’’Tyvärr, gumman. Du råkade visst gå på fel person.’’ Utan att kolla på mig drog han upp en bricka som tydde på att han jobbade för polisen. Jag drog för andan. Förr eller senare skulle detta hända.

Jag hade hoppats på senare.

 

Fan. Fan. Fan. Fan.

’’Sätt på dig bilbältet.’’ Beordrade denna brunögda killen mig snabbt. Jag stirrade konstigt på honom.

’’Nu!’’ Sa han samtidigt som han startade motorn med ett kvickt drag. Jag ryckte lätt till men valde att bara lyssna på hans hårda ord, så jag drog bältet över min kropp och knäppte fast det.

’’Vad ska du göra med mig?’’ Frågade jag vagt. Han struntade för tillfället i mig. Två män kom utgåendes från ingången, de fastnade direkt på killen jämte mig innan de tjöt till och drog fram vapen från ryggen.

’’Oh herre!’’ Jag duckade hastigt och knep ihop med ögonen. Killen - som jag fortfarande inte vet namnet på - tryckte foten mot pedalen och gasade på så vi körde ut ur garaget. Oturligt nog hade männen fått tag på en bil och var snabbt efter oss. Det var overkligt hur snabbt det kommit ikapp oss. De sköt, skrek, försökte köra deras bil in i våran.

’’Vad fan är det som händer!?’’ Frågade jag med hjärtat i halsgropen. Som jag förväntade mig svarade han inte. Jag visste bara att jag var i trubbel med någon polis kille jämte mig. Men vad var värst? Att bli tagen av ’’polisen’’ eller att bli jagad av kriminella snubbar, med polisen? Magen drog ihop sig då han svängde så hårt i kurvorna. Jag spände hela kroppen och tittade slängde nervösa blickar i backspegeln för att fortfarande kunna skymta dessa männen.

’’Håll i ratten.’’ Sa han i en ovanligt lugn ton. Jag tittade förfärat på honom. ’’Va?’’

’’Ta ratten!’’ Denna gången hade jag inget val, då han själv släppte den, drog fram ett vapen och stack överkroppen ut genom den nerhissade fönsterrutan. Mina händer fattade tag om ratten och blicken fäste jag på vägen. Det var rent ut sagt omöjligt att styra från de sätet jag satt på, jag fick sicksacka mig fram mellan alla bilar och höll nästan på att krocka med hälften av dom. Skott hördes avlossas, hårda ord kastades mellan dom och bilar tutade och bromsade för att förhindra att köra in i oss. Slutligen slank han in i bilen igen, lätt svettig men fortfarande onormalt lugn.

’’Vem i helvete är du!?’’ Frågade jag andfått. Hans händer grep tag om ratten igen, jag släppte den försiktigt och sjönk ner i sätet.

’’Du är ingen polis, eller hur?’’ Jag hoppades på att få höra ett nej, men kände på mig att få höra någonting värre än så.

’’Nej’’ för första gången tittade han in i mina ögon och inte rakt igenom mig. Jag svalde hårt och trodde han först då var kriminell. ’’jag jobbar för FBI.’’ då vände allt. Plötsligt blev jag alldeles illamående och snurrig. Jag bröt ögonkontakten och vände ansiktet mot fönsterrutan, knep ihop med ögonen och bad till gud att jag inte skulle hamna i fängelse.

’’Vad har du tänkt göra med mig då?’’ Vågade jag mig på att fråga. Jag ville inte veta svaret.

’’Eftersom du försökte råna mig - vilket du säkert gjort med många andra - så måste jag ta dig till polisstationen.’’

’’Jag tänkte inte råna dig.’’ Jag hörde hur dumt det lät och ångrade genast att jag sagt det.

’’Du får ta det på förhöret.’’ mumlade han ointresserat. Jag blängde ett tag på honom. Killen hade ljusbrunt hår - nästan som min hårfärg - och hasselbruna ögon. Ansiktet hade tydliga och hårda drag, speciellt käkbenen som var otroligt attraherande.

’’Får jag åtminstone veta vad du heter, om jag så ska sitta med dig hela vägen till stationen?’’ 

’’Du har ingen anledning att veta det.’’

’’Jag…-’’

’’Vill du göra detta enkelt, så ber jag dig att hålla käften.’’ Spottade han smått irriterat. 

 

Killen öppnade min dör och drog krångligt ut mig innan han grep tag om min överarm för att leda mig in. Jag ryckte den åt mig.

’’Jag kan gå själv.’’ muttrade jag och steg in genom glasdörrarna. ’’Carter, lås upp 13!’’ Ropade han medan vi fortsatte gå genom en lång korridor.

’’Fixat Bieber!’’ Det klickade till vid en dörr som befann sig någon meter ifrån oss. Han öppnade upp och lät mig sätta mig ner på en kall metallstol. Framför mig fanns det ett bord i samma material och på andra sidan bordet, mittemot mig, satt Bieber. Jag antog att det var efternamnet.

’’Nå.’’ Han lutade sig bakåt och korsade armarna framför sin muskulösa bröstkorg.

’’Vad?’’

’’Vill du kanske berätta för mig hur det kommer sig att du tänkte råna mig? Eller ens någon överhuvudtaget?’’

’’Vi kan säga såhär, jag är i stort behov av pengar.’’

’’Och?’’

’’Mer än så finns det inte att veta.’’

’’Jobbar du för någon liga? Har du tänkt köpa knark?’’

’’Ser jag ut att knarka eller ens jobba för några som knarkar och dödar?’’ Jag lyfte på mitt ena bryn.

’’Ditt namn.’’ Han tog tag om pennan framför sig och väntade på mitt namn som han skulle skriva ner.

’’Bethany Rose.’’ Himlade jag med ögonen.

’’Bethany Rose. Jag vill att du berättar för mig vad det var du tänkte göra och vart du fått tag på pistolen. Om du inte berättar kan jag inte hjälpa dig.’’

’’Du kan inte hjälpa mig i vilket fall som helst.’’

’’Låt se.’’ Han väntade tålmodigt. Jag suckade, bet mig i underläppen och kände på mig att han kunde sitta där i evigheter och vänta. Men jag skulle inte ge upp för en fucked up polis som trodde han var något. Nej du, han ska allt få vänta.

''Jag är inte direkt nyfiken, då jag tackar nog nej.'' skakade jag på huvudet.

''Detta är inget ställe där du kan tacka nej till att berätta sanningen. Du som brottsling har en plikt att göra som jag säger.'' han lutade sig fram, mycket nära mig. ''Jag ska inte behöva ta tag i hårdhandskarna för att få dig att prata, Bethany.''

''Jag som brottsling,'' jag använde mig av hans ordval ''ska ha tillgång till en advokat.''

''Ser det ut som om du har något val?'' han höjde på sina mörka bryn. Jag valde att inte svara på det då jag inte hade ett tillräckligt bra svar att komma med.

''Skulle jag kunna få låna en telefon?'' frågade jag då det blivit tyst.

''Har du någon som är myndig för dig som vi kan ringa?'' han ignorerade min fråga fullständigt.

''Jag är faktiskt 20 och tar ansvar för mig själv.'' jag korsade armarna framför bröstkorgen och funderade över varför jag inte blev tvingad till att ta på mig handklovar? Han hade inte ens nämnt det. Men det var ingenting jag skulle påminna honom om heller.

''Telefon.'' påminde jag honom om vad jag nyligen frågat om.

''Jag låter dig ringa ditt samtal, efter det vill jag att du berättar för mig, sanningen.''

 

Jag tittade mig runt, såg flertals av poliser sitta bland sina kontor och försiktigt snegla mot mig. Det var precis som om de övervakade mig. Det förvånade mig heller inte om det var vad de gjorde. Med snabba fingrar knappade jag in nummret i den fasta telefonen som satt medelhögt på väggen. Jag ville få försäkrat om att min syster mådde bra. Att hon slapp vänta på mig att komma hem. Det vill säga, om jag ens kommer hem.

’’Ja hallå?'' svarade hennes darriga röst.

''Celest. Det är Bethany.''

''Varför ringer du från polisstationen.'' jag kunde se hennes skärrade min framför mig.

’’Det har skett en olycka...'' började jag. ''... men ta det lugnt Celest. Innan du förhastar dig med att väcka mamma ska du veta att det inte rör mig.'' ljög jag tyst för att andra inte skulle höra mig.

''Hur kommer det då sig att du är där?''

''Låt mig förklara när jag kommer hem, okej? Oroa dig inte i onödan nu, jag mår fint.''

''Lovar du?'' hon har alltid ställt frågan lovar du så fort hon tvekar om man säger sanningen. Hon visste att även om man lovade någonting så kunde det omedvetet brytas. Men det var för hennes egen skull som jag gav henne lögner till ett löfte. Jag ville hennes bästa igenom det sämsta.

''Jag lovar.'' svarade jag med den självsäkraste rösten jag kunde komma med. Efter det lade jag på då jag inte ville få fler frågor ställda. Plötsligt rörde någon vid min axel vilket ledde till att jag smått ryckte till innan jag vände mig om. Jag mötte FBI killens bruna ögon. När jag första gången mötte dom var de alldeles svarta, fylld med ilska och ånger. Denna gången var det ingen skillnad alls, bortsätt från de faktum att de var i en vänligare brun färg.

''Då fortsätter vi.''