’’Jag älskar dig, Noah McCall. Dina brister, sidorna du själv hatar med dig själv och alla dina dåliga sidor. När du käftar upp och de stunder du jag gillar dig som minst. Du kan lita på mig när jag säger att jag fångar dig. För jag kommer älskar dig även de stunder då du själv inte kommer kunna det.’’

Jag hade svårt att ta in vad han precis sagt och stirrade ändats in i hans ögon. Min mun stod öppen, jag visste inte vad jag skulle eller göra. Svara, eller fortsätta att vara arg. Men det gick självklart inte, han hade varit alldeles för… Gullig. Alldeles för trovärdig för att kunna neka. Jag stängde munnen och svalde hårt med mina ögon som vidgade sig. Hans fuktiga andetag träffade mig starkt om läpparna innan jag nervöst bet mig i underläppen. Hans hand var fortfarande placerad om min kind, som den varit för tio sekunder sedan, och jag hade en känsla om att den skulle stanna där ett tag till. Hans mjuka tumme strök han försiktigt emot min överläpp, blickade ner mot min mun innan han tittade tillbaks i mina ögon igen. Jag såg hungern i hans ögon. Jag såg vad som skulle ske här näst, men ville verkligen inte erkänna det. Sedan hände det jag nästan fruktat. Hans läppar pressades hårt men passionerat emot mina som snabbt masserades emot hans. Hans händer fördes ner för min rygg och mot min rumpa som han grep tag om. Mitt stön avbröt den långvarande kyssen, men hindrade oss inte ifrån att fortsätta sekunden efter. Hans händer tog tag om mina lår innan han bar upp mig så benen virades runt hans höfter. Sekunden efter hade han tryckt upp mig emot den ena väggen som befunnit jämte oss. Hans händer fattade tag om mina innan han pressade dem parallellt med mitt huvud. Kyssen fortsatte ivrigt, sekunderna kändes som åratal. Men åratal var perfekt i denna stund då jag inte ville att detta skulle ta slut. Någonsin.

’’Jag…’’ hans läppar letade sig ner för min hals. Jag slöt mina ögon av njutning. ’’Jag älsk… Jag älskar dig också.’’ Stönade jag fram och pressade hans huvud tätare emot min hals med hjälp av mina händer placerad på hans bakhuvud. Mina händer gled ner för hans nacke och stannade vid hans rygg då mina naglar letade sig in mot hans hud som var täckt av de vita t-shirt tyget. Han stönade. Men plötsligt ryckte det till och hissen var igång som vanligt. Vi båda tittade tyst på varandra och började snabbt att räta till våra kläder då vi hade arton våningar att åka upp men endast hade kommit till tio. Under de sista åtta kunde vem som helst hoppa på. På våning 15 steg en äldre dam in som bar röda juveler runt sin skrynkliga hals. Vi båda stod tysta och låtsades som ingenting, vi kände lättnad när det plingade till vid våran våning så vi snabbt kunde stiga ut. När dörrarna åkt igen flög jag på upp i Justin famn med benen runt hans midja och han hans ivriga kyssar placerades emot mina läppar som snabbt började sammarbeta. Han tog sig snabbt fram till våran dörr, pressade mig mot den samtidigt som han låste upp och ryckte sedan upp dörren, allt samtidigt som kyssarna fortsatte. Men han slutade kvickare än något annat förr. Jag stannade upp och kände hur det inte bara var vi i lägenheten. Helvete.

’’M-mamma…’’ stammade jag och flög av Justin. Hela mitt ansikte blossade rött medan jag fixade kläderna och mitt hår som blivit alldeles rufsigt. Jag vågade inte möta min mors ögon som näst intill lyste av ilska. Jag skämdes.

’’Detta’’ hon pekade mellan mig och Justin. ’’pratar vi om senare.’’ hon gav oss båda varnande blickar.

’’Noah. Du ska med hem.’’ bestämde hon snabbt och korsade armarna framför sin bröstkorg.

’’Va? Nej!’’ skakade jag på huvudet med uppspärrade ögon.

’’Du åker med hem, Noah! Din far har kommit hem och det är vikt…-’’

’’Fan heller. Jag åker inte hem och träffar honom! Han lämnade oss!’’ höjde jag rösten och såg skärrat på henne. Det sista jag ville göra var att träffa Charlie som skulle allt annat än att hjälpa mig.

’’Han är din far.’’ slängde hon ut med armarna.

’’Han var min far. Nu är han en idiot som i mina ögon endast är en svikare.’’

’’Noah, det kanske är bäst om du bara följer med.’’ Justin rörde lätt vid min arm. Jag ryckte den åt mig och gav honom en frustrerad blick.

’’Jag åker. inte .med.’’ förtydligade jag, ord för ord. ’’Noah McCall. Vill du bo kvar här, får du fan i mig lyssna och följa med. Annars kan du packa dina saker och flytta hem direkt!’’ höjde hon rösten, spände blicken i mig och pekade ett varnande finger mot mig. Jag visste att hon var seriös och jag var mycket medveten om att hon skulle släpa mig ur lägenheten med mina packade kläder om hon så ville. Jag svalde hårt, men vägrade visa att jag var rädd för att hon faktiskt skulle göra det. Istället ryckte jag upp dörren och steg ut innan jag smällde igen den hårt så säkerligen alla grannar hörde och reagerade. Jag sprang mot hissen och tryckte snabbt på ’’entrevånignen’’ innan mamma hunnit nå fram. Jag tänkte inte stå inne i en hiss med min mor och åka ner för arton våningar efter vad som nyligen skett. Jag lutade mig mot hissväggen. Suckade och log. Justin. Justin. Justin. Det ända som fanns i huvudet. Tills det slog mig att jag just gått med på att träffa Charlie. Leendet avtog då snabbt och hissdörrarna öppnades långsamt. Min bror skulle förmodligen också vara där. Två flugor i en smäll. Två person jag faktiskt inte ville träffa. Men nu var jag tvungen att möta det jag sprungit ifrån. Bokstavligen, sprungit ifrån. När vakterna som stod vid entredörrarna öppnat för mig log jag påtvingat och ställde mig med en sur min vid min mors bil. Hon kom någon minut efter. Utan att yttra ett endaste ord, satte vi oss tyst i bilen och började i en lagom snabb takt att köra hemåt. Men för mig, var farten snabbare än vad jag ville ta mig hem. I detta tillfälle skulle jag inte tackat nej att gå.

Jag kunde ana hennes fot pressas mot bromsen då vi tagit oss upp för våran uppfart. Jag kände illamående kittla mig i halsen. Ett djupt andetag var vad jag fick använda mig av för att lugna ner mig. Men jag kan inte säga att det hjälpte någon vidare.

’’Är Dalas här?’’ frågade jag tyst medan vi tog oss fram till dörren. Jag klöste med naglarna i min handflata och bet mig i kinden.

’’Han väntar där inne med din far.’’ nickade hon innan hennes hand slöt sig om silverhandtaget och ryckte upp dörren. Nervositeten ökade varenda sekund som tickade iväg, även varje sekund jag slösade på någon som aldrig skulle betyda någonting för mig. Jag var fullt bestämd om att inte släppa in honom i min lilla bubbla, eller låta honom förstå. Han skulle inte få stanna i mitt liv. Hade han valt att dra sig ur våra liv, skulle han förbli borta och endast vara fotspår i sanden som sedan sköljdes bort av havet. Jag steg in i köket med min mor framför mig. Hans blick slängdes mot mig. Jag höll andan och kände hur magen drog ihop sig till en hård knut. Jag ville kräkas.

’’Noah.’’ andades han lugnt. Han kastade sig upp från stolen och tog ett steg närmre mig. Jag tog ett steg bakåt och vägrade att möta hans blick. Bara hans kroppsspråk sa att han var både besviken och förvånad över min reaktion. Jag var chockad, verkligen, över att inte förstod varför. Jag vände huvudet åt sidan, så min haka näst intill nuddade min axel, och korsade armarna framför bröstkorgen.

’’Vad vill du, Charlie?’’ frågade jag kyligt. Han suckade. ’’Jag vill be om f…-’’

’’Glöm det. Charlie. Det är försent att be om förlåtelse. Det är 5 år försent att ångra sig.’’ svarade jag kvickt.

’’Det var för ditt eget bästa!’’ försvarade han sig själv. Och inte förres den meningen lämnat hans läppar slet jag blicken från väggen och spände den istället i honom.

’’Säger du. Att det är för mitt fucking bästa? Hu!? Menar du det seriöst?’’ höjde jag rösten.

’’Så du menar att klara mig utan dig, leva utan dig som stöd, var för mitt eget bästa?’’ jag skrattade torrt. Varenda en i detta rummet hörde hur humorlöst skrattet varit, hur arg jag var påväg att bli.

’’Fast… Vet du vad. Du har så fucking rätt, Pappa. Jag klarade mig så mycket bättre utan dig. Det gjorde vi alla. Jag tog mig ur den svåra perioden och blev istället bara våldtagen. Fast vänta… Du bryr dig ju inte, eftersom du lämnade oss!’’ Jag tog ett kliv emot honom och puttade frustrerat emot hans bröstkorg. Han stapplade bakåt och försökte få tillbaks sin ballans.

’’Du kan sticka igen, jag vill inte se dig något mer.’’ Det var de sista orden som lämnade min mun, innan jag vände mig om och sprang ut igenom dörren. Tårarna startade igen och var som en flod emot mina kinder. Jag förstod innan inte varför jag gråtit, jag förstod innan inte varför jag varit ledsen pågrund av honom. Men nu visste jag. Det var inte pågrund av att han kommit tillbaka efter fem tomma år. Det var pågrund av att han inte ens försökt förklara anledningen till varför han stuckit. Och alla tankar som funnits i mitt huvud var om det varit mitt fel. Jag har alltid trott:

Var det kanske pågrund av mig han lämnade?