Jag började gå fram och tillbaks framför gänget med nervösa andetag.
''Bieber, ta det lugnt.'' Bad Zack. Jag stannade plötsligt och tittade med en tom blick på honom.
''Hur fan ska jag ta det lugnt!? Hu? Jag har dödat hälften av hennes fucking familj!'' Tjöt jag panik slaget.
''Ey! Nu tar du det lugnt!'' Sa Stefan hastigt. Jag drog min händer hårt genom mitt hår och slog mig sakta ner på en utav fotöljerna.
''Hur ska jag säga det till henne? Hur ska jag liksom berätta att jag dödade hennes mamma och syster!?'' Jag hade panik. Jag visste inte vad jag skulle göra. Eller hur jag ens skulle hantera denna sitouationen. Hon hade nyligen krossat mig. Genom att berätta att hon ljuget om för mig, om typ allt. Och nu... Nu kan jag inte vara arg på henne. Inte efter vad jag gjort som kommer få henne ännu mer förkrossad än vad hon redan var när hon stack härifrån. Allting är så fucked up! Dem tittade fundersamt på mig.
''Gör det inte.'' Gav Taylor som förslag. Jag blängde irriterat på honom. ''Så som hon gjorde för mig. Jo, så bra gick det då jag fick reda på det via Elijah. Fan heller!'' Tjöt jag.
''Men säg vad vi ska göra då!'' Röt Damon som nu blivit pissed of av mitt beteende.
''Håll er utanför bara!'' Röt jag och rusade därifrån, mot hallen och vidare ut då jag redan hade på mig skor. Jag gick med tunga steg mot bilen som jag sedan steg in i och körde därifrån. Med hjärtat i halsen då jag fortfarande oroade mig över hur hon skulle reagera. Nu hade vi bytt roll. Båda skulle få reda på saker som får en att bryta ihop. Vilket jag nästan gjorde här i bilen. Gråt inte. Gråt inte. Gråt inte. Justin. För fan. Du är kriminell. Du är en bad boy. Du ska fan inte gråta. Intalade jag mig själv. Jag snyftade till och parkerade vid en skog. Jag steg snabbt ur bilen och började gå mot en bro som jag kunde skymta några meter bort. Vid broens räcke kunde jag se någon stå och luta sig över kanten. Jag tog ett djupt andetag och styrde stegen dit.
Jag snyftade till och tårkade bort en tår som slank ner för min kalla kind. Jag slängde ciggen i sjön som slingrade sig ner för en backe och vidare. Jag började ta mig samman nu. Jag kan väl inte vara arg på honom. Eller? Det var han som blev sårad. Inte jag. Jag berättade och han hamnade i chock medans jag sedan bröt ihop. Jag kan inte sura över det. När det i själva värket var mitt fel till att vi började bråka. Och mitt fel till att jag ljög. Allt är antagligen mitt fel. Kanske till och med mamma och Maddies död? Jag kände mig skyldig till allting just nu.
''Noel?'' Sa en mjuk röst. Jag vände mig hastigt åt broens början och kunde skymta Justin stå där.
''Jag... Förlåt...'' Snyftade jag och sprang mot honom och kastade mig i hans famn. ''Jag förkänar inte dig. Jag vet. Men jag står inte ut att vara osams med dig. Jag kan inte vara arg på dig när det är mitt fel. Förlåt...'' Viskade jag snyftandes. Han kramade om mig men backade sedan undan. Han tittade ner i marken och suckade.
''Sluta. Du förkänar inte mig. Du förkänar någon bättre än så. Någon du kan lita på, någon du inte känner dig otrygg med och någon som inte... Som inte är som jag.'' Sa han sorgset och tittade mig sedan in i ögonen med sin intensiva, sorgsna blick. Jag skakade på huvudet och tog ett steg närme honom, och han backade. Jag förstod inte varför han var så tillbaka drage plötsligt. Jag som trodde han skulle börja skrika på mig igen eller be mig att aldrig komma tillbaks. Men han var mer... Mer krossad än vad jag kände mig.
''Justin... Snälla jag-''
''Du borde inte träffa mig mer. Okej.'' Sa han suckandes och vände sig om. Jag tittade förvirrat på honom sprang efter honom.
''Justin!'' Ropade jag. ''Jag vill inte lämna dig.'' Sa jag och kände tårarna brännas bakom ögonlocken.
''Noel, jag är inte bra för dig.'' Sa han när han vänt sig om vid bilen. ''Sen när bryr du dig om det?! Berätta varför du är så jävla konstig!'' Tjöt jag. Han suckade.
''Du kommer hata mig. Lita på mig när jag säger det.'' Han såg besviken ut. Ledsen, förstörd och krossad ut på samma gång. Jag skakade bara på huvudet.
''Jag skulle aldrig hata dig.'' Sa jag övertygat. Han maserade min tinning.
''Jag placerade bomben.'' Sa han efter en stund av tystnad. Jag tittade förvirrat på honom. Placerat bom- Mina ögon smalnade och jag svalde hårt. Jag kunde inte tro mina öron.
''Du... Du skojar va?'' Sa jag osäkert.
Han tittade allvarlig på mig och vände sedan sin blick ner i marken. Jag skakade snabbt på huvudet. Tårarna började rinna ner för mina kinder och plötsligt började hela min kropp att skaka. Jag satte mina händer för munnen chockat och dämpade gråtandet. Han... Han placerade bomben. Han dödade min mamma... Och min syster. Hur fan kunde han!?
''Hur kunde du!!?'' Skrek jag förkrossat medan tårarna forsade ner för kinderna.
''Jag visste inte! Okej!'' Försvarade han sig. ''Hur har du hjärta att döda någon över huvudtaget!?'' Tjöt jag och satte mina händer för magen som kändes som en stor klump. Den drog ihop sig och värkte som om den skulle explodera när som helst.
''Noel! Jag mår fucking piss! Jag är inte okej med det! Jag hatar att ens tänka tillbaks då jag bestämde att göra det! Fattar du det!?'' Röt han tårögd. Jag fortsatte gråta och kunde inte sluta. Tanken av att killen jag gillade, nej, älskade, hade dödat halva min familj. Det fick inte vara sant. Det går inte att beskriva hur jävla dåligt allting är nu. Hur dåligt allting känns.
''Gå...'' Sa jag gråtandes. Jag ville inte se honom. Jag ville inte veta av honom just nu. ''Snälla Noel. Jag ber dig inte att förlåta mig. Men åtminstonde förstå hur jävla dåligt jag mår över det. Hur fucking ledsen jag är.'' Sa han och tog några steg närmre mig. Men denna gången var det jag som backade.
''Gå härifrån Justin!'' Tjöt jag. Han stirrade ner i marken ett långt tag och fällde en tår som han sedan torkade bort.
''Lämna mig ifred... Snälla...'' Bad jag snyftandes och försökte putta bort honom till bilen som stod någon meter ifrån. Men han kämpade emot och omfamnade mig istället.
''Släpp mig!'' Grät jag och försökte ta mig loss hans grepp.
''Shy...'' Sa han med en lugn röst och höll hårt om mig. Jag grät och försökte med allt för att komma ur hans grepp. Det borde jag kunna. Jag är liksom en agent. Men denna gången. Hade jag så mycket i tankarna vilket fick mig helt hjälplös. Så jag gav upp och lät honom krama mig. Men jag vägrade att krama honom tillbaks.
''Allting kommer bli bra.'' Försökte han. Jag grät mot hans t-shirt och vände mig om då han släppte mig. Och det kommer från honom? Killen som dödade min mamma och syster...
Typ ett ganska - kort - tråkigt kapitel... Eller vad säger ni? :)♥
