Lycklig, var ordet jag sökte.

Mina ögon var tunga. 

Det var inte konstigt. Inte alls. Inte hade jag fått någon sömn i natt. Då jag faktiskt vart på fest - som jag inte kommer ihåg någonting av - mesta dels av natten, men också inte kunnat somna pågrund av huvudvärk och illamående.

’’Vill du att vill lägger oss?’’ Frågade han vänligt. Det tog tid för hjärnan att ta in det han nyligen sagt, trots att meningen han uttalat var soppas enkel att ett litet barn skulle förstå på nolltid. Men jag var halvt väck vilket inte hjälpte mitt medvetande. Jag nickade tillslut. Hans ena arm fattade tag under mina benväck och den andra under min rygg. Långsamt bar han mig till sovrummet, la mig ner på den mjuka dubbelsängen och la sig slutligen jämte mig för att kunna skeda sig bakom mig med sina armar virade runt min kropp.

’’Du’’ Viskade han tyst nära mitt öra. Jag gav ifrån mig ett litet ljud, som tydde på att jag lyssnade.

’’Jag är inte så bra på det här.’’

’’På vaddå?’’ Frågade jag som spetsade öronen. ’’Att vara snäll. Det är inte min grej.’’ Mumlade han och kysste min kind med ett leende.

’’De flesta har nog märkt det.’’ Skrockade jag med ett leende. ’’Så ta inte åt dig när jag beter mig dåligt, jag vill inte det, okej?’’

’’Lite svårt.’’

’’Men gör inte det, förstår du Noah?’’ Han lät skärrad. Precis som han gjort någonting.

’’Varför pratar vi om det här just nu, Justin? Har det hänt någonting?’’ Jag drog väck hans armar för att kunna vände mig med ansiktet mot honom. Han tittade med sina känslokalla ögon som inte speglade någonting alls. Kanske var det bra, för att inte avslöja vad han faktiskt kände.

’’Du minns inte.’’ Viskade han. ’’Allting är riktigt suddigt för mig just nu, så verkligen inte.’’ Jag lät inte ögonkontakten brytas för en sekund.

’’Vill du kanske berätta?’’

’’Det kommer bara såra dig, trots att det inte var någonting jag gjorde.’’ Mumlade han vagt. Jag väntade på att han skulle berätta. Även fast han sa att jag skulle bli sårad. Jag fick ta den smällen.

’’Du stack igår, från dina föräldrar. Du var borta i princip hela kvällen och natten. Vi var oroliga för dig, så din mor bad mig att leta upp dig. Hon hade inte behövt säga det, då jag redan börjat.’’ Han andades tungt ut. Jag såg att det var plågsamt för honom att berätta.

’’Jag och Travis hittade dig på en nattklubb. Full. Med…’’ Han stoppade sig själv från att fortsätta.

’’Med vaddå?’’ Jag satte mig hastigt upp och tittade oroligt på honom. Han skakade på huvudet och satte sig upp med benen över sängkanten. Jag sjasade mig ner bredvid honom för att förtvivlat kollade på hans sammanbitna ansiktsuttryck.

’’Med en kille. Ni stod och höll på i ett hörn.’’ Morrade han när bilden dykt upp i huvudet på honom.

’’Det värsta var att den tjejen han trodde att du var, blev mördad i samma sekund som du steg in i nattklubben.’’ Han vägrade att kolla på mig. Och jag, vad gjorde jag? Jag satt där tyst, med blicken vilandes i mitt knä. Och hade han rätt om att jag skulle bli sårad. Jag blev det, med tanke på att han blivit det. Han fick mig att må dåligt av vad jag gjorde, vilket jag ska göra. Jag suckade.

’’Förlåt.

Om Justin nu hade rätt. Att Roxana James, tjejen eller kvinnan, jag låtsades vara var död. Varför skulle någon vilja döda henne? Varför? Svaret skulle jag aldrig få. Eftersom jag inte kände henne. Jag visste knappast hur hon såg ut. Jag drog på mig mina slimmade jeans och tittade nöjt på min spegelbild innan jag steg ut ur sovrummet. Fast nu var det så att jag var alldeles för splittrad för att låta detta passera. Det kändes inte rätt. Kanske var det ren slump att tjejen jag låtsades vara blev mördad, men det skulle varit alldeles för konstigt. Så rent slumpmässigt var det inte. Det måste ha funnits någonting bakom allt detta. Justin hade somnat efter snacket. Självklart blev det en tystnad ingen ville bryta. Vi båda la oss ner i sängen och somnade då vi inte ville veta av varandra. Han med ryggen mot mig, och jag i detsamma ställning. Efter att ha berättat, hade i princip allting klarnat, jag kom då ihåg gårdagens händelse. Nu var det bara för mig att granska fallet. Fallet som Justin inte ville att jag skulle få reda på. Trots att han sagt sanningen, så fanns det mer han döljde bakom sin lilla mur. Om det var för att skydda mig, jag brydde mig inte.

’’Jacklyn Pott.’’ Hon skakade hand med mig mjukt. Hon såg ut att ha gråtit. Det förvånade mig inte.

’’Hellen Corth.’’ Jag log mjukt mot henne och lutade mig mot den hårda stolen. Att låtsas vara en reporter, det var det enklaste sättet att få prata med Jacklyn som stod nära Roxana. Hon stirrade ett långt tag på mig innan hon kom på vad hon höll på med, hon vek undan blicken och log generat.

’’Förlåt, jag kunde bara inte undgå att tycka att du är så lik Roxana.’’ Snyftade hon innan hon tog en klunk från de kokheta kaffet. Jag log endast.

’’Är det okej om jag ställer några frågor?’’ Jag höll i mitt block i vänstra handen och pennan i den högra för att skriva ner de saker jag skulle få reda på. Hon nickade.

’’Innan Roxana dog, märkte du något annorlunda med henne?’’

’’J-ag tror inte det… D-et var in-get jag tänkte på direkt.’’ Skakade hon på huvudet.

’’Hade hon en pojkvän, eller dejtade hon någon som verkade misstänksam?’’ Frågade jag, trots att jag visste att hon hade det. Killen jag hånglat med i det där äckliga hörnet i samma sekund som Justin fått syn på mig.

’’Chris, henne pojkvän. Ingenting misstänksamt alls. H-an är per-fekt.’’ Stammade hon.

’’Ursäkta, men jag förstår inte vad detta har med en intervju att göra, det känns mer som om du undersöker mordet.’’ Hon torkade några tårar.

’’Frågorna är tyvärr inte utvalda utav mig.’’ Jag försökte le. Men det gick ingen vidare. 

’’Roxana… Vi skulle träffas på nattklubben. Och det gjorde vi. Jag förstår inte vad folk pratar om! Jag vet inte vad polisen försöker få mig att tro! De säger att hon blivit mördad innan festen ens startade, hur kunde hon då vara där med mig?!’’

’’Travis. Kan du snälla berätta för mig!’’ Tjöt jag upprört. Han suckade förtvivlat.

’’Jag vet att du vet, precis allting! Sluta behandla mig som ett jävla barn! Jag klarar av sanningen!’’ Jag blev allt mer otålig. Jag förstod tillslut att få fakta om Roxana inte skulle hjälpa ett dugg, det skulle inte få sanningen att komma fram då Jacklyn inte visste varför. Resten av gänget var i vardagsrummet. Jag hoppades att de inte hörde då Justin aldrig skulle gå med på att berätta, eftersom han också visste till hela sanningen.

’’Nej! Noah, du klarar inte av fucking sanningen! Jag vet att det kommer krossa dig, jag vet att du inte vill detta och jag vet att du inte ska få gå igenom det här igen!’’ Höjde han rösten. Hela gänget, inklusive Justin, kom in i rummet. Jag gav ifrån mig ett lågt tjut.

’’Vad är det som pågår hörni?’’ Frågade Justin som rynkade pannan.

’’Kan någon vara snäll och förklara varför hon dog samma natt som jag befann mig på samma ställe, varför hennes bästa vän sa att vi var som kopior och varför det kunde varit jag som dött den natten!?’’

’’Noah, sluta. Du vill inte veta.’’ Skakade Justin på huvudet som tagit Travis sida. Resten av dom verkade göra detsamma.

’’Snälla! Killar, jag vet seriöst inte vad jag sak göra! Det ända jag vet är att det är någonting som är riktigt fel, det är inte ren slump att någon dör samma natt som jag sticker, det är heller inte ren slump att hennes bästa vänner tror att jag är Roxana. Det är bara… Helt fucked up!’’ Jag slängde med armarna åt varsitt håll. Justin suckade och tog ett steg mot mig.

’’Du vill ha sanningen? Fine, du ska få höra fucking sanningen! Roxana James, tjejen de trodde du var. Det var inte henne de ville döda. De tog fel tjej! Okej, Noah? De dödade fel tjej när dom i själva verket skulle dödat dig!’’

Oh my god, vad kommer nu hända!? x)