Var det kanske pågrund av mig han lämnade?

Lovat.

Jag hade lovat mig själv att aldrig få skuldkänslor för någonting Charlie hade orsakat. Och ändå, hade det inträffat flera gånger att jag börjat gråta, utan någon riktig anledning. Han har fått mig att må dåligt, så många gånger, att självmordstankar dykt upp i huvudet. Men tack vare att han stack, fick jag lära mig den hårda vägen, utan några föräldrar alls - då min mor varit sjuk ett långt tag - till hjälp. Att klara sig själv var nog det ända sättet för mig att ta mig ur den hemska svackan jag fått mig själv i. All mobbning, det försvann. Det skedde när vi flyttade, men jag hade redan då bestämt för att aldrig låta det upprepas. Trots att jag lämnade allt bakom mig, fanns allting fortfarande i huvudet som var på repeat, gång på gång. Det påminde mig om hur dåligt jag hade mått och hur dåligt folk behandlat mig, det påminde mig om Charlie. Det fick mig bara mer stark, trots att det var som att hälla salt i såren, ett spark under bältet, ett slag i ansiktet. Hade det inte varit för mig som sprungit iväg, hade jag sluppit värken i fötterna jag hade just nu. Jag hade även sluppit att gå i mörkret då tiden tickat iväg snabbare än jag anat. Meddelande trillade in i telefonen var fjärde minut, även samtal från både mamma och Justin. Jag var ute i mörkret av en anledning, och att jag inte kom hem eller svarade på någon utav deras samtal var ännu en anledning till att jag stannade ute i mörkret, för att jag inte ville tala med någon utav dom. De hade svårt att fatta. Eller så var de bara oroliga, som vanligt. Men jag brydde mig inte, och det förstod de tydligen inte som fortsatte att ringa och skicka långa tal till meddelande som de trodde att jag skulle läsa, men inte gjorde. Jag stannade för en sekund, blickade upp mot den svarta himlen som hade ljusa stjärnor bland allt det mörka. Plötsligt nådde en enstaka regndroppe min kind och rann som en tår för kinden. Det där enstaka, blev till en flock, och plötsligt var hela jag täckt av regndroppar. Mina kläder blev allt blötare ju fler sekunder jag tillbringade utomhus. Mina fötter satte fart mot första bästa byggnad som hade tak till skydd. Jag fann sedan en svart dörr som hade en glipa under till, det lös starkt därifrån och musik hördes dunka mot metallen som skilde mig från - vad jag antog - festen. Inga vakter syntes till, jag tog friheten att stiga in till all de ljus och musik jag kunnat ana utifrån. Människor dansade som galningar. Jag förstod direkt att det inte var en normal fest. Folk glödde av olika slags färger, bokstavligen glödde. Det var mönster av allt man kunde tänka sig, rutigt, prickigt, figurer eller bara kladd som målats på. De flesta var lättklädda, eller alla, vilket verkade vara grejen  - även den lysande färgen - på denna fest. Någon grabbade tag om min överarm, jag ryckte till och vände mig mot denna person. Det var en kille som verkade vara i min ålder. Han log glatt mot mig och försökte överrösta musiken.

’’Nej, jag tror du…-’’ Min mening klipptes av på mitten när han plötsligt drog med mig in bland folk massan. Det fick mig tyst och eftertänksam. Vad tänkte han göra med mig? Vi kryssade oss fram, knuffades och puttades tills vi nått dit han ville komma. Det stod två tjejer med penslar, hinkar som innehöll färger och även saxar. Hans händer sattes på mina höfter, jag blickade förvirrat upp på honom innan min tröja slank av min överkropp. Som tur var hade jag i morse valt ett linne som nådde en bit över naveln i svart. Han log charmigt innan han nickade mot tjejernas håll.

’’Perfekt, tack tjejer.’’ Sa hans röst bakom mig. Jag snodde runt. Han timade perfekt. Jag skrattade och höll med honom med en nick innan hans hand flätades ihop med min. Jag kunde bara föreställa mig vad tjejen var för honom, en vän? Bästa vän? Eller vad jag trodde mest, flickvän. Han förde mig mot baren och beställde två blåa drinkar åt oss som lös precis som alla andra här gjorde. Jag visste inte hur jag skulle få fram information om honom utan att se ut som om jag inte kände honom. Vilket jag inte gjorde. Men denna tjej gjorde antagligen det och brukade vanligtvis inte ställa dumma frågor som ’’vad heter du?’’ såfort de möts.

’’Och du är..?’’ Vågade jag mig på fråga, men hade en baktanke på vad jag skulle säga till svars efter detta.

’’Roxana James, du måste för guds skull skoja med mig? Jag är Chris, din pojkvän!’’ Han skrattade förvånat och skakade förvirrat på huvudet.

’’Jag skojar med dig, Chris!’’ Fnittrade jag och låtsades som om detta endast var en replik som tillhörde ett skämt. 

’’Du skrämde mig nästan, Rox.’’ Flinade han och klunkade i sig drinken jag inte ens vågade mig på att röra vid. Han slängde med blicken bakom mig och sken upp i ett bredare leende.

’’Louis, Jacklyn, vart fan har ni varit?’’ Han ställde jag upp och omfamnade en blond tjej som bar ett brett leende.

Jag antog att det var Jacklyn. Hennes kropp var formad som en modells kropp och hennes ansikte hade de perfekta dragen man endast kunde drömma om att få. Hennes kropp var - som alla andras - täckt med lysande färg. Jag var glad att jag hade färg i mitt ansikte då kanske hon som tjej skulle märka att jag inte var Roxana. Men nu verkade hon inte heller märka att jag inte var den jag sa att jag var, utan kramade mig med ett tjejigt pip.

’’Hej pärlan!’’ Han kramade mig mjukt innan han åter lät sin hand vila om Jacklyns midja. 

’’Ni bara försvann!’’ Chris kollade oförstående på dem. ’’Vad hände?’’

’’Jacky var tvungen att pudra näsan.’’ Himlade Louis med ögonen samtidigt som han talade med en tillgjord röst som jag antog skulle låta som Jacklyn.

’’Vill du ha någonting i kväll, får du skita i alla dina försök att vara cool framför dem.’’ Knuffade hon honom i sidan. Jag skrattade tyst och mötte Jacklyns ögon, hon fnittrade till.

’’Jag är cool.’’ Stönade han. ’’Rox?’’ Hon tittade menande på mig. ’’Skulle inte tro det.’’ Skakade jag på huvudet med ett flin.

’’Vi säger så, tjejer.’’ Han skakade på huvudet och tog ett kliv mot Chris som bara njöt av deras tjatter.

’’Ni tjejer, ha så kul. Vi drar till andra sidan.’’ Pekade Louise mot andra sidan av denna lokalen.

’’Ses sen, baby.’’ Sade Chris nära mitt öra och pressade sedan sina fuktiga läppar mot min kind. Jag rodnade, men som tur var syntes i det av mörkret och färgen.

’’Killar.’’ Skakade hon suckandes på huvudet. Jag skrattade och slog mig ner på barstolen igen. Hon satte sig bredvid mig och höll upp ett finger emot bartändern. 

’’Två Peach Tonic tack.’’ Log hon när killen nått fram till henne. I fram fickan kunde jag känna vibrationer pågå för fullt. Jag pressade ner handen i jeans fickan och fiskade upp mobilen innan jag kollade på den upplysta skärmen. Justins namn och en bild på oss syntes tydligt medan mobilen fortsatte surra. Jag rullade in läpparna och pressade tänderna emot varandra. Jag hade helt glömt bort honom. Vilket var skönt. Jag var Roxana James nu. Han kunde jag glömma ett tag framöver. Jag klickade samtalet utan att ens svara. 

Jag visste vad han ville.

Ber om ursäkt för att det tagit sådan tid! Förklaring till varför står på Instagram :) Hoppas ni gillade kapitlet!

Q: Hur många har läst Divergent?

A: Håller på, ska även se fillmen den 30 april! Åh, alltså den är - så långt jag nu kommit - så himla bra! I love it *.*