’’Lämna numret, se hennes besvikelse och njut, om det är så du vill ha det Justin. Men kom inte och klaga hos mig när tjejen ser fler skäl att ge upp än att fortsätta kämpa för att nå framgången du vill ha.’’

’’Justin, Tori, vad är det som händer?’’ När jag vände mig om fick jag syn på Abigail.

Fuck. This. Shit.

Nog med att Tori försökte stoppa mig med numret jag fått tag på. Numret till hennes käraste lillasyster. Jag fnös inombords. Att jag ens orkar med detta, och nu är Abigail här nere som tydligen har hört på.

’’Vad gör du här?’’ Hon kollade kyligt på mig. Jag såg att hon var förstörd, hennes grön gula ögon avspeglade just den känslan. Även ilska, och den ilskan var förmodligen riktad mot mig. Men jag klandrade henne inte. Min blick vandrade mot Tori som endast hade sin blick spänd i mig som en gest att jag inte skulle ge henne lappen i min hand. Jag var så nära, en nanosekund från att räcka henne lappen i min hand. Men jag lät bli. Just pågrund av att jag ville ha henne fokuserad inför sin utbildning. Ingenting fick distrahera henne under tiden. Min blick fördes mot Abby som misstänksamt kollade på mig. Förmodligen så hoppades hon på det bästa, att jag kommit för att be förlåtelse för att jag inte lät henne prata med sin syster. Hade jag rätt om det så måste hon fucking skoja med mig. Jag var inte den typen som bad om förlåtelse.

’’Kläderna.’’ Jag nickade mot de svarta skinnkläderna på köksbordet medan jag knycklade ihop den vita lappan som åter fann sin plats i min byxficka. Hon nickade försiktigt och kollade ner i marken för att undvika mina ögon. Jag började gå ut för köket när jag stannade snett framför henne.

’’Fokus i morgon, hör du det?’’ Jag tog henne försiktigt om överarmen då hon tänkte gå förbi mig i samband med att jag skulle gå.

’’Jag fattar det.’’ Hon suckade irriterat

’’Och attityden, Abby. Inget sådant i morgon.’’ Jag försökte få ögonkontakt med henne, men hon vägrade. 

’’Ja, pappa.’’ Himlade hon med ögonen och drog sig loss från mitt grepp.

’’det är en stor dag idag.’’ Mitt leende tonade bort, och hon var snabb med att se det. ’’Vad är det Abigail? Mår du inte bra?’’ Jag gillade hur omtänksam hon jämt var. Det fick mig varm inombords, att de här faktiskt brydde sig om mig. Men vem vet, de fick kanske betalt för att bry sig? Med tanke på hur Justin var så kunde jag inget annat än att tro det.

’’Nervös.’’ Svarade jag och pressade fram ett leende. Hon nickade och drog bort gardinerna från fönstret så det blev ljust.

’’Klockan är åtta nu, kvart i nio åker ni. Ta inte för långt tid på dig.’’ Påminde hon mig leendes och steg ut ur mitt rum. Jag nickade till svars och drog bort det tjocka täcket från min kropp. Jag tänkte inte slöa som igår utan ville vara effektiv för att kunna komma dit i tid. Jag drog av mig sammetslinnet och mina mjuka pyjamas shorts för att kunna dra på mig de svarta kläderna. De slimmade skinnbyxorna var i ett väldigt tunt tyg, det kändes som leggings, vilket det förmodligen också var. När det kom till tröjan så suckade jag högt. Den var långärmad och svart. Men, den slutade strax ovanför min mage. Det var inte det att jag inte trivdes med hur min mage såg ut, för den var vältränad nog för att kunna visas. Jag kändes mig bara inte bekväm i sådana kläder. Jag suckade frustrerat men drog på den i alla fall. Om Justin fick se att jag inte hade denna på mig så skulle han få spel. Det var nog med hans order från igår, även våra små bråk. Jag var trött på det, så just pågrund av det så skulle jag sköta mig idag. Vara fokuserad och tänka på min attityd, endast för att slippa hans tjat. Ett par svarta Boots stod nedanför min säng, jag förstod redan då att det var dom jag skulle bära idag, kanske även för resten av utbildningen. Vad visste jag?

Sminket hade kommit på plats, även mitt hår som sattes upp i en hög svans då Tori hade rekommenderat det. Nu var det endast frukosten som saknades, men den var redan klar tack vare Tatiana och Tori.

’’5 minuter Abigail.’’ Tori slog sitt pekfinger på sin silvriga urklocka och log. Efter det åt jag snabbare än förväntat. Dock för snabbt då det efteråt kändes rejält i magen.

’’Nervös?’’ Frågade hon samtidigt som vi tog oss ut mot hallgången. ’’Sådär.’’ Lade jag huvudet på sned. Efter jag klätt på mig och gjort allt en tjej gör på morgonen så kändes det bättre. Nervositeten var nästan helt borta, men jag kände mig väl nog för att veta att den snart skulle återvända. 

Vi satte oss i Range Rovern - som alla här i Chicago tycks ha - och körde sedan iväg. Jag beundrade verkligen Toris sätt att vara. Hon var jämt och ständigt glad, alltid ett leende på läpparna. Hur kunde hon vara så positiv med allt? Hur kunde hon utstråla en sådan bekväm och lugn känsla? Bara att vara i hennes närvaro fick mig lätt gladare än normalt. Jag kunde känna mig varm i kroppen. Jag kände mig älskad, trots att hon inte gjorde mycket mer än att bara existera. Den egenskapen vore bra att kunna ha, speciellt när man ofta var under Justins sällskap. 

’’Vill du ha lite tips inför idag?’’ Frågade hon och log. Jag nickade försiktigt då jag inte riktigt visste hur jag annars skulle tacka ja till det.

’’Följ deras regler. Det är superviktigt. Försök vara modig inom allt och ställ många frågor. Ju mer fakta du har ju bättre kan du bli. Låt ingen synka dig, många av de studenterna där har kommit dit för att tävla med andra, de vill vara bäst och även visa andra att det bara är dom som klarar av allt.’’ Det förvånade mig hur mycket hon kunde om detta. Det förvånade mig även att alla dessa saker lät mer eller mindre farligt. Jag svalde hårt och nickade ännu en gång.

’’Och som Justin tidigare sagt: Fokus, Abby. Tänk på attityden, de har noll tolerans med studenterna nu för tiden.’’ Först såg hon allvarligt på mig, men breddade ut ett leende.

’’Okej, tack.’’ Andades jag tungt ut. Plötsligt stannade bilen framför en väldigt förfallen byggnad gjord av tegel.

’’Justin kommer att möta dig där inne. Lycka till!’’ Hon drog in mig i en kram. Jag blev genast nervös igen. Oh boy, detta blir intressant. Jag tvingade fram ett leende innan jag klev ur bilen. Med osäkra och snabba steg tog jag mig mot den mörka tunga dörren. Innan jag öppnade den vände jag mig om en sista gång, hon vinkade leendes och körde iväg då jag steg in. Det var slitet, precis som på utsidan, men även mörkt. Jag tog några steg in och kände mitt hjärta slå hårdare än normalt.

’’Förvånad?’’ Jag placerade mina händer ovanför hans och strök bort dom samtidigt som jag skulle vända mig om. Men han placerade tillbaks sina händer där de nyligen suttit för att sedan kunna föra mig framåt. 

’’En aning, då du annars tar timmar på dig att byta om.’’ Bara för att det hända en gång så tog han föregivet att det alltid var så. Jag himlade med ögonen.

’’Vart för du mig?’’ Frågade jag som knappt hade någon kontroll över mina ben som endast styrdes efter hans ledande händer.

’’Du tror väl inte att det är i denna skithålan du ska lära dig lite vätt?’’ 

’’Vart ska det annars vara?’’ Rynkade jag pannan.

’’Detta stället är en stängd fabrik, även bara en cover up för våran riktiga grotta.’’

’’Grotta?’’

’’Kodnamn, Abigail.’’ Han suckade åt min okunnighet. Jag bet mig i läppen för att inte slänga ur mig någonting som skulle få honom att påpeka min attityd.

’’Gör bara som jag.’’ Han slängde ett par skinnhandskar till mig som hade bortklippta fingertoppar. Endast handflatan och handryggen var täckt av tyg efter jag dragit på mig dom. Han greppade tag om ett rep som hängde ner i ett svart stup.

’’Räkna långsamt till 10 och hoppa sedan.’’

’’Justin varf…-’’ Jag hann inte längre förns han kastade sig ner i hålet. Mina ögon blev stora och rädsla fyllde mig. Modig, Abby, modig. Precis som han sagt så räknade jag ner från 10 till ett, långsamt. Efter det tog jag tag om repet, kastade mig ut i hålet och slingrade mina ben om det för att kunna glida ner i en någorlunda snabb fart. Plötsligt kände jag mina fötter dunsta i marken och ett par armar om min bara mage. Jag andades tungt ut och gled ur Justin grepp för att visa att jag var okej. Hans breda flin och bruna ögon som stolt kollade åt hållet jag stod ryggen emot fick mig att vända mig om. Ögonbrynen höjdes automatiskt av förvåning. En stor sal med ljusa väggar var fylld med ungdomar som drastiskt rörde sig. Alla var klädda i svart som tydligen var ställets färg, jag smälte in i mängden med de jag bar.

’’Välkommen till MI9.’’