Medan jag kysste henne, och medan hon tog kontrollen och kysste mig över mina käkben, kunde jag inte låta bli att inbilla mig Noahs mjuka läppar sträva emot mina käkben. Precis som hon tidigare denna natt gjort. Fuck, Justin. Glöm henne nu. Försökte jag intala mig. Men vad jag än gjorde, såg jag bara Noah framför mig. Det kändes så fel, när jag visste att det inte var hon, för ingen av Aubreys kyssar kunde klå Noahs. Inga utav Aubreys beröringar kunde klå Noahs beröringar. Ingenting kunde klå vad Noah kunde få mig att känna. Ingen har någonsin fått mig att känna mig så hel som när hon kysste mig. Ingen.

Jag spände käkarna, bet ihop för att åtminstone försöka att njuta. Men ingenting hände. All min lust var borta, bortblåst, försvunnen. Hon kysste mig vid min v-linje. Jag morrade till och ställde mig kvickt upp. Hon kollade chockat upp på mig som snabbt drog på mig min - nyligen avdragna - t-shirt på mig igen.

’’Vad är fel Justin?’’ Frågade hon skärrat och trippade snabbt fram till mig med sina oroliga ögon. Hon förstod inte, inte ett dugg, och trodde att hon gjort någonting fel. Faktiskt… Så gjorde hon allt fel. För ingen del av henne var som Noah, just därför var hon bara ett stort fel.

’’Du.’’ Morrade jag och drämde igen dörren vid hennes ansikte.

Jag hade inte hjärta att fortsätta, egentligen för min egna skull då jag ville njuta när jag gick igenom den prossesen, vilket jag inte skulle gjort om jag stannade kvar med Aubrey. Återigen så stack jag. Och inte hade jag någonstans att sova den natten. Jag orkade inte åka till min bröder som säkert skulle ta emot mig med öppna armar. Jag hade ork för några frågor, för någonting alls. Så jag sov den natten i min bil. Min stela, väldigt obekväma, bil.

’’Baby…’’ Viskade jag i sängen och väntade på hennes reaktion vid mitt ordval. Hon hade gått raka vägen till sovrummet när jag öppnat ytterdörren. Då förstod jag att det var någonting som var väldigt fel. Men omsagt, tjejer… Ibland är det bara någon ynklig liten sak som kan förstöra en hel dag för dom, som får killar att undra var ren oro, men sedan får reda på vad det handlade om och nästan ångrade att det gått oroliga en hel dag för den ynkliga saken. Är det inte det ena, är det de andra. Är det inte mensen är det killen, om det inte är det är det skolan, eller bästa vännen som gjort något fel. Alltid ska det vara någonting fel, någonting som får tjejen upprörd. Men som alla killar brukar göra vid den situationen, så gick jag efter henne. Steg in i rummet och skymtade hennes slöa - men vältränade och slanka - kropp ligga inlindad i bådas tjocka täcken. Jag hade lett för mig själv, tanken att hon kramat mig som hon kramade en av täckena fick mig varm. Jag har blivit så mesig på senaste tid. Så… Känslig.

’’Babe, Noah, hjärtat.’’ Jag använde flera tilltalsnamn som jag viskade strax vid hennes öra. Det skulle säkert bli ett helt projekt att bara få henne att prata, sedan skulle jag få henne att berätta.

’’Jag är trött, låt mig vara.’’ Muttrade hon irriterat. ’’Du får sova, när du berättat vad som hänt.’’ Det var tyst en lång stund. Vilket det säkert skulle vara en mycket längre tid också.

’’Är det jag? Är det pågrund av vad som hände igår? Hu? Ska vi prata om det?’’

’’Det finns inget att prata om.’’

’’Mitt beteende var inte det bästa, min tålamod är aldrig bra nog. Jag kan inte kontrollera mig, eller behärska mig när du är i närheten.’’

’’Och.’’ Hon drog bort täcket från sitt ansikte och låg plötsligt så väldigt nära mitt. ’’Det är ett problem.’’

’’Det verkar inte så, för du behärskar dig rätt bra nu ser jag.’’

’’Så… Du vill inte prata?’’ Frågade jag för att vara säker. Hon blickade upp mot mig och skakade på huvudet.

’’Säker på att du vill?’’ Hade Justin frågat när idéen slagit mig.

’’Han är trots allt min bror.’’ Svarade jag då. Men nu, trots mitt svar, så ville jag ta tillbaka det jag sagt. Hela hans lag skulle vara där, och vem vet. Han kanske redan hade berättat för alla dom om incidenten mellan mig och Justin. Eller, så hade den snälla brodern dykt upp inom honom, och varken eller skulle avslöjas. 

’’Jäklar, vad många människor.’’ Flämtade Justin. ’’Det är en känd cup, så det förvånar mig inte när det kommer så många människor för att titta.’’ En av anledningarna till att jag kom. Vi slog oss ned på en av läktarna, närmst fotbollsplanen med bäst utsikt.

’’Noah!’’ Sa en ljus röst. Jag slängde hastigt med huvudet. ’’Phenelopy.’’ Jag blev indragen i en kram så fort jag fått mig en titt på personen som ropat mitt namn - vilket var hon själv.

’’Vad gör du här?’’ Hon log, sedan skrattade hon. ’’Dum fråga. Vem är du här med?’’ Sa hon istället. Jag tog ett steg åt sidan, vilket fick hennes ögon att mötas Justin. Hennes leende minskades en gnutta, jag tror inte Justin såg det, men för mig var det tydligt stort.

’’Hej.’’ Hälsade han med sitt sneda, charmiga leende. Hon harklade sig. ’’Så… Har du sätt Dallas ännu?’’ Hon ignorerade Justins - faktiskt - artiga hälsning. Jag blev lätt sur, men tänkte inte göra det till en stor grej.

’’Inte än, och hoppas inte heller få göra det.’’

’’Någonting på gång?’’

’’Lång historia.’’

’’Bråk?’’

’’Kind of.’’ Ryckte jag på axlarna. Hon rullade in sina läppar, slickade sig löst om sin underläpp och log ännu en gång.

’’Men vi ses senare, Noah.’’ Hon mötte min blick med glädje, tills hon sedan sneglade mot Justin som tyst stod vid min sida. 

’’Justin,’’ Andades hon med en darrande röst och försvann kvickt. Jag skakade på huvudet och sjönk ner på bänken med Justin bredvid mig.

’’Hon hatar mig.’’ Hostade Justin. ’’Verkligen inte.’’ Ljög jag. ’’Fucking lögn.’’ 

’’Hon ogillar bara dina rykten.’’

’’Och vilka är det?’’

’’Du vet dina rykten.’’

’’Tror du verkligen på dom?’’

’’Jag har inget annat att jämföra med.’’ Han himlade med ögonen. ’’Jag ska köpa dricka i kiosken, vill du ha något?’’ Sa jag snabbt för att ta mig därifrån.

’’Nope.’’ Svarade han nonchalant. Jag struntade i hans attityd och flög upp på benen innan jag trippade ner för den långa trä trappan. Smidigt rundade jag läktaren men tvärstoppade fort. 

’’Cassandra!’’ Sa en lågmäld röst. ’’Jag har inte tid för detta, Charlie!’’ Tjöt min mor högljutt. 

’’Du måste lyssna på mig!’’ Sa mannen som snabbt slängde med blicken åt mitt håll.

Pappa?

Vissa - många - har nog glömt det, men Noahs pappa har sedan flera år tillbaka övergett dem, men nu återvänt, what? Why? ;) 

Kommentera nu bättre än 10, det klarar ni lätt, I know that!

Q: När fyller mina fina läsare år?

A: Vääldigt snart, 22 April ^^