Coldplay – The Scientist  [lyssna gärna för bättre inlevelse]

''NEEEEEJ!'' Tjöt jag sprang mot takets slut. När jag tittade ner kunde jag skymmta en död liten kropp på marken med blod omkring. Tårar forsade ner för mina kinder. Jag sjönk ihop på och grät som aldrig någonsin förr. Nej! Det får inte vara sant! Ånger sammlades innuti mig. Jag kände hur skuldkännslor svämmade över och chockad förblev jag där uppe på taket ett långt tag av gråtande. Jag satte på mig mina Ray Bans och satte på mig luvan innan jag snyftandes gick mot hissen. Dörrarna öppnades och inga som helst människor fanns där. Bara jag. Vad ska jag säga när jag kommit ner om det finns en massa papz? Alla kommer tro att det var jag som dödade henne! Jag var där uppe med henne och hon hoppade. Hur ska jag någonsin kunna berätta det? Vem kommer tro mig? Jag som näst in till hatade henne. Hissens dörrar åkte åt sidan och jag steg ur den med blicken i marken. Jag gick med snabba steg ut ur centret och vände blicken åt det hållet där Selena låg alldeles död. Hennes kritvita hud som även hade blod på sig var omringad av poliser. Jag kände hur jag genast blev nervös och kände att allt detta var mitt fel så jag började springa mot bilen. Jag satte mig hastigt i sätet och startade motorn och körde snabbt därifrån. Jag kunde inte fatta vad som nyligen hänt. Pågrund av mig - kändes det som - så var en tjej som en gång och faktiskt nu också betyder mycket för mig. Jag har inte insätt det föränns nu men jag har aldrig hatat henne. För stunden jo. Men nu. Nej. Jag kan inte hata någon som är död. Dessumtom när det nästan är mitt fel! Jag parkerade bilen i källaren och sprang in genom koridoren med hjärtat i hallsen.

Jag öppnade dörren till studion med en smäll. Allas blickar flög på mig. Jag tittade på dem lika chockat som jag varit hela vägen hit och brast ut i gråt. Mamma skulle komma hit idag och som tur var hade hon redan kommit och stog inne med dem andra lika förvirrad som alla var. Jag rusade fram mot henne och kastade mig i hennes famn och fortsatte gråta.

''Justin!? Vad har hänt gubben?'' Frågade hon oroligt och kramade mig hårt. Jag var stumm och kunde inte tänka klart. Jag kunde inte andas normalt och mitt hjärta slog hårt i bröstet. Jag mer än gärna ville svara på den frågan men jag kunde inte få ut ett ord.

''Vad det än är som hänt kommer det ordna sig.'' Sa hon lugnt och smekte min kind. Det är just de det inte kommer. Det kommer inte ordna sig! Hon är död! Död! Och jag kan inte göra något!

.                                        

Jag kramade mammas hand hårt och stirrade med en tom blick på den vita kistan. Jag kan fortfarande inte tänka mig att Selena ligger i den. Att personer som hon älskade står nu runt hennes kista och gråter. Lägger rosa rosor och sörger. Jag steg fram till kistan och kollade på den rosa rosen jag hade i min hand. Jag suckade besviket och viskade åt kistan -som om hon skulle hört det -

''Det var inte tvunget att bli såhär...'' Och la rosen prydligt ovanpå. Jag var stark. Kanske inte dem senaste dagararn. Då var jag seriöst i chock. Jag kunde inte fatta att hon faktiskt var borta. Inte förräns nu så tror jag värkligen på det. Innan dem stängde kistan kunde jag se hennes kropp som var alldeles kritvit. Hon var klädd i en ljusrosa väldigt vacker klänning och dem - vilka dem nu var - hade fixakt hennes hår uppsatt. Hennes familj stog och grät runt hennes kista och där hon skulle begravas. Vi var på en klippa där hon skulle få någon liten stuga som skulle vara inrätt som minne till henne. Där inne skulle hon ligga. Ja, vad gör man inte för sin dotter. Hon var ju även känd. Om jag bara kunde fått chansen att säga hejdå och åtminstånde skiljas åt på ett bättre sätt än hur det nu blev. Men nu dansar hon bland molnen. Jag minns hur mycket hon gillade att dansa. Och självklart att sjunga. När hennes låtar på radion spelas som minne till henne eller jag bara hör hennes namn kommer jag påminnas av henne. Hon var så ung. Hon var ändast 20 år. Hon hade ett långt kändis liv framför sig. Men det tog slut här och nu. ''Jag låter dig vila ifred och jag förlåter dig för allt du gjort...'' Sa jag med en suck och gick därifrån med mamma jämte mig. Jag kände hur tårar rann ner längs mina kinder.

''Vänta!'' Ropade någon efter mig. Jag vände mig om och kunde skymmta hennes mamma springa mot mig med tårarna forsandes ner för kinderna. Hon stannade framför mig och tvingade fram ett leende.

''Tack för ni kom... Det betyder mycket.'' Sa hon med en hes röst. Jag nickade och tog några steg fram innan jag gav henne en kram. Hon grät ännu mer och kramade mig hårt. Efter jag stått där ett tag och kramat henne klev mamma fram och kramade henne mjukt. ''Sköt om dig...'' Viskade mamma. Jag tvingade fram ett leende och vi fortsatte gå mot bilen där Kenny satt.

''Gubben... Det kommer ordna sig.'' Sa mamma och kramade min hand hårt.

''Det är lungt... Jag har redan kommit över det.'' Sa jag stelt och kramade hennes hand. Jag har bestämmt mig för det. Jag har kommit över det. Jag får bara acceptera att hon är borta och att hon aldrig... Kommer tillbaka. Svårare än så borde det ju inte vara. Eller? Väl inne i bilen startade Kenny motorn och började köra därifrån. Hela vägen till flygplattsen var det tyst tills Kenny avbröt den.

''Så... Jag... Jag beklagar.'' Sa han tyst och kollade i backspegeln för att se min reaktion. Jag nickade och tvingade fram ett leende.

''Det är lungt.'' Sa jag i en tyst viskning knappt så jag själv hörde det men Kenny hörde tydligen de och nickade svagt. Jag lutade mitt huvud på den svala fönster rutan och suckade. Lola vet nog inte om detta. Jag har inte orkat prata med någon eller komma ut från mitt rum - i LA - dem senaste två dagarna. Jag har knappt ätit. Det står säkert i alla tidningar vid detta lag om hennes död och så vidare. Kenny parkerade bilen och drog ut bilnyckeln. Jag kunde höra skrikande utanför bilen. Jag suckade lite lätt irriterat och steg ur bilen så Moshi och - snabbt - Kenny stog vid dörröppningen redo för att hålla alla fansen borta. När jag kommit upp på båda benen stabilt sprang jag snabbt mot planet och sprang med lätta steg upp för trappan. Jag hade inte ork att skriva några autografer eller ta kort nu. Mamma kom några sekunder efter mig och sedan Kenny och Moshi som stängde efter sig. Jag satte mig med ett dunst i en utav stolarna och drog upp min mobil för att skicka ett sms till Lola.

 

Och skickade det sedan. Jag stoppade ner den i fickan och slöt mina ögon för att försöka sova bort hela resan till Canada. Jag öppnade ögonen igen av att jag plötsligt frös och drog fram en filt som låg under stolen och satte den över mig. Efter det slöt jag ögonen ännu en gång i ett försökt att somna. Och lyckligt nog somnade jag.

 

''Zach, Kom igen! Hämta glassen så väljer jag en film.'' Log jag prövande. Han suckade och ställde sig upp efter en stunds av tjatande.

''Tack! Du är bäst!'' Ropade jag efter honom. Han suckade ännu ett gång och ett sådär typsikt tjejigt fnitter lämnade min mun. Jag ställde mig upp och gick mot hyllan som var full av en massa filmer i olika slag. Jag drog fram tre förslag. Med snabba steg kom han gåendes in i vardagsrummet med två packet Ben & Jerry, choklad smak. 

''Nöjd?'' Log han. Jag suckade och skakade på huvudet innan ajg gick mot soffan igen med filmerna i händerna.

''Så... Jag har tre förslag. 1: The tall man, som är en skräck film. 2: Le chef, som är en fransk komedo. och 3: The impossilbe, en sorlig drama film. Den utspelar sig i thailand då det var sunami 2004.'' Sa jag och höll upp dem framför honom.

''Ehm... Kanske... Den!'' Sa han och pekade på The tall man med ett flin. Jag svalde hårt och log. Jag är väldigt lätt skrämd. Och avskyr skräckisar.

''Okej, visst!'' Sa jag och flinade. Jag gick fram till dvd-spelaren och stoppade in skivan för att sedan klicka på play. Jag satte mig snabbt i soffan jämte Zach och filmen sattes igång. Jag drog upp mobilen för att kolla klockan. Den visade 21:25 och ett meddelnade visades på den låsta skärmen. Jag knappade in koden och kollade vade det stog.

 

''Nej? Jag vet inte? Är hemma. Kom så fort du landat! Love U2 babe! xoxo din Lola♥'' 

Och skickade den sedan. Vad hade hänt? Kanske något med honom? Eller Pattie? Jag la dem tankarna åt sidan och tog min glass i handen och började stoppade i mig sked för sked. Filmen var otroligt bra. Men ändå vaäldigt läskig. Jag ryckte till flertals gånger och Zach som tyckte det var roligt när jag gömde mig bakom kudden skrattade åt mig.

''Shut up!'' Flinade jag. Något läskigt dök upp på tv skärmen och vi båda stelnade till. Vi drog täcket om oss och tittade stor ögt på tvn. Plöstligt när en tjej - som var huvudrollen - vände sig om dök en svart klädd man upp och samtidigt - här hos oss - så flög dörren upp och ett gält skrik lämnade bådas munnar. Jag slängde mig panikslaget på golvet och kollade med stora ögon mot hallen där ingen mindre än... Justin stog. Jag ställde mig hastigt upp och sprang mot hallen. Han vände blicken upp och kollade med tårar i ögonen på mig. Jag kände hur jag sakta kände hur han smittade av sig och jag blev innombords ledsen.

''Kom här Justin...'' Sa jag och öppnade armarna. En tår gled ner för hans kind och han kramade mjukt om mig.

''Allting kommer bli bra Justin. Allting kommer ordna sig.'' Viskade jag i hans öra och pussade honom mjukt på hans kind. Zach kom ingåendes och log mjukt och vinkade hej då. Jag log och mimade ett hej-då till honom innan han smög ut och stängde dörren. Jag lättade på kramen och kollade in i hans tårfyllda ögon och smekte hans kind med min högra hand. Han drog av sig sin jacka och slängde av sig sinna skor lika deppig och ledsen som innan. Jag tog tag i hans hand och ledde honom upp till mitt rum där han la sig ner i min säng. Han var trött och ledsen. Jag la täcket över honom och strök honom över pannan. Han tittade på mig och tryckte fram ett leende innan han slöt sina ögon och somnade.

__________________________________________________________________________________________________________