’’Du ska veta att jag räddade dig den natten på gatan. Jag lämnade dig utanför sjukhuset för att jag var en brottsling som inte var bra nog för att existera som ett minne i ditt liv. Jag är inte värd dig Noah. Men jag älskar dig.’’

’’Du ska inte dö!’’ Tjöt jag gråtandes. ’’Jo, Noah. Jag kommer dö. Jag är tvungen att välja mellan att andas och älska dig, Noah. Jag väljer att använda mina sista andetag för att säga att jag älskar dig.’’ sedan lade han på.

’’Tiden startar nu Noah.’’

Tiden startar nu.

Och med det menar han vad? Att tiden för att kunna låta någon dö och någon överleva, startar nu? Att jag nu måste välja en av dom? Att jag måste välja? Paniken steg, den var så hög att den passerat maxlinjen. Och hände det, ja, då var det ingenting som kunde få mig att tänka klart. Tyler tog ytligare ett steg mot mig innan han kastade två små lappar på mig med avsmak. Jag försökte tyda de små kringliga bokstäverna, men det var svårare än förväntat.

’’Hayden.’’ vislade Tyler och försvann ut ur rummet för att sedan få mig att möta Hayden. Han tittade försiktigt på mig. Men lät inte känslorna gå emellan utan skar endast bort de breda banden av tejp som hållet mina händer fastbundna. 

’’Adresserna står på lapparna, det beror helt enkelt på vem du väljer.’’ han vände sig om för att gå, men jag hann stoppa honom kvickt.

’’Och om jag väljer båda?’’ mina ögon var fyllda med hopp. Jag bedjade om att kunna rädda båda. Men jag visste precis vad hans svar skulle vara. Så att få höra honom säga det skulle bara vara en bekräftelse om att jag hade rätt.

’’Det går inte Noah.’’ sade han kyligt och fortsatte att gå. Jag sjönk ihop på marken och tog upp de två lapparna. På den ena stod det Justin och en lång adress undertill, medan på den andra stod det Dallas och adressen som ledde till honom. Jag visste att jag inte kunde sitta här och vela. Jag fick inte tappa tid, så jag fick helt enkelt följa mitt hjärta. Men vad händer om hjärtat är i tusenbitar? Vilken del ska man då följa? Skulle jag följa den biten som sa att familjen gick först? Eller den biten som sa att jag älskade Justin och just därför skulle han räddas. Eller båda, riskera att båda dör men att jag försökte.

Jag skakade på huvudet och grät. Tårarna brändes ner för kinderna, rullade ner och stöp mot marken efter de tappat fästet om min haka.

Jag hade släppts ut ur den läskigt stora byggnaden jag befunnit mig i. Jag vågade inte blicka bakåt då jag fruktade att se någon utav killarna stå och glo på mig medan jag gick mot bilen som stod väntandes mot mig. De lät mig ringa någon för att hämta mig, de var förvånansvärt snälla, om man bortsåg från bomben och allt de gjort. Men de hade en baktanke, det fanns alltid en baktanke.

’’Hur fuck kunde detta hända Noah?!’’ Trenton drog in mig i bilen så fort jag öppnat bil dörren. Jag tittade med en skakande kropp på honom.

’’Tyler är mitt ex.’’ svarade jag viskandes.

’’Ditt fucking ex!?’’ tjöt han och körde där ifrån med en hård sväng. Jag svalde hårt. ’’Det går inte ihop Noah.’’

’’Han var inte snäll, vilket du förmodligen hade anat. Han behandlade mig dåligt, det är en anledning till att jag inte står vid hans sida längre.’’

’’Jag vet hur han är Noah, han låter inte bara någon lämna honom sådär.’’

’’Har jag inte berättat?’’ jag höjde mina båda ögonbryn. Självklart hade jag inte berättat, jag pratade aldrig om detta.

’’Tyler fick mig nästan dödad för fem år sedan. Han misshandlade mig så hårt att om inte Justin funnit mig på vägkanten… Hade jag dött.’’

’’Varför har du inte berättat någonting?’’ han såg försiktigt på mig. ’’För att jag skämdes.’’ det fick honom att tystna. Jag tänkte berätta för honom om bomben. Att Justin var så gott som död snart. Men det skulle krossa hans hjärta att jag fick dåligt samvete och lät bli.

’’Justin har berättat förresten.’’

’’Om detta?’’

’’Nej, att han räddade en tjej den natten. Det var anledningen till vadet han slog med dig, till allting som hänt. Han hade ångrat sig.’’ Trenton log mjukt.

’’Ångrat sig för vad?’’

’’Att han lämnade dig den natten.’’ jag kollade chockat ner mot knäna. Jag hade inte tänkt på det så. Var det kanske därför han var så på den kvällen vi möttes på efterfesten hos killarna? Jag log, men kände hur det tonade bort snabbt. Han kunde dö. I kväll kunde vara hans sista kväll. Allting pågrund av mig. Pågrund av att min bror befann sig 30 minuter ifrån honom och i samma situation. Döende, precis som personen jag älskade var. Det hade gått lite mer en 20 minuter sedan tiden satts igång. Jag hade drygt 40 minuter på mig. Vad skulle jag göra? Vad skulle jag ta mig till? Jag kunde inte säga till Trenton att både min bror och hans bror var fast i ett hus med en bomb. Bara det att de var en evighet ifrån varandra, att det bara gick att rädda en person. Han skulle självklart vilja att jag räddade Justin, då det var hans bror. Men nu var det så att min bror också befann sig i Justins sits och betydde mer för mig än vad Justin gjorde. Jag snyftade till. Men jag kunde inte tänka så, för Justin älskade jag på ett sätt som jag inte kan älska min bror, på och Dallas älskade jag på ett sätt jag aldrig kan älska Justin på.

’’Hur är det Noah? Är du okej?’’ han såg mina tårfärdiga ögon. Jag var inte okej, inte alls. Jag var förstörd, gråtfärdig, arg, splittrad i tusen bitar och katastrofalt rädd för vad jag skulle ta mig åt. 

’’Skulle du kunna köra mig till…’’ jag tittade ner på de två lapparna jag höll i mina två händer. Jag döljde dom smått så Tren inte skulle få syn på dom. Min blick pendlade mellan Justin och Dallas. Justin… Dallas… Justin… Dallas… Jag bet mig i kinden för att inte börja gråta som den lilla 3 åringen jag just nu var inombords.

’’… Road Street 13?’’ jag ångrade mig genast trots att det var rätt. Men just nu fanns inget rätt. Allting var fel.

Bara fel.

Oh nej Noah. Vem valde hon nu då? ;) Vågar ni gissa?

Blogg.se strulade som jag sagt, men ÄNTLIGEN säger jag bara. Det tog hela dagen, men äntligen!

Q: Hur många här längtar till sommarlov?

A: Jag. Längtar. Otroligt. Mycket.