Inlägget är skrivet under kategorin © BIEBSTOORY.BLOGG.SE
Chapter 6. it's now everything starts del 2
''Elijah...'' Sa jag med ihopbitna käkar. Min näve spänndes och jag kände hur ilska bubblade inom mig.
''Du kommer ihåg mig?'' Sa han med ett skratt.
''Tror du jag kan glömma vad du gjort!?'' Sa jag bittert.
''Chilla Justin. Det var för ett år sedan.'' Sa han lugnt. Jag kunde höra hur han flinade. Det äcklade mig av att bara höra hans andetag.
''Ett år sen ja. Men tror du jag glömmer det helt plöstligt? Nej, tyvärr! Du står på listan av dem jag vill döda och kommer döda. Hämden kommer.'' Fräste jag argt och bet ihop.
''Så det är så du vill ha det? Visst, då får vi väl se om du är redo nu. Antar att kändis brachen tog slut. Inga fans. Inget crew. Inga som bryr sig. Du har ingen som bryr sig om dig. Tror du då någon plöstligt undrar vart du tagit vägen när jag dödat dig? Tror inte det. Lycka till bror. Det lär du behöva...'' Sa han med en hes stämma och la sedan på. Näven knöt sig och hela jag var fylld av ilska. Jag ville hitta honom och slå honom tills dötts! Den jäveln får inte komma undan med detta också. Bror... Det är de sista jag någonsin kommer vilja bli med honom. Efter några få sekunder kände jag hur min magen knöt sig. Det gjorde ont och jag kände hur det bränndes under ögon locken. Tårar ville ut men jag vägrade... Att gråta. Inte nu. Inte bland en massa folk. Nej, jag ville aldrig gråta. Jag ville inte visa mig svag. Jag ville inte visa min svaga sida och min svaga punkt. Mina döda familj. Jag slöt ögonen för att försöka få bort tårarna och vände sedan blicken upp mot himmlen. Kommer dem någonsin förlåta mig för det jag gjort det senaste året?
''Justin! Kom igen nu! Dem väntar på dig där ute!'' Skrek Scooter i full halls och kom springandes mot mig med ett leende. Ett brett leende spred sig på mina läppar och jag kände hur jag blev alldeles varm i kroppen. Tusentals tjejer och killar väntar på just mig. Att få se mig och höra mig. Röra mig. Och uppleva något stort i deras liv. Saken som varenda en där ute har väntat på i evigheter. Och idag. Idag ska jag vara samma gammla Justin. Trevlig och rolig. Den jag är.
''Jag kommer!'' Sa jag och började jogga mot porten där vi skulle ut. Det var ingen konsert. Och ingen Meet&Greet. Utan bara gå ut. Ut som en vanlig person. Kanske någon autograf hit och något foto dit. Men det bästa med det hela är att dem är så underbara. Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren. Stängsel fanns i en gång till bilen jag skulle åka med. Massvis av skrikande fans stod utanför stänslerna och vinkade glatt mot mig. Med penna och papper i händerna. Jag började gå ut med ett brett leende och vinkade åt dem. Jag steg fram till en liten tjej som såg ut att vara 5 år.
''Hej sötnos.'' Sa jag med ett mjukt leende. Hon log generat och sträckte fram en utav mina skivor [believe] och en svart penna.
''Vill du ha en autograf?'' Gissade jag. Hon nickade blygt och log smått.
''Självklart!'' Log jag och tog vänligt emot skvan och pennan och gjorde mitt. Skrev snabbt min autograf och gav det sedan till henne.
''Varsågod sötnos.'' Log jag innan jag fortsatte till andra sidan och skrev några till autos och tog några foton innan jag fortsatte in i bilen. Scooter och Ryan stängde efter sig och satte sig i säterna jämte mig.
''Då är det hem va?'' Frågade Kenny som satt och körde. Det var inte en fråga utan. För han visste att jag skulle hem. Eftersom han körde.
''Jepp. Efter tre månader. Så ska jag äntligen få se dem!'' Sa jag spännt med ett flin. Tre månader utan sin familj är jobbigt. Att bara höra dem genom telefon och via videochatt är inte likadant som att få krama dem och kunna känna deras dofter. Veta att man inte ser dem genom en skärm utan faktiskt på riktigt. Jazzy fyllde fem igår och Jaxon fyllde tre för någon månad sedan. En hel resväska full av presenter har jag med mig. Bara för dem. Och något till mamma och pappa. Jag kände hur bilen saktade in och jag kunde se det vita huset framför oss. Vanligtvist så brukar Jazzy och Jaxon komma springades mot mig när dem väl sätt bilen. Men tydligen inte denna gånge. Klockan var ganska mycket. Och inga lampor tända där inne. Dem visste att jag skulle komma hem idag. Jag är säker på att jag sa det till dem flertals av gånger. Men dem kanske sover? Kanske inte mamma och pappa men småttingarna. Vi steg ur bilen och tog mina väskor innan vi gick mot dörren. Jag knackade med näven och väntade ett tag. Ingen kom och öppnade så jag knackade igen. Och igen. Och igen. Var dem iväg? Tillsut tog jag fram nyckeln som låg under krukan och låste upp. Jag steg in först av alla och kollade mig omkring. Det var mörkt överallt och jag kunde inte skymmta någon.
''Är du säker på att du sa att du skulle komma idag?'' Frågade Kenny osäkert.
''Ja! Flera gånger!'' Sa jag. Men nu började jag tvivla. Om jag verkligen gjorde det. Men det gjorde jag va? Jag ställde väskorna i hallen och började ta några steg in.
''Hallå? Är det någon hemma?'' Ropade jag. Inget svar. Så jag gick upp för trappan och började gå mot Jazzy och Jaxons rum. Jag öppnade dörren och kunde skymmta dem ligga i sängarna. Ett leende spred sig på mina läppar och jag smög sakta fram och satte mig på Jazzys sängkant. Hon hade täcket uppdraget över hela ansiktet så jag drog snabbt ner det för jag trodde att hon lekte men blev chockad när jag fick syn på.... Ett högt skrik lämnade min strupe och tårar strömmade ner för mina kinder.
''Nej Jazmyn! Nej! Det är inte sant!'' Skrek jag gråtandes. Jag sprang över till Jaxons säng och drog bort hans täcke. Synen var hemsk. Små blodiga kroppar. Jag skrek av ånger och grät. Jag ställde mgi hastigt upp och sprang till badrummet och fick syn på mamma. Hon låg i badkaret... Död. Vattnet var inte bara vatten. Utan blod. Det var fullt med blod. Och pappa låg död på golvet. Jag ville inte tro på det. Jag ville inte se det. jag ville inte veta av det. Jag kunde höra steg komma mot mig och snart stod Kenny jämte mig. Lika chockad och med tårar rinnandes ner för hans kinder.
''Kom Justin.'' Sa jag och försökte hålla inne tårarna medans han drog mig därifrån. Dem får inte vara döda. Dem får inte- Jag med avbruten av mitt dramatiska tänkande då jag fick syn på en lapp liggandes på golvet. Jag tog hastigt tag i den och väcklade upp den så jag kunde läsa.
''Justin Bieber. Jag antar att du fått se din familj död. Dina syskon. Väldigt söta må jag säga. Och dina föräldrar. Vädligt trevliga. Men tyvärr kom du försent. Dem är döda vare sig du tror på det eller ej. Detta är ingen dröm om du tror det. Detta är verkligt. Hämnd för det du gjort... Elijah.''
Jag skakade bort tankarna och tog några djupa andetag innan jag började gå mot läktaren där killarna satt. Damon vände sin blick mot mig och jag gav honom en blick som tydde det-var-han. Han tittade storögt på mig och knuffade till Stefan och viskade något åt honom så han tittade förvånat på mig. När jag väl kommit fram till dem öste dem på med frågor.
''Var det Elijah? Ringde han dig? Vad sa han? Vad kommer hända nu? Kommer han komma till New York? Är vi körda?'' Jag kunde inte ta in allt dem frågade och shyshade dem snabbt.
''Det var Elijah. Och jag vet inte. Jag kanske... Sa att jag skulle hämnas.Och kanske nämnde det med min familj.'' Sa jag med en suck och kliade mig nervöst i nacken.
''Justin. Förr eller senare skulle det blivit så. Antar att vi bara måste vara på vår vakt?'' Sa Damon stöttande och la en hand på min axel.
''Vi är med dig vad som än händer.'' Sa Stefan och log.
''Alltid Bieber.'' Höll dem andra med. Vi var som en familj. Alla fem. Efter allt som hänt har vi hållit ihop och stått upp för varandra.
''På liv och död så håller vi ihop.'' Ville jag få bekräftat. Alla nickade och höll med. Well... Jag har typ startat krig mellan The Outlowers och Sliders. Vad ska jag säga? Det är nu allting startar....
Krig? Really? Ni fick reda på hur dem typ dog och vad som hänt i det förflutna. Kort! jag vet! Men hann inte med mer. Sorry! Men hoppas ni gillade kapitlet! För hoppningsvis kommer det ett till imorn eftersom det blev så kort! Puss&Kram ♥♥
Kommentarer
Anonym säger:
Grymt bra! Grät när jag läste flashbacken! Så himmla bra! Längtar sjukt mycket till nästa!
Anonym säger:
ö
Trackback
