’’Beth!’’

Min systers skära röst ekade genom de vitmålade väggarna. Jag satt med en bok framför ansiktet med min rygg lutandes mot väggen intill min säng jag satt på. Att rymma från verklighets, från all existens och närvaro, var igenom böcker. Det var det enda som kunde få mig lugn, det enda som kunde få mig på andra tankar då man satte sig själv i någon annans huvud. Jag ignorerade min syster för en stund. Jag behövde få läsa några rader till om Hazel Graces cancer-fyllda liv. Flickan som hade cancer i sina lungor och var tvungen att bära runt på en gastub som hjälpte syret att nå till hennes sjuka lungor. Att få läsa hennes smärtsamma, svåra och väldigt fascinerande färd igenom cancern var mer än intressant. Det var som en drog för mig, så att ha läst denna minst fem gånger om? Ja, det var mer eller mindre rimligt. Sedan fanns denna August Waters som var alla tjejers dröm. Han var obeskrivligt perfekt och hade lyckats bli frisk från sin cancer han hade i skelettet. Synd nog var han tvungen att amputera den delen av benet som blivit drabbat. Det var dock ingenting som fick mig att gilla honom mindre. Deras kemi och deras sätt att säga förevigt genom ett enkelt ord som ’’okej’’ var bara så romantiskt! Men det var böcker. Och böcker är till för att kunna flöda iväg med, bort bland fantasin som är oändlig.

’’Bethany!’’ Celest ropade ännu en gång på mig. Denna gången lät jag mig själv lyssna på hennes röst. Så jag la undan ’’Förr eller senare exploderar jag’’ och tog mig tid att gå in till hennes lilla rum.

’’Ja, Celest?’’ svarade jag när jag klivit in genom dörrkarmen. Min syster, Celest Rose, var vad man kunde kalla motsatsen till mig. Hon var perfekt. Vilket jag inte var. Hennes hår var vågigt mörkt brunt med en fin glans, medan mitt hår var i en väldigt ljusbrun färg, inte vågigt, inte glansigt. Endast rakt och allmänt tråkigt. Hennes kropp var slank och kurvig med en perfekt solbränna, och min kropp var slank den med. Men inte kurvig som Celest, heller inte brun som hennes kropp. Sedan var hon väldigt hyper och glad, trots våran fattigdom. Jag var tråkig, för det mesta allvarlig och aldrig mer än nödvändigt glad. Jag hade förstört mig själv sedan många år tillbaka. Jag hade trots det uppfostrat henne rätt till den omtyckta tjejen hon nu var. Hade en kille fått välja mellan mig och Celest, hade denna person inte tvekat med att ta min syster. Hon var vacker, alltså motsatsen till mig.

’’Carly undrar om jag får följa med till en fest i kväll.’’ hon tittade på mig med sina vackra ögon.

’’Och?’’ jag väntade på att hennes mening skulle löpa vidare. ’’Det kostar en del.’’

’’Och med en del menar du?’’

’’femhundra kronor.’’ hon bet sig i läppen och tittade ner i golvet. Hon visste vad mitt svar skulle vara.

’’Du vet att vi inte har råd med att lägga pengar på saker som det.’’

’’Med festen ingår en klänning också som är en del av de femhundra kronorna, jag har kollat på den och la unda…-’’

’’Säg till Carly att du inte kan komma pågrund av privata skäl och be kassörskan lämna tillbaks klänningen, vi har inte råd med sådant här.’’ stönade jag och steg ut ur hennes sovrum. Det gjorde ont att be henne att låta bli att gå, när jag visste hur mycket hon längtat efter detta. Jag krossade hennes små drömmar och förhoppningar, men jag visste att jag försökte så gott jag kunde med att lägga ner allt på henne och sluta bry mig om vad jag själv ville. Hon var trots allt 15 år och var mer förstående än vad jag var i början.

’’Jag vill bara ha ett normalt liv Bethany!’’ hon stegade efter mig och fortsatte ’’Med kläder jag inte behöver spara till i månader, ett liv med glädje och utan en sjuk mamma! Jag vill ha tillbaks pa…-’’

’’Det är försent för ett normalt liv, Celest. Du vet att jag kämpar så hårt jag kan med att få ihop pengar till allt det, men det funkar inte så! Du kan inte få allt Carly får, du kan inte peka på det du vill ha och få det på en och samma gång. Jag är ledsen att jag inte räcker till och att mamma är sjuk. Men vi kan inte sluta leva för det.’’ orden satt som ihop knutna och bara flödade ur min mun.

’’Förlåt.’’ sa hon snabbt när hon kommit på vad som lämnat hennes mun. ’’Jag menade inte att klaga, du är… Du är det enda jag behöver.’’ Hon kramade mig hårt. Jag kände hur det stack till i hjärtat. Mamma är sjuk, våran ekonomi är låg som tusan, våra liv är eländigt jobbiga och det enda jag gör om dagarna är att skaffa pengar för mat och kläder. Pappa… Honom vill jag inte ens nämna.

’’Det är bäst att du går, skolan början om 15 minuter.’’ mumlade jag mot toppen av hennes huvud. Hon nickade och drog sig ur mina armar.

’’När kommer du hem i kväll?’’ frågade hon påväg ut mot hallen. Jag följde henne ut. 

’’Sent, antar jag.’’

’’Ses vi när jag kommer hem?’’

’’Antagligen inte, jag tänkte gå lite tidigare idag.’’

’’Då säger jag godnatt redan nu, du vet, ifall att.’’ hon log mjukt och kramade mig igen. ’’Godnatt.’’ svarade jag med ett leende och lät henne gå mot busshållsplatsen som stod en ynka bit bort. Vem trodde att jag, den 20 åriga Bethany Rose, skulle få ansvaret att ta hand om sin 15 åriga syster och sjuka mamma? Inte jag. Inte förrens det verkligen hände. Då jag var tvungen att inse fakta, och bara göra mitt jobb.

Att vara äldst - om man inte räknar med mamma som då är sjuk - i familjen och ta ansvar var dag har inte varit enkelt. I fem hela år har jag fått ta hand om min syster, även mamma som endast legat sjuk i sängen varenda dag. Att skaffa fram pengar för mat och kläder när man inte ens hade ett jobb, var mer än jobbigt. Jag kände mig hemsk och hopplös som gjorde vad jag nu gjorde. Jag skämdes så himla mycket, att jag efter flera omgångar nästan övervägt att lämna tillbaks pengarna. Jag var kriminell… Av något slag. Inte dödade jag folk, eller knarkade eller liknande. Jag var bara en person som rånade och gjorde jobb åt kriminella gäng. Trots att jag använde ordet bara, så var det mer än bara råna och langa. Man fick skuldkänslor med på köpet som låg och tryckte på en jämt och ständigt. Celest hade ingen aning om att jag höll på med detta, hon har alltid trott att jag haft ett jobb. Men egentligen var jag bara desperat. Jag drog min svarta luva över huvudet och höll ett vapen hårt mellan mina två händer. Detta var vad jag gjorde, alla dagar i veckan. Men som sagt, jag var desperat av att få pengar. Jag behövde pengar så mycket att jag börjat langa och göra jobb åt kriminella personer som jag börjat med för något år sedan. Det var hemskt och inte rätt. Men vad hade jag för val? Gjorde jag inte detta skulle vi bli tvungna att bo på gatan. Som vanligt befann jag mig i ett mörkt parkeringsgarage, om inte vid en gränd. Jag spanade efter någon som satt i sin bil, ett byte med andra ord. Tillslut fann jag en svart bil. I bilen satt det en kille. Ung eller gammal, det var svårt att tyda härifrån. Men jag satsade och smög fram. Jag höll mig lågt ner mot golvet och pressade mig mot bildörren för att sedan rycka upp den med min ena hand och med den andra rikta vapnet mot killen som först chockat kollade på mig. Sedan hårdnade blicken och hans ena hand fattade tag om den armen jag höll vapnet med, vred den ett varv så jag la mig på sätet med en grimas av smärta. Sedan drog han in mig och stängde bildörren med den andra handen.