Vad är skillnaden mellan gårdagen av sin födelsedag? Inte känner man sig yngre för att vara några timmar ifrån sin födelsedag, heller inte äldre när den dagen väl passerat. Det är egentligen ingenting jag ser fram emot. Det har aldrig slagit mig på fall att uppskatta att bli äldre. För varje år äldre man blir, ju närmre döden kommer man. Ju närmre döden man kommer, desto närmre ensamhet och tystnad kommer man. Bara tanken att jag fyller 15 idag, får min mage att vrida sig till en boll. Jag ville vara liten igen, liten och omfamnad som en 1 åring, gråta som en 3 åring, vara oskyldig som en 5 åring, utan bekymmer som en 8åring. Det enda som kunde vara bekymmer då var vilken leksak man inte kunde få eller fick, att man trillat och slagit sig, eller att man var tvungen att lägga sig tidigt. Det var bekymmer man inte skulle klaga över nu. Utan det skulle uppskattats, om det var så att det var de enda bekymmerna man hade. Fast nu är jag 15 år, och bekymmer för mig är som förrätt för en tiger. Jag bokstavligen simmar i problem. Problem som folk inte låtsas veta om, för att göra det ’’bättre’’ för alla oss andra här i huset. Vilket det aldrig blir. Klockan var 7 på morgonen. Jag väntade ivrigt på att mina föräldrar och syster - vilken sekund som helst - skulle komma insmygandes med en liten tårta som bar ljus ovanpå. Inte en iver av glädje och spänning, utan den jag-vill-få-det-överstökat ivern. Medan jag låg vaken i sängen kunde jag höra hur någonting åkte i golvet, någon snyftade. Jag kunde höra min syster gråta, min pappa springa. Fråga mig inte hur, jag bara visste allas roller. Utan att tveka en nanosekund kastade jag av mig det tjocka duntäcket, lät fötterna slängas över sängkanten och sprang ut ur mitt sovrum. Jag såg min syster gråta, högt och smärtsamt. Min pappa stod med telefonen tryckt mot örat, sedan såg jag det som gjorde ondast. Det som fick en smäll att träffa mig i bröstkorgen. Min mamma, hennes kropp låg avsvimmad på det svarta golvet i vardagsrummet. Det enda jag kunde göra var att bara stå där tyst. Det hade hänt alldeles för många gånger, alldeles för ofta, jag hade gråtit slut på alla tårar som någonsin existerat. För smärta, det var de enda jag kunde känna just nu. Kunde smärta få en att bli tom? I sådana fall var jag alldeles tom trots att jag hade gått om tankar. Tillslut hörde jag inte min systers gråtande, varken pappas röst eller mina andetag som var tunga och tydligt höga.

Och då var man här igen. Ett rum med stolar löpte mot väggarna. Det var vitt och normalt tråkigt. Sorgligt med andra ord. Eftersom jag befann mig på ett sjukhus. De sjukhus jag nu på senaste tid varit hos väldigt ofta. Jag visste vad detta innebar. Någonting väldigt smärtsamt skulle sägas snart, någonting som förmodligen skulle få mig att känna smärtan kraftfullare än vad den redan var. Jag höll min 10 åriga syster i handen. Hon snyftade, grät, vägrade släppa taget om min hand och var normalt ledsen. Nuförtiden var saker som detta normalt. I den vita korridoren utanför mammas rum stod pappa och hennes doktor. De pratade. Pappa strök sig över håret och lät sitt huvud falla någon centimeter längre ner mot golvet. Jag tittade bort, jag vägrade känna mer sorg.

Tillslut var tiden inne. Vi fick gå in och se på henne. Se hennes bleka ansikte, de sladdar som ledde till apparater som antagligen höll henne vid liv, allting som bara blänkte av avsmak från min sidan. Då jag mer eller mindre hatade sjukhus.

’’Kommer mamma överleva?’’ viskade Celest med en svag röst. Jag ville att hon skulle hoppas och tro, men inte att jag skulle ge henne förhoppningar som aldrig skulle ske. Som aldrig kunde ske.

’’Hon kämpar.’’ svarade jag istället. Jag lät henne slå sig ner på stolen bredvid mammas säng där hon låg. Dörren öppnades, vilket endast jag kände av och vände mig om. Pappa viftade med sin hand, jag kunde inget mer än

’’Hur mår hon?’’

’’Toppen.’’ sa jag och tittade bort med ironi i rösten. ’’Bethany.’’ varnade han och korsade armarna framför sin bröstkorg.

’’Jamen, vad tror du?’’ jag blängde med mina bruna ögon på honom, surt och sårat.

’’Jag måste iväg.’’ sade han plötligt.

’’Sluta, Bethany. Du vet hur jag känner för detta. Jag klarar inte av det mer.’’

’’Och du tror att vi andra gör det?’’ jag sköt upp mina båda ögonbryn och skakade på huvudet. ’’Otroligt. Du lämnar dina två döttrar med en kvinna till sin fru som är så sjuk att hon inte ens kan ta hand om sig själv?’’

’’Jag kommer ge er pengar varje månad så ni klarar er.’’

’’Tack, men vi vill inte ha dina smutsiga pengar’’ jag svarade för oss alla. ’’du kan gå nu.’’ jag vände mig om och steg in i rummet igen. Jag ville inte ha med honom att göra om han tänkte lämna oss. Jag ville heller inte ha hans äckliga pengar om han så skulle spendera en del av dom på någon annan till sin fru. Jag satte mig på stolen i det ena hörnet för att stirra på honom utanför dörren som bar en glasruta vid huvudhöjd. Han tittade på mig, lät några tårar falla mot sin kind innan han vände sig om och gick sin väg.

’’Vart är pappa?’’ frågade Celest. Hennes små blåa ögon tindrade av smärta. Det var precis som om hon visste vad mitt svar skulle vara och hennes enda önska var att det inte var vad hon trodde. Jag vill inte göra henne besviken, men hon hade förmodligen rätt.

’’Han har gått.’’

’’När kommer han tillbaka?’’

’’Aldrig.’’ var mitt svar. Hon valde att inte kommentera utan höll tyst och lät sina tårfyllda ögon vila på mammas fridfulla ansikte. Att min syster skulle få gå igenom detta… Det var orättvist, hon som barn skulle inte få behöva gå igenom någonting sådant här. Heller inte mamma som endast varit god i alla lägen. Jag önskar att jag kunde känna detsamma för mig själv, men någonting djupt där inne sa att jag var värd den smärtan som skapats inom mig. Jag var värd alla handlingar med tårar och tomhet. Det var antagligen så, om jag själv sa det. Det sista jag ville var att min syster skulle få känna detsamma. För om hon gör det… 

Finns det inget hopp.