Den blev riktigt fin, men det chockade mig att jag faktiskt skaffat en tatuering. Dock inte en vanlig en. En för varje familjemedlem, mamma, Celest… Och pappa. Det skulle varit mycket bättre med två duvor då jag inte ville med min pappa att göra. Men jag hade lämnat alla tre, just därför fick han vara med, trots att jag inte hade något val med både tatueringen och lämnandet. Han la undan spegeln och räckte mig sin hand för att stödja mig upp från stolen.

’’Du är klar för att gå nu.’’

’’Hur blev din?’’ Nicole slöt upp vid min sidan och var helt rak på sak med ett mjukt leende.

’’Tre duvor. Simpelt.’’ Ryckte jag på axlarna och blickade ner mot tatueringen min. 

’’Och de står för?’’ Jag visste att hon skulle fråga, det var bara en tidsfråga innan det skulle dyka upp. Jag tänkte inte dölja mer än nödvändigt och detta var ingenting jag riktigt skulle lägga en massa ork att dölja.

’’En för varje familjemedlem.’’ Sa jag ovanligt tyst. ’’Jag förstår att någonting hänt inom familjen. Men jag låter bli att fråga, okej? Du får själv berätta när du känner dig redo.’’ Hon var otroligt förstående inom allt. Jag kände på mig att denna tjejen var någon jag lätt kunde lita på. Jag nickade tacksamt.

’’Jag fick faktiskt också en fågel. Fast en örn, bak på nacken.’’ Hon vände sig om och lyfte på håret för mig att se en svart örn från vinkeln uppifrån.

’’Min mamma älskade örnar, ändan sedan min födsel. Hon dog i en bilolycka för 7 år sedan, och sedan dess har örnar varit en påminnelse om henne, deras existens blev min styrka.’’ Hon andades tungt ut.

’’Åh, jag beklagar.’’

’’Äh, nej, det är lugnt. Jag har kommit över det.’’ Ryckte hon på axlarna. Kommit över det stod för sorgen hon lämnat bakom sig. Men sin mamma kommer hon aldrig kunna komma över.

’’Ser du han killen?’’ Nicole nickade mot en väldigt biffig och mystisk kille som stod en bit bort, bara för att prata om annat. Jag kastade blicken mot höger och nickade när jag väl funnit honom.

’’Den killen där’’ en annan kille med muskler som var i en perfekt mängd hade båda sina armar tatuerade upp till armbågarna i ett mönster med många former. ’’hans tatueringar står för sköldar, han var en före detta militär där de skyddade mänskligheten med deras liv. Man kan säga att dom symboliserar han själv då han är en sköld.’’

’’Hur kan du veta så mycket?’’ Jag rynkade pannan mot henne och log fascinerat.

’’Jag har hört min pappa prata om dom.’’ 

’’Jag hade nästan glömt.’’ Höjde jag gladeligen på ögonbrynen.

’’Han är osäker på om det var rätt val att låta de utbildas här.’’ Hon la huvudet på sned och pendlade med sin blick mellan dom. 

’’Varför?’’

’’De har stora problem som leder till stora svagheter.’’

’’Som vaddå?’’

’’Fängelsekillen, Collin, har problem med agression. Han har svårt att skilja på sina fiender och vänner. Det hände en gång att han dödade sin bästa vän under ett brott. Hans problem är tillit i vissa fall.’’ Hon skakade suckandes på huvudet, precis som om hon tyckte synd om honom. 

’’Och den andra?’’

’’Jones, han har varit i många krig, tillräckligt många för att få händelserna att hemsöka honom i drömmar. Han kan både säga och göra saker medan han sover och fick sin egna hustru nästan dödad i en av sina anfall.’’ Hon ryckte på axlarna. ’’Därför är han osäker.’’

’’Det är ju hemskt!’’ Erkände jag med mina bryn nedtryckta i en bekymrad min.

’’Jag håller fullt med’’ vi backade mot den ljusa väggen bakom oss ’’men men… Det är som det är. Han hoppas på att kunna vända deras faror till någonting användbart.’’

Vi hade funnit plats i ett annat rum, lika ljust och stort. Skillnaden denna gången var att det istället för konstiga fåtölj stolar fanns det bord och stolar för att sitta på normalt.

’’Ni alla här fått nya namn, nya identiteter, även nya hem.’’ Diego korsade sina armar framför sin muskulösa bröstkorg.

’’Glöm allt ni hade. Det är svårt, och jag förstår det, men det är både för ert bästa och för er säkerhet.’’ Diego gled med blicken mot Justin som fick ordet.

’’Nu är ni dessa personer. Personer som får nya uppgifter att vara på olika sätt, uppdrag och livshotande fiender.’’ Han harklade sig och nickade mot Diego. ’’Diego ska dela ut papper för er, precis som tatueringarna så är dessa personliga och passar endast på dig.’’ Han talade med oss precis som om han talade med någon personligen, i ett ensamt rum. Diego gjorde precis som han sagt och delade ut vita papper på fem sidor med en massa text.

’’Ni får 15 minuter på er att ta in så mycket ni bara kan och sedan agera efter vad texten ger er för information’’ Diego slog sig ned längst fram i rummet bredvid Justin och sa tydligt ’’tiden börjar nu.’’ Sedan tog alla friheten att ta in varenda ord på papperna. Detta var vad som prydde mitt första papper:

Välkommen Abigail Pott till MI9. Här utför vi allt med styrka och kraft. Ingen går fri till att göra som de själva vill. Allting går efter ett schema som dagligen följs. Du ska tränas efter dina ledares förmåga för att bli en sådan bra agent som möjligt. Många tycks sig tro att en månad är för lite för en utbildning att bli agent. Men denna utbildningen är mer intensiv än många andra. Från och med i morgon - tisdag - så börjar ni klockan 7 på morgon. Du ska vara klädd i de kläder som dina ledare ger dig och klara av att ta order efter vad som behövs. Du får inte under några omständigheter bryta dessa regler som står undertill. Ser vi dig inte följa dom blir det en avstängning genast. 

Det stod en massa regler om order, klädsel, disciplin, attityd som Justin påpekat så mycket om och självklart hur man klarar sig med att komma i tid. Detta var strikt. Väldigt strikt. Gick jag på en internatskola? För det kändes så.

Abigail Pott är din nya identitet som du ska ha så länge du utbildar och jobbar för MI9. Just pågrund av att vi vill skydda din riktiga identitet. Anledningen till att du får bo i en ny stat med en ny familj är av samma anledning. Vi vill undvika risken att få vänner och familj inblandade i jobben du ska utföra och minska risk för skador. Så fort du är klar med utbildningen kommer du att få ett uppdrag fortare än möjligt och följa dessa uppgifter om dig själv: Du är en tuff tjej med attityd nog att kunna sänka de som försöker sänka dig. Men du ska kunna vara trevlig då den andra sidan av dig inte behövs. Du försöker skapa så många relationer med folk som möjligt för att hålla den sociala sidan öppen för så mycket information att kunna få som möjligt. Du är håller dina vänner nära, men dina fiender närmst. För du är Abigail Pott och rädsla är en känsla du valt bort.

Vi önskar dig lycka till, Peter Stone.

Har de tänkt att jag ska leva upp till dessa punkter? Ska jag ha en attityd för att kunna sänka folk? Hur ska jag kunna vara orädd genom att välja bort rädsla som en känsla, när rädsla är min största fiende? Hur ska jag kunna klara mig i en värld som denna när problemen kryllar? Det är bäst att ställa in mig på detta redan nu.

Jag är Abigail Pott och rädsla är en känsla jag valt bort.