’’HOLLY!’’ Skrek Izzy med en skarpare röst denna gången. Jag blinkade och andades, lugnt och försiktigt medan jag kände hur verkligheten sakta kom ifatt mig. Jag slängde en blick mot Justin och kände hur det högg mig i magen.

’’JUSTIN!’’ Skrek jag och kände hur slowmotion avtog. Mina ben rörde sig fort mot honom medan mina händer höll uppe klänningen.

’’Justin! Nej nej nej!’’ Skakade jag förtvivlat på huvudet och drog upp honom i mitt knä. ’’Du ska inte lämna mig Justin. Hör du det. Du ska inte lämna mig. Inte denna gången!’’ tjöt jag och mötte hans ögon. Den blåa, glödande färgen glimtade till i hans ögon. De började att gråna, och hans läppar blev sakta blåa.

’’Justin!’’ Skrek jag och kände hur ett par starka armar drogs om min midja. Jag började sakta att dras ifrån honom.

’’Släpp mig!’’ Skrek jag och började att sparka Cory. ’’LÅT MIG VARA!’’ Skrek jag och försökte dra mig loss. Men hans grepp hårdnade. Och det gjorde mer och mer ont. Jag drog loss min ena hand och riktade den mot honom.

’’Tvinga mig inte att göra det.’’ Skrek jag som hot. Han spände blicken i mig och stack mig med något vasst i armen.

’’Låt mig gå! Jag måste rädda…-’’ Mer hann jag inte säga innan allting svartnade. 

Jag låg tyst i det höga gräset. Sommarens alla färger bländade mig och den härliga doften av gräs täppte min näsa. Jag tittade upp mot den klarblåa himlen och försökte på mig ett leende.

’’Holly Lightwood.’’ Jag slickade mig om läpparna och rynkade näsan. ’’Beleza Etwal.’’ Jag stängde ögonlocken och suckade. Ingenting lät rätt längre. Även fast jag innan dess hetat Holly, lät det nu fel att bli kallad för Beleza. Och trots att jag kallas för Beleza, låter det fel att säga Holly. Vad var fel med mig? Jag hade överlevt, jag hade fått reda på allt. Men trots det så saknades någonting viktigt. Jag satte mig långsamt upp och drog mina händer genom mitt bruna hår. Jag saknade Chace min bror - trots att jag kan träffa honom när jag ville. Men det har aldrig riktigt varit detsamma sedan vi fick reda på sanningen. Jag saknade min låtsas familj som försvann spårlöst. Jag förstår dom, de var aldrig min riktiga familj - men jag älskar dom trots det. De var bara anställda barn från början. Kanske var de och letade efter sina riktiga familjer nu? Jag saknade Cory, en aning, bara för att han var min pappa. Han lämnade oss som små, övergav oss och påstår att ha skyddat oss ändå. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska tro. Sedan… Saknar jag Justin. Det går inte att beskriva mina känslor för honom. Det går inte att beskriva hur otroligt ont jag har haft över vad jag gjorde. Eftersom jag inte kämpade tillräckligt hårt - var det mitt fel att han dog. Vad jag trodde. Tills det stått med stora bokstäver i tidning att en av New Yorks farligaste killar tagits fast. Hans liv var över där. 6 års fängelse. Vem visste vad som kunde hända i fängelset, under 6 hela år? Han kunde bli ihjäl slagen. Dödad. Eller bara försvinna bland de mörka och aldrig bli samma person igen. 

’’Quesandra!’’ Jag ropade hennes namn högt och såg hur en flicka kom springandes mot mig. Om det var slut med bekymmer kunde jag inte hålla med om. Jag hade en ängel att ta hand om. Bokstavligen. Hon hade ännu inga krafter. Men vem visste när de skulle komma? Vem visste om hon var i fara? Jag visste ingenting förutom att jag skulle hålla henne säker oavsett vad.

’’Mamma.’’ hennes små armar drogs runt min hals. Jag omfamnade henne och kysste hennes panna.

’’Redo att gå hem?’’ Log jag och tog tag om hennes lilla hand. Hennes lekfulla blåa ögon tittade glatt på mig innan hon nickade på huvudet så hennes ljusa bruna hår fladdrade till. Drömmarna var borta. De hade försvunnit samma natt som jag lämnat New York. Jag lämnade allting bakom mig och såg aldrig tillbaka. Fast det kunde jag inte tro på. För jag lät tankarna om allt jag gått igenom slå igenom ändå och struntade i att jag skulle glömma allt.

’’Kommer pappa tillbaka?’’ Frågade hennes barn röst oroligt. Jag stelnade till och böjde mig ner på huk för att nå hennes längd.

The Fray – How to Save a Life - New Album Version

’’Pappa?’’ Jag rynkade chockat pannan. ’’Kommer Justin tillbaka? Min pappa?’’ Höjde hon på ögonbrynen. Jag har aldrig berättat om Justin. Jag har aldrig sagt ett ord om hennes pappa. Jag vill inte att hon under hela sitt liv ska tro att hennes pappa övergav henne. Men trots den viljan så hade jag struntat i att nämna Justin.

’’Jag är redan här.’’ En hes röst avbröt våran intensiva blick. Jag slängde huvudet åt sidan och kände hur ögonen vattnades. Jag släppte taget om Quesandras hand och mötte hans bruna ögon.

’’Justin.’’ Viskade jag och började att springa mot honom. Han slängde sin gröna stora väska åt sidan och öppnade sin stora famn som jag föll in i.

’’Du är tillbaka.’’ Grät jag mot hans hals. ’’Jag lovade att jag skulle stanna med dig förevigt, Holly. Jag håller mina löften.’’ Viskade han mot min nacke och kramade mig hårt. Jag knep hårt ihop med ögonen och andades lättat ut. Allting kändes plötsligt rätt. Eller det var vad jag kände för stunden… Tills jag fick tankarna om Shadow. Jag hade stått vid huset den natten. Han hade försvunnit och ingen visste om han var död. Men jag var en ängel nu. Jag var stark och hade krafter, jag hade en förmåga som ingen visste om. Jag var ljusets odödliga ängel.

Tack till alla som läste, det betyder så sjukt mycket för mig! Jag älskar er till månen och tillbaka tusen gånger om!

Nu är Recaps slut och jag kommer sakna Jolly så mycket, dom blev på sätt och vis en del av mig. Det blir svårt att säga hejdå till dom...

Men hoppas att alla stannar och läser ASITD som jag imorgon släpper handlingen för :)

Kommentera lika bra - om inte bättre.