’’Har han inte berättat?’’ Trenton rynkade pannan, men lät leendet behållas där det var. Förvirring kunde speglas i mina ögon.  

’’Berättat vaddå?’’ Frågade jag vagt. Alla tre sneglade smått på varandra.

’’Han har dragit till Vegas.’’

Mina ögon förstorades och hjärtat gav ifrån sig ett hårt, markerat slag i bröstkorgen.

’’V-Vegas?’’ Stammade jag chockat. ’’Han hade några affärer att hantera.’’ Tyson ryckte smått på axlarna.

’’Vegas…’’ Mumlade jag ännu en gång, ’’det senaste samtalet vi hade var ett bråk, så nej. Han har inte talat om att han skulle åka till Vegas för mig.’’ Jag rullade in läpparna och svalde med halsen som kändes grustorr.

’’Vet ni när han kommer hem?’’

’’Någon är visst intresserad av Justin.’’ De alla flinade. ’’Käften. Jag vill bara veta, eftersom han i princip bor med mig.’’

’’Vilken ursäkt, Noah.’’ Skakade Trenton på huvudet. Hans tvilling Tyson flinade någon sekund efter hans mening blivit sagd.

’’Ni är så himla barnsliga.’’ Himlade jag irriterat med ögonen. De skrattade högt. Travis arm sattes runt min höft, drog mig tätt intill honom och log. Precis i den sekunden, på parkeringen vid deras bil, kom personen som skulle missförstå allt på en gång. Nämligen Hayden. Han slängde en blick mot oss, som inte tydde någonting, innan han fortsatte mot sin egna bil. Jag bet mig i kinden. 

’’Kan ni skjutsa mig hem?’’ Jag tittade upp mot Travis och log mjukt. Han nickade. ’’Det är klart Noah. No problem.’’ Sa han sedan och ledde mig mot deras bil som stod någon halv meter ifrån oss. Jag orkade inte att ta tag i Haydens problem han hade om killar jag umgås med. Det var… Bisarrt, att han inte kunde lita på mig. Jag rynkade pannan åt mina egna tankar. Och andra sidan var jag och Hayden inte ens tillsammans, vi var inte mer än vad jag och Justin var. Vi var till och med mindre än så. Skillnaden mellan Justin och Hayden var att jag hade känslor för Hay, men med Justin var det bara… Det fanns inte ens ord att beskriva hur jag kände för honom. Och när jag tänkte det, så menade jag inte att han betydde så mycket att jag inte kunde finna ord, utan att våran relation inte gick att beskriva. Den var… Udda. Den fanns inte med på kartan. Det var nog inte normalt? Men har jag någonsin haft någonting normalt i mitt liv? Svaret på den fråga var, nej.

’’Hur är Justin mot dig? Behandlar han dig väl?’’ Travis mötte min blick i backspegeln. Jag bröt den snabbt och lät blicken glida ut mot fönstret.

’’Justin är som han är. Så det finns inget att säga.’’ Ryckte jag på axlarna. ’’Misshandlar han dig? Har han försökt sig på något du inte vill?’’ Blev Tyson och Trenton allt mer orolig i baksätet. Jag suckade, men kunde inte låta bli att undgå att le när jag såg hur mycket det brydde sig om mig.

’’Nej, så låg är han inte,’’ Jag smackade med läpparna och harklade mig smått ’’men han är väl… Okej. Uppkäftig är han allt, hela tiden. Annars sköter han väl sig.’’ De nickade lättat. Efter de sa ingen utav oss något mer. Det var alldeles tyst. En skön, lugn, tystnad. Trots att de verkade lugna så kunde jag inte ta efter dom, jag var smått nyfiken över vad Justin gjorde i Vegas. Jag var - fan att jag erkänner detta - faktiskt orolig. Ja, ni hörde alldeles rätt. Noah McCall är orolig över Justin Bieber. Och det kunde jag inte rå för. Jag kunde inte stänga av alla känslor, då skulle allting varit så mycket enklare här i livet. Men nu, nu var det inte så. Intrasslad i mina tankar blev jag inte medveten om att bilen stannat förrän en stund efteråt.

’’Har ni lust att hålla mig sällskap en stund?’’ Jag höjde på ögonbrynen och lät mungiporna höjas mot näsan. 

’’Sure, vi har ändå inget bättre för oss.’’ Blinkade Travis och steg ut med dom andra.

De sista popcorn-bitarna lät jag glida ner i papperskorgen innan jag trött stampade mot sovrummet. Jag hade tidigare i kväll ändrat till mindre fina och mer bekväma kläder. Sedan fullkomligt glömt bort tiden med killarna till sällskap och sömndrucket kollat på klockan som varit över 2 på natten. Jag slängde mig matt på sängens mjuka madrass och hörde hur fjädringen knarrade undertill med ett trött stön. Justin hade jag helt glömt bort under de 3 filmerna vi kollat på. Men någonstans, djupt där inne, kunde jag fortfarande känna hur ensamt det var.

’’Inte bio, jag har lyckats tröttna på filmer.’’ Skakade jag på huvudet. Hayden sneglade ner på mig med ett snett flin.

’’En fin middag då?’’ Gav han som förslag. Ännu en gång suckade jag. ’’Jag har redan ätit mig mätt på Starbucks.’’ Log jag med ett fnitter. Han skakade på huvudet medan ett skratt lämnade hans läppar.

’’Du är omöjlig, vet du det?’’

’’Många säger det ja.’’ Skämtade jag med min torra humor. Han lät sin arm vila runt mina axlar. Jag kisade med ögonen när solen tagit sig förbi de tjocka, vita molnen med ett svisch. Men lyckades trots det möta hans havsblåa ögon.

’’Har du något förslag då?’’ La han huvudet på sned. Denna gången var det varken jag eller Hayden som tagit initiativ till att träffas. Utan det var Phenelopys ide. Hon hade fått mig att krocka med honom utanför Starbucks, sedan gett båda ett brett leende som glänste, innan hon försvunnit och bara lämnat oss där. Efter det var vi tvungna att göra någonting. Men jag klagade inte. Det var bara en tidsfråga innan jag skulle ställa frågan att träffas igen. Jag får även tacka Penny senare, för tankarna om Justins plötsligt försvinnande oroade mig, han hade inte kommit tillbaka, men att vara runt Hayden fick mig att slappna av och låta alla tunga funderingar att blåsas bort.

’’Vi kan väl bara umgås, hemma hos mig?’’ Jag log så sött jag förmådde mig själv att le och hoppades på att min ide skulle gå hem.

’’Det låter som ett bra förslag.’’ Skrattade han och kramade mig med sin ena arm runt min midja denna gången.

Fuck. That. Idiot. Jag skulle visa honom vem som bestämde. Jag skulle visa honom vem som styrde. Trots att jag mycket väl var medveten om att han var chefen. Men det fanns ingen, som någonsin skulle kunna tvinga mig att göra någonting emot min vilja. Jag blickade upp från golvet och såg hans mörka ögon möta mina. Han hade ingen aning om vad som hände när folk inte lydde mina order. Ett flin spreds på mina läppar.

’’Drake,’’ Harklade jag mig och fick mig ståendes efter en sekund i tystnad. ’’du vet hur mycket jag ogillar ett nej, visst gör du?’’ Jag kunde känna hur pulsen ökade, hur adrenalinet och ilskan var som en tickande bomb som när som helst ville explodera.

’’Jag trodde väl det.’’ Jag lät mig själv se besviken ut, sända vibbarna om att jag skulle gå utan någonting i handen, utan att begära någonting alls. Han kände mig så fucking dåligt. 

’’Då får jag be dig att gå, Bieber. Det finns gått om gäng här i Vegas där du säkert hittar den informationen du söker.’’ Han räckte fram sin hand mot mig. Jag tittade ner på den. Funderade ett tag på om jag kanske skulle låta detta passera och för en gång skull inte ge mig på en av de största maffiagängen. Fuck it. Jag är Justin Bieber. Inte en jävla chans att jag låter Drake slippa undan så enkelt. Det är inte likt mig. Jag grep tag om hans hand. Först lät jag min blick förbli mjuk, innan både greppet om hans hand och mina ögon hårdnade.

’’Du känner inte mig, Drake. Jag kan se att du är en fucking pussy utan erfarenheter.’’ Morrade jag och lät min lediga hand hårt knutas och sedan skjutas mot hans ansikte. Den träffade hans käkben och fick min hand att känna av en dold smärta samtidigt som hans huvud flög åt sidan. Med mitt ben träffade jag hans mage med en spark och fick honom att hosta blod på marken. Men vad jag inte tänkt på, var att han inte var ensam. Jag vände mig om, men hade inte förväntat mig en sådan stor smärta som just då inträffade. En knutnäve prickade rätt i ansiktet och fick mig att flyga ner mot marken. Fuck.

’’Nej, det är fortfarande inget mellan oss, han bara… Ogillar dig.’’ Jag drog generat en hårslinga bakom örat när jag såg hans sneda leende.

’’Han verkar väldigt överbeskyddande.’’ Mumlade han svagt när hans jacka flög på honom.

’’Och det är han. Precis som min bror.’’ Skrattade jag och korsade armarna mjukt framför bröstkorgen.

’’Tack för en underbar kväll, Noah. Vi ses i morgon.’’ Han log charmigt - som vanligt - och sträckte sig förvånansvärt mot mitt ansikte, pressade sina läppar mot min kind och steg ut genom dörren. Jag stod pafft och kollade när han fortsatte mot hissen, fick en lätt vinkning som ’hejdå’ och lät dörren glida igen. Ett fånigt, brett, leende breddade ut sig på läpparna. Jag trippade lyckligt förbi köket som ett litet barn som fått den leksaken den önskat sig i evigheter, men kände mig fånig. Så extremt fånig som blev alldeles sprallig av en ynka kindpuss. 

Jag slog upp ögonen, inget ljus som störde mig. Inga fåglar som kvittrade. Ingenting förutom mörker. Sedan hörde jag hur det hårt bankade mot dörren. Först låg jag kvar i sängen, lyssnade efter något mer ljud. Sedan hördes det ännu en gång. Jag suckade och slet täcket av mig innan mina steg tungt leddes mot hallen. Jag tvekade i några ynka sekunder. Skulle jag verkligen öppna? Det var trots allt mitt i natten. Vem visste vad som skulle hända om jag öppnade den där dörren? Osäkert slöt jag handen runt silverhandtaget och lät dörren försiktigt åka upp. Framför mig stod en man iklädd en svart hoodie. Det doftade… Blod? 

’’Ursäk…-’’ Jag avbröt mig själv med ett tyst tjut när mannen föll ihop i min famn. Och denna mannen var inte vem som helst. Mannen i min famn var en blåslagen Justin. Jag drog av honom hans hoodie och kunde se hans vita t-shirt vara täckt av mörkt blod. 

’’Justin? Hey!’’ Jag ryckte smått i honom, ropade hans namn, försökte få något täcken på att han var vid liv.

’’Stanna med mig, Justin. Hör du mig? Justin!’’

Oh my god, vad gjorde badass Justin i Vegas nu då? Trubbel, kan man lugnt säga att han hamnat i ;)

Fråga: Favorit program/serie?

Svar: PLL, Teen Woolf (bästa) och typ Grey's Anatomy haha. Sedan kollar jag på Top Model Sverige, lol ^^