’’Detta’’ Jag förde mina händer över hela rummet där jag satt ’’ kommer inte funka.’’

’’Du har rätt, Bethany.’’ Han ställde sig och förde sina steg mot järndörren, knackade hårt med sin knutna näve och fick de på andra sidan att öppna upp. Han viskade någonting mot en man som sedan nickade. Jag blev genast nervösare och ville veta vad de skulle göra med mig. Han Bieber killen steg ut utan att informera mig om vad som nu skulle hända, utan att ens blicka bak mot mig. Jag hatade den killen, men jag litade trots det på honom mest av alla poliser som befann sig på stationen. Det var skrämmande hur främmande allt detta var för mig. 

’’Ms Rose, vi ber dig att följa med oss.’’ En lång man tog ett steg in genom dörrkarmen, granskade mig från topp till tå och väntade tålmodigt på mig att göra som han sagt. Jag hade tydligen inget val, så jag reste mig upp från stolen och gick med skakiga ben mot honom. 

’’Händerna.’’ Sade han med en mörk ton. Nu kom det, jag som trodde att jag skulle få slippa detta. Han drog de silvriga handbovarna om mina handleder och drog med mig ut, fortfarande lugnt och sansat. Rädslan inom mig var stor, men jag lät den inte visas. Framför allt nu när jag själv visat att jag var den starka tjejen som inte alls gav upp lätt. Visserligen så gjorde jag inte det. Men jag var inte den tjejen jag spelade nu. Jag hade i för sig inte talat om någonting om mig, bortsätt från mitt namn, så vad gjorde det om jag spelade lite för en kväll? Så fort detta var löst skulle jag aldrig mer behöva se killen, jag skulle slippa honom för gott. Han behövde inte få reda på mitt sanna jag, eller hur? 

’’Tjejen är rökt Biebs.’’ Connor ryckte lätt på axlarna och fimpade sin cigarrett i den lilla askhållaren. Vem brydde sig, egentligen? Inte jag. Jag skulle aldrig bry mig om någon jag hittade på gatan. Och vid detta lag var denna Bethany Rose lika mycket värd som en främling på gatan. 

’’Jag önskar att jag kunde hålla med. Men i kväll är jag desperat… Fuck vad jag lär ångra mig i morgon.’’ Jag stönade irriterat till och klicka mig in på hennes mapp på datorn framför mig.

’’Kriminell säger du?’’ Han tittade frågande på mig. ’’Det där, min vän,’’ Hans blick åkte mot Bethany i väntrummet vi ordnat med kameror upp till taket. Han suckade och fortsatte.

’’Är inte en kriminell brud kan jag lova dig.’’ Det var nästan så att han var besviken, lite spänning skakade inte hade han tidigare sagt. Och med spänning menade han inte en 15 liknande 20 åring som var oskuld och säkerligen inte visste vad hon hade att göra med när hon bar på en pistol. Jag kan slå vad om att hon inte ens fått sig en första kyss än.

’’Hon har väl knappast sätt en dick i hela sitt liv, och har hon inte det så kan jag besviket säga att hon är en bluff när det gäller kriminalitet.’’ Connor skrattade högt och skakade retsamt på huvudet. Jag fattade först då vad det var han egentligen menade.

’’Jag tänkte inte sätta på henne dickhead.’’ Muttrade jag och suckade. ’’Vi behöver fler uttagande och i med att hon - enligt sig själv - är desperat av pengar så tycker jag det passar bra att anmäla henne.’’

’’Hon har ingen chans, Justin. Du är helt fucked up om du trodde hon ens skulle bli accepterad av chefen.’’

’’Jag tänkte vara snäll för en gång skull.’’ 

’’Om du ska satsa på att vara snäll så rekommenderar jag att låta henne hamna i finkan istället.’’

’’Shut the fuck upp Connor. Vem fan bad egentligen om dina åsikter? Jag ska göra det för hon har potential. Jag hade inte ens tänkt denna tanken om jag trodde att hon skulle dö redan första dagen.’’ Spottade jag. Idéen slog mig egentligen när jag fått syn på hennes bakgrund. Svår uppväxt med en sjuk mor, pappan lämnade dom på hennes 15 års dag. Och trots det, så såg hon ut att ha blivit en stark ung kvinna. Jag himlade med ögonen åt mig själv. Vad fan är det för bullshit jag snackar nu? Antagligen de faktum att jag bara tyckte synd om henne. Men potentialen var i de fakta att hon fick ta ansvaret för sin 5 år yngre syster och mor. Hon hade inte gett upp och hon hade inte viktig undan som sin så kallade far gjort. Den styrkan fanns det i få. I vilket fall jag nu trodde på henne, det spelade ingen roll. Jag hade bara plötsligt bestämt mig. Men som sagt. Jag var desperat just nu, lika så hon.

’’Jag drar till Chicago i natt.’’ Sade jag samtidigt som jag ställde mig upp. ’’Med?’’

’’Oskuldingen.’’ 

’’Lycka till Bieber. Det är ett under om du lyckas omvandla henne till vad de förväntar sig få.’’

’’Fuck you Connor.’’ Morrade jag och gled ut genom metalldörren. Vad som gjorde mig sur var inte att han snackade skit om henne, jag brydde mig no shit, men att han inte trodde på mig. Jag kunde slå honom där och då. 

’’Rose tjejen.’’ Jag viftade med min vänstra hand och fick hennes uppmärksamhet åt mig, precis som önskat. Hon såg lugnt upp på mig, inte direkt den reaktionen jag förväntat mig.

’’Jag har löst det, du är fri.’’ Jag drog upp den lilla silvernyckeln ur jackfickan och låste upp det som skulle hålla henne ifrån våld, handbojorna.

’’Ska jag tro på det?’’ Hon såg frågande på mig. ’’Om du inte vill stanna här, ja.’’ Hon ställde sig upp och drog sina händer mjukt om handlederna för att lätta på de röda märkena som bildats.

’’Kom. Jag skjutsar dig hem.’’ Sa jag kvickt. Hon tackade inte nej, då det inte fanns någon annan som kunde ta hennes hem, heller ingenting hon själv kunde ta hem sig med. Om hon bara visste vad som väntade henne.

’’Tom, meddelar du Tori att vi är påväg? Låt henne även veta att Abigail kommer.’’ Sade killen jag fortfarande inte kunde förnamnet på.

’’Självklart, Mr Bieber.’’

’’Vem är Tori? Och vem är Abigail? Vart är vi påväg någonstans?’’ Jag tittade smått oroligt på killen. Men han endast log för sig själv och steg ut ur bilen när Tom, chauffören öppnade hans bildörr. Sekunden senare öppnades min, där stod Tom igen och log vänligt. Jag tackade med ett leende tillbaks och i samma sekund som jag steg ut ur bilen undrade jag hur han visste vart jag bodde, men blev samtidigt väldigt chockad då jag istället möttes av ett privatflygplan än min skruttiga lägenhet.

’’Vad i…’’ Jag kände mig plötsligt väldigt osäker och ville bara springa därifrån. Men på samma gång kände en nyfiket sprida sig inom mig.

’’Kom nu!’’ Ropade killen från flygplanets trappa. Jag svalde hårt men gjorde som hans order löd och sprang snabbt ikapp honom.

’’Vad är det som händer? Kan du snälla förklara för mig?’’ Jag satt med mina ben uppdragna till hakan i den ovanligt bekväma fåtöljen, eller stolen, vad det nu var så hade jag aldrig tidigare upplevt någonting så mjukt och skönt. Detta var även min första flygplansresa. Nervös? Nej, bara det faktum att jag satt med en FBI polis framför mig gjorde mig nervösare än självaste resan.

’’Kan du åtminstone börja att tala om ditt namn för mig, eftersom jag verkar rätt fast här.’’

’’Justin Bieber.’’ Han lät blicken falla mot sin mobil som nyligen dragits upp från hans högra ficka. Jag suckade, men uppskattade ändå att han talat om sitt namn. Justin Bieber. 

’’Du sa att jag var fri. Detta, känns inte riktigt som frihet. Sedan sa du att du skulle skjutsa mig hem, detta flygplan leder definitivt inte hem till mig.’’

’’Du är fri. Fri från fängelset du egentligen skulle hamnat i. Och ja, du ska få skjuts hem. Hem till Chicago.’’ fortfarande blicken på mobilen. Jag höll på att brista av skratt, men kände att det inte riktigt passade i den situationen jag hamnat i.

’’Jag bor i Ottawa.’’

’’Inte längre, gumman.’’

’’Du kan inte bara göra såhär!’’ Brast jag högljutt. Hans skärm slocknade och hans ögon föll på mig. Jag kunde se hur jag gått honom på nerverna.

’’Jag fick dig att slippa ditt straff som önskat, och att köpa sig ut är tyvärr inte grattis. Du ska bo i Chicago med din nya familj och utbilda dig till en agent inom FBI. Det är konsekvenserna till att du inte talade från första gången jag bad dig att tala.’’ Han lät sur. Och jag, ja, jag var chockad. Jag var extremt chockad. 

’’V-varför lät du inte mig t-a straffet?’’ Stammade jag. Tårarna letade sig fram bakom ögonlocken. Jag pressade dom tillbaks, men visste att de när som skulle spruta fram.

’’Det var böter på flera tusen kronor. Dessutom är jag faktiskt både agent och polis, jag har tillgång till information om dig som inte ens du vet om finns.’’

’’Jag har lidit i princip hela mitt liv, du kunde låtit mig fortsätta med fler skulder.’’

’’Din mor skulle tappa sjukvården från sjukhuset, din syster skulle inte få gå kvar på sin skola och ni alla tre hade varit illa tvungna att pysa från lägenheten. Du ska tacka mig, jag gjorde nyligen en stor tjänst för både dig och din familj.’’ Han tittade väntande på mig. Precis som om hans väntande ville få svar genom min reaktion.

’’Abigail? Tori? Min familj?’’

’’Abigail Pott. Det är ditt namn och inget annat. Tori ska ta hand om dig, när du är väl utbildad kommer hon därefter bli din covermamma. Din familj bor i vad dom kan kalla ett slott. Jag skulle inte oroa mig om jag var du.’’ Menade han att jag skulle vara glad nu? Trodde han verkligen att jag skulle tacka honom? Jag vek undan blicken och bet mig i kinden. Han tog ett beslut för mig som jag kanske skulle valt annorlunda. Och plötsligt, skulle jag bli en agent. Jag förstod mig inte på hur det kunde komma som plötsligt? Men jag hade lovat Celest att köpa henne ett slott en dag. Vad Justin nyligen klargjort för mig var att det var precis vad dom fått. Om det inte vore för dom, hade jag långt innan tagit självmord. Att faktiskt acceptera detta var som att ta självmord.

Fuck you Abigail Pott.

Extra långt kapitel i kväll, mer än 2000 ord! Fyran är reda färdig skriven, så lägger ut den snarast, om ni kommenterar bra vill säga :)

(Ni kanske blev lite förvirrade när det stod Abigails Perspektiv istället för Bethanys osv, anledningen är för att hon då döps om till Abigail ^)

Q: Vad tycker ni om denna vändningen då?^^ Det förväntade ni inte er va?