’’Välkommen till MI9.’’

Detta gjorde mig minst lika nervös som hans beröringar gjorde.

Jag rullade in mina läppar och svalde hårt med min grus torra hals. Jag fick en dålig magkänsla om att detta skulle bli svårare än vad jag tänkt mig. 

’’Kom igen, gå, prata, skaffa vänner. Det lär du behöva här.’’ Justin lät plötsligt mycket hårdare än vanligt och puttade lätt fram mig. För att inte göra det svårare än vad det redan var så steg jag in bland all folk. Jag kastade en snabb blick bak för att se om Justin kollade på mig, chockat nog stod han inte kvar. Men jag tänkte inte ägna fler tankar åt honom.

’’Ny?’’ En vänligt röst fick mig att tvinna runt. Ett mycket vackert ansikte log mot mig, bruna ögon och ett hårsvall med stora vågor fick ansiktet att framhävas ännu mer. Jag nickade och log.

’’Nicole Stone.’’ Presenterade hon sig och sträckte fram sin hand mot mig. Det tog inte långt tid för mig innan jag gjorde detsamma och slöt mina fingrar om hennes hand.

’’Abigail Pott.’’ Sa jag leendes. Vi släppte lätt taget om varandras händer och tittade oss omkring.

’’Så… Hur kom du hit?’’ Hon tittade fascinerande på mig ’’Jag menar, hur kommer det sig att du valde just MI9? Alla har sin historia.’’ När hon sa historia, kunde det betyda att det fanns fler i min sits? Fanns det fler som inte kommit hit med sin egna vilja?

’’Vi kan säga såhär: Jag hade inget val.’’ Jag försökte le, men det gick åt skogen.

’’Du är inte ensam om det, kan jag direkt säga.’’ Hon log försiktigt, jag sken genast upp och kände mig inte ensam längre.

’’Min pappa är ägaren av MI9. Eftersom att han är en agent och dessutom chefen så ser han inget annat än en framtid för mig här. Jag fick inte ifråga sätta eller ens välja, det bara var så.’’ Hon ryckte på axlarna och la huvudet på sned.

’’Nya studenter till sektion 4. Sektion 4 väntar de nya studenterna.’’ Kvinnans röst ekade i lokalen och upprepade samma sak flertals av gånger.

’’Välkomna till MI9.’’ Alla studenter stod i en halvcirkel runt Justin och en annan kille som var runt Justins ålder. Jag visste dock inte Justins ålder, men gissade på någonting runt 20. Denna killen som jag också antog var en utav lärarna såg extremt bra ut. Hans intensiva ögon stirra djupt in i mina, jag blev alldeles hypnotiserad. 

’’och jag heter Diego Francesca.’’ Diegos ansikte såg så mycket vänligare ut än Justins stenhårda ansiktsuttryck. 

’’Vi här på MI9 är inte som andra agentfirmor’’ Började Justin och överlämnade resten till Diego.

’’vi är här för att kämpa för våra liv. Vi gör vad som än krävs om det så behövs och det viktigaste…’’

’’Vi ger aldrig upp.’’ Justin förtydligade för alla ordet aldrig med en tonförändring. Det var klart och tydligt hur de jobbade här, trots att dagen knappt börjat. Deras motivation och styrka fanns även då de ville ge upp. Dock fanns det inget ord här som hette ge upp. För dom gav aldrig upp.

’’Alla på MI9 måste märkas, nya som gamla. Vi måste hålla koll på vilka som står på vår sida och som är redo för att slåss för oss.’’ Justin backade några steg emot en stol och tog fram en apparat jag tidigare sätt.

’’Ni ska bli tatuerade. Dock är det ingen vanlig tatuering ni får, utan var och en får en personlig som ingen annan här har.’’

’’Varför ska vi ha det?

’’Vad händer om man inte vill ha en?’’ En kille ställde två frågor och Justins blick hårdnade emot honom.

’’Tatueringarna är till för oss att märka er och veta vilka som tillhör MI9. Vi vill som sagt ha koll på er och genom dessa blir ni automatiskt registrerade i våran databas.’’ Justin lade ner apparaten igen när Diego avslutat meningen.

’’Och är det så att du inte ville ha en tatuering’’ Denna gången var det Justin som talade och tog sig fram till killen som ställt frågorna och även stod jämte mig. Killen såg mycket ynklig ut när Justin nått fram till honom med sin iskalla blick.

’’så är du inte välkommen här.’’ Hans mörka röst fick nervösa rysningar att fora igenom min ryggrad. Killen svalde hårt, så tydligen att jag och många fler hörde. Med det sagt steg Justin tillbaks till sin plats framför alla med Diego vid sin sida.

’’Vi är hårda med regler och disciplin. Ni talar till oss med respekt och följer våra order utan problem. Finner ni det svårt har ni dörren där borta och kan gå nu.’’ Diego visade med hela sin tatuerade arm mot ingången vi kommit in för. ’’För er andra som tror er klara av detta ska veta att det blir en utmaning ni får kämpa med resten ut. Hoppar ni av gör ni det nu, fortsätter ni nu finns det ingen utväg härifrån. Förstått?’’ Ingen vågade gå mot dörren då man skulle känna sig ynklig och mesig, så alla stod kvar. För dom som var i min och Nicoles situation kunde inget mer än att stanna då vi inte hade något val.

’’Hör ni ert namn bli uppropat går ni till personen som talat till er och gör bara som dom säger.’’ Justin och Diego ställde sig vid en varsin stol innan det kom fler personal som tog upp de lediga stolarna.

’’Abigail Pott.’’ Jag bet mig löst i läppen när jag såg vem orden kom ifrån. Inte var det Justin, utan hans ursnygga kolega, Diego Francesca. Jag log nervöst mot honom innan jag tog min väg mot stolen han stod vid. Jag gled upp på skinnstolen och lutade mig bak mot den lutande sitsen.

’’Och hur kommer det sig att dessa duvor är personliga för mig?’’ Jag lyfte mina två ögonbryn mot pannan.

’’Jag trodde var och en skulle ha samma tatuering.’’ Jag följde varje steg han gjorde med min blick. Hans hand fördes mot min bröstkorg, strax ovanför mitt vänstra bröst där han lugnt drog ner tröjan en aning. Han verkade bekväm i vad han gjorde, men jag och andra sidan, kunde inte känna detsamma. Jag kunde dock inte göra någonting åt saken om jag inte ville gå mot dörren som de gjort klart för oss alla. Jag bet mig i kinden för att inte se obehagad ut.

’’Då trodde du fel, Abigail.’’ Han uttalade mitt namn på ett sätt som lät som himla rätt. Det fick namnet att bli till mig när han sa det.

’’Detta kan kännas en aning.’’ Apparaten applicerade han några centimeter ovanför tröjkanten. Det brändes så fort den nuddat vid min hud. En stickande känsla tog sedan över.

’’Diego… Är du spanjor?’’ 

’’Halv mexikan.’’ Han log snett mot mig. ’’Du verkar mycket snällare än de andra som jobbar här.’’ Jag ville prata mig igenom detta då det gjorde så ont att jag när som helst hade kunnat gråta.

’’Jag försöker så gott jag kan.’’

’’Jag visste inte att det var svårt att vara snäll?’’ Jag bet mig i läppen då det just i den sekunden stuckit till extra mycket.

’’Sometimes, it is. Speciellt här.’’ Han lyfte bort apparaten från min ömma hud. Jag sneglade smått mot Justin som fick tatuera en kille med stora muskler. Han tittade tillbaks på mig men vägrade att visa vad han kände i den stunden.

’’Folk som går dig på nerverna?’’ Jag drog blicken mot Diego igen.

’’Väldigt ofta.’’ Nickade han och strök en len duk mot tatueringen som bildats. Efter det drog han fram en rund spegeln som han placerade perfekt för mig att kunna se resultatet. Den blev riktigt fin, men det chockade mig att jag faktiskt skaffat en tatuering. Dock inte en vanlig en. En för varje familjemedlem, mamma, Celest… Och pappa. Det skulle varit mycket bättre med två duvor då jag inte ville med min pappa att göra. Men jag hade lämnat alla tre, just därför fick han vara med, trots att jag inte hade något val med både tatueringen och lämnandet. Han la undan spegeln och räckte mig sin hand för att stödja mig upp från stolen.

’’Du är klar för att gå nu.’’

Q: Vad tycker ni om snyggingen Diego? Tror ni att det kanske blir någonting mellan honom och Abigail?

2000 ord så Kommentera babes!<3