’’Du lämnade mig. Du var död.’’ Viskade jag med tårar som rann ner för mina kinder. Han satte sig långsamt upp och drog mig upp i hans knä, med mina ben gränsle över hans ben.

’’Jag kommer aldrig lämna dig, Holly.’’ Skakade han allvarligt på huvudet och la sina händer vid min svanskota. ’’Jag älskar dig, så det gör ont.’’ Pussade han mig på min nästipp. Ett skratt lämnade mina läppar samtidigt som de sista tårarna rann ner för kinderna. Han log brett och pussade mig i mungipan, på kinden, ögonlocken och sedan pressade han våra läppar mot varandra. Mitt i kyssen började jag smått fnittra och puttade honom bak i sängen med mig över denna gången. Han flinade brett och höll sina händer på min rygg för att försiktigt trycka ner mig så min kropp låg med all tyngd på hans kropp. Jag tryckte mina läppar mot hans och drog mina händer i hans lena bruna hår. Jag log mitt i kyssen och förstörde det hela.

’’Måste du förstöra allt.’’ Flinade han. Jag spände blicken i honom och lutade mina handflator mot hans bröstkorg. Jag skrattade ännu en gång och kände glädje över att allt hade varit en dröm. Det hade inte hänt, trots det så hade smärtan varit lika stark som det var i verkligheten. Det hade känts så verkligt att jag trott att detta var slutet. Men jag vaknade, även fast jag inte visste när jag somnade? Hur, kunde detta vara en dröm, egentligen? Tankarna flödade iväg och jag blev mer och mer misstänksam. Justin hade kommit till mig den natten för att jag ville prata, han hade gått upp för balkongen och jag hade inte sovit eller något innan dess. Jag mötte hans blick och såg hur hans bruna ögonfärg byttes ut av en röd färg. En rynka spred sig i pannan. Jag kände hur det kallnade under mig, hans nyligen hårda hjärtslag saktades in, tills jag knappt kunde känna dom längre. Jag tittade ner och såg en röd fläck sprida sig på hans vita T-shirt. Rädsla fyllde mig från topp till tå innan jag hastigt flög av honom.

’’Justin? Vad är det som händer!?’’ Sa jag panikslaget. Hans kropp började skaka och blod flög ur hans mun när han försökte sig på ett andetag.

’’Justin!?’’ Skrek jag och slet av honom tröjan för att få syn på ett konstigt märke som hade ristat in sig i hans bröstkorg. 

’’Justin! För i helvete svara mig!’’ Skrek jag medan jag försökte stoppa blodflödet medhjälp av mina händer. Hans kropp hade slutat skakade, men efter det, så hade hela hans kropp slutat fungera. Det nyligen röda blodet hade ändrat färg till grått och hans kropp blev snabbt av samma färg. Från fötterna till huvudet. Det ända som nu hade färg var hans ögon som för andra gången hade bytt färg. En blå lysande färg bildades runt hans pupill.

’’JUSTIN!’’ Skrek jag i full hals så jag kunde känna knivar dra sig mot min hals. Jag drog mina händer om hans huvud och försökte mig på allt för att få honom att vakna, jag skakade honom, försökte sätta honom upp och skrek hans namn flera gånger. Tårar sprutade ut ur ögonen medan jag hopplöst gled ner på golvet.

Ett högt skrik lämnade mina läppar. Jag började sparkas och slängde med huvudet på kudden medan tårar gled ner för mina bleka kinder. Jag sparkade täcket av mig och kände plötsligt någon som försökte krama mig. Jag puttade bort de starka armarna och skrek högt.

’’Holly! Ta det lugnt! Det är bara en dröm!’’ Höjde någon rösten. Jag vägrade att öppna mina ögon när han sa det. Jag kände Jaces armar dra sig runt min kropp. Men jag fortsatte gråta och sparkas när han försökte lugna mig.

’’NEJ!’’ Skrek jag och försökte ta mig ur hans grepp. 

’’Det gör ont…’’ Grät jag och lät tillslut min kropp slappna av. Jag kände alla muskler i kroppen släppa och hela min över kropp föll ihop i Jaces famn. Han kramade mig hårt och hyschade mig tyst i örat.

’’Det var bara en dröm… Allting kommer bli bra.’’ Viskade han mig lugnande i örat. Jag grät och grät, vägrade att lugna ner mitt gråtande. Huvudet värkte och ögonen sved. Mina händer skakade och allting var svart. Jag hade ännu inte öppnat ögonen, för jag var rädd. Rädd för vad mammas blick skulle tyda när jag mötte den. Hon stod - som alla andra kvällar - bredvid Jace som försökte trösta mig med att krama mig till sömns. Hon grät, jag grät och Jace var rädd, precis som det var alla dom andra nätterna. Alec eller pappa hade tröstat mig andra kvällar, men det hade - precis som Jace - inte hjälpt. Jag snyftade och knep hårt ihop med ögonen.

’’Det gör så ont… Få slut på det, få det att sluta!’’ Grät jag och började att vrida och vända på mig i hans famn. Hans armar hårdnade om min kropp. 

’’Kämpa inte emot, Holly.’’ Viskade han. Han lutade sin haka mot mitt huvud och fällde några tårar som träffade min panna. Han var rädd, jag var rädd, mamma var rädd. Alla var rädda. Rädda för vad som skulle hända, om något skulle hjälpa, eller om mina konstanta anfall någonsin skulle ta slut. Men jag tvivlade varje kväll, dag och vecka på att detta skulle bli bättre. För smärtan vägrade att släppa. Precis som hans ansikte vägrade försvinna från mina minnen. Jag låg där ett långt tag, i Jace famn tills jag kände att jag kunde lugna ner mig. Tårarna slutade rinna, gråtet slutade. Inte för att jag tyckte att det var på tid att ta mig samman, utan för att de tagit slut. Jag fick inte ut fler tårar, jag har gråtit för många dagar, för att de ska kunna bildas fler.

Den 20 december, det var kallt ute - vad jag såg från mitt fönster - och snön var ännu kvar. Den hade packat sig hårt och bildat stora högar av snö. Jace hade berättat att många frågat efter mig, men jag hade som vanligt inte svarat. Jag hade som alla andra dagar bara stirrat på honom med en tom blick. Och precis som han alltid gjorde, så fortsatte han att prata. Han trodde att han någon dag skulle få något svar, kanske en nick eller ett leende. Han fick hoppas, men jag visste själv att det aldrig skulle ske, precis som att Justin aldrig skulle komma tillbaks. 

’’Saknar du inte skolan?’’ Hade han frågat och försökt sig på ett leende som inte riktigt nått till ögonen. Jag hade krupit upp till sänggaveln och satt mig med knäna upp till hackan och sedan tittat ner på mina fötter. Efter det så hade han bara sagt några ynka få meningar till innan han lämnat mitt rum. Ibland ger han mig en kram, avlossar ett leende eller pussar mig på pannan. Detta hade hänt allt för ofta för att jag skulle veta vad som skulle inträffa dagen därpå. Jag har vägrat lämna mitt rum på den sista tiden, sedan han försvann. Jag föredrog att se det som om han lämnade mig, än att han var borta, död, utan ett hjärta som slog. Så jag har stannat dygnet runt i mitt rum, där jag kände mig som tryggast. Jag hade vissa dagar tagit mig ner till undervåningen för att få i mig någon mat, då illamåendet hade tagit över hungern. Fast det var bara då ingen var hemma, då jag hade hela huset för mig själv. Men kvällarna var värst, det var då jag kunde känna den största rädslan, att somna, att drömma om Justin, se honom dö, gång på gång. Sedan vakna upp av att gråta och skrika. Jag hörde vissa kvällar mamma och pappa bråk, de hade det nu förtiden ofta. Och jag visste att det var pågrund av mig, jag visste att det var mitt konstiga beteende som orsakade deras bråk, skrikande och mammas gråtande. Hon visste inte vad hon gjorde för fel, hon trodde hon hade orsakat något, me hon visste ingenting. För jag har inte berättat. Utan jag blev hittad en bit in i skogen där Justin ’’försvann’’. Två dagar efter balen och hans bortgång. Polisen trodde att jag hade blivit attackerad av något djur, eller att någon försökt våldta mig då jag hade blåmärken över hela kroppen. Men det mystiska var att de ändas hade hittat en kropp, och det var jag. De hittade bara mig och inte Justin, så på så vis, så var han bokstavligen försvunnen. De hade ingen aning om varför jag vaknade gråtandes varje natt, de hade inte en tanke om vad mina mardrömmar var, de visste bara att något var fel. Och tack vare det, tack vare mamma, så satt nu en psykopat framför mig. Han hade svart hår, med en gnutta gelé i. Hans blåa ögon stirrade granskande på mig och han antecknade fundersamt i sitt vita block. Jag kunde se gråa hårstrån spreta sig bland de svarta håret, han kunde inte vara yngre än 40, och inte äldre än 50. 

’’Så… Holly, hur mår du idag?’’ Frågade han och log smått. Jag stirrade på honom utan att säga något. Om inte ens Jace kunde få mig att prata, kunde han inte få mig att prata. Allt som fanns var tomma tankar. Inget av dom betydde något, tomma, ångerfulla, tankar. När han inte fick något svar antecknade han snabbt innan han blickade upp mot mig igen.

’’Du blev hittad i en skog där du blivit överfallen, säger dom. Men vet du vad jag tror Holly?’’ Tittade han fundersam på mig. Han la undan blocket och böjde sig fram.

’’Jag tror att det var något annat som hände.’’

NÄSTA FÅR NI NÄR NI NÅTT: 20 KOMMENTARER

Och där förstörde jag alla era tankar om att allting endast var en dröm och att Justin klarat sig... Jag vet, im bad ;)

Fråga: Någon som sätt någon bra film på bio?

Mitt svar: JAHERREGUD CATCHING FIRE! Om in inte sätt den MÅSTE ni se den! SÅÅÅÅ himla grym! Tackar gud att det kommer en 3a och 4a x) 

LOVE YOU ALL