han kollade skärrat på mig.

’’Vet du verkligen vem denna Justin är? Har du verkligen koll på vad han sysslar med?’’

’’Eftersom du ställer den frågan, så antar jag att du vet svaret på den också. Och ja, jag vet mycket väl vad han sysslar med. Men jag accepterar honom för den har är, eftersom han behandlar mig rätt och visar att han har goda sidor han också.’’ 

’’Jag har sätt sidor av honom som jag hoppas att du aldrig kommer få uppleva.’’ han suckade. Jag kollade förvirrat på honom.

’’Vänta… Känner du Justin?’’ jag höjde chockat på ögonbrynen. Justins ord ekade i huvudet. Var försiktig. Han sa det av någon anledning. Jag svalde hårt.

’’Noah…’’ Han suckade och vred sig obehagligt i fåtöljen han satt i. 

’’Jag har varit ledaren för Justin och hans bröders gäng.’’

Im back guys! Sorry för en lång väntan, men kände verkligen att all skrivlust var borta hela förra veckan och även denna. Men gjorde så gott jag kunde för att skriva detta så bra som möjligt.

’’Du vill ha sanningen? Fine, du ska få höra fucking sanningen! Roxana James, tjejen de trodde du var. Det var inte henne de ville döda. De tog fel tjej! Okej, Noah? De dödade fel tjej när dom i själva verket skulle dödat dig!’’

För att inte överdriva.

Jag hade tappat andan. Bokstavligen, tappat förmågan att andas. Allting började snurra vilket fick mig att vingla till så jag damp ner på sängen. 

’’Vad fan Justin! Vi var överens om att hålla tyst om det!’’ Morrade Tyson och bröstade upp sig. 

’’Hon har för fan rätt att veta det!’’ Försvarade Justin sig. När det precis kom en våg av panik som talade om att jag snart skulle svimma, kom syret åter in genom mina läppar och jag började andas snabbare än vanligt.

’’Noah, ta det lugnt.’’ Trenton lade sin hand på min axel och satte sig jämte mig. ’’Du är okej, allting är bra, eller hur?’’ Han försökte lugna ner mig. Jag nickade osäkert trots hans övertygande röst. Jag behövde ta in detta. Någon mördade Roxana James. En tjej som liknade mig. De tog fel tjej. Och de skulle dödat mig egentligen? 

’’K-an ni snälla ta från början. Jag menar, allt ni vet om detta.’’ Jag svalde hårt och tittade smått tårögt på på. Jag kunde inte förstå att jag hade varit några sekunder från döden den natten. Hade jag tagit ett steg färre, eller om det skulle varit trafik, hade jag varit död nu.

Jag kände mig skyldig. Faktiskt. Till att hon nu mådde dåligt. Hade jag inte sagt någonting hade allting varit bra, och hade inget utav detta hänt, hade det allting varit ännu bättre. Men jag kunde inte gjort någonting åt det. Det var bara försent för att ändra ödet när jag fått reda på det. Hon ville att vi tog det från början? Från början… Då allting hände…

De lämnade huset. Nu var det jag, ensam. Med de alla känslorna blanda i ett. En och samma känsla fastän det finns tusen intryckt i mig. Jag log halvt. Hade jag sagt att jag älskade henne? Hade jag det, och menade jag det? Mina käkar trycktes samman när frågan dök upp i huvudet. Det kanske bara var någonting jag sa för att få hennes att sluta gråta? För att jag hade skuldkänslor av att döma henne av sitt utseende? Hon var ju perfekt, i alla lägen. När jag gissade hur hennes liv var, trodde jag att det var så, det var ingenting jag sa för att såra henne. Vem trodde att den perfekta och populära tjejen skulle vara förstörd på insidan av sin barndom? Tillbaks till ämnet. Älskade jag henne? Älskade jag alla hennes sidor, även de stunden hon inte kan älska sig själv och även när hon gör misstag? Det var ingenting jag kunde avgöra just nu. Jag bara hoppades att jag kunde hålla vad jag sagt. Att älska henne när hon gör misstag. Jag skakade långsamt på huvudet. Att kunna älska henne om hon gör ett misstag så stort att jag blir sårad, vet jag inte om jag kan hålla. Jag fick väl vänta och se.

’’Det började när din mor ringde mig…’’

Det var tyst och ängsligt. Jag undrade vad som hände mellan Noah och hennes familj just nu. Jag förstod redan när Noah inte ville åka hem, att det var någonting som stod fel. På bordet framför mig befann sig min mobil jag stirrat på ett långt tag. Jag hoppades på att samtal från Noah som skulle be mig att hämta upp henne, eller åtminstone berätta vad som försegår. Istället fick mig ett samtal från någon helt annan, någon jag inte förväntade mig skulle ringa.

’’Ja hallå?’’ Svarade jag förvirrat. ’’Justin. Hej.’’ Svarade hon andfått. ’’Cassandra?’’ Rynkade jag pannan. Cassandra - Noahs mor - hade ringt mig förutom. Det var självklart om Noah det handlade om då. Noah hade berättat sin ursäkt för att bo hos mig, ett skolprojekt, sedan hade Cassandra ringt och sagt att jag skulle ta hand om henne väl eftersom att hon visste att det inte var något skolprojekt. Jag förstod inte hur hon fick tag på mitt nummer, eller hur hon visste vem jag var. Det var bara någonting som jag fick strunta i att få svar på just då. Men jag lovade henne att ta hand om Noah. Detta var någonting mellan mig och hennes mor då jag inte skulle vilja berätta vad Cassandra säger till mig. Jag antog också att det var någonting hon ville hålla mellan oss två, endast, så jag behöll det hemligt.

’’Justin. Jag behöver din hjälp.’’ Hon lät panikslagen. Att prata med min flickväns - vad jag antog Noah var för mig - mamma om saker och ting, liksom saker man vanligtvis inte pratade om, var bara någonting jag antog jag skulle få vänja mig vid. Noah var inte normal - på ett positivt sätt - vilket jag älskade. Det var någonting jag drogs åt, sedan att hon hade hemligheter om sin familj som var näst intill omöjliga att få höra om, fick jag respektera. Trots att det skulle underlätta för mig en hel del om jag visste varför hon betedde sig som hon gjorde i vissa situationer med hennes mor till exempel.

’’Vad har hänt? Är Noah okej?’’ Var det första som dök upp i huvudet.

’’Det är problemet, Justin. Jag har inte en susning om vart hon är! Hon bara stack, och var väldigt upprörd när hon lämnade. Jag är rädd att hon hittar på någonting farligt, du vet hur Noah är.’’ Hennes röst darrade och hela hon lät gråtfärdig. Att tveka om hon brydde sig om sin dotter, var inte en tanke som slog mig. Det var bara så självklart. Precis som att jag skulle göra vad som helst för Noah. I detta fall, ta hem henne i säkerhet.

’’I många fall, ja. Jag lovar Mrs McCall. Jag ska hitta henne, oroa dig inte.’’ Jag försökte låta lugn. Vilket jag i första hand inte var. Jag hade panik och ångest. Tanken om att Noah var försvunnen var ren en mardröm. En fucking mardröm som blivit verklig.

’’Jag uppskattar din hjälp Justin Bieber.’’ Sedan lade hon på. Trots att en del av mig ville ta åt mig, så var jag allt för upptagen med att hitta ett sätt att hitta Noah som kunde befinna sig vart som helst. Snabbt knappade mina fingrar in Travis nummer. Jag ringde upp honom och väntade otåligt på att han skulle svara.

’’Jag var precis påväg att ringa dig.’’ Svarade han lätt allvarligt. ’’Är Noah med dig?’’ Frågade han sedan. Jag var tyst ett tag.

’’Justin, säg snälla att Noah är med dig.’’ Han lät rädd för en sekund. Jag ville inte veta varför han tänkt ringa mig, vilket antagligen innebar att det var någonting viktigt han velat berätta. Och ville jag veta ännu en dålig nyhet? Absolut inte.

’’Hon är inte med mig.’’ Jag bet mig i kinden. ’’Hon är försvunnen.’’

’’What the… Justin. Det är någonting du måste veta.’’

’’Kom till fucking saken då.’’ Jag rusade ut till hallen för att dra på mig min skinnjacka och skor.

’’Nigel.’’ Han suckade. ’’Nigel vaddå?’’ Jag blev allt mer upprörd. Nigel, det fucking gänget som förstörde allt och alla. De gänget som fick mig i fängelse. Och andra sidan hade Tay hamnat i fängelse han också. Pågrund av mig. Men nu hade hela hans gäng tänkt att gå på oss. Jag hade ingen aning om varför. Denna gången hade jag och killarna inte gjort någonting för att göra dem upprörda. De var väl bara ett gäng med fuckade psykopater som inte visste bättre än att ge sig på oss.

’’Nigel har planerat att döda Noah.’’

’’Är du fucking dum i huvudet Travis!? Varför i hela jävla världen skulle de välja Noah?’’

’’Tror du jag vet det!? Kanske för att det är din jävla tjej?’’

’’Fan vet jag!’’

’’Har du kanske tänkt att göra någonting nu pantade människa? Kanske ska du leta upp henne innan dom fucking dödar Noah?’’ Spottade han panikslaget.

’’Jag är där om fem. Och du, över min fucking döda kropp att de lägger ett finger på min tjej.’’

Lycklig, var ordet jag sökte.

Mina ögon var tunga. 

Det var inte konstigt. Inte alls. Inte hade jag fått någon sömn i natt. Då jag faktiskt vart på fest - som jag inte kommer ihåg någonting av - mesta dels av natten, men också inte kunnat somna pågrund av huvudvärk och illamående.

’’Vill du att vill lägger oss?’’ Frågade han vänligt. Det tog tid för hjärnan att ta in det han nyligen sagt, trots att meningen han uttalat var soppas enkel att ett litet barn skulle förstå på nolltid. Men jag var halvt väck vilket inte hjälpte mitt medvetande. Jag nickade tillslut. Hans ena arm fattade tag under mina benväck och den andra under min rygg. Långsamt bar han mig till sovrummet, la mig ner på den mjuka dubbelsängen och la sig slutligen jämte mig för att kunna skeda sig bakom mig med sina armar virade runt min kropp.

’’Du’’ Viskade han tyst nära mitt öra. Jag gav ifrån mig ett litet ljud, som tydde på att jag lyssnade.

’’Jag är inte så bra på det här.’’

’’På vaddå?’’ Frågade jag som spetsade öronen. ’’Att vara snäll. Det är inte min grej.’’ Mumlade han och kysste min kind med ett leende.

’’De flesta har nog märkt det.’’ Skrockade jag med ett leende. ’’Så ta inte åt dig när jag beter mig dåligt, jag vill inte det, okej?’’

’’Lite svårt.’’

’’Men gör inte det, förstår du Noah?’’ Han lät skärrad. Precis som han gjort någonting.

’’Varför pratar vi om det här just nu, Justin? Har det hänt någonting?’’ Jag drog väck hans armar för att kunna vände mig med ansiktet mot honom. Han tittade med sina känslokalla ögon som inte speglade någonting alls. Kanske var det bra, för att inte avslöja vad han faktiskt kände.

’’Du minns inte.’’ Viskade han. ’’Allting är riktigt suddigt för mig just nu, så verkligen inte.’’ Jag lät inte ögonkontakten brytas för en sekund.

’’Vill du kanske berätta?’’

’’Det kommer bara såra dig, trots att det inte var någonting jag gjorde.’’ Mumlade han vagt. Jag väntade på att han skulle berätta. Även fast han sa att jag skulle bli sårad. Jag fick ta den smällen.

’’Du stack igår, från dina föräldrar. Du var borta i princip hela kvällen och natten. Vi var oroliga för dig, så din mor bad mig att leta upp dig. Hon hade inte behövt säga det, då jag redan börjat.’’ Han andades tungt ut. Jag såg att det var plågsamt för honom att berätta.

’’Jag och Travis hittade dig på en nattklubb. Full. Med…’’ Han stoppade sig själv från att fortsätta.

’’Med vaddå?’’ Jag satte mig hastigt upp och tittade oroligt på honom. Han skakade på huvudet och satte sig upp med benen över sängkanten. Jag sjasade mig ner bredvid honom för att förtvivlat kollade på hans sammanbitna ansiktsuttryck.

’’Med en kille. Ni stod och höll på i ett hörn.’’ Morrade han när bilden dykt upp i huvudet på honom.

’’Det värsta var att den tjejen han trodde att du var, blev mördad i samma sekund som du steg in i nattklubben.’’ Han vägrade att kolla på mig. Och jag, vad gjorde jag? Jag satt där tyst, med blicken vilandes i mitt knä. Och hade han rätt om att jag skulle bli sårad. Jag blev det, med tanke på att han blivit det. Han fick mig att må dåligt av vad jag gjorde, vilket jag ska göra. Jag suckade.

’’Förlåt.

Om Justin nu hade rätt. Att Roxana James, tjejen eller kvinnan, jag låtsades vara var död. Varför skulle någon vilja döda henne? Varför? Svaret skulle jag aldrig få. Eftersom jag inte kände henne. Jag visste knappast hur hon såg ut. Jag drog på mig mina slimmade jeans och tittade nöjt på min spegelbild innan jag steg ut ur sovrummet. Fast nu var det så att jag var alldeles för splittrad för att låta detta passera. Det kändes inte rätt. Kanske var det ren slump att tjejen jag låtsades vara blev mördad, men det skulle varit alldeles för konstigt. Så rent slumpmässigt var det inte. Det måste ha funnits någonting bakom allt detta. Justin hade somnat efter snacket. Självklart blev det en tystnad ingen ville bryta. Vi båda la oss ner i sängen och somnade då vi inte ville veta av varandra. Han med ryggen mot mig, och jag i detsamma ställning. Efter att ha berättat, hade i princip allting klarnat, jag kom då ihåg gårdagens händelse. Nu var det bara för mig att granska fallet. Fallet som Justin inte ville att jag skulle få reda på. Trots att han sagt sanningen, så fanns det mer han döljde bakom sin lilla mur. Om det var för att skydda mig, jag brydde mig inte.

’’Jacklyn Pott.’’ Hon skakade hand med mig mjukt. Hon såg ut att ha gråtit. Det förvånade mig inte.

’’Hellen Corth.’’ Jag log mjukt mot henne och lutade mig mot den hårda stolen. Att låtsas vara en reporter, det var det enklaste sättet att få prata med Jacklyn som stod nära Roxana. Hon stirrade ett långt tag på mig innan hon kom på vad hon höll på med, hon vek undan blicken och log generat.

’’Förlåt, jag kunde bara inte undgå att tycka att du är så lik Roxana.’’ Snyftade hon innan hon tog en klunk från de kokheta kaffet. Jag log endast.

’’Är det okej om jag ställer några frågor?’’ Jag höll i mitt block i vänstra handen och pennan i den högra för att skriva ner de saker jag skulle få reda på. Hon nickade.

’’Innan Roxana dog, märkte du något annorlunda med henne?’’

’’J-ag tror inte det… D-et var in-get jag tänkte på direkt.’’ Skakade hon på huvudet.

’’Hade hon en pojkvän, eller dejtade hon någon som verkade misstänksam?’’ Frågade jag, trots att jag visste att hon hade det. Killen jag hånglat med i det där äckliga hörnet i samma sekund som Justin fått syn på mig.

’’Chris, henne pojkvän. Ingenting misstänksamt alls. H-an är per-fekt.’’ Stammade hon.

’’Ursäkta, men jag förstår inte vad detta har med en intervju att göra, det känns mer som om du undersöker mordet.’’ Hon torkade några tårar.

’’Frågorna är tyvärr inte utvalda utav mig.’’ Jag försökte le. Men det gick ingen vidare. 

’’Roxana… Vi skulle träffas på nattklubben. Och det gjorde vi. Jag förstår inte vad folk pratar om! Jag vet inte vad polisen försöker få mig att tro! De säger att hon blivit mördad innan festen ens startade, hur kunde hon då vara där med mig?!’’

’’Travis. Kan du snälla berätta för mig!’’ Tjöt jag upprört. Han suckade förtvivlat.

’’Jag vet att du vet, precis allting! Sluta behandla mig som ett jävla barn! Jag klarar av sanningen!’’ Jag blev allt mer otålig. Jag förstod tillslut att få fakta om Roxana inte skulle hjälpa ett dugg, det skulle inte få sanningen att komma fram då Jacklyn inte visste varför. Resten av gänget var i vardagsrummet. Jag hoppades att de inte hörde då Justin aldrig skulle gå med på att berätta, eftersom han också visste till hela sanningen.

’’Nej! Noah, du klarar inte av fucking sanningen! Jag vet att det kommer krossa dig, jag vet att du inte vill detta och jag vet att du inte ska få gå igenom det här igen!’’ Höjde han rösten. Hela gänget, inklusive Justin, kom in i rummet. Jag gav ifrån mig ett lågt tjut.

’’Vad är det som pågår hörni?’’ Frågade Justin som rynkade pannan.

’’Kan någon vara snäll och förklara varför hon dog samma natt som jag befann mig på samma ställe, varför hennes bästa vän sa att vi var som kopior och varför det kunde varit jag som dött den natten!?’’

’’Noah, sluta. Du vill inte veta.’’ Skakade Justin på huvudet som tagit Travis sida. Resten av dom verkade göra detsamma.

’’Snälla! Killar, jag vet seriöst inte vad jag sak göra! Det ända jag vet är att det är någonting som är riktigt fel, det är inte ren slump att någon dör samma natt som jag sticker, det är heller inte ren slump att hennes bästa vänner tror att jag är Roxana. Det är bara… Helt fucked up!’’ Jag slängde med armarna åt varsitt håll. Justin suckade och tog ett steg mot mig.

’’Du vill ha sanningen? Fine, du ska få höra fucking sanningen! Roxana James, tjejen de trodde du var. Det var inte henne de ville döda. De tog fel tjej! Okej, Noah? De dödade fel tjej när dom i själva verket skulle dödat dig!’’

Oh my god, vad kommer nu hända!? x)

’’Självklart inte. Jag ligger ju här och han kom aldrig tillbaks. Som vanligt har jag gjort någonting dumt och sårat någon. Denna gången hann han inte stoppa mig från att göra ett misstag jag förra gången höll på att göra. Jag liksom, höll på…-’’

’’Ge upp.’’ Viskade Justin.

’’Godmorgon.’’

Justins skarpa röst tog sig igenom mitt öra som en sylvass pil. Jag rynkade pannan där jag låg med ryggen mot honom. Godmorgon? Jag har varit vaken i timmar, men inte förres för några få sekunder sedan hade mina ögonlock blivit alldeles skönt tunga. Givetvis så visste han inte om det, utan var väldigt omedveten om att jag både höll på att somna och varit vaken i princip hela natten.

’’Jag har tänkt att vi stannar hemma idag.’’ Han trummade väntande på sin mage. Jag skulle inte tacka nej. Mer än gärna ja, fast och andra sidan hade jag varit väldigt slarvig när det gällde skolan. Jag förstod inte varför jag tänkte bättra mig, har jag någonsin varit bra i skolan? Aldrig. Varför börja nu, när det aldrig slagit mig innan att bättra mina studier. Jag slickade mig om läpparna. Fick en illamående ilning att bubbla upp i magen, en frestande känsla om att tacka ja kittlades på tungan. Orden ville komma ut, de knackade på tänderna som bitits ihop. Och när jag öppnade munnen, nej, då kom något annat ut.

’’Jag måste till skolan.’’

’’Men tanke på vad som faktiskt skedde under natten, så skulle jag faktiskt vilja att du stannar hemma idag.’’

’’Vaddå, är du min pappa eller?’’ Jag morrade irriterat till. Han harklade sig. Jag kunde känna madrasserna studsa till när han hävde sig upp på armbågar bakom mig.

’’Om du anser det. Så ja, jag är din pappa.’’ Han nickade bestämt. Jag kunde skymta hans rörelser strax bakom mig. Jag bet mig i kinden.

’’Men nu är det så att min pa…-’’

’’Lägg ner. Du fattar att jag bara vill ditt bästa, gör det inte mer komplicerat än vad det redan är.’’ Högg han till med sina hårda ord som fick min mening kapad på mitten. Jag svalde hårt, men valde att bara nicka. Jag hatade när han fick mig att göra som han själv ville. Vilket han gjorde konstant. Det var bisarrt. Jag drog täcket tätare om min kropp.

’’Du får vara hur sur som helst, men tänk på att du ska tillbringa hela dagen med mig, jag skulle rekommendera att hålla dina humörsvängar i kontroll.’’ Harklade han sig.

’’Vaddå hålla mina humörsvängar i kontroll!? Vem är det som aldrig brukar kunna hålla ilskan tillbaka? Inte är det jag i alla fall!’’ Tjöt jag och slängde mig upp ur sängen med blicken borrandes i hans ögon. Han log, mycket svagt, men väldigt nöjt.

’’Upp med dig nu, du behöver få i dig en ordentlig frukost.’’ Sedan steg han ur sängen med de ljusblåa boxershortsen som var det enda han bar för tillfället. Han hade ryggen mot mig, jag passade på att grimasera och peka fingret mot honom.

’’Bara för att jag vänder ryggen mot dig, betyder det inte att jag inte ser vad du gör.’’ Förklarade han tydligt. Jag spärrade upp ögonen och kände hur det värmde om mina kinder som blossade upp i en röd färg. Lång fingret åkte sakta ner medan hela min arm sänktes. Jag flinade en aning.

’’Vem sa att det inte var meningen att du skulle se.’’ Mina ögonbryn höjdes. När han väl fått på sig ett par haremsbyxor och en t-shirt, vände han sig om och gav mig en varnande blick.

’’Vad är det här?’’ Jag rynkade pannan och stirrade mållöst på skålen med melon som stod på min plats av bordet.

’’Din frukost.’’

’’Detta är ingen frukost, Justin.’’ Jag slog mig ner på den höga stolen och kollade äcklat på melonen som inte alls såg tilltalande ut. Vad jag hade för erfarenheter, så hatade jag melon sedan barnsben.

’’Nej, det är en melon.’’ Himlade han med ögonen. ’’Och varför får jag melon för?’’ Sa jag stöddigt.

’’För det första, du har supit hela natten vilket innebär att du kommer kräkas igen om du inte får i dig vätska. Och för det andra så har vi slut på mat.’’ Den sista mening log han smått åt.

’’Och hur har du tänkt att vi ska äta?’’ Jag var lätt sur idag. Vilket inte var konstigt då det kändes som om någon skjutit en hård boll i mitt huvud och sedan skakat min magsäck, fram och tillbaks, tjugo gånger om.

’’Vi beställer pizza. Funkar det, ers höghet?’’ Skämtades han med en allvarlig min. 

’’Beställ genast! Jag svälter.’’ Klappade jag mig om magen. ’’Först vill jag se dig äta, innan vi beställer onyttigt skit.’’ Beordrade han och väntande på mig att äta. Jag suckade och blickade ner mot skolan och den silvriga gaffeln som var stucken i en utav bitarna han delat.

’’Jag hatar melon.’’ Muttrade jag och såg vädjande på honom. Inte en chans att han skulle ändra sig med dom ilskna ögonen han hade på mig. Så jag satte fart med att äta, då jag både ville ha riktig mat och hans läskigt mörka ögon bort från mig. När jag halsat i mig flertals av bitar kände jag hur det långsamt tog sig upp för halsen. Jag svalde bestämt och log surt mot honom. Han drog nöjt upp mobilen ur sin ficka innan han knappade in något nummer.

’’Hej, ja, en Hawaii.’’ Han nickade medan han hoppade upp på köksön. Jag puttade skålen ifrån mig med en äcklad min. Många förstod sig inte på varför jag hade så mycket emot melon. Och andra sidan inte jag heller, men jag kunde tydligen inte ändra på det, även fast jag försökt.

’’Extra stor, precis,’’ han lutade sig ifrån mobilen och kollade frågande på mig ’’cola eller fanta?’’

’’Cola.’’

’’Och två color.’’ Sade han i en lugn ton.

’’Sätt igång teven och ta fram tallrikar!’’ Ropade Justin från hallen. Jag suckade som redan låg alldeles för skönt i soffan innan jag ställde mig upp, satte igång teven - då jag innan bara stirrat på den svarta skärmen - och slutligen gått ända in till köket för att hämta de förbaskade glasen han bett om. När jag väl nått vardagsrummet igen hade han skärt upp pizza bitar och placerat dem på våra tallrikar. Jag kände magen dra ihop sig. Det vattnades gott i munnen. Snabbt ställde jag ner glasen och kastade mig på pizzan jag snabbt började trycka in i munnen. 

’’Åh, helvete vad gott.’’ Viskade jag och rullade med ögonen bakåt. Han skrattade hest och tyst innan han drog mig tätt intill hans muskulösa kropp. Han pressade sina läppar emot min mungipa och kramade om mig. Jag log, för första gången idag, och kände hur jag blev alldeles varm i kroppen. 

Lycklig, var ordet jag sökte.

’'Rör du henne igen… Jag svär på din fucking hormammas liv att jag dödar dig!’’ Jag puttade in honom i en massa bord innan jag slöt mina armar om Noahs tunna kropp som föll ihop i min famn.

’’Vi åker hem nu, Noah.’’ Viskade jag och vände mig om. Hade Noah varit tjejen som blivit kidnappad… Jag vet inte vad jag skulle gjort då. Förmodligen förberett mig för begravning. 

Eftersom den stackars tjejen var död vid detta lag.

’’Hon visste inte vad hon gjorde, okej?’’ Talade Travis om för mig i en lugn ton.

’’Visste inte!? Hon var fucking medveten om vad hon satte sig själv i!’’ Röt jag och spände händerna om ratten.

’’Sch!’’ Hyschade han mig som hade Noah liggandes i sitt knä. ’’Jag bryr mig inte om hon vaknar.’’ Morrade jag känslokallt.

’’Sluta spela hård Justin. Jag vet att du fucking bryr dig om henne, så lägg ner.’’ Sa han med denna gången en hårdare och mer argare röst. Jag visste hur mycket Noah betydde för honom. Han var som en bror för henne, och hon som en syster för honom. De har känt varandra långt innan jag kom in i bilden. Jag förstod att han brydde sig om henne. Och jag visste mycket väl att han inte skulle ge upp deras relation för någonting hon av misstag - enligt honom - gjort emot mig.

’’Jag kanske har ändrat mig.’’ Mumlade jag. Han skrattade torrt och blev sedan allvarligt tyst.

’’Ändrat dig? Du måste fucking skämta Justin. Jag vet att hon är din livlina och ditt jävla allt. Att du slutar bry dig kommer aldrig hända, knappast när du själv hamnar begravd under jorden då din fucked up själ fortfarande kommer fortsätta bry sig.’’ Han stirrade på mig i backspegeln och gav mig blicken som tydde sluta-spela.

’’Hon gjorde ett misstag, och det var endast pågrund av Charlie som hade återvänt från att han övergett hela den familjen för flera år sedan. Klandrar du henne för någonting dumt hon gjort efter det hänt, då är du fucking dum i huvudet Justin.’’ Han tittade ner på henne och strök sin hand över hennes svettiga panna.

’’Det är du av någon som borde förstå, när du gör så jäkla många fel hela tiden.’’ Han blickade åter upp mot mig. Jag mötte hans ögon för en sekund men vek undan blicken för att låta den glida på vägen framför oss. Inga skuldkänslor Justin. Visa inga känslor alls. Du är kall. Du är gjord av is och lämna inte det.

’’Och du tror jag bara ska låta detta gå eller?’’ Frågade jag när jag nästan tog det som om jag bara skulle släppa det faktum att hon nyligen hånglat med någon annan än mig precis, framför mina ögon. 

’’Har jag sagt det eller?’’

’’Ja det låt…-’

’’Jag sa att du inte skulle klandra henne för att göra ett misstag som detta. Hon mådde dåligt och visste inte vad hon skulle ta sig till.’’

’’Jag fanns där! Varför kom hon inte till mig för!? Hu?’’

’’Du är inte så fucking enkel att prata med hela tiden Justin!’’ Höjde han rösten. Jag tystnade, suckade, knep ihop med ögonen i en nanosekund innan jag spände blicken framför mig.

’’Hon var ledsen och såg hur alkoholen kunde hjälpa henne att rymma från verkligheten. Du vet hur det är när man är deprimerad. Hon råkade hamna med tungan i fel mun. Släpp detta nu och fokusera på vad som orsakade det istället.’’ Han var lugn igen. Precis som jag. Eller jag var inte lugn. Jag var bara sårad och tyst. För tystnad från min sida var det ända som kunde hålla inne vreden inom mig som skapats av den sårade delen av mig och som från första början skapats av Noahs misstag. Jag stannade utanför Travis och killarnas hus.

’’Gör inget mot henne nu. Annars får jag reda på det och det slutar dåligt, förstår du?’’ Som den brodern han agerade att vara, strök han henne över pannan för att ta väck de klibbiga håret innan han steg ur bilen. Jag tittade bak på henne och såg Travis blick stirra på mig, hela vägen upp till dörren.

Jag bar in henne till badrummet när hon börjat mumla små ord om illamående och besvikenhet, att hon ville dö och sjunka ner under jorden och att hon sårat mig. Jag bet mig i läppen och satte henne jämte toaletten med en suck.

’’Justin kommer aldrig förlåta mig. Aldrig. Och jag ville inget illa.’’ Hon skakade bekymrat med huvudet innan hennes huvud flög över toalettstolen. Jag grep snabbt tag om hennes långa hår som jag höll uppe medan hon kastade upp all alkohol hon fått i sig. Hon hostade, spottade, satte sig till rätta och andades tungt med hopknipna ögon.

’’Noah? Det är jag. Justin.’’ Jag rörde vid hennes kind. Hon öppnade försiktigt ögonen och tittade med undrande ögon på mig.

’’Justin?’’ Viskade hon. ’’Är du arg?’’ Hon var smått rädd, trots att det mesta hon sa var mummel och grubbel.

’’Jag…-’’

’’Du är arg. Jag vet. Du bryr dig heller inte om mig. Det vet jag också. Och att du är sårad. Jag fattar.’’ Tårar rullade långsamt ner för hennes kinder.

’’Men jag mår inte bra? Okej, Justin. Min pappa har kommit tillbaks, efter drygt fyra år. Jag är orsaken till att han stack, jag är orsaken till att alla i min närvaro blir vrak som blir deprimerade!’’ Hon stängde ögonen samtidigt som hon pressade sin hand mot min som mjukt vilade mot hennes bleka kind.

’’Jag låtsades vara någon jag inte var. Jag blev full. Och jag… Hamnade med Roxanas pojkvän, är jag en hora Justin? Varför gör jag såhär?’’ Hon skakade på huvudet och puttade bort min hand när hon plötsligt tittade på ner sina handflator. Jag såg hur hon kände sig smutsig.

’’Jag är en hora! Jag hånglar med främlingar och jag…’’ Hon bara grät högre och ännu mer. Plötsligt började och riva sig i sin handflata med sina naglar. Grävde med dom så djupt att det snart skulle börja blöda.

’’Noah! Sluta. Lägg av!’’ Jag höjde rösten och tog tag om hennes båda handleder. Min blick borrade sig in i hennes tårfyllda och skamsna ögon som ville vika undan. Men jag hade henne under kontroll. Jag hade henne under mina vingar och hennes kabelitet att dra sig undan, var borta.

’’Visste du’’ jag tystnade för en sekund innan jag fortsatte ’’att jag varit förlamad?’’ Han sa inget, utan fortsatte vara tyst. Jag visste att han inte sov, det gick bara inte efter vad jag förmodligen sagt och inte sagt. Jag kommer inte ihåg någonting alls faktiskt. Bara minnesluckor. Men jag förstod att jag gjort någonting dåligt, då han knappast ville se på mig.

’’Vet du vad jag tänkte på då? När jag låg i det tysta sjukhusrummet?’’ jag vände mig till ryggen för att blicka upp mot taket.

’’Varför killen som räddat mig bara stuckit. Varför han ens räddat en främling på gatan. Och varför han inte ville visa vem han var. Det var vad jag tänkt på, inget annat. Utan på denna killen. Om jag varit någon annan, hade jag oroat mig över om jag någonsin skulle kunna gå igen. Men nu var jag, jag och det var vad jag hade i tankarna medan hela min kropp var bortdomnad.’’ Jag kunde se hur han vände sig till rygg, precis som jag låg.

’’Skulle jag någonsin kunna gå igen? Jag brydde mig inte. Skulle jag kunna klara mig själv? Jag var inte intresserad. Jag ville endast veta vem killen var. Vem min räddare i nöden var. För jag står honom än i skuld. Fick jag reda på vem han var..?’’ En suck lämnade mina läppar.

’’Självklart inte. Jag ligger ju här och han kom aldrig tillbaks. Som vanligt har jag gjort någonting dumt och sårat någon. Denna gången hann han inte stoppa mig från att göra ett misstag jag förra gången höll på att göra. Jag liksom, höll på…-’’

’’Att ge upp.’’ Viskade Justin.

Jag ber så mycket om ursäkt för att deta tagit mig en heeel vecka att få detta kapitlet gjort! Jag har varit helt upptagen i veckan, sedan hjälpte det inte direkt att jag fick en blackout om hur kapitlet skulle vara. Fölråt, ännu en gång. Sedan måste jag även tacka för alla fina gratulationer jag fått i veckan ^^ Tusen tack, ni gjorde verkligen min dag, trots att jag inte förtjänar era fina ord!

Q: Några roliga planer för i sommar? :)

A: Jag ska till Kroatien - mitt laaand - i några veckor och sedan spendera resten med familj och vänner :)

Eftersom jag visste vad han ville.

’’Rox?’’

Jacklyns röst slog igenom mina isolerade tankar. Jag ryckte till och kollade frågande på henne.

’’Hu?’’

’’Lyssnar du ens på vad jag säger?’’ frågade hon och blandade sin drink med en liten pinne som funnits som prydnad när vi beställt dom. Jag nickade och hällde i mig en shoot.

’’I alla fall, Cat är så överdriven, du mins hur hon är, eller hur?’’ jag nickade åter igen, egentligen inte medveten om vad jag sagt sa till.

’’Hon är så himla bitchig och ger mig alltid spydiga kommentarer när jag går förbi henne i korridoren.’’ suckade hon olyckligt, men jag såg i hennes ögon hur hon ville grilla denna Cat levande då hennes beteende mot Jacklyn inte var den bästa.

’’Käfta emot.’’ ryckte jag på axlarna. ’’Du mins inte hur hon är? Eller hur?’’

’’Det var ett tag sedan.’’ nickade jag som hela tiden bytte åsikter för att matcha vad som stämde och inte stämde. Det var svårt, kan jag säga.

’’Hon accepterar inte att någon säger emot henne, hon accepterar inte någonting som går emot vad hon tycker.’’

’’Så du menar att du accepterar hennes dåliga beteende mot dig?’’ jag höjde mina ögonbryn menande emot henne. Hennes blick sjönk mot det halvfulla glaset som innehöll en rosa vätska med bär och mynta.

’’Absolut inte.’’ skakade hon på huvudet efter hon tänkt efter ett tag. 

’’Så vad stoppar nu dig från att säga ifrån?’’ jag log.

’’Jag gillar dig’’ nickade hon leendes. Jag stelnade till, hade hon kommit på mig? ’’alltså den nya, vågande Roxana. Hardwares har förändrat dig märker jag.’’ 

’’En del, antar jag.’’ sa jag med ett flin och kände hur alkoholen började sprida sig i mitt blod, hur adrenalinet sonade upp inom mig med det busiga flinet som var utbrett på mina läppar. Hon räckte mig våran sista shoot som stod väntande på bordet.

’’Skål för en minnesvärd kväll!’’ sken hon upp i ett så brett leende hon bara kunde, innan vi slängde huvudet bakåt med shootglaset emot under läppen. Den starka vätskan rann långsamt ner för min hals och brändes skönt. Jag skrattade tyst och kände sedan hur hon krokade ihop våra armar. Denna kvällen skulle förmodligen endast bli några tomma minnesluckor, mer än så? Nej, vi båda var fulla och hade egentligen ingen aning om vad vi gjorde.

’’Kom igen! Vi dansar!’’ tjöt hon och drog ut mig på dansgolvet, insmetad bland en massa dansade och glödande ungdomar. När hon dragit ut mig dit fick min hand inte fäste om min mobil och den hade lämnats på baren synlig för vem som helst att ta den. Men hade jag brytt mig mer än när Justin ringt? Nej. Snabbare än anat började jag dansa utan att tänka efter om jag kanske borde sätta mig vid baren igen för att också ta min mobil och för att inte göra någonting dumt jag förmodligen skulle ångra. Men det var försent, alldeles för sent. Jag hade redan alkohol i mig som alla redan börjat verka, och mitt galna och vilda jag hade redan dykt upp. Ingen kunde få mig att backa nu, men vem som helst kunde få mig att göra vad som helst. Det var läskigt samtidigt som det var roligt. Men mitt jag i nuläget var mer skrämmande än rolig.

’’Hej baby.’’ viskade en hes röst vid mitt öra. Ett par händer sattes vid mina höfter och fick mig att röra mig i takt till hans höfter. Jag bet mig i läppen och flinade.

’’Chris, jag har saknat dig.’’ flämtade jag medan våra kroppar rörde sig i takt. Hans händer rörde sig sensuellt emot min kropp, smekte utsidan på mina lår och flinade emot min kind. Vad fan höll jag på med? Varken min inre röst eller mitt samvete fick mig att sluta. Jag var okontrollerbar. Jag var borta.

’’Noah, vart fan är du? Jag är fucking orolig! Ring mig så fort du hör detta.’’ sedan klickade jag samtalet som endast nått fram till hennes röstbrevlåda. Och detta hade upprepats minst 20 gånger bara på 15 minuter.

’’Fuck!’’ morrade jag och smällde mobilen i bilsätet bredvid mig. Jävla fucking… Vart fan är hon? Vad fan gör hon? Vad fan tänker hon med!? Jag skakade frustrerat på huvudet och slog nävarna i ratten.

’’Ey! Ta det lugnt Bieber! Vi kommer hitta henne, okej?’’ försökte Travis lugna mig. 

’’Spåra hennes mobil, Travis, och säg till när du fått en träff.’’ Beordrade jag kvickt. Han nickade och drog upp sin laptop han tagit med sig då han sagt att man aldrig visste ifall man skulle behöva den. Och mycket riktigt så hade han rätt. Den behövdes, av stora behov. Jag fortsatte att rulla ner för alla mörka gator, jag sneglade på klockan som var inmonterad i bilen. Den hade precis slagit en minut över två. Jag kunde nästan föreställa mig vad hon var, eller vad hon gjorde. Det fanns en chans att hon stuckit till någon bar, eller klubb, då hon berättat för ett tag sedan att hon drog alltid till ett sådant ställe när hon behövde rensa tankarna. Men hur i hela världen skulle man hitta henne, när det fanns flera tusen klubbar och barer i Winnipeg?

’’Hittat henne!’’ Kved han lättat. Jag stannade bilen när foten plötsligt tryckts mot bromspedalen.

’’Wood Street 12, Club Lighting.’’ Förtydligade han. Jag nickade tacksamt och satte foten mot gasen och körde i en hög hastighet mot denna Club Lighting. Jag kände igen stället. Och namnet gjorde det bara klarare för mig. Club Lighting, en typisk amerikans nattklubb där folk är lättklädda och målar sin kropp med färger som är självlysande. Så… Patetiskt egentligen. Jag har endast varit på ett sådant ställe, och det var i New York. Det var mer eller mindre sämst, vilket jag nästan tvivlade på att Club Lightings fest skulle vara. Winnipegs nattklubbar - av alla slag - var kända för att äga skiten ur alla andras. Och jag som besökt de flesta ställena i USA kunde hålla med. Jag svängde in mot gatan där det med stora bokstäver stod: Club Lighting. Jag kände lättnad skölja över mig, trots att vi endast hittat hit och ännu inte hittat Noah. Men det var en trygghet att veta att Noah skulle befinna sig där inne. Jag steg ur bilen och slöt upp vid Travis sida.

’’Hört det senaste?’’ Frågade han med blicken på de kraftiga vakterna.

’’Nope, uppdatera mig.’’ Bad jag och drog på mig mina solglasögon - så att de inte skulle kunna spåra mig efter vad jag tänkte göra - och kastade luvan över huvudet. Travis gjorde detsamma, med ett flin som tydde makt.

’’En tjej blev kidnappad i natt.’’

’’Vem?’’

’’Ingen som vet, eftersom ingen saknar henne ännu.’’

’’Ännu?’’

’’Någon måste märka det snart antar jag.’’

’’Snart är redan försent om du berättar detta för att du tror att det är dom.’’ Suckade jag.

’’Jag förstod nästan det.’’ Nickade han. Vi båda tystnade när vi nått fram.

’’Vilka är ni?’’

’’Vi är här för min flickvän, hon har råkat ta sig in här, vilket hon inte skulle gjort från första början. Öppnar du så kan jag…-’’

’’Ingen kommer in här utan tillåtelse från oss.’’

’’Men jag gissar på att hon smitit in då.’’

’’Vi har stått här hela kvällen.’’ förtydligade den ena. Jag sneglade mot Travis som endast flinade. Jag nickade som signal. Travis knytnäve flög mot den ena vaktens ansikte medan min mot den andras. Jag vred min arm om hans strupe vilket fick syre att minska. Med min andra hand pressade jag mina två fingrar emot hans underöra vilket fick honom att kollapsa. Travis gjorde samma grepp som resulterade detsamma.

’’Det gamla goda tricket.’’ Skakade Travis nöjt med huvudet. ’’Funkar alltid.’’ Bröstade jag upp mig och steg in genom metalldörrarna. Och som jag trodde var alla som dansade täckt med färg och mönster som glödde. Vi gick raka vägen mot baren där jag inte kunde skymta någon Noah alls. 

’’Detta kommer bli omöjligt!’’ Flämtade jag frustrerat. ’’Eller inte.’’ Travis sträckte sig efter någonting på disken. Jag kollade i hans öppna näve som nu höll i en mobil. Mobilen som tillhörde Noah. Jag log.

’’Fuck vad jag älskar dig just nu.’’ Skrattade jag. Han skulle precis säga någonting humoristiskt, när han tystnade och förblev allvarlig.

’’Du bör spara det till senare.’’ Svalde han och nickade mot skinnsofforna som stod en bit bort. Min blick svartnade av ren ilska, av ångest och besvikenhet som fyllde mig från topp till tå. Jag blottade med mina egna ögon, Noah låta en främmande kille kyssa hennes hals, utan någon som helst motstånd. Jag morrade till innan jag lät mig själv stampa fram till dom och dra bort killen ifrån henne.

’’What the fuck man!’’ Tjöt han som var packad till hundra procent. Noah var lätt borta, hon sa inget eller gjorde någonting alls. Utan bara stod där tyst med slockna ögon.

’’Rör du henne igen… Jag svär på din fucking hormammas liv att jag dödar dig!’’ Jag puttade in honom i en massa bord innan jag slöt mina armar om Noahs tunna kropp som föll ihop i min famn.

’’Vi åker hem nu, Noah.’’ Viskade jag och vände mig om. Hade Noah varit tjejen som blivit kidnappad… Jag vet inte vad jag skulle gjort då. Förmodligen förberett mig för begravning. 

Eftersom den stackars tjejen var död vid detta lag.

Var det kanske pågrund av mig han lämnade?

Lovat.

Jag hade lovat mig själv att aldrig få skuldkänslor för någonting Charlie hade orsakat. Och ändå, hade det inträffat flera gånger att jag börjat gråta, utan någon riktig anledning. Han har fått mig att må dåligt, så många gånger, att självmordstankar dykt upp i huvudet. Men tack vare att han stack, fick jag lära mig den hårda vägen, utan några föräldrar alls - då min mor varit sjuk ett långt tag - till hjälp. Att klara sig själv var nog det ända sättet för mig att ta mig ur den hemska svackan jag fått mig själv i. All mobbning, det försvann. Det skedde när vi flyttade, men jag hade redan då bestämt för att aldrig låta det upprepas. Trots att jag lämnade allt bakom mig, fanns allting fortfarande i huvudet som var på repeat, gång på gång. Det påminde mig om hur dåligt jag hade mått och hur dåligt folk behandlat mig, det påminde mig om Charlie. Det fick mig bara mer stark, trots att det var som att hälla salt i såren, ett spark under bältet, ett slag i ansiktet. Hade det inte varit för mig som sprungit iväg, hade jag sluppit värken i fötterna jag hade just nu. Jag hade även sluppit att gå i mörkret då tiden tickat iväg snabbare än jag anat. Meddelande trillade in i telefonen var fjärde minut, även samtal från både mamma och Justin. Jag var ute i mörkret av en anledning, och att jag inte kom hem eller svarade på någon utav deras samtal var ännu en anledning till att jag stannade ute i mörkret, för att jag inte ville tala med någon utav dom. De hade svårt att fatta. Eller så var de bara oroliga, som vanligt. Men jag brydde mig inte, och det förstod de tydligen inte som fortsatte att ringa och skicka långa tal till meddelande som de trodde att jag skulle läsa, men inte gjorde. Jag stannade för en sekund, blickade upp mot den svarta himlen som hade ljusa stjärnor bland allt det mörka. Plötsligt nådde en enstaka regndroppe min kind och rann som en tår för kinden. Det där enstaka, blev till en flock, och plötsligt var hela jag täckt av regndroppar. Mina kläder blev allt blötare ju fler sekunder jag tillbringade utomhus. Mina fötter satte fart mot första bästa byggnad som hade tak till skydd. Jag fann sedan en svart dörr som hade en glipa under till, det lös starkt därifrån och musik hördes dunka mot metallen som skilde mig från - vad jag antog - festen. Inga vakter syntes till, jag tog friheten att stiga in till all de ljus och musik jag kunnat ana utifrån. Människor dansade som galningar. Jag förstod direkt att det inte var en normal fest. Folk glödde av olika slags färger, bokstavligen glödde. Det var mönster av allt man kunde tänka sig, rutigt, prickigt, figurer eller bara kladd som målats på. De flesta var lättklädda, eller alla, vilket verkade vara grejen  - även den lysande färgen - på denna fest. Någon grabbade tag om min överarm, jag ryckte till och vände mig mot denna person. Det var en kille som verkade vara i min ålder. Han log glatt mot mig och försökte överrösta musiken.

’’Nej, jag tror du…-’’ Min mening klipptes av på mitten när han plötsligt drog med mig in bland folk massan. Det fick mig tyst och eftertänksam. Vad tänkte han göra med mig? Vi kryssade oss fram, knuffades och puttades tills vi nått dit han ville komma. Det stod två tjejer med penslar, hinkar som innehöll färger och även saxar. Hans händer sattes på mina höfter, jag blickade förvirrat upp på honom innan min tröja slank av min överkropp. Som tur var hade jag i morse valt ett linne som nådde en bit över naveln i svart. Han log charmigt innan han nickade mot tjejernas håll.

’’Perfekt, tack tjejer.’’ Sa hans röst bakom mig. Jag snodde runt. Han timade perfekt. Jag skrattade och höll med honom med en nick innan hans hand flätades ihop med min. Jag kunde bara föreställa mig vad tjejen var för honom, en vän? Bästa vän? Eller vad jag trodde mest, flickvän. Han förde mig mot baren och beställde två blåa drinkar åt oss som lös precis som alla andra här gjorde. Jag visste inte hur jag skulle få fram information om honom utan att se ut som om jag inte kände honom. Vilket jag inte gjorde. Men denna tjej gjorde antagligen det och brukade vanligtvis inte ställa dumma frågor som ’’vad heter du?’’ såfort de möts.

’’Och du är..?’’ Vågade jag mig på fråga, men hade en baktanke på vad jag skulle säga till svars efter detta.

’’Roxana James, du måste för guds skull skoja med mig? Jag är Chris, din pojkvän!’’ Han skrattade förvånat och skakade förvirrat på huvudet.

’’Jag skojar med dig, Chris!’’ Fnittrade jag och låtsades som om detta endast var en replik som tillhörde ett skämt. 

’’Du skrämde mig nästan, Rox.’’ Flinade han och klunkade i sig drinken jag inte ens vågade mig på att röra vid. Han slängde med blicken bakom mig och sken upp i ett bredare leende.

’’Louis, Jacklyn, vart fan har ni varit?’’ Han ställde jag upp och omfamnade en blond tjej som bar ett brett leende.

Jag antog att det var Jacklyn. Hennes kropp var formad som en modells kropp och hennes ansikte hade de perfekta dragen man endast kunde drömma om att få. Hennes kropp var - som alla andras - täckt med lysande färg. Jag var glad att jag hade färg i mitt ansikte då kanske hon som tjej skulle märka att jag inte var Roxana. Men nu verkade hon inte heller märka att jag inte var den jag sa att jag var, utan kramade mig med ett tjejigt pip.

’’Hej pärlan!’’ Han kramade mig mjukt innan han åter lät sin hand vila om Jacklyns midja. 

’’Ni bara försvann!’’ Chris kollade oförstående på dem. ’’Vad hände?’’

’’Jacky var tvungen att pudra näsan.’’ Himlade Louis med ögonen samtidigt som han talade med en tillgjord röst som jag antog skulle låta som Jacklyn.

’’Vill du ha någonting i kväll, får du skita i alla dina försök att vara cool framför dem.’’ Knuffade hon honom i sidan. Jag skrattade tyst och mötte Jacklyns ögon, hon fnittrade till.

’’Jag är cool.’’ Stönade han. ’’Rox?’’ Hon tittade menande på mig. ’’Skulle inte tro det.’’ Skakade jag på huvudet med ett flin.

’’Vi säger så, tjejer.’’ Han skakade på huvudet och tog ett kliv mot Chris som bara njöt av deras tjatter.

’’Ni tjejer, ha så kul. Vi drar till andra sidan.’’ Pekade Louise mot andra sidan av denna lokalen.

’’Ses sen, baby.’’ Sade Chris nära mitt öra och pressade sedan sina fuktiga läppar mot min kind. Jag rodnade, men som tur var syntes i det av mörkret och färgen.

’’Killar.’’ Skakade hon suckandes på huvudet. Jag skrattade och slog mig ner på barstolen igen. Hon satte sig bredvid mig och höll upp ett finger emot bartändern. 

’’Två Peach Tonic tack.’’ Log hon när killen nått fram till henne. I fram fickan kunde jag känna vibrationer pågå för fullt. Jag pressade ner handen i jeans fickan och fiskade upp mobilen innan jag kollade på den upplysta skärmen. Justins namn och en bild på oss syntes tydligt medan mobilen fortsatte surra. Jag rullade in läpparna och pressade tänderna emot varandra. Jag hade helt glömt bort honom. Vilket var skönt. Jag var Roxana James nu. Han kunde jag glömma ett tag framöver. Jag klickade samtalet utan att ens svara. 

Jag visste vad han ville.

Ber om ursäkt för att det tagit sådan tid! Förklaring till varför står på Instagram :) Hoppas ni gillade kapitlet!

Q: Hur många har läst Divergent?

A: Håller på, ska även se fillmen den 30 april! Åh, alltså den är - så långt jag nu kommit - så himla bra! I love it *.*

’’Jag älskar dig, Noah McCall. Dina brister, sidorna du själv hatar med dig själv och alla dina dåliga sidor. När du käftar upp och de stunder du jag gillar dig som minst. Du kan lita på mig när jag säger att jag fångar dig. För jag kommer älskar dig även de stunder då du själv inte kommer kunna det.’’

Jag hade svårt att ta in vad han precis sagt och stirrade ändats in i hans ögon. Min mun stod öppen, jag visste inte vad jag skulle eller göra. Svara, eller fortsätta att vara arg. Men det gick självklart inte, han hade varit alldeles för… Gullig. Alldeles för trovärdig för att kunna neka. Jag stängde munnen och svalde hårt med mina ögon som vidgade sig. Hans fuktiga andetag träffade mig starkt om läpparna innan jag nervöst bet mig i underläppen. Hans hand var fortfarande placerad om min kind, som den varit för tio sekunder sedan, och jag hade en känsla om att den skulle stanna där ett tag till. Hans mjuka tumme strök han försiktigt emot min överläpp, blickade ner mot min mun innan han tittade tillbaks i mina ögon igen. Jag såg hungern i hans ögon. Jag såg vad som skulle ske här näst, men ville verkligen inte erkänna det. Sedan hände det jag nästan fruktat. Hans läppar pressades hårt men passionerat emot mina som snabbt masserades emot hans. Hans händer fördes ner för min rygg och mot min rumpa som han grep tag om. Mitt stön avbröt den långvarande kyssen, men hindrade oss inte ifrån att fortsätta sekunden efter. Hans händer tog tag om mina lår innan han bar upp mig så benen virades runt hans höfter. Sekunden efter hade han tryckt upp mig emot den ena väggen som befunnit jämte oss. Hans händer fattade tag om mina innan han pressade dem parallellt med mitt huvud. Kyssen fortsatte ivrigt, sekunderna kändes som åratal. Men åratal var perfekt i denna stund då jag inte ville att detta skulle ta slut. Någonsin.

’’Jag…’’ hans läppar letade sig ner för min hals. Jag slöt mina ögon av njutning. ’’Jag älsk… Jag älskar dig också.’’ Stönade jag fram och pressade hans huvud tätare emot min hals med hjälp av mina händer placerad på hans bakhuvud. Mina händer gled ner för hans nacke och stannade vid hans rygg då mina naglar letade sig in mot hans hud som var täckt av de vita t-shirt tyget. Han stönade. Men plötsligt ryckte det till och hissen var igång som vanligt. Vi båda tittade tyst på varandra och började snabbt att räta till våra kläder då vi hade arton våningar att åka upp men endast hade kommit till tio. Under de sista åtta kunde vem som helst hoppa på. På våning 15 steg en äldre dam in som bar röda juveler runt sin skrynkliga hals. Vi båda stod tysta och låtsades som ingenting, vi kände lättnad när det plingade till vid våran våning så vi snabbt kunde stiga ut. När dörrarna åkt igen flög jag på upp i Justin famn med benen runt hans midja och han hans ivriga kyssar placerades emot mina läppar som snabbt började sammarbeta. Han tog sig snabbt fram till våran dörr, pressade mig mot den samtidigt som han låste upp och ryckte sedan upp dörren, allt samtidigt som kyssarna fortsatte. Men han slutade kvickare än något annat förr. Jag stannade upp och kände hur det inte bara var vi i lägenheten. Helvete.

’’M-mamma…’’ stammade jag och flög av Justin. Hela mitt ansikte blossade rött medan jag fixade kläderna och mitt hår som blivit alldeles rufsigt. Jag vågade inte möta min mors ögon som näst intill lyste av ilska. Jag skämdes.

’’Detta’’ hon pekade mellan mig och Justin. ’’pratar vi om senare.’’ hon gav oss båda varnande blickar.

’’Noah. Du ska med hem.’’ bestämde hon snabbt och korsade armarna framför sin bröstkorg.

’’Va? Nej!’’ skakade jag på huvudet med uppspärrade ögon.

’’Du åker med hem, Noah! Din far har kommit hem och det är vikt…-’’

’’Fan heller. Jag åker inte hem och träffar honom! Han lämnade oss!’’ höjde jag rösten och såg skärrat på henne. Det sista jag ville göra var att träffa Charlie som skulle allt annat än att hjälpa mig.

’’Han är din far.’’ slängde hon ut med armarna.

’’Han var min far. Nu är han en idiot som i mina ögon endast är en svikare.’’

’’Noah, det kanske är bäst om du bara följer med.’’ Justin rörde lätt vid min arm. Jag ryckte den åt mig och gav honom en frustrerad blick.

’’Jag åker. inte .med.’’ förtydligade jag, ord för ord. ’’Noah McCall. Vill du bo kvar här, får du fan i mig lyssna och följa med. Annars kan du packa dina saker och flytta hem direkt!’’ höjde hon rösten, spände blicken i mig och pekade ett varnande finger mot mig. Jag visste att hon var seriös och jag var mycket medveten om att hon skulle släpa mig ur lägenheten med mina packade kläder om hon så ville. Jag svalde hårt, men vägrade visa att jag var rädd för att hon faktiskt skulle göra det. Istället ryckte jag upp dörren och steg ut innan jag smällde igen den hårt så säkerligen alla grannar hörde och reagerade. Jag sprang mot hissen och tryckte snabbt på ’’entrevånignen’’ innan mamma hunnit nå fram. Jag tänkte inte stå inne i en hiss med min mor och åka ner för arton våningar efter vad som nyligen skett. Jag lutade mig mot hissväggen. Suckade och log. Justin. Justin. Justin. Det ända som fanns i huvudet. Tills det slog mig att jag just gått med på att träffa Charlie. Leendet avtog då snabbt och hissdörrarna öppnades långsamt. Min bror skulle förmodligen också vara där. Två flugor i en smäll. Två person jag faktiskt inte ville träffa. Men nu var jag tvungen att möta det jag sprungit ifrån. Bokstavligen, sprungit ifrån. När vakterna som stod vid entredörrarna öppnat för mig log jag påtvingat och ställde mig med en sur min vid min mors bil. Hon kom någon minut efter. Utan att yttra ett endaste ord, satte vi oss tyst i bilen och började i en lagom snabb takt att köra hemåt. Men för mig, var farten snabbare än vad jag ville ta mig hem. I detta tillfälle skulle jag inte tackat nej att gå.

Jag kunde ana hennes fot pressas mot bromsen då vi tagit oss upp för våran uppfart. Jag kände illamående kittla mig i halsen. Ett djupt andetag var vad jag fick använda mig av för att lugna ner mig. Men jag kan inte säga att det hjälpte någon vidare.

’’Är Dalas här?’’ frågade jag tyst medan vi tog oss fram till dörren. Jag klöste med naglarna i min handflata och bet mig i kinden.

’’Han väntar där inne med din far.’’ nickade hon innan hennes hand slöt sig om silverhandtaget och ryckte upp dörren. Nervositeten ökade varenda sekund som tickade iväg, även varje sekund jag slösade på någon som aldrig skulle betyda någonting för mig. Jag var fullt bestämd om att inte släppa in honom i min lilla bubbla, eller låta honom förstå. Han skulle inte få stanna i mitt liv. Hade han valt att dra sig ur våra liv, skulle han förbli borta och endast vara fotspår i sanden som sedan sköljdes bort av havet. Jag steg in i köket med min mor framför mig. Hans blick slängdes mot mig. Jag höll andan och kände hur magen drog ihop sig till en hård knut. Jag ville kräkas.

’’Noah.’’ andades han lugnt. Han kastade sig upp från stolen och tog ett steg närmre mig. Jag tog ett steg bakåt och vägrade att möta hans blick. Bara hans kroppsspråk sa att han var både besviken och förvånad över min reaktion. Jag var chockad, verkligen, över att inte förstod varför. Jag vände huvudet åt sidan, så min haka näst intill nuddade min axel, och korsade armarna framför bröstkorgen.

’’Vad vill du, Charlie?’’ frågade jag kyligt. Han suckade. ’’Jag vill be om f…-’’

’’Glöm det. Charlie. Det är försent att be om förlåtelse. Det är 5 år försent att ångra sig.’’ svarade jag kvickt.

’’Det var för ditt eget bästa!’’ försvarade han sig själv. Och inte förres den meningen lämnat hans läppar slet jag blicken från väggen och spände den istället i honom.

’’Säger du. Att det är för mitt fucking bästa? Hu!? Menar du det seriöst?’’ höjde jag rösten.

’’Så du menar att klara mig utan dig, leva utan dig som stöd, var för mitt eget bästa?’’ jag skrattade torrt. Varenda en i detta rummet hörde hur humorlöst skrattet varit, hur arg jag var påväg att bli.

’’Fast… Vet du vad. Du har så fucking rätt, Pappa. Jag klarade mig så mycket bättre utan dig. Det gjorde vi alla. Jag tog mig ur den svåra perioden och blev istället bara våldtagen. Fast vänta… Du bryr dig ju inte, eftersom du lämnade oss!’’ Jag tog ett kliv emot honom och puttade frustrerat emot hans bröstkorg. Han stapplade bakåt och försökte få tillbaks sin ballans.

’’Du kan sticka igen, jag vill inte se dig något mer.’’ Det var de sista orden som lämnade min mun, innan jag vände mig om och sprang ut igenom dörren. Tårarna startade igen och var som en flod emot mina kinder. Jag förstod innan inte varför jag gråtit, jag förstod innan inte varför jag varit ledsen pågrund av honom. Men nu visste jag. Det var inte pågrund av att han kommit tillbaka efter fem tomma år. Det var pågrund av att han inte ens försökt förklara anledningen till varför han stuckit. Och alla tankar som funnits i mitt huvud var om det varit mitt fel. Jag har alltid trott:

Var det kanske pågrund av mig han lämnade?

’’Nope.’’ Sa han nonchalant. Jag struntade i hans attityd och flög upp på benen innan jag trippade ner för den långa trä trappan. Smidigt rundade jag läktaren men tvärstoppade fort. 

’’Cassandra!’’ Sa en lågmäld röst. ’’Jag har inte tid för detta, Charlie!’’ Tjöt min mor högljutt. 

’’Du måste lyssna på mig!’’ Sa mannen som snabbt slängde med blicken åt mitt håll.

Helvete.

’’Noah?’’ 

Sa han tillräckligt högt för att jag skulle höra honom kalla mitt namn. 

’’Noah!’’ Ropade han och började gå emot mig. ’’Blanda inte in henne!’’ Tjöt min mor efter honom. Jag började springa. Springa ifrån honom. Åt det motsatta hållet han kom ifrån. Jag förstod inte, men jag grät, av någon konstig anledning. Kanske pågrund av att jag nu fick reda på att min far levde. För jag har aldrig vetat om far varit vid liv eller inte efter han lämnade oss. Medan jag sprang förbi läktaren torkade jag mina tårar. Kände allas blickar brännas på mig, höra hur de viskade, sedan Justins tydliga röst ropa mitt namn.

’’Noah!’’ Jag fortsatte springa, trots att jag visste att Charlie - som inte är inte värd att bli kallad för pappa - inte sprang efter mig. Men mina ben vägrade att stanna. Mina andetag blev bara svårare att utföra, halsen kändes trång som ett sugrör. Hela min värld snurrade, allt framför mig, alla mina tankar som inte gick att lösa. Jag grät, grät och grät. Tårarna fortsatte produceras och ville inte sluta. Det var barnsligt. Så himla löjligt.

’’Noah!’’ Kunde jag höra Justin ropa igen. Trots min nu dåliga hörsel kunde jag höra ett par snabba fötter springa i gruset bakom mig. Eller så inbillade jag bara mig, för att springa snabbare, vilket jag gjorde.

’’Noah!’’ Justin grabbade hårt tag om min handled.

’’Det är sent, jag borde gå hem.’’ Mumlade jag och drog mig långsamt ur Tylers famn. När jag ställt mig upp och trott att han sovit - då han inte svarat - tog hans starka hand tag om min handled. Jag ryckte till och vände mig snabbt mot honom, rädd för att hans arga sida väckts.

Jag ryckte till, precis som i återblicken som plötsligt slaget mig med storm. Rädsla bubblade upp, även fast jag visste att Justin var som Tyler. Och även fast han inte var arg, eller aggressiv - för stunden - så kändes just det greppet så fasansfullt orofyllande.

’’Låt mig vara!’’ Grät jag och ryckte åt mig armen innan jag började springa igen. Men han grep tag om mig ännu en gång och fick mig att tvär bromsa. 

’’Justin!’’ Tjöt jag med en ynkligt tyst röst. Han drog sina muskulösa armar om min kropp och kramade mig hårt. Hans närhet och stöd fick bara ännu fler tårar att falla. Jag blev bara känslosammare, mjukare, löjligare. Jag tänkte tillbaka till dagen jag förlorade min far, mannen som nu bara var känd för Charlie. Ett obetydligt namn. Ett ting.

Ännu en dag då man fick stå ut med allt hat. Ännu en dag i smärta. Ännu en dag då man var tvungen att hålla inne tårarna när min mor frågade hur dagen var, och jag var tvungen att svara att den varit bra. För att slippa diskutera saker som bara får mig att gråta. Jag bet mig i läppen medan jag gick min väg igen korridoren. Såg hur folk stirrade på mig, viskade, skrattade. När man i flera år blivit kränkt, kallad för ord man knappast önskar sin värsta fiende att bli kallad och hotad till döds, så tror man att allt folk viskar och skrattar åt handlar om en själv. Man tror att varenda ord, varenda blick, betyder något dåligt. Man blir blind, förblindad av allt ont folk vill en. Men nu var det så att allt folk sa och gjorde, var för att få mig att känna mig ännu mer kränkt. Med blicken ner i golvet och min väska hårt tryckt mot min mage gick jag med osäkra steg igenom korridoren. Det mest hatade av dagen då alla var samlade på samma ställe. Då alla kunde stirra på mig samtidigt, kränka mig samtidigt. 

Med mina snabba steg ut ur skolbyggnaden fortsatte jag mot parkeringen. Jag skulle precis till att började gå hem - då jag inte ägde någon bil - när jag hörde hur någon kallade på mig.

’’Noah!’’ Ropade en hög röst. Jag ryckte till, men vände mig hastigt för att finna min far sitta i en svart cab.

’’Kom hit, nu.’’ Sa hans farligt allvarliga röst. Jag gjorde som han sa, utan att ens tänka efter och hoppade in i framsätet jämte honom. Han såg stressad ut, nervös, men samtidigt väldigt arg.

’’Vad har hänt?’’ Frågade jag med en röst som skakade. Han svarade inte.

’’Papp…-’’

’’Ingenting.’’ Sa han snabbt. Han satte foten mot gasen och körde snabbare än normalt. Snabbare än tillåtet. Jag skrapade min naglar mot mitt lår som var täckt av ett strävt jeanstyg, svalde hårt och anade mig själv snegla åt hans håll.

’’Noah. Jag vet att du blir mobbad i skolan.’’ Sa han plötsligt. ’’V-vad pratar du om?’’ Stammade jag vagt.

’’Jag vill att du visar dig stark, att du gör det för min skull.’’

’’Men pappa jag…-’’

’’Du måste, hör du mig? Du måste vara stark, du måste ta hand om din mor och din bror.’’ Jag förstod noll.

’’Vad är det som händer?’’

’’Svarade mig Noah!’’

’’J-a. Ja, jag s-ska.’’ Sa jag efter att han höjt rösten. 

’’Låt inte folk behandla dig som de vill. Visa vem som bestämmer, visa den starka Noah.’’

’’Pappa, sluta.’’ Viskade jag. ’’Jag vet hur man ska sköta det, jag vet vad jag gör.’’ Mumlade jag.

’’Om du hade vetat hade du inte suttit i den sitsen du sitter nu!’’

’’Tror du jag väljer detta? Tror du verkligen det?!’’ För första gången, höjde jag min röst. Jag fick mig hörd. Mina ögon vattnades av tårar som brändes bakom ögonlocken.

’’Nej, verkligen inte Noah. Men jag vet att du kan bättre.’’

’’Det är inte så enkelt som man tror.’’ Snyftade jag. 

’’Gå hem, ta hand om din mor och bror.’’ Han stannade framför vårt hus. 

’’Kan du snälla förklara vad som händer?’’

’’Gå fucking hem sa jag!’’ Röt han högt så blodådror syntes vid hans hals. Jag fällde en tår precis när orden lämnade hans läppar. Skam syntes i hans ögon. Men jag brydde mig inte. För första gången brydde jag mig verkligen inte.

’’Med fucking nöje.’’ Smällde jag upp dörren. Trots min attityd, kände jag mig illa till mods, elak och bara lika låg som alla människor som får mig att känna mig nedtryckt. Jag fällde flera tårar, försökte intala mig att jag inte grät. Men insåg snabbt att det var precis vad jag gjorde. Han såg på mig, vände ryggen emot och körde iväg. Han agerade precis som om han fick vad ha velat. Hatad av sin enda dotter.

Tårarna började långsamt att avta. Men smärtan och alla minnen var fortfarande fast.

’’Noah…-’’ Jag drog mig ur hans famn, vilket fick honom att stoppa sig själv från att säga sin mening.

’’Snälla, låt mig vara.’’ Snyftade jag och vände ryggen emot honom. ’’Nej, Noah jag tänker in…-’’

’’Låt mig vara sa jag!’’ Höjde jag rösten samtidigt som någon åter ropade mitt namn.

’’Noah?’’ Ropade Charlie frågandes. ’’Noah!’’ Tjöt han när han funnit mig. Jag ångrade mig snabbt när jag bett Justin att lämna mig ifred, när jag visste att jag behövde hans hjälp för att ta mig härifrån. Jag grep tag om hans hand och drog springandes med honom till bilen vi kom hit i.

’’Kör mig hem, nu.’’ Jag slängde panikslagna blickar bakåt, för att hållas medveten om hur nära Charlie var oss. Han hoppade in i förarsätet utan att ifrågasätta, satte igång motorn och väntade bara på mig att stiga in.

’’Kör!’’ Stressade jag när Charlie nått fram till min ruta. ’’Noah! Öppna dörren!’’ Bankade han på fönsterrutan med rösten som dolt tog sig igenom glaset. Jag tittade bort och såg oss försvinna ifrån hans närvaro.

Bort från det hatade tinget.

Spänning väntar!

Q: Hur gammal är ni?

A: (vet att jag frågat det många gånger, men har många nya läsare så är nyfiken!) 13 om bara två veckor!