’’Abigail gör inte såhär.’’ Bad han med en låg röst. Jag snyftade och tog tag om hans kläder i min famn innan jag kastade alla hans saker på honom med hat i blicken.

’’Detta var sista gången du sårade mig, även sista gången du någonsin fick gå nära mig.’’ Sedan smällde jag igen dörren rätt framför hans ansikte.

Jag hatar honom.

Mina händer fann tag om hennes höfter och lyfte upp henne i mitt knä för att få hennes ben vid sidan om mina höfter. Hon lutade sina händer på min nakna bröstkorg och mötte mina ögon med sina som vidgades av nervositet.

’’Sluta, Justin.’’ Andades hon tungt ut. Jag såg på henne att det inte var vad hon ville, jag såg att det var precis tvärt emot vad hon ville.

’’Tror du på mig när jag säger att du inte skulle neka en kyss?’’ Viskade jag nära hennes ansikte. Jag såg hur mycket hon ville bryta våran ögonkontakt, men fortfarande höll kvar, och hur osäker hon blev när frågan blivit ställd. Hennes kinder blossade upp i en röd färg. Got’cha.

’’Trodde väl det.’’ Andades jag kaxigt ut och pressade mina läppar mot hennes. Först stretade hon emot en del med hennes händer på min bröstkorg och de uppspärrade och rädda ögonen, tills jag flyttade dom bakom min nacke. Hon lugnande ner sig och tillät mig att placera mina händer på hennes rumpa. Hennes läppar samarbetade tillslut och hennes händer fann tag om mitt hår. Hon pressade sin överkropp nära min och svankade något enormt. Jag trodde inte detta om en oskulding som Abigail. Och jag trodde aldrig detta skulle komma mig på tanken heller. Men jag som kille har mina behöv, dessutom bad Chefen mig ändå att få Abby att bli bekväm i min sällskap, även falla för mig. Gick hon med på detta så var det någonting som gick bra. Men det som gick mindre bra skulle komma strax. Jag släppte hennes läppar med mina och började istället kyssa henne ner för halsen. Gör inte såhär Justin. Tänk på Alexa. Och där sprack min självsäkra bubbla som var gjord av stål. Jag kände hur ögonen vattnades och hur illamåendet byggdes inom mig. Det kittlades i halsen och ville komma upp, trots att det inte fanns någonting i magen att kasta upp. Abigail lyfte försiktigt på mitt huvud och fick en orolig blick avspeglad i sina ögon.

’’Är du okej Justin?’’

Jag morrade frustrerat till och plockade upp klädhögen på marken som var alldeles blöt, även mobilen som tur nog hamnat precis vid dörren och inte fått sig en endaste droppe. Hur kunde hon? Easy. Att hitta lappen i fickan var det enda för henne att hata mig igen som krävdes. Fuck.

’’Peter Stone.’’ Svarade en mans röst efter några signaler.

’’Det är jag.’’ Jag satte mig i förarsätet med en suck och slängde kläderna i sätet jämte.

’’Justin. Något problem?’’

’’Ett stort problem.’’ Nickade jag. ’’Vad problemet än är, se till att lösa det.’’ Han var lugn, som vanligt, men fortfarande väldigt strikt och skarp i allt han sa.

’’Det går bara inte att lösa det sådär. Abigail har fått tag på sin systers nummer.’’

’’Och hur kommer det sig?’’ Han lät en aning chockad. Han visste mycket väl vad som kunde ske om hon fick reda på vad som hänt och han var - bortsätt från Tori - anledningen till att hon inte fått det.

’’Jag hade det i mina jeans fickor och hon fick tag på det. Jag hade precis fått henne att tycka om mig, men för bara fem minuter sedan blev jag utslängd.’’

’’Abigail kommer förmodligen ringa, och då kommer det jag inte velat att ske. Du får göra något gått av det onda. Utnyttja vad som kommer från vad hon får reda på. Jag slår vad om att hon kommer bli den tuffa tjejen vi söker efter det.’’ Han harklade sig nöjt.

’’Nu har vi inget val Justin. Funkar inte det för dig så lös problemet! Det finns inget annat att göra.’’ Sedan lade han på. Problemet var den, att det inte gick att lösa. Jag bankade frustrerat på ratten och skakade på huvudet. Jag var inte arg eller sårad pågrund av att hon kastade ut mig eller aldrig mer ville se mig. Händelsen där inne med kyssen var någonting jag var tvungen att göra. Det fanns inga känslor som samarbetade i den stunden. Jag var falsk. Men det var mitt jobb. Det som gjorde mig arg var pågrund av numret hon funnit. Jag hade släpat Abigail ändan till Chicago från Kanada för att kunna ge henne en ny start, men framförallt en viktig roll inom MI9. Nu när hon får reda på sakerna jag försökt underhålla för henne så kommer hon knäckas precis som en tunn kvist. Och möjligheterna för henne som en bra och fokuserad agent kommer vara en på miljonen efter det. Jag är kanske självisk, kanske pågrund av vad jag fått gå igenom, kanske pågrund av vad jag inte längre har, men mitt jobb kommer drabbas om inte hon sköter sitt. Och jobbet är det enda jag har kvar. Förlorar jag det finns det inget att leva för längre, och att hamna i en dålig slum med knark och vapen är en stor risk för mig. Att ha hamnat där en gång räcker nog för mig, jag behöver inte problem. Jag har haft nog av dom som satt djupa sår i mig. Jag kollade mot hennes dör och undrade vad hon gjorde där inne. Trots att jag var en känslokall person, så hade jag en del av hjärtat som fortfarande kunde känna. Den hade ännu inte blivit till sten, helt. Just därför kunde jag såras av att se Abigail gråta. Trots att det inte fanns mer än en stel relation till henne så hade jag empati för vad hon kände och gick igenom. Men mer än det lilla jag kände, fick inte gå igenom. Att blanda in känslor i ett jobb som detta fick inte ske. Just därför var det kanske bra för Abigail att få sitt hjärta krossat av både mig och nyheterna hon snart kommer få. Han kanske hade rätt ändå, det kanske gick att få något gott av det onda.

Jag sjönk ner på köks stolen vid det låga bordet och pressade nervöst mobilen mot örat efter att ha slagit in telefonnumret.

’’Kim! Skärp dig! Låt din syster ha på sig koftan!’’ Skrek en dold kvinnoröst innan samma röst lugnt svara igen, fast denna gången till mig.

’’Mary Kate.’’ Jag stelnade mitt i ett snyftande och rynkade försiktigt pannan. ’’Ehm…’’ Jag harklade mig. 

’’Jag tror jag har ringt fel.’’ Ursäktade jag mig, när jag förväntade mig att få höra Celest röst. Besvikenhet sköljde över mig.

’’Vem är det du söker?’’ Frågade hon vänligt men frågande. ’’Celest. Celest Rose.’’ Viskade jag nästan fram.

’’Ett ögonblick’’ Jag kunde höra henne trycka luren mot sin mage för att dölja vad hon skulle säga. Men hon misslyckade om det var det hon hade velat.

’’Celest! Det är någon tjej som söker dig.’’ Ropade hon. ’’Uppför dig nu, fröken.’’ Varnande kvinnan. 

’’Vem är det?’’ Svarade Celest stöddigt och gick ifrån de alla tjutande rösterna i bakgrunden till ett mycket tystare ställe. Jag kunde direkt höra hur hon förändrats. Var det verkligen min syster jag pratade med?

’’Det är jag, Ab…- Bethany. Din syster.’’ Min underläpp började att darra, tårarna började svida i ögonen och var desperata av att släppa taget.

’’B-Bethany?’’ Stammade hon gråtfärdigt. ’’Vart är du någonstans? Varför kan inte jag komma och hälsa på? Vad är det som egentligen händer!?’’ Hon lät panikslagen. Och för att vara ärlig, så var jag också det just nu. Jag visste ingenting om hennes fall, hur hon och mamma hade det eller vart de befann sig.

’’Jag är på ett bra ställe, Cele. Det är… Komplicerat.’’

’’Vaddå komplicerat? Jag bor med en kvinna jag inte känner och tre skrikiga ungar! Det är så himla frustrerat, Bethany! Jag går på en internatskola där alla är klädda i gråa tråkiga kläder. Jag passar inte in! Du förstår inte, Beth, hur svårt jag har det. Jag gråter mig till sömns varje kväll och oroar mig för dig!’’ Hon brast ut i tårar. Stark Abigail.

’’Jag lovar att det blir bättre. Du har trots allt pengar för att kunna överleva. Och bättre än vad vi hade det.’’

’’Pengar ja, för det kom en kille för någon vecka sedan och berättade att du jobbade, att du gav mig pengar för att överleva. Stämmer det?’’ Jag gissade på att killen var Justin.

’’Jag gör det för din och mammas skull.’’

’’När kan jag åka hem igen då? När får jag träffa dig? Och när får jag träffa mamma? Det bara gi…-’’

’’Mamma? Är inte hon med dig?’’ Jag kände paniken stiga. Hon snyftade till och grät ännu mer. Jag bara väntade mig det värsta.

’’N-nej. De separerade oss två för hon var för sjuk och… H-hon dog tre dagar efter du försvann, Bethany.’’

---

Omigaahd. Död? Really? Och känslokalla Justin bara ''låtsades'' gilla henne? Vad tycker ni om det? ;)

 

Ska iväg på fredag och kommer hem på måndag. Tar med datorn om jag hinner skriva men får se hur uppdateringen blir just då. Hoppas på att kunna hålla jämn uppdatering i fortsättningen i alla fall. Är lite dålig just nu, men det är sommar, så semester från perfekt uppdatering får det bli nu. Gör dock så gott jag kan :)