Jag sprang, så snabbt att det blev alldeles torrt i min hals. Varken syre eller saliv ville ner. En rädd blick slängde jag snabbt bak, kunde fortfarande skymta honom komma i full fart efter mig. 

’’Hayden!’’ Skrek jag panikslaget och hoppades att han skulle förstå hur rädd jag var. Att han skulle sluta. Men tror ni han gjorde det? Nej. Han fortsatte. Men denna gången med ett brett flin på läpparna. Jag svängde in till en återvändsgränd. Tårarna letade sig fram i ögonen. Men jag vägrade att visa mig svag. Jag tittade mig omkring. Fann en dörr på den högra väggen och slängde mig åt det hållet, men Hayden hann se mig innan jag tagit mig igenom dörrgången. Jag började springa igen, fortfarande inte medveten om vart jag var. Olika mörka gångar - som de uppradade hyllorna med lådor bildade - stod nu framför mig. De var precis som om de skrek efter mig, ville att jag skulle in, gömma mig. Jag slängde en snabb blick bakåt, bet mig hårt i kinden så en besk blodsmak spred sig i munnen innan jag sprang in i en utav gångarna utan att tänka efter. En sekund efter kunde jag höra dörren smälla upp. Tunga, hotfulla steg ökade mot mitt håll. Tills han stannade tvärt när han mött de mörka gångarna. Tvekat precis som jag, men slutligen stigit in. Med hopknipna ögon hoppades jag på att det inte var min gång han stigit in i. Jag lät några osäkra sekunder passera innan jag slog upp ögonlocken igen. Hörde varken honom eller någonting annat.

’’Noah! Jag vill bara prata med dig.’’ Kallade han mitt namn i en hög ton som ekade bland de alla smala väggarna. Jag svalde hårt, önskade att jag stannat kvar där hemma med Justin. Där jag visste att jag var trygg.

’’Noah!’’ Ropade han återigen. Hela jag ryckte till, slutade andas, höll andan, spärrade upp ögonen, släppte ut de innehållna andetaget. Darrade. Darrade så mycket att jag trodde att jag blivit sjuk. Tills allting plötsligt slutade. Jag stelnade till när det plötsligt vibrerade i bakfickan. Snabbt grep jag tag om min mobil och kollade på skärmen som lös upp hela mitt ansikte. Med stora bokstäver stod det Justins namn med en bild på oss två i bakgrund. Jag lyssnade efter Hayden som lyckats gått en bit bort från mig.

’’Justin.’’ Viskade jag med rädsla i rösten. 

’’Noah, var fan är du? Klockan är snart 11!’’ Sa han lätt oroligt. ’’Justin… J-ag behöver din hjä-lp.’’ Stammade jag medan jag försökte kolla mig runt för en utväg.

’’Vad har hänt Noah? Berätta för mig vart du är så kommer jag och hämtar dig.’’ 

’’Nej. Han kommer döda dig. Du får inte komma hit.’’ Jag skakade snabbt på huvudet trots att jag mer än allt annat ville att han skulle komma hit. Jag behövde honom. Jag behövde hans överbeskyddande sida, önskade att han var påväg och snart skulle krama mig så jag åter kunde känna mig trygg.

’’Vem, Noah? Vem är det som vill döda mig?’’

’’Hayden. H-ayden… Jag… En kille… Han… Skynda dig Justin!’’ Sa jag när jag inte visste vart jag skulle börja.

’’Stanna där du är, jag är påväg.’’ Sa han stelt och la sedan på. Jag sjönk ner på det kalla betonggolvet. Slöt mina tårfyllda ögon och lät de vattnas om mina kinder. Samma rädsla som inträffat under misshandeln dök upp nu. Och aldrig i hela mitt liv har jag känt mig så illa till mods, precis som den gången, precis som nu. 

’’Noah! Stig fucking fram innan jag skadar dig!’’ Skrek Hayden högt. Jag ryckte till. Pressade mina knän tätt intill min överkropp. ’’Och du vet att jag inte vill det,’’ Sa han i en lugnare ton. Jag bestämde mig snabbt för att ställa mig upp, försöka göra någonting åt min rädsla. Utnyttja tiden jag  har kvar av mitt liv. För vem vet, Hayden kanske är en sådan hjärtlös människa att han faktiskt dödar mig.  

Den dominanta trappan ledde mig upp till huvudsalen, där all folk satt. All folk som fanns kvar. De massiva fönstrena släppte in en stor mängd solsken som träffar rätt in i mina ögon. Jag skuggade mitt ansikte med handen strax ovanför mina ögonbryn. Tanken av all makt han borde ha var frestande. Frestande nog att vilja döda varenda en och ta all den makten själv. Men nu var det inte det jag var här för, nu var det viktigare saker som väntade på att bli upptagna i ett samtal.

’’Drake väntar på dig i rum nummer åtta.’’ Sa kvinnan i receptionen. Jag nickade, med ett charmigt - men påtvingat - leende. Mina steg ledde mig till rum nummer åtta, på våningen högst upp, där chefen satt. Inte min chef, utan chefen över alla andra ligor som låg i västra Vegas.

’’Bieber, long time no see.’’ Han sken upp i ett grassiest leende och ställde sig upp på benen för att kunna skaka min hand över hans bord framför sig.

’’Drake, jag håller med, det var länge sedan.’’ Jag försökte se så lugn och trevligt ut som möjligt, trots att jag ville hoppa in på samtalet direkt.

’’Så,’’ Han harklade sig, sjönk ner i sin stol medan jag sjönk ner i den mindre bekväma stolen.

’’vad kan jag göra för dig?’’ Återigen så log han, precis likadant och försökte se så proffsig ut som möjligt. 

’’Jag skulle vilja ha lite information, då jag vet att du är en av dom som har mest koll på alla ligor.’’ Jag log politiskt och tittade väntande på honom.

’’Namn?’’

’’Nigel.’’

’’Vad har dom nu gjort?’’ Suckade han.

’’Några affärer de inte… Betalat ännu.’’ 

’’Ljuger du nu, Bieber?’’

’’Nej, Drake, självklart inte.’’ Lier lier, det stinker lögner om mig. Det borde han veta vid detta lag. 

’’Bra, för du vet att jag har noll tolerans för folk som ljuger för mig, dont you?’’

’’Hittat något?’’ Jag struntade i att svara. Vilket han märkte och blev smått stött.

’’Jag kan tyvärr inte ge dig någon information, Bieber.’’ Han skakade på huvudet och stängde ner sin dator igen. Fuck. That. Idiot. Jag skulle visa honom vem som bestämde. Jag skulle visa honom vem som styrde. Trots att jag mycket väl var medveten om att han var chefen. Men det fanns ingen, som någonsin skulle kunna tvinga mig att göra någonting emot min vilja. Jag blickade upp från golvet och såg hans mörka ögon möta mina. Han hade ingen aning om vad som hände när folk inte lydde mina order. Ett flin spreds på mina läppar.

’’Jag trodde väl det.’’ Jag lät mig själv se besviken ut, sända vibbarna om att jag skulle gå utan någonting i handen, utan att begära någonting alls. Han kände mig så fucking dåligt. 

’’Då får jag be dig att gå, Bieber. Det finns gått om gäng här i Vegas där du säkert hittar den informationen du söker.’’ Han räckte fram sin hand mot mig. Jag tittade ner på den. Funderade ett tag på om jag kanske skulle låta detta passera och för en gång skull inte ge mig på en av de största maffiagängen. Fuck it. Jag är Justin Bieber. Inte en jävla chans att jag låter Drake slippa undan så enkelt. Det är inte likt mig. Jag grep tag om hans hand. Först lät jag min blick förbli mjuk, innan både greppet om hans hand och mina ögon hårdnade.

’’Du känner inte mig, Drake. Jag kan se att du är en fucking pussy utan erfarenheter.’’ Morrade jag och lät min lediga hand hårt knutas och sedan skjutas mot hans ansikte. Den träffade hans käkben och fick min hand att känna av en dold smärta samtidigt som hans huvud flög åt sidan. Med mitt ben träffade jag hans mage med en spark och fick honom att hosta blod på marken. Men vad jag inte tänkt på, var att han inte var ensam. Jag vände mig om, men hade inte förväntat mig en sådan stor smärta som just då inträffade. En knutnäve prickade rätt i ansiktet och fick mig att flyga ner mot marken. Fuck.

’’Jag kommer döda din fucking hor-pojkvän. Skjuta honom, plåga honom medan du tittar på. Slita ut hans fucking hjärta.’’ Hans morrande röst ekade mellan väggarna som hårt studsade emot mig. Jag knep ihop med ögonen och tvingade ur mig orden som åkte, gång på gång, i huvudet. 

’’Varför gör du såhär mot mig?’’ Frågade jag högt. Hörde honom skratta i en överväldiga ton jag hatade. Obehagliga rysningar for igenom min kropp. Hans mäktiga, höga röst satte åter igång.

’’You know the answer, Noah. Du vet det fucking svaret!’’ Skrek han det sista. ’’Om jag hade vetat, skulle jag då stått här, alldeles förvirrad som nu?’’

’’Hora, du talar inte till mig på det viset!’’

’’Jag talat till dig, hur. Fucking. Jag. Vill.’’ Sa jag uppkäftigt och kände hur jag långsamt fick allt mer skinn på näsan. När jag visste ordet av det så hade någon - Hayden - gripit tag om min överarm och kastat mig ut i den ljusare delen av rummet. Jag kände hur smärta bultade i huvudet, hur det sved och hur blod droppade från pannan. Min hand höjdes mot mitt framhuvud, la handflatan på såret och försökte stoppa det lilla blodflödet.

’’Fortfarande kaxig, Noah?’’ Han spände sina nävar och stirrade hånande på mig. Jag tittade upp, mötte hans hatfulla ögon och spottade på hans skor. Jag vägrade att visa att jag gett upp. Att jag gett upp mitt hopp om att komma härifrån, bort från honom. Jag morrade till, tog ett stort kliv mot mig och tog tag om mitt hår. Han ryckte hårt vilket fick mig att tjuta till av smärta medan tårarna snabbt letade sig fram.

’’Fuck it Hayden. Släpp henne.’’ Hörde jag en mörk och hotfull röst morra. Jag kände hur jag föll ihop på marken när Haydens knutna näve släppt taget om mitt hårfäste. Illa månde byggdes snabbt upp i magen som staplande pinnar. Synen var suddig, allting snurrade och var mörkt. Jag blinkade till. Hörde höga röster, höga smällar.

’’Han kommer… Precis som med… Det vet du din fucking…’’ Jag hörde bara några få ord av vad som lämnade Haydens mun, vilket jag kanske skulle vara glad över?

’’Stick Hayden! Lägger du ett finger på henne igen vet du vad som väntar.’’ Hörde jag Justin skrika aggressivt. För en stund blev det tyst. Så tyst att jag trodde att jag kanske var död. Men synen kom tillbaka, känseln och allt där emellan. Plötsligt låg jag i Justins famn, precis som han gjort när han råkat illa ute.

’’Baby,’’ Viskade han och strök bort de håret som låg klistrad mot min panna. ’’du är okej nu.’’

’’Är Hayden död?’’ Frågade jag trots att jag visste svaret.

’’Jag lät pussyn gå.’’

’’To bad. Jag trodde jag skulle bli av med honom.’’

’’You will. Han lär aldrig se på dig mer, jag lovade att döda honom, om han någonsin lägger ett finger på dig igen.’’ Han flinade torts alla omständigheter, trots allt konstigt som plötsligt skett denna kväll.

’’Du bryter mot min regel.’’ Jag skrattade, men kände hur det stack till i revbenet när det lämnade mina läppar och stoppade mig själv från att fortsätta.

’’Jag bryr mig mer om dig än om några dumma regler.’’