’’Holly! upp och…-’’ Izzy stannade mitt i meningen och sneglade mot sängen där Justin låg - fortfarande sovandes, sedan tittade hon på mig, ännu en gång på Justin och stannade med blicken på mig.

’’Det är inte som du tror att det är.’’ Försökte jag försvara mig snabbt. Jag bet mig nervöst i kinden och kände blodsmaken sprida sig i munnen.

’’Åh jo, det är verkligen vad jag tror att det är.’’ Korsade hon armarna. ’’Han bara…’’ Jag tystnade och kollade osäkert ner i golvet när jag inte visste vad jag skulle säga som skulle låta trovärdigt.

’’Du behöver inte komma på någon lögn, Holly. Jag vet vad ni gjorde, alla i huset hörde er.’’ Flinade hon. Jag höjde blicken snabbt mot henne och kände hur kinderna blev alldeles varma och röda.

’’Tagen på bar gärning!’’ Skrattade hon. ’’Åh gud!’’ Gömde jag mitt ansikte i händer, dels för att jag skämdes och sedan för att jag ville dölja de röda kinderna.

’’Men lugn, mamma och pappa var som tur var inte hemma - och är fortfarande inte det, så… Det är fritt fram att ta med honom ner.’’ Blinkade hon leendes med ögat innan hon försvann in i sitt rum igen. Jag kände hur skammen sköljde över mig. Det var så himla pinsamt. Jag skämdes, rejält.

’’Godmorgon.’’ Kände jag ett par starka armar viras runt min mage. Jag rullade in mina läppar och la mina händer på hans händer.

’’Du hörde, eller hur?’’ Frågade jag nervöst. ’’Mhm… Precis som att dom hörde oss igå…-’’

’’Käften Justin!’’ Vände jag mig hastigt om och puttade honom mot sängen så han föll med ryggen före. Ett flin spred sig på hans läppar innan han ställde sig på fötter igen. Han visste att min allvarliga ton - och pokerface - inte skulle hålla länge till.

’’Jaså? Är det på det här viset du vill ha det? Fine. I give it to you.’’ Morrade han ironiskt och tog snabba steg mot mig. Jag skådade hans muskulösa nakna - om man bortser från boxerna han bar - kropp komma emot mig. Jag började att springa ut ur rummet, när hans starka armar drogs runt min midja och hela min kropp långsamt åkte mot honom.

’’Justin!’’ Tjöt jag och ett brett leende spred sig på mina läppar. Han stängde igen dörren och puttade ner mig i sängen. Han satte sig över mig och höll fast mina armar mot madrassen.

’’Säg att du älskar mig.’’ Beordrade han mig. Jag skrattade högt. ’’Nej du Bieber. Jag är inte lika lätt förförd som du var igår kväll.’’ Flinade jag och försökte ta mig loss från honom. Men hans grepp hårdnade ju mer jag kämpade emot. Trots de, var han noggrann med att inte hålla allt för hårt så att det inte skulle göra ont i mina handleder.

’’Säg att du älskar mig. Annars får du med Bieber att göra.’’ Morrade han. Jag skakade bestämt på huvudet.

’’Du ber om det.’’ Skakade han på huvudet innan hans händer fattade tag om mina höfter och klämde åt. Höga skratt lämnade min mun och ett envist sprattlande skapades av hans små klämningar. Mina höfter var hemligheten till att kunna få mig att skratta - trots de stunder jag var ledsen. Jag var kittlig där, bara man klämde åt, fick det skratt att flöda ur min mun. Hur han visste om det, hade jag inte susning om.

’’Jag ger upp!’’ Tjöt jag skrattandes - nästan inte kapabel till att kunna andas. Hans grepp om mina höfter mjuknade och greppade istället tag om mina handleder.

’’Säg att du älskar mig.’’ Flinade han nöjt. Jag log - och skrattade ut det sista innan jag drog loss mina händer från hans grepp, drog ner hans ansikte så nära mitt ansikte det bara gick och tittade in i hans bruna mjuka ögon. När han bar den färgen - kände jag mig som tryggast.

’’Jag älskar dig och behöver dig, varenda sekund i resten av mitt liv.’’ 

Med nervösa steg gick jag igenom den långa korridoren med allas blickar på mig. Det har varit evigheters evigheter sedan jag var här, sedan jag kände folks blickar brännas på mig. Ljudet av alla pratande elever tog makten över allas blickar, när alla fått sig en noga titt på mig. Kunde de återgå till vad var och en gjorde. Lättnaden sköljde över mig. Uppmärksamhet var ingen stark sida, jag valde hellre att sitta i ett ensamt hörn, än att känna tusentalls av stirrande ögon på mig. En muskulös - tatuerad - arm la sig runt mina bara axlar. Jag tittade upp på personen jag faktiskt trott att det var - och hade rätt.

’’Första dagen i skolan… På evigheter. Hur känns det?’’ Justins lena röst dansande in i mitt öra. 

’’Tråkigt. Så in i helvete tråkigt.’’ Muttrade jag. ’’Fuck skolan. Vi drar hem istället.’’ La han som förslag och stannade upp i korridoren. Allas uppmärksamhet var ännu en gång på mig. Och denna gången på Justin också. Folk som trodde att det varit slut mellan oss - hade från början rätt, men blev nu förvånade över att återigen se oss tillsammans.

’’Men… Trots att skolan är tråkig, ska vi stanna.’’ La jag huvudet på sned. ’’Mhm… Jag stannar för att du är här, annars hade jag inte ens låtit mig själv överväga att gå hit.’’ Muttrade han irriterat. Ett leende spred sig på mina läppar.

’’Im good.’’ Fnittrade jag. ’’Va?’’ Han rynkade pannan. ’’Jag, Holly Lightwood. Fick nyligen Justin Bieber att stanna i skolan. Någon som är lite påverkad av mig?’’ Höjde jag på ögonbrynen.

’’Åh släpp det. Jag är här för alla läckra tjejer.’’ Flinade han retsamt. ’’För det första, det finns inga läckra tjejer här. Och för det andra. Om det skulle funnits och de du sagt skulle stämt, skulle du varit död nu.’’

’’Babe, du är den ända för mig oroa dig inte.’’ Skrattade han hest. ’’Hm… Bäst för dig.’’ Korsade jag armarna.

’’Har lektion nu, ses till lunch.’’ Kysste han mig snabbt på läpparna innan hans steg ökade mot korridorens slut - och svängde ner för ett hörn. Nu stod jag där själv, inte riktigt medveten om jag skulle hämta mina böcker, eller kanske försöka leta upp Quinn och Troya… För att, jag vet inte, kanske se om de fortfarande är vänner med mig? Eller om de kanske bara glömt mig? Jag rev mig nervöst i handen när jag såg dom - armkrok - gå mot mig, inte medveten om att jag stod nästan framför ögonen på dom. Deras blickar gled samtidigt åt mitt håll och stannade på just mig. Nervositeten ökade för varje sekund, de stirrade mållöst på mig, som om de sätt ett spöke. Jag svalde hårt och mötte Quinns stirrande ögon. De båda ökade stegen mot mig innan jag chockat blev kramad av de båda. Jag stod i mitten av dom och visste inte riktigt vad jag skulle säga eller göra. Men valde att vara tyst och bara kramade deras kroppar som var iträdda i Cheerio uniformerna.

’’Shit Holly. Vart har du hållit hus!? Du fattar inte hur mycket vi saknat dig!’’ Tjöt Quinn när de backat ett steg för att kunna möta min glada och lättade blick.

’’Ehm… Jag, har haft det lite… Svårt.’’ Mumlade jag osäkert. ’’Jo, ja. Det vet vi. Men alltså kvinna, du har missat en massa!’’ Slog Troya ut med armarna.

’’Jag är glad att jag är tillbaks i alla fall.’’ Andades jag ut med ett brett leende. ’’Och vi är glada att  ha dig tillbaks.’’ Log Quinn och strök sin hand över min överarm.

’’Låt oss gå till lektionen nu. Du vill inte ha Mr Korenty skrikandes redan första dagen.’’ Skakade Troya på huvudet och skrattade lågt. Jag skrattade till och krokade fast mina armar i deras innan vi först gick till mitt skåp och begav oss sedan mot våran lektion.

’’Det är en överraskning ditt pucko!’’ Suckade jag uppgivet. Matt tittade irriterat på mig och mumlade något surt innan han nickade.

’’Jag vet! Jag är inte helt borta.’’ Morrade han och lutade sig mot den vita tegelväggen.

’’Så… Är allt klart för er? Ni vet vad ni ska göra?’’ Ville jag dubbel kolla. De nickade och himlade lätt med ögonen då jag frågat det för säkert fjärde gången. Men med dom visste man inte riktigt säkert, någon utav dom skulle antingen glömma det ena eller det andra.

’’Cody?’’ Jag vände mig mot honom. ’’Jag tar hand om gästlistan.’’ Suckade han.

’’Matthew?’’ Jag vände huvudet mot Matt och tittade frågande på honom, redo att höra något annat än vad hans uppgift var.

’’Alkoholen och allt övrigt man kan äta och dricka.’’ Jag log nöjt och nickade imponerat. Jag hann bara möta Chaces ögon innan han lätt som en plätt sa hans uppgift.

’’Jag piffar upp huset, fixar musik och övrigt.’’ Han log snett. ’’Och jag får det bästa, uppehålla hedersgästen.’’ Flinade jag. De nickade ännu en gång.

’’Men kom ihåg. Vi gör det för hennes skull. Det ska bli perfekt, för vi vet inte hur mycket längre tid vi har att leva. Och med vi… Menar jag hela gänget, inkluderat Holly.’’ Allas leenden försvann snabbt och ersattes av ett rakt sträck. Glädjen var som bortblåst. Hennes 19 års dag skulle bli minnesvärt - trots att det förmodligen skulle bli den sista födelsedagen hon någonsin kommer få uppleva. Om jag bara kunde… Fixa allt. Men nu kunde jag inte det… Så, nu var det bara att vänta. Vem visste när han bestämde sig för att komma? Vem visste när han skulle slå till? Den ända som visste det, var han själv.

KOMMENTERA ^^

Det kommer återigen bli mycket läxor då skolan har börjat igen. MEN... Jag gör så gott jag kan - och kommer skriva och publicera så många kapitel jag kan i veckan trots allt annat som händer utanför bloggen ;)

Fråga: Vad tycker ni om Selena Gomez?

Svar: Själv tycker jag att hon verkar som en gullig - rätt jordnära person. Hennes musik är grym och hennes utseende... Allting är perfekt. Lite avundsjuk att just hon fick bli Justins tjej x)

Älskar er!

3 kapitel kvar :O