Fuck you Abigail Pott för komplikationerna.

Celest. Mamma.

Det enda som fanns i mitt huvud just nu. Hur skulle jag kunna lita på Justin, när han innan lovat mig att ta mig hem, och sedan visade sig att jag tydligen nu bodde i Chicago? Det gick inte ihop, varför skulle han ens bry sig då han var kallare än natten? Kallare än en vinterstorm och hårdare än en sten. Tårarna var långt borta vid detta lag. Jag visste att det inte skulle hjälpa, jag visste att jag var tvungen att bita ihop och acceptera läget som de var. Dock ville jag slänga mig ur planet, ta den enkla vägen ut från lidandet. Det var i min vildaste fantasi, då inte ens en person som jag faktiskt kunnat göra så hur mycket man än viljat. Jag lät min blick vila på Justins stängda ögon. Han sov. Det var skönt för mig då jag hatade hans stirrande och nyfikna jag som pågått i över en halvtimma. Det var ju och andra sidan faktiskt natt. Så jag förväntande mig egentligen inget annat från hans sida. Men jag var långt ifrån trött. Efter de nyheterna jag fått slängda på mig kunde inte ens min familjs säkerhet få mig lugn. Jag klev försiktigt upp från sitsen jag suttit i. Med tysta steg tog jag mig till toaletten som fanns tre stolar bort. Jag klev in och stängde dörren för att låsa om mig. Det var större än förväntat. Men de fina små dekorationerna var långt ifrån vad jag la tid på. Jag satte igång kranen och kupade mina händer under vattenstrålen. Väl fylld lät jag det föras mot mitt ansikte som jag försiktigt kastade vattnet mot. Jag andades ansträngande ut och mötte mitt bleka ansikte i spegeln. Abigail Pott. Agent? No, det var långt ifrån vad jag var. Jag torkade av ansiktet med den lilla handduken jämte mig.

’’Hej, Abigail Pott.’’ Log jag mot min egna spegelbild. ’’Abigail Pott, trevligt att träffas.’’ Ett sådant falskt och påtvingat leende styrde mot mina läppar. De försvann lika snabbt som de kommit dit. Jag suckade. 

’’Jag är inte Abigail Pott, agent eller Chicago levande person. Jag är Bethany Rose! Tjejen med problem som stiger henne över huvudet.’’ Viskade jag tyst för mig själv innan jag vände mig mot dörren, låste upp och steg ut ur dörren. Men mycket längre hann jag inte då jag krockade med någon mycket muskulös person. Jag bet mig hårt i läppen och sneglade försiktigt upp mot det välkända ansiktet.

’’Mår du bra?’’ Jag såg på honom hur svår den frågan var att ställa, då han inte brydde sig ett piss om mitt svar.

’’Mm.’’ Jag steg åt sådan och gick tillbaka till sitsen jag tidigare suttit i. Han följde lugnt efter och slog sig ned mittemot mig. Återigen, hans blick stirrade på mig, granskade mig från topp till tå. Precis som om han inspekterade mig och sökte fel på min kropp.

’’Vad?’’ Jag gav honom en sur blick och korsade armarna framför brösten.

’’Du kan inte gå sådär.’’ Han nickade åt mina svarta, slitna kläder. ’’Jag har inget val nu om du kanske märkt det.’’ Svarade jag stöddigt. Han reste på sig och gick in i ett litet rum längre bort. Great. Jag gjorde honom arg. Men vänta, vad i helvete gör det mig? Han fåra sura hur mycket han vill! Sekunden efter min sista tanke gled han ut genom rummets små dörrar med kläder i sina händer. Där önskade jag mer att han surade då jag skulle få slippa se honom. När han nått fram till mig kastade han kläderna i mitt knä.

’’Byt om, vi är framme om fem minuter.’’ Damp han ner i sitsen med ett trött stön.

Återigen befann vi oss i en bil. Denna gången väntade det ingen i bilen utan den var endast redo där för oss att direkt köra. Kläderna han gett till mig var lugnt sagt för små. Ett par alldeles för slimmade ljusa jeans med ett vitt linne som visade en del mage, även de för litet. Jag satt tyst jämte honom och drog emellanåt i linnets slut då jag inte var van med utmanande kläder som detta. Dock var det ingenting jämfört med ungdomarna idag som visar rumpan i sina alldeles för korta shorts uppdragna till hakan.

’’Abby, linnet ska sitta så.’’ Sade han i ett av mina drag i linnet. Abby? Hade mitt nya namn redan ett smeknamn? Jag som inte ens vant mig vid Abigail. Jag släppte tygets ända och satte istället armarna i kors framför bröstkorgen då jag annars visste att jag i reflex hade börjat dra i det igen. Range Rovern saktade ner när vi nått fram vid ett extremt stort hus i två våningar. Var det så alla Chicago tjejer levde? Huset var i vit fasad med en stor och fin balkong ovanför ytterdörren. Trädgården sträckte sig långt, jag kunde fantisera hur det såg ut på baksidan med en pool och fina gräsytor. Skulle jag bo i Chicago, långt ifrån min familj och utbilda mig till agent så var huset perfekt för mig att kunna trivas. Det återstod bara att se hur Tori, min covermamma var. Jag steg ur bilen med ett leende som försiktigt kröktes på mina läppar. Men sedan slog det mig snabbt, jag hörde inte hemma här. Och där var min glada stund över. Justins hand lades på min svanskota. Jag stelnade till. Han tryckte handen lätt mot min svanskota som tydde på att vi skulle börja röra på oss. Jag gick sida vid sida med honom tills vi nått ytterdörren. Hans hand var ännu kvar vid kotan vilket fick mig obehagad. Justin hann inte knacka på dörren förs den öppnades med ett häftigt drag. En ung kvinna i kanske 35 års åldern stod framför mig. Hennes längd var precis i min och hennes hår var i en mellan brun färg. Ögonen var otroligt fina, och bara genom att kolla på dom var jag mer än 90 procent säker på att hon var lika vänlig som hon såg ut att vara.

’’Hej, Abi…-’’

’’Abigail, vad trevligt att träffas!’’ Sade hon med ett brett leende och drog in mig i en mjuk och välkomnande kram. I de ögonblicket log jag, och jag behövde inte tvinga fram det. Hon lutade sig tillbaka och log.

’’Tori Pott, jag är väl informerad.’’ Svarade jag leendes. Jag slog mig mentalt i ansiktet. Väl informerad var jag inte ett dugg. Det enda jag visste var hennes namn, no more.

’’Välkomna in!’’ Hon steg åt sidan för oss att gå in. ’’Vill du ha lite te? Eller du kanske vill sova nu? Ja, klockan är 3 på natten. Vad dum jag är som frågar!’’ Hon skrattade smått och skakade på huvudet. Jag log försiktigt.

’’Seså, ta av dig och kom in. Känn dig som hemma!’’ Hon gick en bit in och tittade sig omkring.

’’Jag ska bara be Tatiana att göra iordning din säng så kan du lägga dig strax.’’ Sedan försvann hon in i ett rum. Jag klev ur skorna och vände mig mot Justin.

’’Vem är Tatiana?’’ Viskade jag för henne att inte höra hur oinformerad jag faktiskt var.

’’Hembiträdet.’’ Svarade han tyst.

’’Bor du också här eller…-’’

’’Du kommer bo här med Tori och Tatiana. Jag bor inne i stan.’’ Nickade han.

’’Vad händer med mig nu då?’’ Jag kände mig alldeles gråtfärdig igen. Trots att det egentligen inte fanns mycket mer att gråta för.

’’Jag kommer i morgon bitti och ger dig all information du behöver. Godnatt Abby.’’ Han rörde mig mjukt om överarmen innan han steg ut genom dörren. Jag såg honom gå hela vägen mot bilen, hur han satte sig i den och hur han försvann bort i mörkret.

’’Här inne!’’ Ropade en röst jag inte kände igen. Jag gick in genom en vit dörr som ledde till en väldigt stort och prydligt rum. Väggarna var i beige och den stora kunga sängen var centrerad i mitten av rummet. Små stolar, byrålådor och andra hyllor var i vit beige. Rosa överkast med kuddar som utstrålade att dem verkligen visste hur man inredde snyggt.

’’Din garderob ligger runt hörnet Mrs Pott,’ Hon visade med handen där det rundade av en bit ifrån sängen. ’’ nu är sängen bäddad och klar, Mrs Pott’’ Tatiana bröt på spanska, vilket var väldigt charmigt enligt mig.

’’Kalla mig Abigail, snälla.’’ Bad jag leendes då det kändes konstigt med att bli kallad efter mitt efternamn jag inte var van vid. Sedan var det bara allmänt obehagligt då jag kände mig så snobbig vid de ordvalet. Och snobbig var jag inte, jag behöll gärna mina vanor med förnamn till tilltalsnamn. ’’Okej, godnatt Abigail.’’ Hon nickade med ett brett leende, steg ut ur mitt sovrum och stängde det försiktigt. Jag damp suckandes ner på sängen med huvudet intryckt i en utav kuddarna. Hur mycket jag än ville hata detta så gick det bara inte, men att älska det gick heller inte. Att få bo i ett stort hus med ett hembiträde som tilltalade mig vid mitt efternamn har alltid varit en dröm. Men nu, när jag inte fick dela detta med min familj så gick det inte att njuta precis som hela jag ville. Inre jag stoppade mig själv från att vara lycklig. Suck. 

Att det alltid ska vara så komplicerat.