’’Nej. Nej, Peter. Jag är ledsen, men det kommer inte funka. Det går inte!’’ Jag blev genast nervös och fick panik.

’’Antingen så tackar du ja till uppdraget jag erbjuder eller så packar du dina saker och åker tillbaka till Kanada.’’ Precis som jag sa innan. Jag är inte charmig.

Bara tvingad.

Och vad hade jag tänkt mig i den stunden?

Skulle jag bete mig som ett barn och tacka nej pågrund av en jäkla kille istället för att tänka på min syster som behövde dessa pengar? Jag nöp mig försiktigt i handflatan av osäkerhet och skakade försiktigt på huvudet. Peter kollade underligt på mig.

’’Så du tackar nej…’’

’’Nej till att flytta hem igen.’’ Avbröt jag Peter. Justin hade kollat chockat på mig först, sedan sjönk han avslappnat ihop på stolen igen. Peter log nöjt med makt lysande i ögonen och skakade belåtet min hand.

’’Toppen Abigail! Jag visste att jag kunde räkna med dig.’’ Han hade så självklart för sig att jag skulle välja pengarna före fattigdom, för han visste mycket väl om min bakgrund. Och om jag läste honom rätt, så hade han varje minsta detalj om mig, inplanterad i hjärnan för att kunna trycka på punkter som får mig att ge upp direkt. Om detta vore en fördel, inte det minsta. Han hade pengar jag behövde för min syster och mig själv, men det betydde inget mer än ett tvingat jobb jag mer eller mindre fortfarande avskydde. Och Justin. Ja, det skulle inte förvåna mig om han var en del av Peters plan att få mig att tacka ja. De båda var på den goda sidan, men hur goda var de egentligen?

’’Så allting var en lek för dig?’’ Jag kollade surt ut genom fönstret där bilar, träd, människor och byggnader svepte förbi.

’’Jag fick en order och gjorde som jag blev tillsagd utan att ifrågasätta. Att inte använda hjärtat när man gör vissa saker är vad som skiljer proffs från amatörer, Abigail.’’ Då jag inte kollade på honom utan ut mot fönstret såg jag inte hans ansikte. Men jag kunde gissa på att han var nöjd med svaret, dock allvarlig som i många av hans fall.

’’Nej, Justin. Det är vad som skiljer människor från zombies.’’ 

’’Ska du neka allt jag säger kommer du aldrig kunna bli bättre! Jag försöker hjälpa dig att förstå!’’ Han lät upprörd.

’’Och vem sa att jag ville förstå?’’ Jag var pissed.

’’Du frågade från första början, du vill ha ett svar och det var precis vad jag gav dig.’’

’’Ditt svar var inget mer än en jämförelse som enligt dig var mellan mig och dig.’’ Amatören var jag, eftersom jag gjorde allting med hjärtat. Justin däremot, var känslokall och i hans fall även proffset då han uteslöt sitt hjärtas order och endast lyssnade på Peters order. Jag vände mitt ansikte mot honom och kollade försiktigt in i hans ögon som djupt stirra in i mina.

’’Ibland måste man göra saker som man inte vill. Det är vad order innebär. Ber Peter dig att döda någon ska du göra det utan att ens tänka på konsekvenser eller vad som kommer orsaka andra. Det är vad som skiljer på amatörer och proffs, mellan dig och mig Abby. Du skulle gå efter vad ditt hjärta sa och vika undan, medan jag inte skulle ge dess order en tanke utan bara göra. Men vi båda vet att det är fel och ingen utav oss vill. Det står mellan att döda eller bli dödad.’’ Han var skärpt i blicken och en glimt av svart fanns i ögonen på honom.

’’Är det ett problem för dig så kommer uppdraget bli svårt nog att kunna hantera. Men främst farligt.’’

’’Tyvärr så finns det ingenting inom mig som kan känna längre. Så det är inget problem, längre.’’ Jag vek undan blicken och var tyst precis som innan samtalet. Justin stirrade däremot fortfarande på mig. Plötsligt kände jag hur han tog tag om min hand som legat på mitt lår. Jag tittade förfärat på honom.

’’Att kunna hålla sin roll är även någonting som skiljer proffs från amatörer. Vi båda vet hur lite du gillar detta, och promise me baby girl. Jag är inget stort fan av detta heller. Men låt oss åtminstone hålla det troligt framför gänget.’’

5 timmar tidigare

’’Hur många killar pratar vi om när ni säger ’’gäng’’?’’

’’Fem killar och en tjej. Plus dig och Justin.’’

’’De rånade en bank på 150 miljoner och dödade 10 personer.’’ Tillade Justin.

’’Ashton är ledaren i Bad Blood Gang. Jag skulle rekommendera att vara försiktig i hans närvaro. För Ashton vill man inte se arg. Det säger jag av egen erfarenhet.’’ Sade Justin och lyfte på sin svarta t-shirt så man kunde skymta ett ärr vid hans höft. Ett ärr av en väldigt djup kula som jag då förstod var avlossad av Ashton.

’’Han är farlig med andra ord och knarkar och dricker dagligen. Ser du nya tjejer lämna huset varje dag, kan du rikta blicken åt Ash. Han är oftast personen som tar hem brudar som på rullande band.’’

’’Carter Peynee är Ashtons högra - precis som mig - hand. De två har hållit ihop ett långt tag och var de personerna som tillsammans skapade Bad Blood Gang. Ingen utav dom har någonsin blivit tagna av polisen och finns då inte med i deras register. Carter är inte lika farlig som Ashton, men underskatta inte honom för det. Han har dödat personer precis som människor dödar flugor och är precis som Ash en knarkare och alkoholist.’’ Justin slängde fram en bild framför mig.

’’Håller du dig till mig så finns det inget som kan gå fel. Lita på mig.’’ Tyvärr så fanns det inget att lita på hos honom längre. Men antingen det eller Jackson manipulation.