Smärtan ilade genom min kropp och sakta slog jag upp mina ögon och möttes av... Ingenting i princip. Grå tegelvägg och en ful och trasig säng. En glödlampa hängandes i taket och en ynka dör en bit bort. Vart befann jag mig? Vart hade jag hamnat? Jag tittade ner på mina ben som var fastbundna i en stol och detsamma med mina händer. Jag fortsatte titta mig omkring lika lugnt som innan och försökte förbli så lugn för att inte få panik. Paniken skulle inte hjälpa ett dugg utan snara tvärt om. Jag försökte slita mig loss men så fort jag vred på händerna brände det bruna snöret mot min hud. Jag försökte se om det fanns någon annan utgång än dörren. Men inga fönster eller andra dörrar fanns. Jag antog att jag var nere i en källare. Det hjälpte inte direkt. Min jacka låg på golvet några meter bort och mina skor också. Jag satt i ett linne och ett par shorts. Jag frös och hade ont. Om bara någon visste vart jag var. Jag började otåligt slita i snörena för att försöka få upp dem men det brändes fortfarande vilket hindrade mig från att fortsätta. Jag suckade hopplöst och kände en tår rinna ner för min kind. Hur kunde jag hamna här? Hur!? Jag var på väg till Justin och plötsligt befann jag mig här? Hur märkligt är inte det? Jag hade heller knappt några minnen utan bara några få luckor som inte gav mig någon ledtråd på hur jag kommit hit. Dörrhandtaget trycktes ner och dörren flög upp med en smäll. In kom en kille gåendes med en allvarlig min. Lång och hyfsat muskulös. Brunt kort hår och en hård blick. Jag tittade med en tom blick på honom medans jag andades tungt.

''Noel...'' Sa han med en raspig och hes röst. Ett minne som kunde vara bra att komma ihåg... Elijah. En utav killarna nämnde Elijah igår tror jag. Alltså antar jag att det kan vara ledaren?

''Elijah gissar jag.'' Sa jag bittert. Han skrattade hest och applåderad.

''Bra, bra...'' Sa han likt en viskning. Men hans breda sliskiga flin försvann snabbt och han förblev allvarlig.

''Vad vet Justin?'' Sa han plötsligt.

''Va?'' Var det ända som kom ut ur min mun.

''Låtsas inte spela dum nu.'' Fnös han.

''Tyvärr, Elijah... Men jag har inte en aning om vad du snackar om.'' Sa jag med en rynka i pannan. Sanningen var att jag hade ju ingen aning? Känner dem varandra eller? Fiender? Vänner?

''Du som är hans flickvän håller visst inte koll på läget här...'' Flinade han. Jag äcklades av hans flin och hela hans utseende.

''Jag må vara hans flickvän... Men jag vill inte veta av hans så kallade privat saker och heller inte hans äckliga fiender.'' Sa jag argt. Han spände blicken i mig och tog hotfulla steg mot mig innan han tryckte ihop mina kinder med hans ena hand och viskade argt...

''Du ska bara veta hur grym jag är... Du vill inte se min dåliga sida. Så håll käften nu!'' Jag slet mig loss hans hårda grepp genom att vrida på huvudet hastigt. Jag spände blicken i honom och slog sedan ner den i marken för att undvika fler våldsamma konversationer.

''Fortsätt så...'' Flinade han och gick sakta därifrån. Han tryckte ner handtaget och steg ut ur rummet. Där brats jag ut i gråt. Tårarna forsade ner för mina kinder och ville inte sluta. Elija... Jag räknade upp saker som han var. Kriminell, slaktare, våldtecksman, idiot, kidnappare och mördare. Det fick mig inte lugnare utan mer arg och fick mig att gråta ännu mer. Jag måste vara stark... Allting kommer bli okej. jag kommer härifrån... Så fort jag fått reda på hur.

''Ey! Har du hittat något?'' Frågade jag från köket där jag satt med min dator.
''Inte ett smack.'' Sa han från vardagsrummet. Jag suckade högt och smällde igen skärmen frustrerat. Jag gick med snabba steg mot Damon son letade med blicken bland all text på skärmen.
''Hur jävlar svårt ska det vara?!'' Röt jag frustrerat. Han suckade högt och stängde ner skärmen.
''Dem kanske...'' Började jag men slutade mitt i allt för jag visste att de var hopplöst. Jag drog mina fingrar genom mitt hår och suckade högt.
''Jag vet att dem är här! Jag bara... Vet det.'' Sa jag med en suck och satte mig ner i den ena soffan.
''Justin... Ta det lugnt. Vi kommer hitta dem. Bara inte... Idag.'' Sa han i ett försök att lugna ner mig. Jag suckade ännu en gång och började gå mot hallen.
''Vart ska du?'' Frågade Damon.
''I have no idea...'' Sa jag likt en viskning och antog att han inte hörde det men brydde mig inte utan steg ur huset och sedan mot bilen. Jag startade motorn och började rulla ut från våran tomt och hann inte långt förrän jag fått syn på en bil parkerad helt fel. På en gräs plätt med dörren öppen. Det såg alldeles för konstigt ut för att bara kunna köra förbi och låta det va så jag steg ur bilen och gick sakta fram. Vänta... Jag känner igen bilen? Nu slog det mig. Noel. Hennes svarta handväska låg en ynka meter bort och Noel kunde inte skymtas någonstans. Jag tittade mig omkring men kunde fortfarande inte se henne. Jag gick och tog upp hennes väska och fortsatte leta med blicken runt om mig. Jag stängde hennes bildörr och skyndade mig sedan till min bil där ja hastigt satte mig och drog upp min mobil och slog in hennes nummer. Signaler hördes och plötsligt hörde jag hur det började ringa i bilen. Från handväskan. Jag stoppade ner handen och började rota runt och fick tillsut tag på henne mobil.
''Fuck!'' Svor jag högt för mig själv och slog med näven på ratten. Jag satte i nyckeln och vred om så motorn gav ifrån sig ett brummande ljud och vände och körde tillbaks hem där jag sedan rusade in och smällde dörren bakom mig. Jag hörde snabb steg komma mot mig och efter några ynka sekunder stod Damon framför mig med en rynka i pannan.
''Vad har hänt?'' Frågade han som redan sätt att något var fel.
''Noel... Fan!'' Röt jag argt och gick frustrerat in till köket.
''Justin! Berätta för mig! vad har hänt!?'' Upprepade han fast denna gången med en höjd röst.
''Hon är borta!'' Sa jag med sammanbitna käkar.
''Borta? Vadå borta?'' Frågade han förvirrat.
''Bort Damon! Hon är fan borta! Hennes bil stod nästan mitt i vägen och dörren var vid öppen. Hennes väska låg på marken och hon syntes ingen stans!'' Röt jag.
''Fan...'' Mumlade han tyst.
''Har du testat att ringa henne?'' Frågade han lugnt.
''Om jag testat!? Hennes mobilen är fan här!'' Sa jag med en arg ton och höll hennes mobil framför honom.
''Justin! Ta det lugnt!'' Röt han.
''Hur fan ska jag ta det lugnt när min jävlar flickvän är spårlöst försvunnen!?'' Röt jag och slog näven i bordet medans jag spände blicken i honom.

                                     

Dörren for upp och en kille kom in. Inte Elijah. Utan någon annan. Svart hår, gröna ögon och samma kroppsbyggnad som Elijah. Han bar en grå mössa på sig och svarta slappa kläder. Med tunga steg kom hand gåendes mot mig. Sedan kom Elijah ingåendes med en kille jämte sig. Svart hår, hans käkben syntes tydligt och svarta ögon. Han var muskulös och hade en hård blick som alla andra. Dem gick och ställde sig jämte den första killen och korsade armarna medans dem stirra på mig.

''Vad?'' Muttrade jag surt.
''Du vet vad vi vill.'' Sa Elijah.
''Tyvärr, nej.'' Sa jag och blängde surt på honom.
''Om du inte berättar vad du vet kommer det inte sluta bra för dig.'' Sa han när han kommit fram till mig och tagit stryptag om min halls.
''Ey! Elijah!'' Sa killen med dem svarta ögonen. ''Släpp.'' Bad han. Jag kände hur det blev svårare att andas och trycket blev ett snäpp högre. Han gav mig en mördande blick innan han släppte taget om min halls och backade till dem andra.
''Om det inte vorre för Josh skulle du varit död...'' Sa han bittert. Josh. Killen som enligt honom räddade mig.
''Reed. Hämta kniven.'' Bad Elijah killen som tydligen hette Reed. Jag svalde hårt men tänkte inte avslöja någonting. Jag fick inte. Inte för D.I.D. Och jag vill inte. Då kommer dem även få reda på vad jag egentligen heter och vad jag jobbar som. Reed hade kommit tillbaks och denna gången hade han med en kniv i handen och flinade brett. Jag ville se så oberörd som möjligt för att inte visa att jag var rädd. Så jag höll masken och såg allvarligt på dem.
''Ni kan kniv hugga mig, skjuta mig, slå mig och döda mig. Men vad ni än gör så kommer jag inte säga någonting.'' Sa jag och försökte spela modig. Josh tittade allvarligt på mig medans dem andra flinade brett och skakade roa på huvudet.
''Well... Det tror jag inte på, Noel.'' Sa Elijah. Han tog snabbt tag om kniven och tryckte den hårt mot min kind. 
''Jag kommer döda dig långsamt... Så du får lida.'' Hotade han mig och tryckte in den i min kind så det rann blod och drog den sedan tillbaks. Det sved till och ner för min kind rann det blod. Jag spände mina käkar och ville bara skrika av smärta och ånger men höll det inombords. 
''Gör det... Döda mig. Men vad kärnar du på det?'' Sa jag kaxigt och väntade på svar. Han slängde frustrerat kniven i väggen och knöt sina nävar och höjde den. Jag blundade hårt och väntade på ett hårt slag men någon hindrade honom.
''Låt bli. Hon har rätt. Du kommer inte få henne att prata om hon är död.'' Sa Josh lugnande. Där räddade han mig. Jag kände hur lättnaden sköllde över mig. 
''Vi ska ha ett snack efter detta.'' Sa Elijah och blängde argt på Josh som såg lika lugn ut. Elijah gav mig en mördande blick innan han vände på hälen och gick därifrån. Reed gick efter honom och innan Josh gjorde detsamma gav han mig en mjuk blick. Jag var förvirrad. Var han en av dem? Eller snäll? Sedan gick han och lämnade rummet som alla andra. Jag kände hur trycket lättade och tårarna var snabba med att komma. Dem rann långsamt ner för mina kinder och känslan av att jag inte skulle bli hittad kom tillbaks. Sakta men säker... Dör jag inombords. Över alla som kan rädda mig hoppas jag på att det är Justin. Han får mig trygg på något konstigt sätt. Jag snyftade och stängde ögonen för att hoppas på att allt är över snart.....

---

Gud! Statistiken höjs varje dag! Ni gör mig så glada! Och till er som kommenterar, tack! Ni gör min dag! Anonyma tjejen/killen som kommenterade i förra kapitlet. Jag ska få med din ide så fort jag ser att det passar [eller vad man nu säger?]! Hanna, ditt med ;) Haha ;D♥ Kram!