’'Rör du henne igen… Jag svär på din fucking hormammas liv att jag dödar dig!’’ Jag puttade in honom i en massa bord innan jag slöt mina armar om Noahs tunna kropp som föll ihop i min famn.

’’Vi åker hem nu, Noah.’’ Viskade jag och vände mig om. Hade Noah varit tjejen som blivit kidnappad… Jag vet inte vad jag skulle gjort då. Förmodligen förberett mig för begravning. 

Eftersom den stackars tjejen var död vid detta lag.

’’Hon visste inte vad hon gjorde, okej?’’ Talade Travis om för mig i en lugn ton.

’’Visste inte!? Hon var fucking medveten om vad hon satte sig själv i!’’ Röt jag och spände händerna om ratten.

’’Sch!’’ Hyschade han mig som hade Noah liggandes i sitt knä. ’’Jag bryr mig inte om hon vaknar.’’ Morrade jag känslokallt.

’’Sluta spela hård Justin. Jag vet att du fucking bryr dig om henne, så lägg ner.’’ Sa han med denna gången en hårdare och mer argare röst. Jag visste hur mycket Noah betydde för honom. Han var som en bror för henne, och hon som en syster för honom. De har känt varandra långt innan jag kom in i bilden. Jag förstod att han brydde sig om henne. Och jag visste mycket väl att han inte skulle ge upp deras relation för någonting hon av misstag - enligt honom - gjort emot mig.

’’Jag kanske har ändrat mig.’’ Mumlade jag. Han skrattade torrt och blev sedan allvarligt tyst.

’’Ändrat dig? Du måste fucking skämta Justin. Jag vet att hon är din livlina och ditt jävla allt. Att du slutar bry dig kommer aldrig hända, knappast när du själv hamnar begravd under jorden då din fucked up själ fortfarande kommer fortsätta bry sig.’’ Han stirrade på mig i backspegeln och gav mig blicken som tydde sluta-spela.

’’Hon gjorde ett misstag, och det var endast pågrund av Charlie som hade återvänt från att han övergett hela den familjen för flera år sedan. Klandrar du henne för någonting dumt hon gjort efter det hänt, då är du fucking dum i huvudet Justin.’’ Han tittade ner på henne och strök sin hand över hennes svettiga panna.

’’Det är du av någon som borde förstå, när du gör så jäkla många fel hela tiden.’’ Han blickade åter upp mot mig. Jag mötte hans ögon för en sekund men vek undan blicken för att låta den glida på vägen framför oss. Inga skuldkänslor Justin. Visa inga känslor alls. Du är kall. Du är gjord av is och lämna inte det.

’’Och du tror jag bara ska låta detta gå eller?’’ Frågade jag när jag nästan tog det som om jag bara skulle släppa det faktum att hon nyligen hånglat med någon annan än mig precis, framför mina ögon. 

’’Har jag sagt det eller?’’

’’Ja det låt…-’

’’Jag sa att du inte skulle klandra henne för att göra ett misstag som detta. Hon mådde dåligt och visste inte vad hon skulle ta sig till.’’

’’Jag fanns där! Varför kom hon inte till mig för!? Hu?’’

’’Du är inte så fucking enkel att prata med hela tiden Justin!’’ Höjde han rösten. Jag tystnade, suckade, knep ihop med ögonen i en nanosekund innan jag spände blicken framför mig.

’’Hon var ledsen och såg hur alkoholen kunde hjälpa henne att rymma från verkligheten. Du vet hur det är när man är deprimerad. Hon råkade hamna med tungan i fel mun. Släpp detta nu och fokusera på vad som orsakade det istället.’’ Han var lugn igen. Precis som jag. Eller jag var inte lugn. Jag var bara sårad och tyst. För tystnad från min sida var det ända som kunde hålla inne vreden inom mig som skapats av den sårade delen av mig och som från första början skapats av Noahs misstag. Jag stannade utanför Travis och killarnas hus.

’’Gör inget mot henne nu. Annars får jag reda på det och det slutar dåligt, förstår du?’’ Som den brodern han agerade att vara, strök han henne över pannan för att ta väck de klibbiga håret innan han steg ur bilen. Jag tittade bak på henne och såg Travis blick stirra på mig, hela vägen upp till dörren.

Jag bar in henne till badrummet när hon börjat mumla små ord om illamående och besvikenhet, att hon ville dö och sjunka ner under jorden och att hon sårat mig. Jag bet mig i läppen och satte henne jämte toaletten med en suck.

’’Justin kommer aldrig förlåta mig. Aldrig. Och jag ville inget illa.’’ Hon skakade bekymrat med huvudet innan hennes huvud flög över toalettstolen. Jag grep snabbt tag om hennes långa hår som jag höll uppe medan hon kastade upp all alkohol hon fått i sig. Hon hostade, spottade, satte sig till rätta och andades tungt med hopknipna ögon.

’’Noah? Det är jag. Justin.’’ Jag rörde vid hennes kind. Hon öppnade försiktigt ögonen och tittade med undrande ögon på mig.

’’Justin?’’ Viskade hon. ’’Är du arg?’’ Hon var smått rädd, trots att det mesta hon sa var mummel och grubbel.

’’Jag…-’’

’’Du är arg. Jag vet. Du bryr dig heller inte om mig. Det vet jag också. Och att du är sårad. Jag fattar.’’ Tårar rullade långsamt ner för hennes kinder.

’’Men jag mår inte bra? Okej, Justin. Min pappa har kommit tillbaks, efter drygt fyra år. Jag är orsaken till att han stack, jag är orsaken till att alla i min närvaro blir vrak som blir deprimerade!’’ Hon stängde ögonen samtidigt som hon pressade sin hand mot min som mjukt vilade mot hennes bleka kind.

’’Jag låtsades vara någon jag inte var. Jag blev full. Och jag… Hamnade med Roxanas pojkvän, är jag en hora Justin? Varför gör jag såhär?’’ Hon skakade på huvudet och puttade bort min hand när hon plötsligt tittade på ner sina handflator. Jag såg hur hon kände sig smutsig.

’’Jag är en hora! Jag hånglar med främlingar och jag…’’ Hon bara grät högre och ännu mer. Plötsligt började och riva sig i sin handflata med sina naglar. Grävde med dom så djupt att det snart skulle börja blöda.

’’Noah! Sluta. Lägg av!’’ Jag höjde rösten och tog tag om hennes båda handleder. Min blick borrade sig in i hennes tårfyllda och skamsna ögon som ville vika undan. Men jag hade henne under kontroll. Jag hade henne under mina vingar och hennes kabelitet att dra sig undan, var borta.

’’Visste du’’ jag tystnade för en sekund innan jag fortsatte ’’att jag varit förlamad?’’ Han sa inget, utan fortsatte vara tyst. Jag visste att han inte sov, det gick bara inte efter vad jag förmodligen sagt och inte sagt. Jag kommer inte ihåg någonting alls faktiskt. Bara minnesluckor. Men jag förstod att jag gjort någonting dåligt, då han knappast ville se på mig.

’’Vet du vad jag tänkte på då? När jag låg i det tysta sjukhusrummet?’’ jag vände mig till ryggen för att blicka upp mot taket.

’’Varför killen som räddat mig bara stuckit. Varför han ens räddat en främling på gatan. Och varför han inte ville visa vem han var. Det var vad jag tänkt på, inget annat. Utan på denna killen. Om jag varit någon annan, hade jag oroat mig över om jag någonsin skulle kunna gå igen. Men nu var jag, jag och det var vad jag hade i tankarna medan hela min kropp var bortdomnad.’’ Jag kunde se hur han vände sig till rygg, precis som jag låg.

’’Skulle jag någonsin kunna gå igen? Jag brydde mig inte. Skulle jag kunna klara mig själv? Jag var inte intresserad. Jag ville endast veta vem killen var. Vem min räddare i nöden var. För jag står honom än i skuld. Fick jag reda på vem han var..?’’ En suck lämnade mina läppar.

’’Självklart inte. Jag ligger ju här och han kom aldrig tillbaks. Som vanligt har jag gjort någonting dumt och sårat någon. Denna gången hann han inte stoppa mig från att göra ett misstag jag förra gången höll på att göra. Jag liksom, höll på…-’’

’’Att ge upp.’’ Viskade Justin.

Jag ber så mycket om ursäkt för att deta tagit mig en heeel vecka att få detta kapitlet gjort! Jag har varit helt upptagen i veckan, sedan hjälpte det inte direkt att jag fick en blackout om hur kapitlet skulle vara. Fölråt, ännu en gång. Sedan måste jag även tacka för alla fina gratulationer jag fått i veckan ^^ Tusen tack, ni gjorde verkligen min dag, trots att jag inte förtjänar era fina ord!

Q: Några roliga planer för i sommar? :)

A: Jag ska till Kroatien - mitt laaand - i några veckor och sedan spendera resten med familj och vänner :)