’’Det är bara någonting man vet.’’ Han la en hand på min axel och försökte sig på ett leende. ’’Jag vill att du ska veta att trots allt som kommer hända i natt. Så gav jag aldrig upp dig och din bror. Jag har alltid skyddat er.’’

’’Jag vet inte vad jag ska säga. Jag får helt enkelt tro på dig.’’ Ryckte jag osäkert på axlarna. Jag brydde mig egentligen inte om vad han sa. Han hade nyligen berättat att han var riktiga pappa. Han var innan dess en okänd, läskig man för mig. Om han trodde att jag plötsligt skulle känna annorlunda för honom, så hade han väldigt fel. Mina känslor för honom var detsamma. Kanske att jag hade mer förtroende för honom nu då det visade sig att han inte var en peddofil som ville döda mig. Men mer än så, kände jag inte.

’’Du vet att ingenting ändras för att du säger det. Zoe och Jack har varit mina föräldrar i flera år nu. De ända jag kommer ihåg är dom och vet faktiskt inte om jag kan tro på er.’’ Erkände jag uppriktigt.

’’Jag förstår dig, Beleza. Men du har inget val just nu.’’ Han såg besviken ut. Men vad förväntade han sig? Att jag skulle slänga mig i hans famn när han berättade sanningen?

’’Det är problemet, jag har inget val.’’ Suckade jag och föll ihop i fåtöljen.

 

Jag slog försiktigt upp ögonen och mötte ett par blå glödande ögon som avspeglade en skymt av rädsla. Jag hade efter att alla tagit plats i vardagsrummet somnat med tunga ögonlock. 

’’Dom är här.’’ Viskade Justin som var på hugget - redo för att fälla ut klorna och vrida sig till en varg. Jag spärrade upp ögonen och kände hur det högg till i magen. Jag grävde i min ficka som befann sig på mitt ben och drog upp en kniv och en liten pistol. Mina andetag darrade i min mun på vägen ut mot arean som kretsade om oss. Hans starka hand grep tag om min kalla hand och drog mig till ett säkrare ställe som inte skulle få mig dödad. Vi smög upp för trappan och steg in i ett av våra små förråd som jag stängde in mig i.

’’Stanna här och vänta tills jag hämtar dig.’’ Hade Justin tyst viskat och seda lämnat mig i mörker alldeles ensam. Svett droppar gled segt ner för min panna och ålade sig ändan ner till hakan. Kniven i min hand skakade tillsammans med min hand som vägrade att sluta darra. Jag hade panik. Jag var skräckslagen av vad som snart skulle hända. Jag ryckte till med ett lågt tjut när en hög smäll hördes från undervåningen. Min lediga hand drogs hastigt upp mot min mun som fick det lilla ljudet att dämpas med min svettiga handflata. Jag backade några steg tills jag kände hur den kalla väggen tog emot och trycktes mot min rygg. Under dörren var en liten glipa som lät det gula ljuset att glida in i rummet som för övrigt var kolsvart. Jag stirrade paralyserat på ljuset som sedan blev stoppad av en skugga precis utanför dörren. Jag bet mig hårt i kinden för att inte skrika eller gråta. Blodsmaken spred sig svagt i munnen som sedan blev starkare. Hjärtat dunkade i 180 medan mina andetag var helt tvärtemot det. De var långsamma och djupa. Jag försökte lugna ner min panikattack som strax skulle överfalla mig. Mina blåa ögon som lös i mörkret fick mig att trots de kunna se hur handtaget på dörren trycktes ned i en långsam takt.

’’Åh herregud.’’ Viskade jag så tyst jag förmådde mig och drog upp kniven framför mig, redo för att hugga den nästa som kom in. Dörren åkte snabbt upp och en mörk gestalt steg in med ett drag innan dörren stängdes igen. Jag la mina händer på mannens bröstkorg och tryckte honom mot väggen innan kniven flög upp mot hans hals. Trots paniken kunde jag erkänna för mig själv att jag hade kontroll.

’’Det är jag!’’ Tjöt Justin viskandes. Dock var min hörsel inte lika skarp då alla tankar yrde som en orkan i mitt huvud och fick mig inte att släppa kniven från hans strupe.

’’Holly.’’ Han slog upp sina ögon. De blåa ögonen fick honom räddad. Jag hade i alla fall synen kvar som var i bra skick. Jag drog mig undan och lät kniven åka ner mot benen som ett säkert läge.

’’Helvete vad du skrämde mig.’’ Västes jag. Han svarade inte utan tog återigen ett skarpt grepp om min handled, öppnade dörren och drog mig ut mot korridoren som nu var lika mörk som rummet vi nyligen var i.

’’Holly. Vi måste dra härifrån.’’ Slängde han en blick bakom oss. ’’Vi skulle döda dom. Vi skulle döda Shadow. Det var planen.’’

’’Men vad händer om planen skiter sig och det visar sig att han inte går att döda?! Vi ska sticka. Du ska sticka.’’ Nekade han min plan. Jag kunde väl trots allt inte kalla det en plan. Men någonting var det väl?

’’Jag tänker inte lämna er!’’ Viskade jag irriterat. ’’Nu frågade jag fan inte vad du vill. Denna gången får du inte två allternativ Holly. Du ska fucking ut från detta huset och sticka från detta jävla landet. Vare sig du vill det eller inte.’’ Spände hårt blicken i mig innan han drog mig ner för trappan - alldeles oförsiktig eller ens orolig för att de skulle höra oss - och sedan vidare mot hallen som nu stod i lågor. 

’’Fuck.’’ Viskade Justin och sprang ett annat håll med mig hack i häl. Huset höll på att falla över oss medan Justin letade efter en annan utgång. 

’’Det blir fönstret.’’ Skakade han stressat på huvudet innan han drog en hård sten - som låg på golvet - mitt i rutan. Ett hav av glassplitter fyllde utsidan av marken. Han hjälpte mig ut innan han själv tog sig ut - försiktig så vi inte skar oss - och lät mig springa i förväg. Jag sprang så snabbt jag kunde och skymtade grindarna med lycka inombords.

’’Holly!’’ En arg och hög röst skrek efter mig. Jag tvärstoppade och vände mig om för att skymta en man med huva. Det ända man såg var hans ögon som sken i en blodröd färg.

’’Shadow.’’ Morrade jag. Rädslan, paniken, ångesten, precis allt släppte när vinden hårt slog mot mig.

’’Jag ser att du vuxit.’’ Han log snett. ’’Du dödade mina föräldrar.’’ Morrade jag till svars. ’’Jag dödade din mor och hennes vänner, Rohana och Malik. Men jag vet att din far klarade sig.’’ Jag såg hur en man med blod som prydde hans kropp steg fram och föll på sina knän.

’’Släpp honom.’’ Morrade jag med hopbitna tänder. ’’Skulle inte tro det, Beleza.’’ Hans mörka skratt fyllde motvilligt mina öron.

’’Men vi kan göra ett byte.’’ Han drog ut sin hand från sin ficka och riktade den mot Justin som plötsligt började att sväva. Han kippade akut efter luft och tittade med rädda ögon på mig. Det var nog första gången jag såg Justin så rädd.

’’J-ag gör va-d som helst… B-bara släpp honom.’’ Viskade jag ynkligt och kände hur tårar började rinna ner för mina kinder. Han flinade brett och släppte Justin så han flög ner i marken med ett högt och smärtsamt stön.

’’Ger du mig de två halsbanden, lovar jag att inte skada honom.’’ Förklarade han enkelt. Jag slet snabbt av mig det och tittade ner på den blåa stenen.

’’Gör det inte Holly. Låt bli.’’ Viskade Justin påtvingat med sina ögon som förtvivlat stirrade på mig.

’’Jag vill inte förlora dig.’’ Viskade jag med en tjock röst. ’’Det spelar ingen roll, Holly. Jag kommer hamna i fängelse efter detta. Du vet inte vad du gör om du ger den till honom!’’ Han kämpade med att få ut den långa meningen.

’’Jag har inget val.’’ Grät jag. ’’Ge mig de fucking halsbandet!’’ Röt Shadow och drog den åt sig med sin magi. Den blåa stenen drogs ur min hand och flög in i hans med ett nöjt leende.

’’Ge mig det andra nu.’’ Bad han lugnare. ’’J-jag har det inte.’’ Mumlade jag oroligt. Fuck. Chace hade den. Han bar sin. Men vart i helvete höll han hus?

’’Du ska fucking ge mig det andra halsbandet!’’ Skrek han och slängde sin hand mot Justin som flög in i huset med en hård smäll.

 

Min blick var fast i datorskärmen medan min bror skrek på mig i bakgrunden. Men jag stängde hans röst totalt ute. Han var en irriterande liten skit unge som inte kunde något. Och andra sidan nästan alldeles för mycket för sin ålder. Lika så jag. Jag skrollade ner för en massa texter och läste igenom allt på någon sekund. Det var en av fördelarna. En mjuk kudde träffade mig i bak huvudet och snabb som vinden flög jag på honom och började slå honom i ansiktet.

''Vad är det du inte förstår!?'' Tjöt jag och satte mig på hans mage för att kunna greppa tag om hans armar i ett låst grepp. Jag smällde till honom hårt i ansiktet som fick honom att dra för andan. Jag tittade nervöst på honom och började sakta släppa taget om honom innan jag rusade ut ur mitt rum med honom hack i häl. Paniken steg snabbt och jag visste att han skulle ge igen så fort han fått tag på mig.

''Mamma!'' Tjöt jag barnsligt och rusade snabbt mot henne. Jag knöt mina armar runt hennes perfekt formade kropp.

''Han slog mig...'' Mumlade jag med en darrig underläpp, bara för att överdriva lite så han får all skuld.

''Sluta Leza!'' Tjöt han och korsade argt armarna framför bröstkorgen. 

''Båda två slutar på en gång!'' Höjde hon rösten och knöt upp mina händer så hon kunde titta oss båda i ögonen.

''Ni är 12 år och ska inte bete er som 3 åringar. Om ni ska springa får ni göra det där ute.'' Hon tittade först strikt på oss. Men sedan kröktes ett mjukt leende på hennes läppar som fick oss att nicka. 

''Seså, ut med er.'' Log hon och började mjukt putta oss mot altandörren som stod på glänt. Vi rusade ut mot trädgården och sedan mot gungorna vi för inte så länge sedan monterat upp. Pappa hade inte synts till idag, men jag visste mycket väl att han jobbade i rummet intill köket. Jag satte fart med fötterna och åkte i en lagom takt fram... Och sedan tillbaks. Han satte sig på gungan jämte och började ta fart så det nästan såg ut som han skulle åka över stången.

''Tror du vi kommer hålla ihop när vi blir större?'' Undrade han plötsligt. Jag tittade förvirrat på honom, vilket han antagligen förstod.

''Jag menar, vi är ju syskon... Men'' Han saktade in och tittade ner i marken.

''Men vaddå?'' Undrade jag nyfiket. Hans ögon stängdes och djupa andetag lämnade hans mun. När han slog upp dem igen glänste de blått, men försvann snabbt igen. 

''Jag får en dålig magkänsla...'' Mumlade han och satte sina händer för ansiktet.

''Äh, kom igen! Du har inga krafter. Du kan inte se i framtiden.'' Fnös jag. ''Kan jag visst! Du måste lita på mig Leza...'' Suckade han. Var jag bara avundsjuk för att han kanske redan fått sina? Eller självklart hade han de... Men jag menar, om dem utvecklats? För om hans gjort det... Borde väl mina också gjort det eftersom vi...-

''Vi tävlar!'' Tjöt han och satte genast fart på gungan. Lika så jag som genast glömt vad det var jag tänkt på.

''Ett... Två... Tre!'' Ropade han och samtidigt hoppade vi av gungorna och hamnade några meter ifrån. Kanske tre, eller fyra meter ifrån. Men det spelade ingen roll för magen drog snabbt ihop sig. Hela min kropp började krampa sig, men det visade jag inte utan försökte stå så rakt som möjligt. Men min kropp ville bara vika sig. Vad var det som hände!?

''Jag...'' Mumlade jag. Min röst höll på att svika mig. Han höll sig på hjärtat och gav mig en konstig blick.

''Känner du det?'' Viskade han andfodd, som om han sprungit flera kilometer. Jag nickade långsamt och satte handen på hjärtat. Det bankade hårt och kraftfullt. Något stod inte rätt till.

''Vi går in.'' Nickade jag mot huset och så snabbt som vi bara kunde började vi ta oss mot ytterdörren då vi märkt att altandörren nu var låst. Konstigt? Jag tryckte långsamt ner handtaget och steg tillsammans med honom in genom dörren. Det var tyst. Men jag kunde sedan höra höga röster. Det lät som mamma och pappa bråkade... Men sen när har dem bråkat? 

''Stanna här.'' Viskade jag och trippade sedan in mot den långa korridoren vi hade till vardagsrummet. Rösten blev tydligare och högre för varje steg närmre jag kom. På golvet låg en kropp, men jag kunde inte se vem det var då en möbel skymde personens ansikte. Men det var blod, en massa blod.

''Du får aldrig dem!'' Skrek mamma i full hals. En rynka spred sig i min panna. ''Om inte... Kommer dina barn vara i fara.'' Sa en hes röst. Jag stelnade snabbt till och började sagta backa. Jag backade ännu ett steg och oturligt nog stod det en vas bakom mig som föll ner mot marken. Jag vände mig snabbt om och kollade på den när den i slowmotion träffade marken. Glas flög åt alla håll och kanter medan jag stod där chockad. Jag vände tillbaks på mig och mötte en svart klädd man stå framför mig.

''Spring Leza!'' Kunde jag höra mamma skrika. Ett högt tjut lämnade mina läppar innan mina fötter vände på sig och rörde sig i en snabb hastighet mot trapporna. Stora stampande fötter följde efter mig men jag hann vika undan i mitt rum. Jag tittade mig panikslaget omkring och hoppade ut genom fönstret ut på taket. Jag andades snabbt och tungt när jag tryckte mig mot takpanelen för att inte trilla. Vinden blåste så hårt att det nästan kändes som om den skulle knuffa mig mot stupet. Men det kanske var min ända chans att överleva? Att hoppa. 

''Leza!'' Sa någon och tog tag i min arm genom fönstret som fick mig att skrika högt. ''Shhhy!'' Sedan drog personen in mig med handen för min mun.

''Leza. Du måste springa härifrån med din bror!'' Sa mamma andfådd och tittade sig panikslaget omkring. 

''Varför?'' Dum fråga! ''Bara gör som jag säger.'' Mumlade hon medan hon kröp över till andra sidan av rummet och drog upp en liten lucka ur golvet. Hon stoppade in handen i hålet och drog upp något jag inte kunde se vad det var. Hon smög över till mig och drog fram ett halsband.

''Detta halsband... Skyddar du med ditt liv.'' Hennes händer åkte bak mot min nacke och knäppte fast det. På min bröstkorg vilade ett fint smycke. En halvmåne med en lysande rund sten i mitten. Jag tittade upp på henne igen och nickade.

''Ta aldrig av det och låt ingen röra den.'' Jag nickade ännu en gång.

Hon drog in mig i en hård kram och började snyfta i min nacke.

''Mamma vad är det som händer?'' Viskade jag oroligt. ''Glöm aldrig bort vad vi brukar säga på kvällarna. Det är viktigt. Jag älskar dig så mycket...'' Hon släppte taget om mig och började genast gråta. 

''Gå nu!'' Sa hon och hjälpte mig ut genom fönstret. ''Glid ner där så kommer allt...-'' En hög smäll hördes som fick mina öron att slå lock. Mamma föll medvetslöst mot marken och hela jag flög bakåt.

''MAMMA!'' Skrek jag högt.

Mina ögon öppnades sakta med ett smärtsamt stön. Runt mig hade jag en mängd av folk som nervöst stirrade på mig. Jag blinkade till några gånger för att vänja mig vid den starka lampan som lös mig rakt in i ögonen.

’’Synen är bra.’’ Nickade en gråhårig man. ’’Vad kommer hända med henne?’’ Frågade en kvinnoröst. Jag försökte försiktigt att sätta mig upp, men landade hårt med ryggen i den buckliga madrassen.

’’Hon har drabbats av minnesförlust. Tyvärr är det permanent och kommer i värsta fall inte att avta.’’ Beklagade mannen. ’’Inga minnesluckor?’’ 

’’Tyvärr Mrs Lightwood. Inga minnesluckor.’’ Skakade han på huvudet. Jag hörde hur hon tyst började att gråta.

’’Vart är jag någonstans? Vilka är ni?’’ Jag rynkade pannan och kollade förvirrat på dom. Hennes tårar ökade och hon for snabbt ut ur det vita rummet. Tårar samlades i mina ögon och paniken tog snabbt över.

’’Vem är jag!?’’ Grät jag. 

 

 

Demi Lovato – Nightingale

Jag kände hur jag återkom till verkligheten. Min kropp fick en psykisk smäll när jag kände hur det strålade av värme från min hand. Jag kisade mot Shadow som fick en blå stråle på sig innan han flög in genom husets vägg. Halsbandet kom flygandes mot mig och klistrades mot min handflata. Mina fötter lyftes från marken och kroppen svävade nu i luften medan den blåa stenen brändes mot min hud. Jag skrek högt och kände hur tårarna pressades ut ur mina stängda ögon. Den brännande känslan strävade sig ut i kroppen och lämnade ett svart märke i handflatan innan jag föll mot marken och allt blev svart.

 

’’Beleza…’’ Viskade en len röst. Utan att öppna ögonen tog jag mig in i det nerbrända huset som stod tomt. 

’’Beleza.’’ Viskade rösten återigen. ’’Mamma?’’ Mumlade jag och ögonlocken flög upp samtidigt som jag kände hennes hand mot min. De bruna fina håret var uppsatt, alldeles löst och vackert.

’’Är jag död?’’ Frågade jag - men konstigt nog kände jag inte alls någon oro. ’’Du är inte död, min vackra dotter.’’ Hennes vänliga leende träffade mig med en smäll.

’’Vart är jag? Vad är det som händer med mig?’’ Jag tittade långsamt ner på min kropp som långsamt tonade bort.

’’Ta det lugnt, Bel. Du förvandlas.’’ Log hon och klämde åt min hand. ’’Förvandlas till vaddå!?’’ Sa jag panikslaget och tittade ner på mig som endast hade kvar min överkropp.

’’Till en ängel.’’

---

 RECAPS ÄR OFFICIELT AVSLUTAD NU!

VILL ATT ALLA KOMMENTERAR DERAS ÅSIKTER SÅ JAG KAN FÖRBÄTTRA MIG OCH SEDAN LE LIKA FÅNIGT SOM JAG ALLTID GÖR NÄR NI KOMMENTERAR :)

 

*Bästa kapitlet?

*Bästa Jolly Scenen?

*Feedack?

*Åsikter om slutet?

*Vad tror ni kommer hända i framtiden?

 

 Precis allt ni kan tänka er, KOMMENTERA och gör mig den lyckligaste tjejen på jorden!