Inlägget är skrivet under kategorin ✓ DID 1: Devil In Disguise © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Chapter 41. Escape
''Det var bara du utanför bilen.'' Sa hon förvirrat. ''Nej, nej det var en annan också. Cece. Cece Frey.'' Sa jag och harklade mig. Hon skakade alldeles övertygande på huvudet.
''Jag vill inte göra dig besviken, men det var endast du där.'' Sa hon och tittade på mig som om jag vore ett freak. Jag svalde hårt och kände hur jag var alldeles förvirrad.
''Nej, det kan inte stämma.'' Sa jag och skakade på huvudet.
''Justin jag är helt säker på att Cece var med!'' Tjöt jag. Jag började bli ororlig. Vart kunde hon vara om hon inte var här?
''Det är bara att inse. Det var bara du i bilen.'' Sa Justin lugnande. ''Okej, om jag var i bilen, själv. Vems bil var det då. Inte din, för du hade åkt, inte min, för jag gick till skogen. Vems bil var det om det inte var Ceces.'' Sa jag surt och tittade allvarligt på honom. Han tittade fundersamt ner i det vita golvet och suckade.
''Om hon inte är här... Vart är hon då?'' Frågade Justin med en rynka i pannan.
''Slyders...'' Sa jag med sammanbitna tänder. Vem var det som orsakade bil olyckan? Jo, Slyders. Vem har kunnat kidnappa Cece? Jo, dem. Det är ju sol klart.
''Fan.'' Viskade Justin och ställde sig argt upp. Vad ska jag göra? Jag kan inte sticka häirfrån. Jag är in skriven här och kan inte bara dra. Jo fan. Det är min vän jag pratar om. Och jag är agent. Jag tog ett beslutsamt andetag innan jag ryckte bort sladarna från min handled och satte mig upp.
''Vad fan gör du!?'' Tjöt Justin chockat. ''Vad ser det ut som?'' Sa jag medans jag började gå mot mina kläder som låg på en stol en bit bort. Jag kände hur huvudet dunka något så förfärligt. Och min kropp var öm. Men jag stängde av den delen av hjärnan som ville skrika av smärta och började dra på mig mina svarta jeans. Jag brydde mig inte om Justin såg mig byta om rätt framför honom. Han är ändå min kille. So what ever. Jag drog av den vita sjukhus klänningen och drog sedan på mig den smutsiga vita magtröjan som inte längre var så vit.
''Vi drar nu.'' Sa jag bestämt och gick mot dörren. ''Du kan inte...'' Började han men stoppade sig själv.
''Okej.'' Sa han istället och följde med mig ut ur rummet. Doktorernas blickar fastnade på mig och dem förblev chockade.
''Mrs McCartney? Du får inte lämna sjukhuset.'' Sa kvinnan i receptionen. Jag ignorerade vad hon sa och fortsatte förbi med Justin vid min sida.
''Be vakterna komma...'' Hörde jag hur hon viskade i en telefon som hon höll i. Om dem bara visste vilka vi var. Utan att vi ens brydde oss fortsatte vi mot dörrarna men hann inte ta oss ut då vakterna stoppade oss.
''Ursäkta, men ni är tvugna att gå tillbaks till ert rum.'' Sa den ena biffiga killen som hade en mörk stämma.
''Ni förstår inte, vi måste gå... Nu.'' Försökte jag med en lugn ton. Han tittade allvarligt på mig och rörde inte en endaste muskel i ansiktet.
''Jag vill inte använda vold för att få er till ert rum.'' Sa den andra som nu öppnat munnen. ''Jag vill inte heller använda vold.'' Hotade Justin dem.
''Vad är det ni inte förstår!? Vi måste gå! Det hänger på liv och död!'' Tjöt jag irriterat. ''Gumman, ta det lugnt nu.'' Sa en kvinna som nu dykt upp jämte mig.
''Jag ska bara ge dig en spruta som ska få dig att bli lugn.'' Sa hon med enaning rädsla i rösten och drog fram en spruta. Jävla sjukhus. Vad är det dem inte förstår.
''Jag är inget jävla freak!'' Tjöt jag och greppade tag om sprutan innan jag satt den i den ena livvaktens arm. Kvinnan som stod jämte mig tittade chockat på mig och tjöt till.
''Säg inte att jag inte varnade er...'' Sa Justin åt alla tre. Mannen som jag tryckt en sputa i armen på föll ihop på grund av sömn medlet och den andra greppade tag om min handled, hårt.
''Släpp. Mig.'' Sa jag med sammanbitna käkar. Han tittade hotande på mig och hans grepp började hårdna.
''Släpp henne!'' Röt Justin nu väldigt argt och slog till honom i ansiktet vilket fick båda hans händer automatiskt åka upp till ansiktet. Vilket fick mig att rusa därifrån med Justin jämte mig. Men hann inte mycket längre förräns jag kände hur något stack till i armen och sedan blev allting svart...
''Noel McCartney och Mr Bieber.'' Sa en mörk stämma rakt framför oss. Synen hade börjat förbättras och hörseln kom tillbaks. Vart var vi? Vad hände?
''Vad vill ni oss?'' Spottade jag argt.
''Vi frågar detsamma.'' Sa mannen och spännde blicken i mig.
''Jag sitter här. Medans vi bästa vän, som troligen är döv, är kidnappad av en idiot som springer lös! Fattar inte du att vi skulle rädda henne? Men ni stoppade oss.'' Röt jag.
''Mrs McCartney. Ni är hjälplös mot den killen, om han ens finns.''
''Du vet inte vem jag är. Hu?''
''Du är en flicka som höll på dö i en bil olycka men läkarna räddade dig som tur var. Du rymde och nu sitter du här.'' Han var minnsan en kaxig jävel.
''Jag tar det som ett nej.''
''Jag är Summer Paris. En special agent som jobbar för DID.'' Sa jag allvarlig och lutade mig tillbaks i stolen. Han tittade allvarlig på mig innan han brast ut i skratt.
''Du... Agent? Skulle inte tro det.'' Skrattade han men blev snabbt allvarlig igen.
''Om inte du berättar varför ni rymd...-'' Mer än så hann han inte säga förräns dörren smälldes upp och bakom honom stod, Rick. Ett brett, nöjt leende spred sig på mina läppar.
''Tack och lov!'' Sa jag lättad. Mannen vände sig om och tittade chockat på honom.
''Rick Jones, chef för DID.'' Sa han allvarligt, visade upp sin agent bricka och steg in i rummet.
''Öh...'' Var det ända som kom ur mannens mun.
''Om du ursäktar ska dem följa med mig.'' Sa han allvarligt. Jag ställde mig upp från stolen och gav mannen en ett vad-var-det-jag-sa leende.
''Sir, dem försökte rymma från ett sjukhus och slog ner två vakter. Dem ska inte under några omständigheter lämna detta rummet.''
''Vet du vem hon är?'' Rick pekade på mig och gav honom en allvarlig blick.
''Ja, Sir. Noel McCartney.'' Sa han nervöst. ''Fel, det är en utav mina bästa agenter, Summer Paris.''
''Jag är en av dem högsta cheferna här i New York. Jag kan få dig sparkad på noll tid. Så jag tycker det är bäst om du låter oss gå nu.'' Sa Rick och spännde blicken i honom.
''Ja, Sir.'' Sa han med en darrig, nervös röst. ''Summer... Justin. Ni följer med mig.'' Sa Rick och viftade med handen. Jag nickade snabbt och tog tag i Justins hand och drog med honom ut ur rummet.
''Tack så hemskt mycket Rick! Du fattar inte hur glad jag är över att se dig!'' Tjöt jag lättad.
''Det var bara tur att jag åkte förbi här.'' Sa han och log mjukt.
''Ehm... Men vi måste dra nu.''
''Vänta, kan du förklara vad det var han sa där inne?''
''Vadå?''
''Ni slog ner två vakter. Försökte rymma från ett sjukhus. Hur hamnade ni där?''
''Det är en lång historia.''
''Förklara.''
''Jag behöver inte. Vi måste ändå gå nu.''
''Summer. Vad är det som pågår. Varför är... Justin med?'' Sa han helt öppet framför Justin.
''Det är inget fel att umgås med honom. Dessutom så är inte The Outlowers mitt uppdrag längre. Du gav ju det till Victoria.'' Jag korsade armarna framför bröstet och spännde blicken i honom.
''För att skydda dig.''
''Spela roll! Vi måste gå nu.'' Sa jag och himmlade med ögonen innan jag tog tag om Justins handled och drog med honom ut från polis stationen.
''Ehm... Hur har du tänkt dig att hitta Cece då?'' Kliade Justin sig i nacken.
''Jag är en agent, så... Jag antog att eftersom jag sätter dem i fara, genom att bli vänner med dem, så satte jag sändare på deras mobiler och typ andra klädesplagg.'' Flinade jag.
''Det gör det mycket enklare.'' Flinade han.
''Så... Vi har allt vi behöver nu?'' Damon vände sin blick mot mig och sökte svar. Jag nickade med ett leende.
''Justin, du och jag åker i en bil och resten i den andra.'' Jag nickade mot den svarta Range Rovern.
''Då möts vi där borta. Se till att följa planen nu, okej grabbar?'' Sa jag och vände mig mot dem andra. Dem nickade förstående. När vi väl lastat på alla väskor hoppade vi in i bilarna och började köra mot den mörka skogen som Cece och Slyders skulle befinna sig i. Vi vet inte riktigt hur många det är i stugan. Men vi gissade på 5 - 8 stycken. Eftersom jag redan dödat en eller två stycken. Jag svalde hårt och vände min blick ut mot fönstret. Jag var rädd att vi kom för sent. Att dem hunnit döda henne eller skadat henne. Planen var väl att döda dem alla. Jag hoppades på att det skulle gå. Och givetvist rädda Cece. En len hand kramade om min hand innan den flätade ihop våra fingrar. Jag vände blicken mot Justin som log mjukt mot mig.
''Det kommer gå bra.'' Sa han lugnande. Han läste av mig rätt bra. Jag var nervös och rädd, över allt just nu. Över att kanske förlora Justin. Förlora Cece eller hela gänget. Men att dö, det var jag inte rädd för. För jag kände ändå inte riktigt någon mening i mitt liv. Jag skulle bara få mer problem ju mer uppdrag jag gör. Det skulle inte göra mitt liv mycket enklare. Himmlen hade börjat mörkna vilket skulle göra det lättare för oss att smygga oss på dem.
''Redo?'' Sa Damon i förar sätet när han stannat en bit in i skogen. Jag tittade osäkert på honom innan jag nickade.
Glad Midsommar!!♥ Ni får ha det så bra idag! Puss! Love you all ♥♥
Kommentarer
Tilde säger:
DÄR DOG JAG SERIÖST GUD VAD BRA KAPITELL SERIÖST OMBOMBOMB NÄR KOMMMER NÄSTA???
Celebnovell säger:
Älskar det! ♥
Celina säger:
Bästa kapitlet!! :D
Anonym säger:
Meeeeeeeeeer
Jessica!! säger:
Omg... Meeeeer
Maria :* säger:
Älskar kapitlet!
Livia säger:
Älskar dig också ❤ och älskar såklart din novell, och faktumet att en kriminell kan vara tillsammans med en agent ❤👌
Amanda säger:
Älskar kapitlet som vanligt! ;)<3
Emelie säger:
Jätte bra ! :)
Michelle säger:
Jag älskar det! Glad midsommar på dig :)
Ellen säger:
Underbart :)
Anonym säger:
Tack detsamma jätte jätte jättebra kapitel när kommer kapitel 42 ?
Anonym säger:
Mer!
Adina säger:
Awesome :D Mer nuuuu
biebersfru säger:
ohhh meeeeeeeeeeer
Annika säger:
Jag bara älskar din blogg! Du får säkert höra det jämt men du är så otroligt bra på att skriva! Jag kollar jämt in här minst 5 gånger per dag för att se om du lagt upp något nytt!
Sluta aldrig skriva, och jag tror faktiskt att du lätt skulle kunna skriva en bok! Du gör verkligen allt så spännanade! :)
Många kramar!
Svar:
Handling
Bella säger:
Meeer! 😁
Trackback
