Solen sken sådär starkt och skönt så att det bränndes lagom på huden. Att andas in den där speciella strand doften och njuta av dagen. Mitt liv kunde inte bli bättre. Sitta en tidig morgon vid strandens slut där vattnet kan nå dina fötter var härligt. Med en avslappnad kropp la jag mig ner och njöt av bara dem få sekunderna jag kunde få i lugn och ro. Vinden susade i öronen och fåglarna tvittrade. Man kunde tro att det var en dröm. Men det var det inte. För det var för verkligt. Sånt här vackert är det bara i filmer och historier men nu... Nu kunde jag få uppleva det. Jag minns dagar då jag och Justin kunde ligga såhär. Bara njuta och inte behöva tänka på något annat än nuet. Långt bort kunde jag höra ett gulligt litet skratt klinga i mina öron. Jag vände mig på magen försiktigt och kunde skymmta Angel komma springandes mot mig. Varför hon döptes till det vet jag faktiskt inte. Det bara kändes rätt. Jag ställde mig sakta upp och började springa mot henne. Jag sprang nu i det höga gräset och mötte henne på mitten. Hon kastade sig i min famn och skrattade sådär gulligt igen.

''Hej, Angel!'' Log jag och kramade hennes lilla kropp. Jag pussade henne mjukt på kinden och tittade in i hennes hazzel bruna ögon. Givetvist fick hon pappas ögon. Inte mina blåa. Hon tittade djupt in i mina ögon och log stort.

''Zacki och pappa jagar mig!'' Skrattade hon och tittade bakom sig. Hennes blick letade efer någonting. Antagligen Zack och pappa. 

''Kolla! Där är dem ju!'' Skrattade jag och pekade mot äppel trädet en bit bort där Justin stog med Zack i famnen. Han kom sakta gåendes med honom med ett brett leende. Zack var påväg att somna som hade lutat sitt huvud mot Justins axel.

''Hej shawty... Lust att hålla i en liten tröttis?'' Flinade han och räckte fram Zack. Jag greppade tag om honom och la honom i min famn. Hans tunga ögonlock öppnades och jag mötte hans isblåa ögon. Det hade han fått av mig. Det mästa i utseéndet dem båda fått var från Justin. Hans drag och självste sötheten. Jag tyckte inte dem var ett dugg lika mig även fast jag var deras mamma. Dem var det bästa som hänt oss. Om inte dem funnits vet jag inte hur vårat liv skulle sätt ut. Antagligen som innan. Justin åkte på turne och jag studerade osv. Men nu har han tagit en paus för att vara med familjen. Angel satt i det höga gräset som nästan nådde över hennes huvud och drog sakta av strån för att sedan slänga dem på gräset igen. Och Justin låg ner med blicken vilande på mig.

''Vad tänker du på?'' Frågade jag och log.

''Hm... Oss. Angel, Zack. Dig.'' Log han. Jag kände hur kinderna hettade till och säkerligen blev dem knall röda. Han satte sig upp och kröp bort till mig där jag satt med Zack sovandes i min famn. Han satte sig bakom mig och kramade om mig mjukt för att sedan kyssa min kind mjukt. Jag njöt för varenda sekund som passerade och jag kunde fortfarande inte fatta att dem här småttingarna tillhörde oss. Att vi var förlädrarna till dem.

''Hur känns det att heta Bieber nu då?'' Frågade han med ett hest skratt. Jag flinade och tittade bak på honom.

''Vad ska jag säga? Underbart! Bieber... Lola Bieber. Låter väl ganska bra.'' Fnissade jag.

''Justin Bieber, Lola Bieber, Angel Bieber och Zack Bieber. The Bieber family.'' Flinade han och tryckte sina underbara läppar mot mina i en mjuk och passionerad kyss.

''Babe... Jag älskar dig så mycket! Det går inte att beskriva.'' Sa han med ett mjukt leende. Jag kände hur kinderna hettade igen och den där pirriga känslan i magen kom tillbaks.

''Och jag älskar dig.'' Log jag och kysste honom igen.

''Kolla mamma! Kolla! Wile kommer.'' Tjöt Angel och for snabbt upp på benen och sprang snabbt mot Wile. Han kom springades mot henne och med små söta skratt kramade dem varandra hårt. 

''Då antar jag att Ryan och Aria också är här.'' Sa Justin med ett leende och ställde sig upp för att sedan hjälpa mig upp på fötter. Tillsammans hand i hand gick vi tillbaka till trädgården där vi sedan kunde se Aria och Ryan komma gåendes.

''Omen herre gud!'' Tjöt Aria med ett brett leende och började gå snabbare mot oss.

''Åh... Gud vad söt.'' Sa Aria och smekte Zacks lilla kind. 

''Hur gammal är han?'' Frågade hon sedan.

''Bara fem månader.'' Log jag och kollade ner på honom. Hans lilla bröstkorg gick sakta i ryttm upp och ner.

''Hur mår du gumman? Är allt bra?'' Frågade hon med ett leende och kramade försiktigt om mig för att inte mosa Zack.

''Allt är toppen. Själv? Hur går det med Wile?'' Frågade jag med ett leende och kollade bak där jag kunde se dem springa runt och leka på våran äng.

''Allting är bra. Bara det att han är så busig.'' Skrattade hon.

''Förresten, bröllopet. Hur underbart som helst!'' Log hon.

''Ja, tack vare dig!'' Log jag. Bröllopet var för cirka fem månader sen då Zack sedan skulle födas.

''Babe. Jag hämtar barnen så ses vi där inne okej?'' Sa han och gav mig en snabb kyss....

 

Tårar rann ner för mina kinder och jag kände hur allting blev tydligare.

''Lola!?'' Sa Aria som skakade mig. Hon pustade lättat ut när hon såg att jag vaknade. Jag snyftade och satte mig sakta upp.

''Det var bara en dröm... Okej?'' Sa hon och kramade mig mjukt. Nej, det var inte bara en dröm. Det var en underbar dröm som jag trodde var verklig. Jag trodde jag var gift med Justin och hade barn som skuttade runt på en äng. Att vi var lyckliga och hela denna jävlar olyckan aldrig hänt. Men nu är jag tillbaka i verkligheten som suger! Fan... Allting är mitt jävlar fel! Jag skyller allting på mig. Men det var mitt fel. Om jag bara inte sakt det i bilen då han inte var på humör för att höra något sånt skulle inget utav det här hänt. Allting skulle varit som vanligt och jag skulle slippa besöka min kille på sjukhuset varenda dag. Jag vill skrika och gråta. Jag vill dö. Jag vill försvinna och inte finnas mer och bara glömma hela olyckan för att bara komma ihåg det som var bra. Men jag har gråtit nog. Det räcker med en månad. För sedan tog mina tårar bara slut. Jag kunde inte gråta mer. Men idag är det hans födelsedag och jag får inte missa det. 19 år och ligger på sjukhuset. I koma. Kunde det bli värre?

''Om du behöver hjälp så ropa på mig. Jag finns där nere.'' Sa hon och tvingade fram ett leende. Jag nickade med en allvarlig min och satte mig på sängkanten. Magen hade blivit riktigt stor och snart var det dags. Jag hade fått reda på att det var en kille och jag ville inget mer än att bara döpa honom till... Justin. Som minne till honom för en känsla långt innom mig sa att Justin inte skulle överleva. Jr Justin ska i alla fall få veta hur underbar hans pappa var. Världens charmör och en underbar sång röst. Jag suckade och ställde mig upp och började gå till garderoben där det hängde lite mamma kläder. Jag drog på mig ett par jeans och en stora pösig blus som skulle täcka min mage. Ett par converse och sen var jag redo. Jag tog min mobil i handen och såg bilden på mig och Justin tillsammans. Snabbt stoppade jag ner den i fickan igen och började försiktigt gå ner för trappan och ut till hallen där Aria stod med Wile i famnen. Jag kunde inte låta bli att lee när jag såg honom.

''Redo?'' Frågade hon. Jag nickade svagt och satte på mig en änkel kofta. Det blåste lite kyligt ute vilket fick mig att rysa till. I bilen satt Ryan och väntade på oss för att sedan köra. När alla satt i bilen körde han ut från parkeringen och vidare mot sjukhuset. Jag vände blicken ut mot fönstret och lutade huvudet mot den kalla rutan. Jag kände hur han sparkade i magen och en underbar känsla kom vandrande. Jag satte handen på magen och kände hur en liten fot trycktes mot min hand. En liten tår rann ner för min kind och ett leende spred sig på mina läppar. Men leendet försvann när jag såg sjukhuset. Jag torkade snabbt bort tåren och knäppte upp bilbältet för att sedan stiga ut tillsammans med dem andra. Vi gick tillsammans in till receptionen där en kvinna stod med ett glatt leende. Tyvärr så var jag alldeles förstörd och kunde inte änns lee.

''Vi ska träffa Justin Bieber.'' Sa jag kallt.

''Våning 03 och rum 0194.'' Sa hon och log mindre än tidigare.

''Tack!'' Log Aria och sedan fortsatte vi gå. Vi tog hissen upp till våning tre och började letandet efter rum 0194. Vi passerade massvis av dörrar tills vi äntligen hittade rum nr 0194. Jag tog tag i handtaget innan jag efter en stund tryckte ner den och steg in.

''Vi väntar här utanför.'' Log Ryan och stängde efter mig.

Apparaterna började plöstligt pipa och ge ifrån sig blinkade ljus.

''Justin?!'' Tjöt jag ororligt.

''Nej! Nej Justin! Jag är inte redo att ta farväl! Nej!'' Tjöt jag medans tårarna sprutade. Inrusande kom flerade doktorer springandes och omringade Justin.

''Vad gör ni!?'' Grät jag. Dem fortsatte utan att svara men tillslut vände sig en doktor mot mig.

''Vi ska försöka rädda honom.'' Sa han lugnt och vände sig sedan om igen. Mina ögon smalnade och mitt hjärta stannade för en sekund. Snälla Gud! Ta inte med honom upp!

 

Nu var Forever and Always slut! Snälla hata mig inte för slutet! Det är ju inte bestämmt att han skulle dö, right? Det är ett sådant slut som man själv får bestämma själv hur det ska sluta. Om han ska överleva eller dö. Och jag undrar faktiskt själv... Varför valde jag just namnet: Forever And Always? Det passar kanske inte så bra till slutet hu? Eller..? Love U guys! ♥♥ [den blev inte super lång som jag sa men jag skrev så mycket jag kunde!]