''Okej, vi följer planen. Och håller oss till planen. Hela tiden. Okej?'' Viskade jag och gav alla en förstående blick. Dem nickade långsamt. Vi hade packat upp alla vapen som var och en skulle ha sedan drog vi av oss våra jackor och under hade vi svarta kläder som skulle göra det ännu enklare att smyga runt i. Nervositeten hade sjunkit en aning vilket lättade på trycket. Jag hade intalat mig att det skulle gå bra. Att planen skulle gå som planerat.
''Jag smiter in där och på något sätt distraherar jag dem medans du och Damon dödar vakterna.'' Jag pekade på den lilla kartan vi gjort och tittade på Justin och sedan på Damon som nickade förstående.
''Killar'' Jag vände blicken åt resten. ''när ni fått klar tecken att anfalla så gör ni det. Okej?'' Jag ville veta så dem hade förstått allt jag sagt. Dem nickade med allvarliga blickar.
''Är ni redo?'' Allas blickar drogs åt Justin som nu tagit till sig ork att säga något. Är vi redo? Kanske... Kanske inte. Antingen kommer det gå som planerat. Eller så skiter hela planen sig. Som jag nu fruktar. Alla nickade förutom jag. Justin slingrade sin muskulösa arm runt min midja och pussade min tinning mjukt.
''Det kommer gå bra. Jag lovar dig.'' Viskade han i mitt öra, jag rös till och min hud blev alldeles knottrig av hans mjuka, underbara stämma.
''Kom igen! Då börjar vi!'' Sa Damon efter en stund i tystnad. Eftersom vi parkerat en bra bit från stugan så kunde vi prata i normal ljudnivå utan att behöva oroa oss över att bli avslöjade. Grenar under oss knakade till och löven som fallit ner till marken blåste omkring i skogen. Vinden var kall och himlen var snart kol svart. Känslan att snart vara tvungen att döda folk ogillade jag. Jag visste att dem var elaka. Men den känslan att jag ändå dödar människor, som antagligen har en familj bakom det hela, inte längre kommer få träffa dem. Den känslan försvinner aldrig. Jag har jobbat som agent i flera år nu. Dödat tusentals av människor som jag sedan fått skuldkänslor av. Det gjorde ont inom mig att veta att jag dödat människor. Som kanske är som Justin. Hans familj... Dog. Jag vet inte hur. Men det ändrade totalt på honom. Och idag är han den kriminella Justin Bieber.
''Är du okej?'' Justin vände sin blick ner mot mig och kramade hårt om min hand. 
''Mm...''
''Summer.'' Det kändes bara så fel att bli kallad för Summer av Justin. 
''Jag är okej!'' Tjöt jag upprört och slog ner blicken i marken. En lång, utdragen suck lämnade Justins mun.
''Berätta för mig, Summer. Berätta vad som är fel! Jag kan inte gissa vad det är som stör dig!'' Spottade han ilsket. Jag suckade och drog in den kalla luften genom näsan och sedan släppte ut den genom näsan.
''Nej, du kommer tycka det är mesigt.''
''Varför skulle jag?''
''För att vara en agent, och känna så som jag känner. Är bara...'' Jag hittade inget passande ord. Inget som passade till vad jag tyckte. 
''...Fel.'' Sa jag tillslut. Han stannade upp och suckade. Jag gjorde inget mer än detsamma och vände tillslut min blick upp mot honom. Han gav mig en blick. Som jag tydligt kunde se tyda, berätta.
''Jag är rädd att döda människor...'' Helt fel uttryck. ''Nej, jag är inte rädd. Jag gillar inte de faktum att döda någon som har en själ. Jag gillar inte att döda någon över huvud taget. Vare sig personen är elak eller inte.'' Och äntligen var det sagt.
''Summer...'' Andades Justin tungt ut. ''Snälla, Justin. Döm mig inte...-''
''Sluta. Sluta, babe. Jag... Jag skulle aldrig döma dig. Vare sig du är utan armar eller inte.''
''Jo, Justin. Det skulle du.''
''Lägg av. Det var ett exempel. Poängen är den att... Jag dömer dig inte för hur du ser ut eller vad du tycker. För jag menar. Du är unik som du är. Och kan inte ändra på dem sakerna du ogillar om dig själv. Eftersom det är en del av dig.'' Han tog mina händer i sina och kramade om dem, hans intensiva ögon kollade djupt in i mina och en röd färg spred sig på mina kinder... Vänta... Rodnade jag? Det är inte möjligt. Jag har aldrig gjort det. Kanske som liten. Men det var ett tag sedan jag kände mig... Speciell. Så som han uttalade orden. Med ett leende på sina läppar. Fick dem orden att känna mig alldeles speciell. Så som han uttryckte sig, unik. Hans händer tog tag om mina kinder och tryckte sina mjuka underbara läppar mot mina...
''Åh, get a room! Håll er till planen, det innebär att man inte ska distraheras, på det sättet.'' Vi båda ryckte till när Damon nu stod jämte oss.
''Kom igen nu!'' Sa han en aning upprört och fortsatte vidare. Jag fnittrade till och sedan fortsatte vi gå.

 

''Summer... Är du redo?'' Ville Damon ha bekräftat innan han skulle skicka in mig i huset. Jag svalde hårt och vände min blick mot det fula, mögliga huset. Ta dig samman Summer. Vi gör det har för allas bästa. Min blick vandrade vidare mot Justin som gav mig ett lugnande leende innan jag slutligen vände min blick mot Damon och nickade beslutsamt.

''Då börjar vi.'' Viskade han med ett flin och räckte fram mig en pm5:a. Den var hyfsat stor. Lagom stor för att springa runt med i ett hus. Jag satte vapnet på ryggen med hjälp av två band som satt fast i den och drog upp den ena pistolen ur skin stöveln. Snabbt skruvade jag på en ljud dämpare. Jag behöver inte ens förklara vad den är till för eftersom självaste ordet säger det mästa. Den dämpar ljudet när man skjuter. Jag gav båda en nick vilket betydde att jag skulle gå in. Detta kommer gå bra. Vi kommer rädda Cece, döda Slyders och alla kommer överleva. Försökte jag intala mig själv.