’’Låt säga såhär: Ingen förutom jag kommer få tillgång till dina läppar.’’ Sedan kysste han mina knogar med ett leende.

Tillgång till mina läppar?

Och vad menade han med det? Att han ägde dom? Att endast han fick kyssa dom? Att jag var hans? Jag ville som sagt inte veta, men detta gjorde mig galen att jag nästan ångrat att jag nekat honom att berätta. Men jag kunde låta bli för ett tag fram över, hoppades jag. Jag förstod i alla fall att det skulle vara någonting mellan oss två, eller att det var någonting mellan oss. Jag pillade nervöst med en ljus hårslinga men försökte lugna ner mig då jag märkt det. Jag valde att låta bli att kommentera eller ifrågasätta det. Även sluta tänka på hans mjuka läppar mot mina knogar. Hur han fuktat dom innan han pressat dom emot min hud. Gåshus bildades som en djungel över hela min kropp, bara genom att tänka på det. Abigail, stop it. Och ja, jag har börjat kalla mig själv för Abigail, Abby, Abs, vilket som. Jag var bara tvungen att vänja mig. Och var jag inte van vid att själv kalla mig det skulle jag aldrig kunna vänja mig vid någon annan som tilltalade mig med det namnet.

’’När får jag prata med min syster?’’ Harklade jag mig för att bryta den pinsamma tystnaden. Fast det var tydligen endast enligt mig, då Justin verkade fullt bekväm i tystnaden som nyligen funnits.

’’Snart.’’ Han lämnade inte blicken från vägen.

’’Och vad är snart för dig? Om några timmar? Eller några veckor?’’ Jag började gå hans beteende på nerverna. Jag var inget barn han talade till, heller ingen hund som behövde gränser för vad jag fick göra. Jag var 20 år och skulle bli tilltalad som en vuxen.

’’Du får mig att låta som Einstein, Abs. Tyvärr så är jag Justin och har inte svar på alla dina frågor.’’

’’Detta skulle en 3 åring kunnat svara på.’’ Jag satt och väntade på svar. Men han verkade inte fatta vinkeln. Eller så försökte han inte förstå med vilje.

’’Nå?’’

’’Nå vaddå?’’

’’När får jag tala med henne?’’

’’Jag tror inte det är en så bra ide, Abby.’’

’’Kan du inte bara ge mig numret här och nu, så jag kan få tala med min syster Justin!’’ Höjde jag rösten. Och när jag höjde rösten, då var jag sur. Och var jag sur, ja, då hade någon verkligen gått mig på nerverna. I detta fall, Justin. Jag höjde aldrig rösten just för att jag tyckte att det var otrevligt. Ingenting i min stil, förutom de stunder då det var behövande, som denna situationen.

’’Attityd, Abigail.’’ Varnande han mig med en hård blick. ’’Du ska inte tala om för mig hur min attityd ska vara då du är värre än en kvinna med PMS!’’ Tjöt jag. ’’Stanna bilen.’’ Min ton sänktes.

’’Abigail.’’ Han lät väldigt arg. Men jag brydde mig inte, eftersom han brydde ju sig inte om min vilja.

’’Stanna bilen sa jag!’’ Jag höjde rösten en sista gång. Det fick honom att stanna. Jag ville inte se honom något mer. Aldrig mer. Han hjälpte mig att komma ur finkan, att komma ur mina pengar problem och allt strul med min familj. Men han gjorde det inte enkelt för mig trots det. Det var inte bara att lämna sin familj på det sättet, jag kunde inte, och det gick inte. Han vägrade låta mig prata med min syster. Det var de enda jag begärde utav vad han orsakat i mitt liv. Jag stönade frustrerat till och gick den vägen vi kom ifrån. Som tur var hade vi inte kommit så långt, kanske 10 minuter ifrån huset. Men det gjorde mig absolut ingenting om jag slapp honom för en stund. Jag kollade försiktigt bak, men han var inte kvar. Men vad förväntade jag mig? Att han skulle komma springandes efter vad jag kallat honom? Nej, skulle inte tro det. 

Mina fötter värkte starkt efter vad jag fått gå i dessa Bootsen. Förmodligen pågrund av att de var nya. Eller bara för att hela min kropp - utan anledning - värkte. Det var säkerligen psykiskt då alla negativa tankar fått mig att må dåligt. Jag var van, det var jag garanterat, men jag kan säga att trots det så var detta inte roligt alls. En plåga varje gång. Med en suck steg jag in genom ytterdörren. Jag ville inte visa mig arg inför Tori eller Tatiana, så jag lät mig själv lugna ner mig innan jag lät mig själv bli hörd.

’’Hej hej!’’ Ropade jag och klev ur mina skor. ’’Hej Abigail!’’ Tori ropade glatt från köket. Jag tog mig igenom vardagsrummet innan jag svängde in till köket där hon stod och lagade mat. Var inte det Tatianas jobb? Med den meningen tänkt kände jag mig genast elak, hon var visserligen hembiträdet men hon var förmodligen mer än så, en del av Pott familjen? Vad visste jag, jag var trots allt ny. När hon fått syn på mig, ensam utan någon Justin i sällskap, såg först lite förvirrat på mig. Men kom på sig själv och log istället.

’’Värst vad snabbt det gick! Vart har du Justin?’’ Hon vände blicken mot grytan hon rörde i och fokuserade på sitt lagande.

’’Det blev inte av, han åkte hem tror jag.’’ Jag slog mig ner på en av barstolarna. Jag ville inte ljuga för henne då Tori var alldeles för snäll. Men jag kunde heller inte säga sanningen, vårt bråk om min familj. Jag visste inte riktigt hur hon skulle ta det. Kanske skulle hon bli sårad då jag inte trivdes? Dock var inte det problemet, jag trivdes mer än bra, men jag saknade min familj alldeles för mycket. Och det var kanske därför jag inte berättade, Tori skulle bli sårad, hur jag visste det var bara en magkänsla. Hon skulle väl tro att jag inte trivdes och bara försöka ännu mer för att få mig att göra det. Jag ville inte att hon skulle anstränga sig då jag ställt till med nog bara genom att kliva in i deras vill, och just därför, lät jag bli sanningen.

’’Jaså? Hur kommer det sig då?’’ Hon lät smått chockad, men hon var väldigt förståelig.

’’Jag mådde inte så bra, har du panodil jag skulle kunna få?’’ Med det sagt släppte hon sleven och vände sig om mot mig. Hon såg smått oroligt på mig.

’’Självklart, har du ont i huvudet?’’ Hon ställde sig på tår för att kunna få tag i panodilen som befann sig på en hylla bland andra tabletter. Jag nickade när hon tvinnat runt mot mig, det var en av de många sakerna jag smärtade. Hennes kupade hand lämnade en tablett i min handflata, hon var sedan snabb med att ge mig ett glas vatten för att skölja ner den kritvita tabletten.

’’Känns detta okej, Abigail?’’ Hon slog sig ned på stolen jämte mig och tittade försiktigt på mig. Jag förstod inte riktigt vad hon menade. Hon verkade förstå det.

’’Att flytta hit.’’ Förtydligade hon. Jag rullade in läpparna, då jag alltid gjorde det när jag blev osäker eller nervös.

’’Min familj är kvar i Kanada, och…’’ Jag stoppade mig själv från att fortsätta. Jag var väldigt mån om folk. Jag var väldigt försiktig när det gällde att såra folk. Så jag lät oftast bli att möta vad jag fruktade, utan hittade alltid vägar förbi dom. Dock mycket svårare.

’’Du kan prata med mig, Abigail, om vad som helst.’’

’’Okej,’’ jag svalde hårt. ’’jag hade inget val när det gällde att flytta hit. Att heta Abigail, eller att utbilda mig som agent. Allt detta var bara som att betala tillbaka det jag var skyldig folk.’’ Jag tittade besviket ner i träbordet.

’’Du saknar dom, inte sant?’’

’’Mycket.’’ Nickade jag. ’’Du har inget val till allt detta, Abigail. Jag önskar att jag kunde hjälpa dig. Men detta är din enda möjlighet att lyckas. Tänk istället så här. Du kan alltid göra någonting bra utav det dåliga, eller hur? Så vänd på det, lär dig av detta och gör denna möjlighet till någonting nyttigt för din familj.’’ Hon kramade min hand med sin som var alldeles varm, jämfört med min som var iskall av någon konstig anledning. Jag nickade då jag inte kunde få fram något annat.

’’Gå nu upp och vila en stund så väcker jag dig när lunchen är färdig.’’ Hon strök nu på ett uppmuntrande leende och ställde sig upp för att kunna återgå till maten och lagade. 

’’Tack, Tori.’’ Sade jag innan jag försvann ut från köket.

’’Jag har numret.’’ Svarade jag stelt. Hon stelnade till då hon var mycket medveten om vad det var för nummer jag talade om.

’’Jag skulle inte, Justin.’’

’’Hon bad om det, jag ska ge det, men det är hennes egna val.’’

’’Du vet att det inte fungerar sådär.’’ Hon kollade menande på mig. 

’’Det är hennes egna fel om hon blir sårad, för jag varnande henne.’’

’’Du kan inte lämna henne att ta det beslutet. Jag är här för att ta hand om henne och jag vill inte att du ger henne det. Jag vill inte se henne mer sårad än vad hon redan är.’’ Skakade hon på huvudet samtidigt som hon dukade fram det fina vita porslinet på bordet.

’’Det är inte ditt beslut, Torissa. Du är betalad för att ta hand om henne.’’ Att använda hennes fulla namn var ingenting folk nu för tiden gjorde. Och när det väl hände, var det allvarligt. Hon vände sig om mot mig.

’’Att vara agent innebär att vara tuff. Hon får lära sig den hårda vägen.’’

’’Bara för att du var tvungen att göra det, så ska du inte låta denna oskyldiga tjej förstöras precis som du pågrund av någonting du upplevde.’’ 

’’Låt bli, Torissa.’’ Varnande jag hennes med en hård blick. Hon skakade på huvudet och skrattade torrt med ett leende som var fylld av hat.

’’Lämna numret, se hennes besvikelse och njut, om det är så du vill ha det Justin. Men kom inte och klaga hos mig när tjejen ser fler skäl att ge upp än att fortsätta kämpa för att nå framgången du vill ha.’’

’’Justin, Tori, vad är det som händer?’’ När jag vände mig om fick jag syn på Abigail.

Vad kan detta innebära? Varför inte bara ge henne numret? Vaddå besviken? Oh oh, spänningen stiger guys x) 

Q: Vad tror ni har hänt med hennes familj då de inte vill att Abigail ska få reda på det? Kommentera <3

Håller på att skriva just nu för kapitlerna som ska publiceras under dessa två veckorna jag är borta. Infon om vilka dagar det blir och hur många det blir kommer jag antingen att publicera i kväll eller i morgon så håll utkik!