’’Vem är du ens?’’ Frågade jag tyst och försökte att lugna ner mig. Folk kommer att försöka få dig svag, men du måste fortsätta kämpa. Jag tog ett djupt andetag och skulle göra - jag var osäker på vad Zoe nu var för mig - precis som mamma sagt till mig att göra när saker skulle vara som svårast. Kämpa.

’’Jag är Cory Etwal, en stor krigare i Wampetho och även känd som Khali och Belezas pappa.’’ 

Och de faktum att Cory alltid var bortrest hjälpte mig inte direkt. Men han försörjde oss och kämpar lika hårt som jag - för att få våra liv bättre och säkrare.

Jag kom plötsligt att tänka på boken som den där kvinnan skrivit i. Hon hade nämnt en man och två barn som hade exakt dom namnen. Han rätade på sin rygg innan hans ögon förvrängdes till blåa. 

’’Du… Du, kan inte vara min pappa. Zoe och Jack var mina föräldrar. Dom var mina syskon!’’ Jag pekade panikslaget på mina syskon som osäkert tittade på mig.

’’Jag är din pappa och dina ’låtsas föräldrar’ heter Rohana och Malik. Och dom, är inte dina syskon.’’ 

Jag hoppades på att Beleza och Khali skulle få växa upp och uppleva allt som väntar dom runt hörnet. Om jag sköter mitt jobb som mamma kommer det att hända, jag hade ändå Rohana och Malik som stöd.

Han skakade långsamt på huvudet och vände sig om när Chace steg in genom dörren med resten av dom efter sig.

’’Han är din bror.’’ Han pekade på Chace som förvirrat kollade på oss. ’’Jo, eller alltså… Det är inte så att vi är riktiga syskon, det är ett skämt.’’ Chace skrattade nervöst och tystnade när han såg mina rödsprängda ögon. Han trodde det var ett skämt när Cory sa det, då han brukar säga att jag är hans syster.

’’Kan ni berätta för mig vad fan det är som händer!’’ For snabbt ur min mun när jag känt att allt detta bara kommit ut på helt fel sätt.

Jag tittade ner i bordet och kände Justins lugnande arm runt min midja.

’’Så… Du, är min riktiga pappa. Och Chace är min riktiga bror.’’ Jag svalde hårt och drog en hårslinga bakom örat med min hand som darrade.

’’Jag är Khali…’’ Chace mötte mina ögon. ’’Och jag är Beleza.’’ Fortsatte jag hans mening.

’’Men, hur kommer det sig att vi inte minns?’’ Chace - Khali - tittade förvirrat på Cory. 

’’Vi raderade ditt minne, Khali. Och på dig, Beleza… När din mor försökte hjälpa dig att rymma från fönstret, tappade du fästet och föll mot marken. Ditt huvud fick en hård smäll. Tillräckligt hård för att du skulle glömma.’’

’’Alltså var mina drömmar inte… Drömmar?’’ Det fick mig att tänka på att det var evigheter sedan jag fått dom. Jag var nästan chockad.

’’Nej, de var återblickar. En början till minnena av ditt liv.’’ Svarade Izzy. ’’Varför få oss att glömma?’’

’’Det var alldeles för farligt för er att veta sanningen.’’

’’Menar du att det fanns en galning efter oss… Eller de faktum att våran mamma dog. Inkluderat dig som på så sätt övergav oss.’’

’’Jag övergav er inte. Utan gjorde det som var säkrast för er. Och ja, på sätt och vis. Sedan var ni för små för att förstå.’’

’’Vi var 12 år, alltså var vi inte små.’’ Stretade jag emot. ’’Det spelar ingen roll, Holly.’’ Himlade Jace med ögonen.

’’Men vaddå heter ni också något annat nu eller?’’ Frågade Chace och riktade blicken mot dom.

’’Våra namn är detsamma.’’ Ryckte Alec på axlarna. Trots att jag lugnat ner mig. Och att smärtan var borta. Kunde jag inte ge upp tankarna om att jag under flera år levt med en familj jag trott var min riktiga. Jag hade aldrig trott att detta skulle hända. Jag har aldrig varit skeptisk mot min familj och trott att detta någon dag skulle ske. Vem gjorde det? Vem förutspår sig en låtsas familj som är för att beskydda dig? I alla fall inte jag. Det var oväntat. Det var förvirrande. Nästan lite misstänksamt. För… Hur vet jag egentligen om det är sant? Tänk så är allt detta en av Shadows planer? Tänk så har han planerat detta i flera år. Tänk så är dom - Zoe, Zack, Izzy, Alec och Jace - min familj ändå och allt de försöker göra är att lura mig? Jag skakade bort alla mina konstiga tankar som först och främst inte gick ihop, och sedan så fick det mig alldeles osäker i vad jag skulle tro på. Men egentligen… Var jag det i alla fall. Och kvinnan jag undrat över, vem dagboken hörde till, vem hon var när jag såg henne och den lilla flickan i de vita korridorerna. Allting var minnen. Minnen från ett fack som bara fastnat på vägen till min hjärna. Hon var min mamma. Quesandra var min mamma. Jag vet faktiskt inte om något utav detta är sant. Jag vet inte om jag kan lita på dom. Men vad har jag för val?

’’Så vad händer nu.’’ Deras blickar drogs ännu en gång mot mig. ’’Vi får vänta.’’ Sa Justin. 

’’På vaddå? Att vi ska bli dödade?’’ Mina ögonbryn flög upp. ’’Jag stannade inte för att ge upp och se er alla dö tillsammans med mig. Vi ska kämpa, trots att det slutar med att vi alla dör i slutändan.’’ Fnös jag.

’’Så vad har du för plan?’’ Jag tittade leendes på Matthew. ’’Vem sa att jag hade en plan?’’

Jag drog av mig min röda T-shirt och drog på den svarta långärmade tröjan som satt tight om min bröstkorg. De skinnliknande byxorna slank lätt på mig innan jag drog hela mitt hår i en hög tofs.

’’Är du redo?’’ Jag skymtade Justin bakom mig i spegeln. Jag log nervöst och nickade löst på huvudet. Jag förstod inte hur jag kunde hamna i detta. Jag förstod inte att en tjej som jag skulle få strida mot en man som hade krafter starkare än vad alla hade tillsammans. Men vad hade jag för roll i spelet? Vad var syftet med att jag skulle med och strida? Jag var inte en varg som kunde slåss. Jag var ingen mäktig häxa, heller inte ens en person som kunde försvara sig själv. Jag var bara oskyldiga lilla Holly som hade fastnat mellan två farliga zoner.

’’Ljug inte för mig.’’ 

’’Jag ljuger inte. Jag är redo… Men rädd.’’ Mumlade jag och ryckte försiktigt på axlarna.

’’Det kommer fungera.’’ Log han och kysste min kind. ’’Det vet du inte.’’ Justins hopp syntes inte i ögonen. Det var bara någonting han sa för att göra mig lugn och säker i mig själv. Men han misslyckades. Det fungerade inte. Ingenting skulle någonsin få mig själv att tro att vi skulle överleva. Känslan av ett mörker spreds inom mig. Jag var så dyster jämfört med Justin. Han försökte åtminstone tro… Medan jag bara stängde ute all hopp som försökte nå till mitt hjärta och tala mig för mig att detta klarar vi.

’’Du måste tro.’’ Jag mötte hans nu blåa ögon i den smutsiga spegeln och tvingade fram ett förstående leende. Det var just vad min hjärna inte ville. Jag var rädd för att dö. Jag var också rädd för att överleva… Men också vara den ända överlevaren. Men det var vad jag var. Allmänt rädd.