’’Är du dum i huvudet eller!?’’ Viskade jag frustrerat. ’’Du kunde dödat honom för i helvete.’’ Viskade jag sedan. Han struntade i vad jag tyckte. Han struntade i vad jag ville. Han gjorde precis som sin vilja löd, vare sig folk tyckte illa om honom efteråt eller inte. Han var okontrollerbar.

Jag drog honom frustrerat in på damernas, säkrade att alla båsen var tomma, innan jag låste dörren till damernas rum och vände mig mot Justin. Hans ansikte var blodig. Hans läpp var svullen och sprucken, blod rann från både munnen och näsan. Jag suckade högt och ställde honom mot den vita kakelväggen. 

’’Vad fan tänkte du med.’’ Muttrade jag medan jag drog åt mina några papperslappar, blötte dom och började försiktigt torka hans sår rena.

’’Vad fan tänkte han med när han kallade dig hora?’’ Morrade han tillbaks.

’’Den idioten har ingen hjärna, och tar därefter dåliga beslut. Men det betyder inte att du ska ta efter honom och slå honom. Okej?’’ Jag förstod inte vad som flyget i honom. Att slå Hayden? Tanken hade varit frestande. Mycket frestande. Men jag visste att det inte skulle bli ett bra beslut. För det första, det skulle inte funka att en ynklig tjej som jag kunde klå en biffig kille som Hayden. Och för det andra, det kändes inte rätt att slå honom rätt upp och ner, även fast det var något man gärna ville när man blivit kallad hora. Jag är bättre än så. Jag vet bättre än att sköta mina problem med våld.

’’Han förtjänar det. Och du kunde inte göra något åt det.’’

’’Kanske… Men jag ville inte göra någonting. Jag går inte fram till folk och slår ner dom när någon snackar skit om mig, eller inte gör som jag vill. Jag handskas med detta genom att ignorera honom.’’ Svarade jag och höjde på ögonbrynen.

’’Största skämtet idag Noah. Killar som honom ska behandlas med våld. De lär sig inte på andra sätt.’’ Trotsade han.

’’Men då ska de fucking idioterna inte lära sig då. Jag slår inte folk. Och du gör heller det inte åt mig. Förstår du Justin?’’ Jag spände min blick i honom för att han skulle förstå allvaret i detta. Jag var inte normal. Jag var ingen snäll liten flicka som lyssnade på mamma. Det har man förstår. Och det var inget nytt. Men när våld blandas in. Där går gränsen för vad jag kan bryta. Jag är inte kriminell, jag är ingen misshandlare. Han vägrade att möta min blick, han vägrade att svara.

’’Justin!’’ Tjöt jag tyst och la min hand på hans kind så hans ögon flög som en pil mot mina ögon. Han himlade lätt med dom, steg undan från mig och vände sig åter mot mig.

’’Fine. Men jag lovar inget.’’ Han suckade bekymrat. ’’Du måste!’’ Tjatade jag. ’’Who gives a shit, jag lovar. Men om någon behandlar dig illa, eller säger någonting oacceptabelt om dig… Fuck this Noah. Jag kommer slå ner varenda än trots att jag lovat. För jag struntar i dina mesiga regler då.’’ Grymtade han nonchalant.

’’Du är förjävlig. Hopplös. Jag ger upp. Gör vad du vill, Justin. Men du kommer få all skit.’’ Jag höll upp mina händer i gesten att jag gav upp. Han flinade brett. Stolt över att han vann diskussionen. Stolt över att han gav mig makten att ’skydda’ mig.

’’Right choice baby.’’ Han grep tag om min midja och låste upp dörren, steg ut med det flotta leendet och började gå igenom korridoren. Precis som om ingenting hänt. Precis som en vanlig dag. Men trots hans självsäkra sida, så var jag lätt skakig. Hora. En hora? Jag är ingen hora, eller hur? Eller är jag? Fan. Nej. Noah. Fötterna på jorden. Du vet vem du är. Du vet vad du gjort. Du vet vad som är sant. Och du vet vad som inte är det. Jag klistrade ett leende på läpparna när vi gick förbi Hayden som satt utanför receptionen med en ispåse på huvudet. Det var inte jag som förlorade något på detta. eller jo. Det gjorde jag, folk trodde någonting som inte stämde. Folk trodde illa om mig - men jag förlorade fortfarande ingenting, det var deras förlust. Men vem var det som förlorade när alla fick reda på att det inte var sant? Jo, Hayden. Asset som förrått mig.

’’Vi glömmer detta, låter det bra?’’ Han drog mig närmre hans vara kropp.

’’Svårt att glömma efter allt som hänt.’’ Smackade jag med läpparna.

’’Det är enkelt. Lägg inte din kraft på att tänka på den fucking hycklaren. Han är inte värd att bli tänkt på.’’

Det var mörkt. Jag kunde höra mina andetag lämna mina läppar. Höra mina egna hjärtslag och höra vinden susa i trädens löv. Det hade ännu inte blivit kallt, vilket var tur för mig som endast bar ett tunt plagg. Klockan var runt 10. Jag har egentligen ingen aning om varför jag är ute och går vid denna tiden, när jag mycket väl vet hur gärna min mor vill ha mig hemma redan innan 8. Då faror gömmer sig vid varje hörn. Men nu bodde jag med Justin, en bit från henne, en stor distans från hennes oroliga sida. Ett stort steg från vad jag får göra. Sen när brydde jag mig? Aldrig. Vänta, jo. På sista tiden. Jag suckade och drog mina armar runt min överkropp desperat av värme trots den milda natten. Jag kollade mig omkring, ville inte finna någon på gatan. Ville vara den ända på gatan, den ända i staden, den ända på jorden. Men samtidigt ville jag kretsa bland folk, slippa känna mig ensam. Försöka känna mig normal. Men jag är normal, eller hur? Jag himlade med ögonen åt min ständiga osäkra sida och önskade att jag kunde sluta tvivla på mig själv. Plötsligt knakade till en bit bort. Jag pressade mig panikslaget mot tegelväggen, höll inne andan som försökte pressa sig ut mellan mina läppar.

’’Fuck din jävla idiot!’’ Kunde jag höra någon ryta i full hals. Det fick min kropp att frysa till is. Jag spetsade öronen, försökte lyssna på de manliga rösterna. Den ena lät arg och full av hat, besvikelse. Med den andra var ynklig, näst intill rädd, lite osäker i sitt sätt att tala. Försiktigt, försiktigt, tystare än någonsin förr, lät jag mig själv sticka fram mitt huvud vid hörnet. Såg en man med en luva över huvudet, jag var inte kapabel till att se ansiktet då han stod i profil. Jag var heller inte säker på om jag fick tillfälle att göra det så skulle jag vilja, nej, jag var mer rädd att veta vem som gömde sig där. Den andra killen - som jag antog var den ynkliga av dom - stod i profil som den andra. Någonting var väldigt bekant med denna killen. Någonting med hans kroppsbyggnad, färgerna jag kunde luska fram i mörkret, dragen i hans ansikte jag kunde tyda. Jag kisade med ögonen, försökte komma på vad. Vad var så bekant?

’’Du var ett fucking vrak! Helt tvärt emot vad han beordrat dig, fattade du inte det!? Hu? Kan du inte ta emot några fucking enkla instruktioner!?’’ Skrek luvmannen.

’’Jag… Det blev inte som planerat.’’ Mumlade den andra svagt. ’’Menar du det, Hay!? Du fucking anföll honom, spred rykten om den fucking tjejen!’’ Hans gälla röst gled in i örat. Jag svalde hårt. Hay? Anföll? Rykten om en tjej? Tjejen som är… Jag. Hans byte som var, Justin. Hay, som är ett smeknamn för Hayden?

’’Du skulle inte göra det till en sådan fucking stor sak. Du får ta hand om detta nu, fixa vad du ställt till med. Döda hennes fucking livvakt.’’ Luvmannen höll sitt pekfinger mot honom. Jag kände mig genast yr, syret vägrade nå mina lungor. Jag backade, helt utan kontroll, panikslaget och i rädsla. I oturens tid stötte jag till en container som befunnit sig bakom mig. Jag drog för andan, slängde min blick åt deras håll och fick dom att slå blickarna mot mig. De stod och stirrade ett långt tag innan den svartklädda luvmannen gav ett tecken som fick Hayden att börja gå emot mig. Helvete.