När det kommer sådan ---> här vågig <---- text så är det flashbacks. :)♥ Enjoy!

---

''Kom igen nu Summer!'' Skrek Nikolas - min privat tränare -. Jag andades häftigt och lutade mig mot den kritvita väggen en bit bort från honom. Min bröstkorg åkte upp och ner i en snabb tackt.

''Hallå? Håll ut!'' Sa en kille som sprang bredvid mig.

''Tjejen? Vad heter du? Prata med mig.'' Sa en tjej på andra sidan av mig. Hon sprang också. Jag kände hur jag låg på en hård liten säng. Med en massa folk runt om mig.

''Håll bara ut.'' Sa han. Jag kände hur en obeskrivlig smärta spred sig i mitt huvud. Hur ont hela min kropp kändes. Hur mycket jag nu hoppades på att jag skulle dö för att slippa allt.

 

Jag kände hur pullsen ökade. Hur nervositeten bubblade inom mig och hur andetagen blev tunga. Jag kramade pistolen med min högra hand och riktade den mot killens huvud. Innan jag greppade tag om avlossaren svalde jag hårt och drog bort några hårstrån från ansiktet. Jag kan inte döda honom. Det är väl mord? Han kommer lida. Eller? Jag kommer säker få skuldkänslor. Paniken kommer säket ta över mig. Jag känner mig inte redo. Jag är väl inte redo? Inte nu. Jag har övat för detta. Men aldrig riktigt tänkt på att jag var tvungen att döda folk. Jag var tvungen att döda oskyldiga människor. Vänta. Släpp det Summer. Killen framför dig, och alla andra du kommer få döda, är kriminälla. Dem har dödat massvis av oskyldiga människor. Människor som bara gått på gatan och plötsligt blivit skjuten av en dåre som honom. Jag tog ett djupt andetag och spännde blicken i honom. Satte min vänstra hand som stöd undertill och kramade sakta avlossaren så ett skott avlossades. I full fart träffade den honom med en smäll i huvudet. Och en livlös kropp föll ihop på marken strax framför mig. 

 

''Noel?'' Jag lät mina ögon förbli stängda och lät den lena rösten stängas ute.

''Summer?'' Sa samma person. Jag störde mig på den som ville få mig att vakna. 

''Hon sover just nu. Skulle du kunna gå ut ur rummet.'' Bad en annan röst. Jag kisade med ögonen och fick syn på Justin sittandes bredvid mig och en läkare ståendes vid dörr karmen med blicken spännd i Justin.

''Jag stannar.'' Sa Justin med sammanbitna tänder och tittade irrierat på honom.

''Hörde du inte vad jag sa?'' Sa mannen med en hotfull ton. ''Hörde du inte vad jag sa.'' Spottade Justin nu mer argare.

''Om inte du går ber jag vakter...-''

''Det är okej.'' Sa jag som nu hindrade honom från att skicka ut Justin. Deras uppmärksamhet drogs åt mig vilket fick mig en aning nervös.

''Det är bäst om han går Mrs McCartney.'' Försökte mannen som var irriterad på Justin. 

''Låt honom stanna.'' Sa jag lugnt. Men började bli irriterad över att han försökte övertala mig om att Justin skulle gå.

''Mrs McCartney han...-''

''Jag sa att han fick stanna!'' Tjöt jag med en irriterad ton och tittade surt på honom. Han öppnade munnen men hindrade sig från att säga något och gick ut genom dörren innan han stängde den efter sig. Så fort man hörde hur han släppte handtaget kände jag hur hela stämningen var pinsam. Hur jag och Justin skilts åt och hur vi nu mötts igen. Även fast det kanske bara var en timme sedan vi bråkade. Men jag kände, hur mycket jag än ville hata honom och slå honom... Så kunde jag inte. Det var som om någon hade satt fast ett lås om den delen av mig som ville hata honom. Han tittade ner i marken med sina underbara bruna ögon och svalde hårt. Jag kunde inget mer än att göra detsamma. Jag ville inte vara den som bröt tystnaden. Som fick allting ännu mer pinsammare. Men jag ville ändå slänga mig i hans famn och berätta för honom hur ledsen jag är. Hur mycket jag älskar honom och hur jobbigt allting är just nu. Men jag blåste bara bort dem tankarn och tittade upp på honom som nu vände sin blick mot mig. 

                   

Hela min kropp blev varm när våra blickar möttes. 

''Det går inte att inte bry sig.'' Sa Justin plötsligt. Jag tittade förvirrat på honom. ''För hur mycket jag än försöker att inte bry mig om dig... Går det inte.'' Sa han med en ledsen ton.

''Justin jag...'' Började jag tyst. Men stoppade mig själv mitt i meningen. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag ville bara säga något. Någonting som kunde fixa allting. Även alla problem runt om kring oss. ''... Jag älskar dig.'' Pep jag till. Jag tittade på honom med förhoppning om att hann skulle säga dem tre orden tillbaks. Visst hade vi sagt det till varandra innan. Men just nu, vid denna tid punkten, här och nu, så var det alldeles spciellt. Jag ställade sig upp med en allvarlig min. Fan. Jag gjorde allt värre. Skulle han bara lämna mig nu? Gå sin väg? Men istället styrde han stegen mot mig och satte sig på säng kanten och tryckte sin läppar mot mina i en passionerad, mjuk kyss. Jag var först, väldigt, väldigt förvånad. Över vad som just hände. Men slöt mina ögon och lät våra läppar åter igen förenas.

''Mrs Mc-'' Hörde jag en röst säga men avbröt snabbt sig själv. Både jag och Justin ryckte till och avslutade kyssen snabbt. Han satt sig ner på stolen och tittade upp på kvinnan vid dörren.

''Det är dags för din medicin.'' Sa hon med sin pipiga röst.

''Jag behöver ingen.'' Sa jag och tryckte fram ett leende. ''Jo, det gör du Mrs McCartney. Du var med om en bil olycka.'' Sa hon allvarligt.

''Jag och min kompis, ja. Kan jag få träffa henne?''

''Det var bara du utanför bilen.'' Sa hon förvirrat. ''Nej, nej det var en annan också. Cece. Cece Frey.'' Sa jag och harklade mig. Hon skakade alldeles övertygande på huvudet.

''Jag vill inte göra dig besviken, men det var endast du där.'' Sa hon och tittade på mig som om jag vore ett freak. Jag svalde hårt och kände hur jag var alldeles förvirrad. 

''Nej, det kan inte stämma.'' Sa jag och skakade på huvudet.