’’Kan du berätta för mig vad som hände, Holly?’’ Jag satt tyst på den vita stolen i köket och tittade känslokallt på honom.

’’Holly, jag vill att du tar ett djupt andetag och berättar som det är, jag förstår att det är svårt, jag förstår att du är ledsen och rädd. Men du måste försöka.’’ Suckade han. Jag svalde hårt och tittade ner i golvet. Min röst vek sig när jag öppnade munnen. Det kom inte ut något, utan jag var lika tyst som jag var när jag blängde på honom med mina ångestfulla ögon. Jag skakade på huvudet och kände hur tår för tår, rann ner för mina kinder.

’’Men lilla gumman, jag vill inte att du gråter, jag försöker hjälpa dig. Precis som dina föräldrar försöker hjälpa dig, du förstår att dom är väldigt oroliga över dig just nu.’’ La han huvudet på sned. Jag nickade långsamt och torkade tårarna.

’’Jag vill att du tills i morgon har tagit dig samman och sedan berättar för mig precis vad som hände, ska vi säga så?’’ Hans röst mjuknade helt efter att nästan har varit lite irriterad över att jag inte svarat. Jag nickade långsamt.

Återigen, ännu en dag, ännu en ledsen dag, så satt jag i mitt rum. Lika tyst och tankspridd. Lika fundersam och förkrossad. Lika envis med att inte gråta, men sedan som alla andra dagar ge upp och låta all ånger spruta ur mig. Sedan lugnar jag ner mig och försöker tvinga mig själv att tro att allting kommer bli bra igen. Att han kommer försvinna. Att jag kommer låta honom gå. Jag torkade några tårar och drog på mig den svarta hoodin och sedan drog jag på mig de vita byxorna. Mitt på tröjan var det ett tryckt med röda bokstäver som lydde: Obey. Jag spände åt tofsen på huvudet och steg sedan ut ur mitt rum. Hela familjen hade gått till skolan och jobbet för att avsluta den sista dagen. Izzy hade frågat mig om jag verkligen inte ville åka, då hon försökt få med mig. Hon sa att det trots allt var sista dagen, det var en kort dag. Men det hade inte spelat någon roll och det gör det fortfarande inte. Utan jag var glad att jag bestämde mig för att stanna hemma som jag gjort nu under några veckor. Jag förstod om folk snackade skit om mig, det var inget som gick att undvika. Folk trodde det ena med det andra. Att jag var gravid, att Justin hade dumpat mig, att jag hade flyttat, att jag var en psykopat. Jag hade hellre varit gravid, än att se Justin dö. Och jag hade hellre blivit dumpad, än att få leva såhär. Jag skulle åtminstone fått se honom, jag skulle haft mer lycka än vad jag hade nu. För mitt hjärta, går inte att hela. Jag tog några djupa andetag när jag stod vid hallen. Jag kände hjärtats hårda slag i bröstkorgen, jag hörde mina tunga andetag och kunde se min rädsla i spegeln som hängde på väggen jämte. Fuck mitt liv. Tänkte jag innan jag öppnade dörren med ett ryck. Jag fick en kall bris som smällde mot mig. Den underbara kylan fick min hud under tröjan alldeles knottrig och alla nerver i kroppen att vakna till liv. Jag höll bilnyckeln i min hand innan jag försiktigt gick på den hala asfalten till bilen som stod ensam på uppfarten. Jag kände mig stolt över att ta mig ut på egen hand, på eget initiativ. För jag var rädd att möta alla jag trodde skulle döma mig. Jag trodde - även fast jag egentligen visste att det bara var jag som visste om Justins död - att alla skulle ge mig blickar, kommentarer eller fula ord som skulle såra djupt. Jag körde ut genom grindarna och försvann ut på den breda vägen. Trots att jag varit så modig att göra emot min rädsla - som jag sagt så kändes allt som en gång var jätte enkelt omöjligt och läskigt - så kunde jag inte hålla emot tårarna. Jag knep ihop med ögonen fasten jag höll tag om ratten och egentligen borde hållit blicken på vägen. Jag hoppades den sekund att jag skulle dö, fortsätta hålla ögonen stängda tills det smällde till, men jag kunde inte låta det hända. Jag kände mig tvungen att leva, som om smärtan i det hela fick mig att driva vidare, trots att jag inte gjorde mer än att gråta. Så ögonlocken flög upp och jag bankade hårt på ratten medan jag högt skrek i bilen. Tårarna vägrade att ta slut, och ju mer jag tänkte på allt som hänt, och allt som aldrig hände. Så blev smärtan allt mer starkare. Jag svängde automatiskt in på gården jag inte varit på i månader. Den gården med de höga buskarna, med den stor fina trädgården och det stora vita huset. Jag steg ur bilen och sprang mot dörren. Inget hände, ingen öppnade. Jag varken hörde eller såg någon genom fönsterrutorna vid dörren. Jag bankade en sista gång och gav nästan upp, när den tunga dörren hastigt öppnades. Vid dörrens öppning stod en nyvaken Chace och tittade förvirrat på mig. Han såg att jag gråtit och öppnade långsamt sin famn som jag snabbt föll in i.

’’Jag saknar honom, så mycket.’’ Grät jag viskandes nära hans öra. Hans armar drogs hårt runt min kropp och höll om mig. Jag struntade i den jävla psykopaten. Han ska fan heller inte få reda på sanningen. Om det ska vara någon, så är det inte han. Han får dra åt helvete med sina jävla frågor, han får gå till någon som vill ha en jobbig frågande man i sitt liv. Hans frågor hjälpte inte. Hans värdelösa frågor fick mig alldeles osäker. 

’’Jag känner mig ensam, utan honom.’’ Knep jag ihop med ögonen. Han hyschade mig mjukt och för första gången, så kände jag att han inte var en idiot som bara försökte spela cool.

’’Du är inte ensam, Holly. Jag finns här.’’ Viskade han lugnande.

15 KOMMENTARER

Vet kort, men hinner inte skriva längre för denna gången.

Nästa får ni på julafton och då är det MYCKET längre, i promise :)

Fråga: Hur många var och såg BeliveMovie?

Svar: JAAAG! Och jag grät, jag skrek, jag apploderade, jag skrek, jag dansade och jag skrattade. Dera lord,

jag ville aldrig att filmen skulle ta slut. ''This movie was dedicated to Avalanna.'' Beautiful :')