’’Nope.’’ Sa han nonchalant. Jag struntade i hans attityd och flög upp på benen innan jag trippade ner för den långa trä trappan. Smidigt rundade jag läktaren men tvärstoppade fort. 

’’Cassandra!’’ Sa en lågmäld röst. ’’Jag har inte tid för detta, Charlie!’’ Tjöt min mor högljutt. 

’’Du måste lyssna på mig!’’ Sa mannen som snabbt slängde med blicken åt mitt håll.

Helvete.

’’Noah?’’ 

Sa han tillräckligt högt för att jag skulle höra honom kalla mitt namn. 

’’Noah!’’ Ropade han och började gå emot mig. ’’Blanda inte in henne!’’ Tjöt min mor efter honom. Jag började springa. Springa ifrån honom. Åt det motsatta hållet han kom ifrån. Jag förstod inte, men jag grät, av någon konstig anledning. Kanske pågrund av att jag nu fick reda på att min far levde. För jag har aldrig vetat om far varit vid liv eller inte efter han lämnade oss. Medan jag sprang förbi läktaren torkade jag mina tårar. Kände allas blickar brännas på mig, höra hur de viskade, sedan Justins tydliga röst ropa mitt namn.

’’Noah!’’ Jag fortsatte springa, trots att jag visste att Charlie - som inte är inte värd att bli kallad för pappa - inte sprang efter mig. Men mina ben vägrade att stanna. Mina andetag blev bara svårare att utföra, halsen kändes trång som ett sugrör. Hela min värld snurrade, allt framför mig, alla mina tankar som inte gick att lösa. Jag grät, grät och grät. Tårarna fortsatte produceras och ville inte sluta. Det var barnsligt. Så himla löjligt.

’’Noah!’’ Kunde jag höra Justin ropa igen. Trots min nu dåliga hörsel kunde jag höra ett par snabba fötter springa i gruset bakom mig. Eller så inbillade jag bara mig, för att springa snabbare, vilket jag gjorde.

’’Noah!’’ Justin grabbade hårt tag om min handled.

’’Det är sent, jag borde gå hem.’’ Mumlade jag och drog mig långsamt ur Tylers famn. När jag ställt mig upp och trott att han sovit - då han inte svarat - tog hans starka hand tag om min handled. Jag ryckte till och vände mig snabbt mot honom, rädd för att hans arga sida väckts.

Jag ryckte till, precis som i återblicken som plötsligt slaget mig med storm. Rädsla bubblade upp, även fast jag visste att Justin var som Tyler. Och även fast han inte var arg, eller aggressiv - för stunden - så kändes just det greppet så fasansfullt orofyllande.

’’Låt mig vara!’’ Grät jag och ryckte åt mig armen innan jag började springa igen. Men han grep tag om mig ännu en gång och fick mig att tvär bromsa. 

’’Justin!’’ Tjöt jag med en ynkligt tyst röst. Han drog sina muskulösa armar om min kropp och kramade mig hårt. Hans närhet och stöd fick bara ännu fler tårar att falla. Jag blev bara känslosammare, mjukare, löjligare. Jag tänkte tillbaka till dagen jag förlorade min far, mannen som nu bara var känd för Charlie. Ett obetydligt namn. Ett ting.

Ännu en dag då man fick stå ut med allt hat. Ännu en dag i smärta. Ännu en dag då man var tvungen att hålla inne tårarna när min mor frågade hur dagen var, och jag var tvungen att svara att den varit bra. För att slippa diskutera saker som bara får mig att gråta. Jag bet mig i läppen medan jag gick min väg igen korridoren. Såg hur folk stirrade på mig, viskade, skrattade. När man i flera år blivit kränkt, kallad för ord man knappast önskar sin värsta fiende att bli kallad och hotad till döds, så tror man att allt folk viskar och skrattar åt handlar om en själv. Man tror att varenda ord, varenda blick, betyder något dåligt. Man blir blind, förblindad av allt ont folk vill en. Men nu var det så att allt folk sa och gjorde, var för att få mig att känna mig ännu mer kränkt. Med blicken ner i golvet och min väska hårt tryckt mot min mage gick jag med osäkra steg igenom korridoren. Det mest hatade av dagen då alla var samlade på samma ställe. Då alla kunde stirra på mig samtidigt, kränka mig samtidigt. 

Med mina snabba steg ut ur skolbyggnaden fortsatte jag mot parkeringen. Jag skulle precis till att började gå hem - då jag inte ägde någon bil - när jag hörde hur någon kallade på mig.

’’Noah!’’ Ropade en hög röst. Jag ryckte till, men vände mig hastigt för att finna min far sitta i en svart cab.

’’Kom hit, nu.’’ Sa hans farligt allvarliga röst. Jag gjorde som han sa, utan att ens tänka efter och hoppade in i framsätet jämte honom. Han såg stressad ut, nervös, men samtidigt väldigt arg.

’’Vad har hänt?’’ Frågade jag med en röst som skakade. Han svarade inte.

’’Papp…-’’

’’Ingenting.’’ Sa han snabbt. Han satte foten mot gasen och körde snabbare än normalt. Snabbare än tillåtet. Jag skrapade min naglar mot mitt lår som var täckt av ett strävt jeanstyg, svalde hårt och anade mig själv snegla åt hans håll.

’’Noah. Jag vet att du blir mobbad i skolan.’’ Sa han plötsligt. ’’V-vad pratar du om?’’ Stammade jag vagt.

’’Jag vill att du visar dig stark, att du gör det för min skull.’’

’’Men pappa jag…-’’

’’Du måste, hör du mig? Du måste vara stark, du måste ta hand om din mor och din bror.’’ Jag förstod noll.

’’Vad är det som händer?’’

’’Svarade mig Noah!’’

’’J-a. Ja, jag s-ska.’’ Sa jag efter att han höjt rösten. 

’’Låt inte folk behandla dig som de vill. Visa vem som bestämmer, visa den starka Noah.’’

’’Pappa, sluta.’’ Viskade jag. ’’Jag vet hur man ska sköta det, jag vet vad jag gör.’’ Mumlade jag.

’’Om du hade vetat hade du inte suttit i den sitsen du sitter nu!’’

’’Tror du jag väljer detta? Tror du verkligen det?!’’ För första gången, höjde jag min röst. Jag fick mig hörd. Mina ögon vattnades av tårar som brändes bakom ögonlocken.

’’Nej, verkligen inte Noah. Men jag vet att du kan bättre.’’

’’Det är inte så enkelt som man tror.’’ Snyftade jag. 

’’Gå hem, ta hand om din mor och bror.’’ Han stannade framför vårt hus. 

’’Kan du snälla förklara vad som händer?’’

’’Gå fucking hem sa jag!’’ Röt han högt så blodådror syntes vid hans hals. Jag fällde en tår precis när orden lämnade hans läppar. Skam syntes i hans ögon. Men jag brydde mig inte. För första gången brydde jag mig verkligen inte.

’’Med fucking nöje.’’ Smällde jag upp dörren. Trots min attityd, kände jag mig illa till mods, elak och bara lika låg som alla människor som får mig att känna mig nedtryckt. Jag fällde flera tårar, försökte intala mig att jag inte grät. Men insåg snabbt att det var precis vad jag gjorde. Han såg på mig, vände ryggen emot och körde iväg. Han agerade precis som om han fick vad ha velat. Hatad av sin enda dotter.

Tårarna började långsamt att avta. Men smärtan och alla minnen var fortfarande fast.

’’Noah…-’’ Jag drog mig ur hans famn, vilket fick honom att stoppa sig själv från att säga sin mening.

’’Snälla, låt mig vara.’’ Snyftade jag och vände ryggen emot honom. ’’Nej, Noah jag tänker in…-’’

’’Låt mig vara sa jag!’’ Höjde jag rösten samtidigt som någon åter ropade mitt namn.

’’Noah?’’ Ropade Charlie frågandes. ’’Noah!’’ Tjöt han när han funnit mig. Jag ångrade mig snabbt när jag bett Justin att lämna mig ifred, när jag visste att jag behövde hans hjälp för att ta mig härifrån. Jag grep tag om hans hand och drog springandes med honom till bilen vi kom hit i.

’’Kör mig hem, nu.’’ Jag slängde panikslagna blickar bakåt, för att hållas medveten om hur nära Charlie var oss. Han hoppade in i förarsätet utan att ifrågasätta, satte igång motorn och väntade bara på mig att stiga in.

’’Kör!’’ Stressade jag när Charlie nått fram till min ruta. ’’Noah! Öppna dörren!’’ Bankade han på fönsterrutan med rösten som dolt tog sig igenom glaset. Jag tittade bort och såg oss försvinna ifrån hans närvaro.

Bort från det hatade tinget.

Spänning väntar!

Q: Hur gammal är ni?

A: (vet att jag frågat det många gånger, men har många nya läsare så är nyfiken!) 13 om bara två veckor!