Reed drog en syl vass kniv mot mitt bara ben. Ett öppet sår bildades och blod rann långsamt längs benet. Men jag vägrade att prata. Ett högt smärtfullt skrik lämnade min strupe och tårar forsade ner för mina kinder. Han gjorde inget mer än att skratta. En bit bort, vid dörren ungefär stod Josh och kollade plågsamt på mig. Jag kan fortfarande inte förstå varför han var här. Varför han stod och led medans dem andra njöt. 

''Prata sötnos.'' Sa Reed och smekte min kind med hans hand. Jag kunde inte göra mer än att bara sitta där och hoppas på att han skulle sluta. Hoppas på att denna eviga plågan skulle ta slut. Josh kunde tydligen inte se på mer utan steg ut ur rummet och stängde dörren efter sig. Reed som fortfarande höll sin kniv i handen gick runt stolen jag satt på och flinade brett.

''Så... Du och Justin?'' Sa han med sitt sliskiga leende. Jag vägrade att svara utan följde bara honom med blicken.

''Om inte du pratar kommer du ångra att du föddes.'' Sa han med sammanbitna käkar och spände blicken i mig. Jag tittade med en mördande blick på honom och spottade honom i ansiktet. Jag hann inte tänka innan jag kände hur hans hand flata träffade min kind med en smäll. Det brände till och jag kände hur kinden bulltade av smärta. Jag stängde mina ögon hårt och kände tårarna komma igen. Visst, jag tål mycket. Men det betyder inte jag är jord av stål. Jag tål en viss mängd. Jag kan bli slagen och sparkad. Men sedan när man gjort det ett par x-antal gånger börjar det gå över styr och smärtan bubblar upp.

''Jag tänker inte berätta någonting för dig! Du är en jävlar kidnappare! Tror du jag skulle berätta!? Hu!? Det finns någonting som heter respekt! Ta och lär dig det!'' Röt jag argt. Han skrattade hest och skakade roat på huvudet.

Hans näve träffade min mage och syret tog snabbt slut. Jag kupade efter luft och kände hur allting började snurra runt omkring mig. Paniken steg och vad jag än gjorde kunde jag inte få in luft i mina lungor. Jag fortsatte att kupa efter luft och hostade tills jag äntligen kunde andas normalt. Utan att ens ge mig en blick gick han ut från rummet och stängde dörren med en smäll. Tårarna sprutade ut. Jag grät och grät och vägrade att sluta. Lugn Noel! Ta det lugnt! Du kommer klara detta. ta det bara lugnt... Sa jag för mig själv. Jag snyftade ett par gånger innan jag tog några djupa andetag och lugnande ner mig. Jag vände blicken bak och fick syn på kniven som Elijah kastade i väggen förut. Den låg drygt en meter ifrån mig. Jag såg chansen att rymma. Jag börjadade hoppa bak med stolen. Det tog tid men när jag väl var framme vid den gungade jag på stolen åt sidorna och ramlade på sidan. Jag sådan tur att kniven låg precis vid mina händer så jag fick ett bra grepp om den och kunde skära upp repen. Jag gnuggade kniven ett tag mot det hårda repet tills det tillslut gick sönder. Jagtog stöd med händerna och satte mig upp och började knyta upp repen som höll fast mina ben. Smärtan ilade genom benet. Faktiskt i hela kroppen så som jag blivit slagen. Jag tog ett steg med det skakade benet men föll pladask på magen då den var alldeles för vinglig och ostabil. Jag ställde mig upp igen och lutade mig mot tegelväggen för att ta mig till dörren. Detta skulle säkert inte sluta bra. Jag som knappt kan gå kommer inte kunna springa härifrån. Plöstligt hörde jag skott avlossas på övervåningen och snabba steg. Jag stelnade till och försökte höra vart stegen ledde. Jag hörde hur någon smög i den knarigga trappan och stegen hördes komma mot mig. Med hjärtat i hallsen riktade jag kniven mot dörren och var rädd för vem som skulle komma in. Jag blunade hårt och väntade på att dörren skulle öppnas. Dörr handtaget öppnades sakta och dörren flög upp med en smäll.

''Noel?'' Hörde jag en bekant röst säga. Den var alldeles för bekant för att behöva tänka efter vem det var. Utan att öppnade mina ögon visste jag exakt vem det var.

''J-Justin?'' Stammade jag fram. Mina ögonlock slog snabbt upp och glädje tårar började rinna längs med mina kinder. Ett lättat leende spred sig på hans läppar och med snabba steg stog han framme vid mig och omfamnade min svaga kropp som föll ihop i hans famn. Jag kände hur lättnaden tog över det hela och tryggheten kom tillbaks. Tårar rann obeskrivligt ner för kinderna och ett litet leende spred sig på mina läppar. 

''Justin... J-jag var så rä-dd.'' Stammade jag fram lik en viskning.

''Shy... Du är trygg nu, okej?'' Sa han och bar upp mig i hans famn. Jag antog att eftersom han tog det så lugnt och inte var rädd över att dem skulle komma så hade han tagit hand om dem. Nu var det sådär igen. Att ändast jag och hann existerade. Det var bara vi två i detta rummet, detta huset och på denna planeten. Han gick med mig ut från rummet och upp för trappan. Han gick en liten bit till innan han sparkade upp dörren som var stängd och gick snabbt mot hans bil som stod parkerad en bit bort. Jag hade min blick fastklistrad på honom och ville inte lämna hans famn. Jag ville bara vara där jag var just nu. Platsen jag nu upptäckt vara mitt favorit ställe. Hans  varma och trygga famn. Han öppnade den ena bil dörren och satte ner mig på stolen och skyndade sig runt bilen och satte sig i förar sätet.

                       

Han vände sig åt mig och tittade med en allvarlig blick på mig.

''Jag låter aldrig någon skada dig igen. Aldrig.'' Sa han med samma allvarliga blick och menade det verkligen Jag nickade svagt och slog ner blicken i mina knän. Han startade motorn och började köra därifrån. Jag kände nu mer hur tyst det blev. Jag var glad att komma därifrån. Och glad att det var han som räddade mig. Jag var trygg, med honom. Jag kände mig säker med skolans bad boy och stadens mafia ledare... Justin. Igentligen borde jag känna mig rädd i hans närvaro och helst vilja vara så långt bort som möjligt från honom. Men det var helt tvärt om. Jag vill vara med honom. Vid alla tid punkter. Jag ville inte känna så. Jag har försökt kämpa emot den känslan. Försöka dölja den med att han är en snut. En mafia ledare. En brottsling. Men det gick inte att förtränga. Jag vet inte om det är så, men... Känslorna jag har för honom är för starka för att kunna stänga ute. Han parkerade bilen på deras grusväg och var snabb med att komma runt på min sida. Han öppnade dörren och hjälpte mig ut. Utan att ens fråga om jag behövde hjälp eller inte tog han egna beslut och tog ett stadigt grepp om mig och bar upp mig i hans famn. Han gick med snabba steg mot dörren och tryckte ner handtaget med armbågen och steg in.

''Justin... Hur gi-'' Stefan avbröt sig själv när han fick syn på mig. 

''Är du okej?'' Frågade han oroligt. Jag öppnade munnen men avbröts av Justin som var snabbare än mig att svara.

''Vad tror du?'' Sa han bittert och steg förbi honom med mig fortfarande i famnen. Han gick förbi vardagsrummet där alla satt och vände blicken på oss.

''Gud mår du bra!?'' Frågade Zack oroligt. Varken jag eller Justin svarade utan fortsatte upp för trappan och sedan in i Justins rum där han la mig ner i sängen och fortsatte sedan in till sitt badrum som låg en bit bort. Jag satte mig försiktigt upp och kollade på det stora såret som kanske var 15 cm långt. Benet var blodigt och detsamma med mina kläder. Jag såg säkert förfärlig ut. Justin kom tillbaks in i rummet med bomulls tussar och en flaska med - sådan som man har för att tvätta sår - sprit. Han satte sig på sängkanten och hällde lite på tussen. Han vände sin blick upp mot mig som ville ha bekräftat att det var okej. Jag nickade långsamt och såg hur han började dutta. Det sved som in i helvete! Jag ryckte till och kramade tecket med händerna för att försöka få bort den obeskrivliga smärtan som bulltade. han fortsatte dutta och när det såg hyfsat bra ut la han sakerna åt sidan. Han gick sedan mot sin garderob/wic och drog ut en t-shirt och ett par mjukis byxor som han sedan kastade åt mig.

''Ta på dig det.'' Sa han och vände sig om. Jag var snabb med att dra av mig tröjan och sedan på med hans och detsamma med byxorna.

''Klar...'' Sa jag tyst och lutade mig bak i sängen. Han vände sig sedan mot mig igen och gick till min sida igen där han satte sig ner.

''Kan... Kan jag sova här?'' Frågade jag tyst. Han log mjukt och nickade.

''Babe... Klockan är 3 på natten. Jag hade inte tänkt köra hem dig såhär sent.'' Sa han med samma mjuka leende. Babe... Jag kände hur det ordet som knappt betydde något värmde mig. Jag log och slog ner blicken på mina ben. Han ställde sig upp och drog tecket över mig och gick runt sängen där han la sig ner och vände blicken upp mot taket. Jag andades tungt ut och vände blicken på honom där han låg. Jag hasade mig upp på armbågarna och böjde mig fram till honom där jag tryckte mina läppar mjukt mot hans sametslena kind och pussade den mjukt.

''Tack...'' Sa jag tyst och la mig till rätta igen. Första gången jag faktiskt gjorde något som inte var mot min vilja. Jag, Noel McCartney. Som lovade sig själv att inte falla för bad boy Justin, kanske gjort det.....