Jag satt vid luch bordet med Cece, Shana och Mike. Som vanligt då. Dagen har flytit på som vanligt förutom att jag och Justin gett varandra blickar lite då och då. Jag vet inte vad som händer med mig? Jag känner mig annorlunda i hans närhet. Och så fort han tittar på mig pirrar det i magen. Är jag kanske... Kanske... Kär? Nej! Nej Noel! Sluta tänka så! Du är inte kär! Jag får inte vara kär i honom. Det skulle aldrig funka. Jag får inte få känslor för honom. Jag är en agent som är på uppdrag och har inte tid med sådant. Dessutom är han uppdraget och det skulle bara bli världens katastrof om han fick reda på att jag inte är den jag säger att jag är. Jag vill inte änns tänka tanken. Jag har inte pratat med Sean någonting sedan det som hände imorse. Han värkar arg på mig. Vilket jag inte kan göra någonting åt. Jag valde antingen hans eller Justins sida. Och jag kunde inget mer än att gå över till Justin sida. Dels för att det är han som uppdraget går ut på och sedan för att jag tyckte hans sida var den rätta. Kanske inte den rätta... Men jag kände knappt Sean och ville inte bli osams med Justin. Visst, vi är uppkäftiga mot varandra och kaxiga men på ett vänskapligt sätt... Typ? 

''Noel?'' Sa Cece och petade på mig. Jag väcktes från mitt dagdrömmande och tittade som ett frågetecken på henne.

''Öh... Va?'' Sa jag förvirrat och kliade mig generat i nacken och skrattade nervöst.

''Vi ska till stranden idag. Lust att följa med?'' Frågade hon medans hon proppade sin mun full av pomes frites.

''Jag kan inte idag...'' Sa jag änkelt till svars. Jag såg hur Shana öppnade sin mun för att tillägga något som säkert skulle ha med: Stranden att göra och att jag var tvungen att följa med! Så jag var snabb med att avbryta henne.

''... Och denna gången ångrar jag mig inte!'' Tillade jag. Hon stängde munnen och suckade utan någon framgång. 

''En annan gång.'' Log jag för att inte låta allt för tråkig.

''Okej!'' Sken Shana upp i ett brett leende och återgick till att äta sin hamburgare. Jag kunde skymmta Sean en bit bort sittandes ensam. Han såg deppig och ensam ut. Jag tyckte nästan lite synd om honom. Hans första dag i skolan började inte bra. Jag tittade ner på min tomma talrick och ställde mig upp.

''Jag går nu. Vi ses!'' Log jag och tog min - plast - talrick och slängde den. Här i skolan slutar vi oftast efter lunch. Vilket är skönt! Jag började gå mot Sean där han satt. Han petade i sin kyckling salad med sin gaffel och vände sedan upp blicken när han fick syn på mig stående framför honom.

''Hej...'' Började jag och slog mig ner på stolen mittemot honom.

''Hej.'' Sa han ointresserat.

''Förlåt för det innan.'' Sa jag och sökte efter ögonkontakt. Men fick ingen. Utan han kollade ner i golvet.

''Nej, nej. Det är lugnt. Det är ju liksom din pojkvän. Du kan inte hjälpa att han är en idiot.'' Sa han med en suck.

''Ursäkta?'' Sa jag häpet och höjde på ögonbrynen.

''Först och främst. Han är inte min pojkvän. Sen, du kallar honom inte för idiot. Idiot är den som knuffar till någon med flit och tror allt ska gå så änkelt och komma undan utan något slagsmål.'' Fräste jag. Och den jag beskrev var han.

''Och om det inte vorre för mig skulle du varit ihjäl slagen vid detta lag! Fattar du? Jag räddade dig!'' Sa jag argsint. Han blängde surt på mig en lång stund. Jag kunde känna Justins blick brännas på min kind och om Sean skulle göra något som att änns röra sig ur fläcken skulle Justin komma framrusande och tro att han gjort något mot mig. Något mot min vilja. Och det ville jag heller inte. Eftersom Justin eller Sean skulle ta upp bråket som hände innan och det skulle bli värsta kalabalik.

''Du räddade inte mitt liv. Han är en jävlar idiot till kille som tror han är något.'' Spottade Sean bittert.

''Han må va killen som tror han är något. Men vad är du då? Killen som tror han har rätt om allting? Du har inte rätt om något än sålänge och i denna sitoationen är du den som skapar problem. Och ingen vill ha problem!'' Fräste jag argt. Sean böjde sig hastigt över bordet och tittade med en mördande blick på mig.

''Du kan fan dra till helvetet!'' Sa han argt.

''Åh du... Eftersom jag sitter här, vid dig... Är jag redan i helvetet!'' Spottade jag argt. Jag kunde se Justin komma mot oss och var inte speciellt glad.

''Du är fan värre en din kille!'' Hann Sean säga innan Justin kom.

''Inte du...'' Suckade Sean irriterat när Justin stannade framför oss.

''Du håller fan käften!'' Sa Justin argt.

''Justin... Bara...'' Började jag men kände att detta var meningslöst och ställde mig istället upp.

''Jag ångrar att jag änns mötte dig från första början.'' Sa jag så bara han hörde. Och antagligen Justin också. Och så gick jag därifrån. Sean som verkade hyfsat trevlig i början var helt tvärt emot nu. Jag som försökte be om ursäkt för det innan så börjar han bråka igen istället. Jag suckade irriterat och började gå mot parkeringen. Jag hörde hur någon sprang efter mig och kände en hand ta tag om min arm så jag tvär bromsade och vände mig hastigt om. Justin stod med en rynka i pannan och tittade frågande på mig.

''Vad var det där om?'' Frågade han. 

''Jag ville be om ursäkt.'' Sa jag kort och slingrade ur mig hans grepp och fortsatte gå. Men bilen var helt borta. Någon hade stulit den. Någon hade stulit min bil. Jag suckade frustrerat och tittade mig omkring för att se om bilen stod här någonstanns. Men den var helt borta. Toppen!

''Ey! Vadå be om ursäkt?'' Frågade han när han väl kommit fram till mig.

''För bråket... Jag... Nej jag vet inte varför igentligen.'' Sa jag med en suck.

''Och varför bråkade ni?'' Frågade han sedan.

''För att jag försvarade dig.'' Sa jag änkelt.

''Vadå?'' Frågade han.

''Måste du fråga så mycket!? Han kallade dig idiot. Och jag försvarade dig.'' Sa jag och slog ut med armarna.

''Han... Idiot? Han ska fan få...-''

''Snälla... Sluta Justin. Gör det inte.'' Sa jag och tog tag i hans arm för att hindra honom. Han stannade genast och vände sig om.

''Och varför skulle jag?'' Frågade kaxigt.

''Lita på mig. Du kommer få en massa skit för det och... Jag vill inte att du gör det.'' Sa jag lugnt. Han vände blicken åt cafetrerian och sedan på mig och suckade. Tack och lov att han lyssnade på mig. Jag släppte hans arm och började gå därifrån för att gå hem.

''Vart ska du?'' Frågade han.

''Hem.'' Svarade jag kort. Eftersom han inte svarade hoppades jag att han gett upp och gått därifrån. Jag vände mig om och kunde inte se honom någonstanns vilket fick mig att pusta ut. Plötsligt tutade det och jag ryckte till av rädsla.

''Hoppa in!'' Hörde jag Justin säga från sin bil som körde sakta jämte mig. Jag suckade högt och gav upp. Han är hopplös. Jag gick mot bilen och öppnade bilddörren med ett klickande ljud och satte mig ner. Justin började genast köra därifrån i tystnad. Det var skönt att det var tyst. För jag orkade verkligen inte prata mer. Jag ville hem och bara sova. Inget mer. Jag kände hur mina ögonlock plöstligt blev tyngre och tyngre. Jag försökte hålla dem öppna men dem bara flackade och tillsut kunde jag inte hålla emot... Utan somnade.

 

Jag öppnade sakta mina ögon och gäspade högt. Jag drog täcket tätare om min kropp och satte mig med ett leende upp. Jag tittade mig omrking och såg ett okänt rum. Vart är jag? Sov jag hos någon random? Jag steg ur sängen. Jag hade alla kläder på så jag trippade genom rummet och mot dörren. Den öppnades hastigt och i dörr karmen stod Justin.

''Sovit gott?'' Frågade han medans han steg förbi mig och in i rummet.

''Vart är jag?'' Frågade jag förvirrat.

''Hos mig.'' Sa han medans han drog av sig sin tröja. Jag stirrade med stora ögon på hans mage och kunde inte rå för att jag stirrade. Han hade 6 pack och gud... Han flinade stort innan han drog på sig en vit t-shirt.

''Gillar du vad du ser?'' Flinade han. Jag himmlade med ögonen och gick mot sängen där jag satte mig ner.

''Hur länge har jag sovit. Sedan ett. Alltså typ tre timmar.'' Sa han på ett ungefär.

''Åh...'' Sa jag tyst. Jag la mig ner i sängen och tittade upp i taket.

''Är killarna här?'' Frågade jag nyfiket.

''Hurså?''

''Bara undrade.'' Sa jag änkelt till svars. Det blev tyst en stund innan han gick och satte sig på säng kanten.

''Litar du på mig?'' Frågade han plöstligt. Jag vände blicken åt honom och kollade med en rynka på honom.

''Hurså?'' Frågade jag fortfarande liggandes.

''Litar du på mig? Ja eller nej.'' Frågade han. Vad skulle jag säga? Ja, jag litar på dig och ljuga för honom? Eller säga nej, du är fan kriminäl och vem vet vad du gör? Nej, det är heller inget bra svar. Jag kunde inte ljuga och heller inte säga sanningen. Han tittade fullt allvarligt på mig. Varför plöstligt ställa den frågan?

''Jag vet inte...'' Blev mitt svar. Han fortsatte titta lika allvarligt på mig utan att röra en muskel i ansiktet.

''Ta mig för den jag är, inte för den jag var. Jag lovar att jag är den du kan lita på.'' Sa han plöstligt. Min ögonbryn höjdes och jag tittade förvånat på honom. Jag kände mig hemsk nu... Att inte kunna säga detsamma utan att ljuga.

''Då litar jag väl på dig...'' Sa jag och ett litet leende kröktes på mina läppar. Han la sig jämte mig i sängen och tittade upp i taket. Jag visste inte att han kunde utrycka sig så. Och säga sådant. Han är ju liksom... Bad boy. Men den sidan av honom gillar jag. Jag fortsatte titta på honom med ett leende och vände sedan upp blicken i taket. Jag kunde känna hans lena hand krama om min. Och jag kunde inget mer än att bara lee och fläta ihop våra fingrar.

Här är ännu ett kapitel bara ikväll! Överlycklig att jag hunnit med två kapitel! [okej, båda var ganska kort]. Nästa kommer kanske imorgon om inte på lördag! Kommer inte lägga ut något på söndag [har kalas då] för jag fyller 12 år på måndag! Jippi!♥ Puss&Kram ♥